Lucas tankar

Sammanfattning av år 2011

2012-01-28T18:50:00.000+01:00

Så var det åter dags att summera ett händelserikt år.

Året inleddes med att vi upptäckte att Shiela hade fått flera juvertumörer, efter en operation som var ganska besvärlig så kunde vi snart konstatera att det blivit ännu fler tumörer och vi insåg att detta kunde bli sista året med Shiela. Men sedan dess så har tumörerna hållit sig lugna och vi har kunnat njuta av både vår, sommar, höst och lite vinter. Jag hoppas att vi har flera år kvar ihop.

2011 har varit mitt mest aktiva politiska år så här långt. Efter ett år i Malmös Stadsbyggnadsnämnd kan jag konstatera att det ibland är långt mellan mål, policy och faktiska beslut. Det kan vara ett styvt jobb att argumentera för sådant som redan finns svart på vitt.

Det har handlat mycket om parkeringsnorm, förskolor och villaområden på åkermark. Tyvärr visade det sig ganska snart att många tjänstemän på Stadsbyggnadskontoret helt enkelt missat vi fått en ny parkeringsnorm så de jobbade helt enkelt vidare enligt den gamla normen. Efter en oväntat segdragen process så hoppas jag att vi snart ska ha fått alla att både förstå och tillämpa den nya normen. Det är inte utan en viss frustration som jag fått lära mig att många har väldigt svårt att släppa 50-talets syn på bilen. Att få den äldre mannen från villaområdet att se staden utifrån perspektivet hos den yngre kvinnan i hyreshuset är nog nästan lika svårt som att få kamelen genom nålsögat.

Andligt så har året varit utvecklande. Jag var på en helgretreat på Killans bönegård och fördjupade mig i Enneagrammet som jag har haft stor glädje av. Några gånger i månaden har jag träffat vännerna som jag gick Alpha-kurs med och fördjupat mig i existensens mysterium. Söndagarna i Immanuelkyrkan har varit en kraftkälla och tidskriften Nod en inspirerande upptäckt.

Nu några saker jag är lite extra nöjd med under året:

Jag lyckades helt undvika att flyga även i år. Det var mot allmänna trenden för året där utlandsflyget ökade ännu en gång, nu med hela 9%.

Jag är nu inne på mitt åttonde år med samma mobiltelefon.

Shiela och jag skänkte pant för 244 kr till Kooperation utan gränser och Vi skogen. Vi samlade färre burkar än förra året, men panten är nu 1 kr per burk så summan blev högre. Sedan har jag även fortsatt att skänka större delen av mina mötesarvoden för att stödja progressiva organisationer som Naturskyddsföreningen och Amnesty.

Kärnkraften den 28 Januari 2012

2012-01-28T16:53:00.000+01:00

I november förra året så visade jag hur många av Sveriges kärnreaktorer som var i drift inför vintern och när alla reaktorerna var tänkta att vara igång. Då var fyra reaktorer ur drift och en under uppstart, medan fem var i full drift. Enligt planerna så förväntades tre av de stillastående reaktorer att var igång före jul och en reaktor hade precis stängts av och prognos saknades.

Så hur ser det ut så här två månader senare? Jo, sex är i full drift, en har reducerad effekt och tre är ur drift.

På Oskarshamn så är det nu endast en reaktor igång.

O1: Gick inte att starta. Den senaste planen är start den 1:e februari.

O2: Är i full drift.

O3: Sveriges största reaktor togs ur drift i tisdags och beräknas vara igång den 31:e januari efter reparation av fyra inre ventiler.

På Ringhals har planeringen fungerat något bättre.

R1: Har problem med ventilerna och körs på nedsatt effekt fram till avstängning den 3 februari sedan beräkas det ta 14 dagar att lösa problemen.

R2: En bortglömd dammsugare började brinna i maj förra året och man väntar fortfarande på uppstart efter saneringen. Den 2:e februari är det senaste datumet för produktionsstart.

R3 och R4 är i full drift.

Forsmark har kunnat hålla alla reaktorer igång sedan november och får väl tituleras som Sveriges för närvarande driftsäkraste kärnkraftverk. Det är skillnad mot juni 2006 då flera av säkerhetssystem slogs ut vid Sveriges hittills allvarligaste kärnkraftsincident.

Förespråkare av kärnkraften brukar hävda att sol och vind är opålitliga, medan kärnkraften är att lita på eftersom den är oberoende av vädret. Det stämmer ju till hälften, sol och vind växlar, men som man kan se av driftinformationen så växlar även kärnkraften. Planen var att alla kärnreaktorer skulle vara igång i vinter, men med facit i hand är det bara att konstatera att planerna inte höll denna vintern heller.

Nu vill jag ju gärna vara tydlig med att det är mycket bättre att sätta säkerheten först och låta reaktorerna vara ur drift när de krånglar än att chansa på att det går bra även om några ventiler kärvar här och där.

Ansvaret för vår värld

2011-11-26T20:14:00.001+01:00

Nästa år har Kyotoprotokollet kommit till sitt slut, avtalet hade urvattnats i många omgångar innan det trädde i kraft år 2005. I sin otillräcklighet är det det närmaste ett globalt åtagande som världen har kommit. Förhoppningarna om ett nytt bindande avtal var stora inför Köpenhamnsmötet 2009 och nederlaget kändes tungt när världens ledare visade sig vara "följare av rådande ordning".

Summeringen av resultatet efter Kyotoprotokollet är också nedslående, inte ens med de låga ambitionerna så har alla lyckats med sina åtaganden, i USA och Kanada har man rent ut sagt gett blanka fan i avtalet, bägge länderna tillhör de nationer som per invånare har högst utsläpp och deras vägran att minska sina utsläpp har fått de stora tillväxtländerna i asien att ifrågasätta att de ska välja en annan väg än västvärlden.

Läget verkar alltså vara dystrare än någonsin och ingen verkar längre tro att något bindande klimatavtal är möjligt de närmaste åren. Samtidigt är vetenskapsmännen allt säkrare på att konsekvenserna av klimatförändringarna kommer att bli omfattande.

För mig känns det smått absurt att se hur människor i min omgivning fortsätter pumpa ut växthusgaser i atmosfären via sin självförverkligande konsumtion av resor, prylar och mat. De är ju inte onda människor, men inte heller helt ovetande om vad de gör, de vill ju bara inte tänka på att de skulle ha ett ansvar för sina handlingar. Det finns alltid någon som är ännu värre och om man jämför sig med de andra som också tillhör de rikaste procenten av jordens befolkning så är man ju ganska genomsnittlig. Livet är kort så det gäller ju att leva "så gott" som möjligt innan det är för sent...

Jag antar att min känsla kring det hela liknar vad de som kämpade mot slaveriet kände. Bara det att de kunde se, höra och lukta grymheterna i sin närmiljö. Det som tjänade på slaveriet var oftast helt oförstående kring att det de gjorde var omoraliskt. Man kämpade mot en ekonomisk makt. Eller kanske är det samma känsla som de som kämpade mot misären i supandets spår på 1800-talet hade, fast även de kunde se, höra och lukta lidandet på ett påtagligt sätt. Bägge dessa fenomen var direkt kopplade till ekonomi, makt och missbruk. Det inger dock ett visst hopp att det i dessa fall till slut uppbådades ett tillräckligt stort motstånd. Segern blir tyvärr aldrig slutgiltig så både alkoholens misär och varianter av slaveri finns fortfarande kvar, fast i en annan omfattning.

För egen del är klimatkrisen mindre påtaglig, det handlar snarare om att koppla ihop TV-bilderna från världens katastrofområden med vetenskapsmännens sakliga förutsägelser om vart vi är på väg. Det gör det ju lite lättare för mig att tänka på annat ibland, men när insikten väl har slagit till som blir man nog aldrig helt fri från den igen. Visst ger det mig mening att jobba för en förändring, men samtidigt måste jag ju inse hur mycket som fortfarande går åt helt fel håll.

Jag hade gärna avslutat med något hoppfullt, men efter att ha ägnat stor del av dagen åt att skriva "Särskilda yttranden" på ärenden där Stadsbyggnadsnämnden inte förmått sig att verka för hållbar utveckling så känns det mer naturligt att skriva av mig lite av min frustration över människans oförmåga. Vi kan ju så mycket bättre!!!

Denna video visar temperaturen från år 1800 tills nu. Den är sammanställd av tidigare klimatförändringsskeptiska vetenskapsmän från Berkeley som ville kontrollera att temperaturserierna som klimatforskarna använder verkligen var tillförlitliga. Det visade sig att temperaturserierna stämde alldeles utmärkt. Se 210 år av temperaturmätningar utspela sig och se vad som händer i slutet på 80-talet.

Jag vill väl ändå avsluta med något lite hoppingivande... Även om Obama inte kunnat leva upp till förhoppningarna så har han inte helt glömt bort varför han blev vald.

Kärnkraften den 17:de november 2011

2011-11-17T19:26:00.001+01:00

Jag kan inte låta bli att publicera några bilder på hur det står till med produktiviteten i Sveriges kärnreaktorer.

På Ringhals har flertalet av reaktorerna stått still under hösten, vissa ända sedan i våras, idag ser det ut så här:

Endast reaktor 4 är igång och den startades i förrgår och ska köras i testdrift i tre veckor.

Reaktor 1 försökte man starta idag, men den fick ventilproblem och måste kylas ner för kontroll, tidpunkt för ny uppstart är okänd.

Reaktor 2 planeras att startas den 17:de december.

Reaktor 3 planeras återstartas den 5:e december.

Forsmark kör för fullt:

På Oskarshamn krånglar reaktor 1 sedan länge, under förberedelser till återstart tillkom nya problem, återstart sker tidigast i nästa vecka :

Jag tycker att det är bra att man är försiktig med att köra reaktorerna när de krånglar så jag hoppas att de lärde sig av den allvarliga incidenten på Forsmark för några år sedan. De som beklagar sig över dyra elpriser och tror att mer kärnkraft är lösningen bör begrunda hur det är med driftsäkerheten i våra kärnkraftverk.

När det dessutom visade sig att man räknat helt fel på vad det kostar att nedmontera Barsebäck borde man undra hur ekonomisk kärnkraften verkligen är i det långa loppet. Tydligen behöver kärnavfallsfonden förstärkas kraftigt och avgiften på 1 öre per kWh kärnkraftsel föreslås öka till 3,7 öre per kWh. Läs artikel i Sydsvenskan.

Ambition och effektivitet

2011-11-08T22:00:00.000+01:00

Jag prenumererar sedan början av året på tidskriften Nod, den har verkligen gått från klarhet till klarhet och de två senaste numren med titlarna "McDonaldisering" och "Motstånd" har givit upphov till en inre resonans hos mig. Funderingar och känslor som har legat i gränslandet till det medvetna har givits ord och struktur och en upplevelse av högre medvetenhet har uppstått.Patrik Hagman har skrivit boken "Om kristet motstånd" som jag har beställt efter att ha läst hans artikel i Nod. Han skriver bl.a. följande om ambition och effektivitet:

"Att vara ambitiös hör till vår kulturs självklara dygder. Detgäller att sikta mot stjärnorna och att tro på sig själv. På alla nivåer i samhället, från skolan och uppåt, premieras ambitionen."

[...]

"För de flesta av oss handlar det [emellertid] inte om vilken bana vi väljer i livet, utan hur vi utför de uppgifter som kommer emot oss. Det är här ambitionen blir farlig. Ambitionen förvränger nämligen vår uppfattning om vad som är viktigt. I stället för att lyfta fram sådana arbetsuppgifter som är genuint viktiga lyfter den fram dem som för oss närmare det mål vi har satt upp för oss. Det är just här ambitionen blir ett uttryck för samhällets kontroll av oss. Ambitionen uppmuntrar oss helt enkelt att bete oss så att samhället premierar oss – med pengar, makt och ära. Ambitionen är en av de krafter som får folk att fatta beslut som går emot deras personliga moral – till exempel i miljöfrågor eller rättvisefrågor. Den som ställer besvärliga frågor minskar kraftigt chansen att göra karriär. Men den som förmår hålla ambitionen stången kan i stället se vad som verkligen är viktigt att göra och hur."

[...]

"Effektivitet kan förstås som oförmåga att bedöma vad som är viktigt i livet. Därför är effektiviteten så attraktiv för makthavarna. Vår tids politiska makt har ju egentligen ingen idé om vad man strävar efter – det goda samhället finns bara kvar som slagord i valreklamen – och i stället är effektivitet och dess marknadsekonomiska alter ego konkurrenskraften de enda värderingar man arbetar för."

[...]

"Den effektiva människan har inte förmåga eller lust att ifrågasätta konsekvenserna av det man gör eller det sätt man gör det på. Hon har inte tid."

[...]

"Effektivitet är på ett djupare plan en förvrängning av den kristna dygden ödmjukhet. Den skenbara likheten består i att både den ödmjuka människan och den effektiva är beredd att offra sig själv för något annat. Men skillnaden är avgörande: den effektiva människan offrar sig aldrig av kärlek, utan av något annat motiv: girighet, maktlystnad eller fruktan."

Citaten kommer från olika stycken, läs gärna hela artikeln via denna länk.

Jag kan inte låta bli att tänka på utspelet från Svenskt Näringsliv där de ville minska studiebidragen för utbildningar "som inte lönar sig" och höja bidragen till utbildningar som ger hög ekonomisk avkastning.

Vet vi vilket samhälle vi skapar och varför?

2011-10-26T20:44:00.000+02:00

Kan hjärnans struktur förklara vår samtid?

2011-10-26T19:37:00.000+02:00

Den gamle och havet

2011-07-30T12:26:00.005+02:00

Handen var ovanligt stadig när det nya rakbladet strök över kinden. Blicken var hård och fuktig när han mötte den i spegeln.

Han hade spelat Brahms Requiem när den ljusblå skjortan och de beiga byxorna lagts fram igår. Vännen Hjalmar G:s vältummade bok låg kvar på soffbordet, bredvid stod flaskan med falsk tröst.

Taxin väntade, han tog upp nycklarna, vägde dem i handen men lade tillbaka dem, det fanns ingen anledning att låsa. Resan blev kort och tyst. Den förnedrande rullatorn lastades ur på piren, det var en befrielse att lämna den på vägen till bryggan. De semesterlediga flanörerna tittade, tvekade men höll avstånd, han var ensam på platsen, ensam och beslutsam.

Nere i vattnet kände han knappt kylan. Längtan efter vila var allt. Blicken neråt och inåt, ljudet av röster var ett mummel, det inre dånet en tsunami. Kroppen hade egen vilja, men han tänkte inte låta sig besegras av svaghet, inte igen, inte idag.

Så kom då lugnet, frigörelsen, kroppen som varit så tung flöt så lätt, det var tyst, tsunamin hade passerat, inte ens ett lätt dunkande störde längre.

Brandbilarna kom först, sedan ambulanserna, sist polisen. Vitala unga människor hämtade kroppen och försökte tvinga igång den. Men han hade avsagt sig alla anspråk, han hade lämnat för friheten och tänkte inte återvända.

Epilog

Ingen människa är en ö, våra livsöden flätas samman. Vi existerar både i samma och olika världar samtidigt. Allt och alla hänger ihop om man verkligen skärskådar alla samband. Vi varken kan eller behöver begripa allt. Det sägs att den som älskar livet mer än dess mening har sitt hjärta fullt av både glädje och vemod, det tror jag på.

Ondskan i Oslo

2011-07-23T14:38:00.001+02:00

Det som hänt är fruktansvärt, så utstuderat ondskefullt!

Men om man tänker efter ordentligt, är det egentligen inte så förvånande.

Gång efter gång blir människor så omedvetna att de begår fruktansvärda handlingar. Inte sällan kommer inspirationen från idéer i tidens tendenser och strömningar, tendenser som sätts samman, förstärks, odlas och till sist leder fram till det otänkbara. Men det är inte en idé eller en händelse som ledde fram till detta. Ofta är det många människors oförmåga och omedvetenhet som skapar en hel väv av orsaker som till sist utmynnar i det otänkbara.

Vi vill ha enkla svar, men det finns aldrig enkla svar när människor är inblandade. Vi vill skydda oss, men vi bär alla potentialen till galenskap inom oss. Det vi försöker bekämpa eller stänga ute, har en kuslig tendens att växa inom oss själva. Vi är till stor del omedvetna om de sammantagna konsekvenserna av våra handlingar eller vår oförmåga att handla. Reflexen att skylla ifrån sig finns hos alla. Det finns nästan alltid någon eller något som är värre, men vi är i grunden alla lika.

Vad ska man då göra med detta? En väg framåt är att betrakta vår rädsla, vårt hat och vår likgiltighet. Det vi när inom oss, det när vi även i vår omgivning. Om vi har drabbats av någon annans hat så är det största tragedin att vi fylls av samma hat. Det händer om och om igen och utgången är alltid mera hat.

Rättvisa utan medkänsla, medlidande och ödmjukhet saknar ofrånkomligen förmågan att bryta förvirringens ondskefulla spiral mot mera lidande.

Min förhoppning är att det finns tillräckligt med insikt för att låta detta dåd göra oss mer medvetna om konsekvenserna av vår omedvetenhet och därmed skapa en väg till minskad förvirring.

Kärnkraften på ledarsidorna

2011-06-03T22:40:00.004+02:00

Nu är alla de stora partierna i Tyskland överens om att kärnkraften inte har en framtid och att den därför ska vara avvecklad till år 2022. På ledarsidorna i DN, SvD, SDS och GP verkar man chockade. Det varnas för kraftiga ökningar av elpriset, beroende av rysk gas och katastrof för klimatarbetet.

Jag känner igen dessa dystra tongångar från förutsägelserna om trängselavgiften i Stockholm. Den skulle innebära katastrof för handeln, trafiken skulle lamslås, ja hela Sverige skulle drabbas av återverkningarna.

Men hur står det egentligen till med förståelsen av de stora sambanden och utvecklingspotentialen på de stora ledarredaktionerna?

Att elpriset åker upp och ner (mest upp) har vi fått vänja oss vid sedan elmarknaden avreglerades, de tre giganterna Vattenfall, E.On och Fortum har ett oligopol på den svenska elmarknaden. Dessa bolag har inget intresse av varken konkurrens eller av lägre vinstmarginaler. Om man är orolig för elpriset så borde detta vara något för ledarsidorna att fundera över…

Den ryska gasen är utan tvekan ett beroende som det finns anledning att oroa sig för ur ett europeiskt perspektiv. Men ett ur svenskt perspektiv är den ryska oljan ett betydligt större problem. Vilken ledarsida har fördjupat sig i detta? Ca 40% av Sveriges oljeförbrukning är rysk olja, vi använder mer energi från oljan än kärnkraften och vattenkraften ihop. Vårt transportsystem är därför enormt beroende av Ryssland. I takt med att danska och norska oljefält sinar så ökar vårt beroende av den ryska oljan, inom 20-30 år är det inte omöjligt att vi hämtar 80-90% av vår olja från Ryssland. När järnvägen förfaller får vi alltså förlita oss på personbilar och lastbilar som ryssen tankar åt oss…

När det gäller klimatet så är ledarsidorna vanligtvis enorma teknikoptimister, men att ersätta kärnkraften verkar enligt dessa opinonsbildare lika omöjligt som att tänka sig minskad energiförbrukning. Kolkraften blir alltid ett enormt problem när det talas kärnkraft; men någon diskussion om rimligheten i att svenska folket via Vattenfall bygger nya kolkraftverk har inte jag läst. Tvärtom anses det fullt rimligt att svenska folket bygger kolkraft i Europa och köper utsläppsrätter för vinsterna för att klara våra klimatmål. Hur vore det om Vattenfall slutade investera i kolkraft och istället satsade på teknik som bidrar till lösningen på klimathotet? Att de inte är något vidare på att driva kärnkraftverk har de väl redan visat, men det finns ju fler alternativ...

Jag förstår egentligen inte alls chocken över kärnkraftsnedläggningen, den tyska regeringen beslutade redan år 2001 att kärnkraften hade max 20 år kvar i Tyskland. Vattenfall trodde inte på detta och köpte samma år in sig i tysk kärnkraft, en enorm felsatsning! Jag undrar när det ska gå upp för de svenska politikerna att Tyskland kanske menar allvar även med sina klimatmål, först 40% sänka utsläpp till 2020 och sedan hållbarhet till år 2050. Tro mig, även brunkolen är en Svartepetter och svenska folket får ännu en gång skämmas för sitt smutsiga energibolag.

Så min vädjan till ledarredaktionerna, prata kolkraft även utan att tala kärnkraft, tala väldigt gärna rysk olja, och framför allt bestäm er för om ni är teknikoptimister eller ej!

Åter från kongressen i Karlstad

2011-05-28T16:48:00.003+02:00

Jag har varit på min första Miljöpartikongress. Det var en härlig upplevelse. Tre dagar fulla med seminarier, debatter och omröstningar som fyllde mig med mental energi . Jag tror aldrig att jag träffat så många sinsemellan olika människor som har haft så mycket gemensamt.

Upplevelsen var total, det både syntes, hördes och kändes. Syntesen som uppstod mellan eldsjälarna och pragmatikerna var härlig att uppleva. Det var föreningen mellan kärleken till livet och den mer resultatinriktade målmedvetenheten vilka tillsammans mynnade ut i en pulserande demokratisk anda. Jag förstod för första gången vilken enorm betydelse som denna dynamik har.

Det var nästan något högtidligt över debatterna ibland. Vi påminndes flera gånger om vikten av respekt och ödmjukhet inför varandra, alla vi som kommit samman från hela vårt avlånga land för att rådslå och sätta kursen för framtiden. Det som uppstod på denna plats kan inte ens de skickligaste pr-strategerna komma i närheten av, för engagemanget kom inifrån människorna. Drivkraften kom från vissheten om att vi kan förändra och insikten om att det är både bråttom och väldigt viktigt.

Jag uppskattade verkligen denna upplevelse, särskilt med tanke på att kommunpolitiken ibland kan kännas väldigt platt. Intresset av att förstå eller ens lyssna på de andra kan vara i det närmaste obefintlig och ibland har jag undrat om vi bara spelar upp ett skådespel. Men jag är egentligen övertygad om att vi kan lära av varandra bara det finns en vilja att förstå och en respekt för varför vi är där.

Till sist en länk till talen av de nya språkrören Åsa och Gustav.

Fukushima

2011-04-03T20:55:00.002+02:00

Bilden är från http://www.digitalglobe.com/

Jag har ägnat mycket tid åt studier av Malmös stadsbyggnad sedan jag började i stadsbyggnadsnämnden, därför har det varit glest mellan inläggen detta år.

Det har ju hunnit hända mycket i världen så det känns som hög tid att dela lite tankar.

Tsunamin i Japan den 11 mars väckte mina minnen från tsunamin i Thailand och Indonesien julen 2004. Då färdades jag bara två veckor efter katastrofen genom ett av stormen Gudrun ommöblerat landskap, det kändes verkligen som vi var små inför dessa naturens skeenden. Katastrofen i Japan fick ytterligare en dimension när kärnkraftverket i Fukushima gick teknikerna ur händerna.

De första rapporterna berättade att reaktorerna stängts ner som de skulle och att detta var ett helt annat läge än Tjernobyl. Sedan blev de följande dagarna allt mer dramatiska, kylsystemet var utslaget och en allt mer desperata kamp med exploderande reaktorbyggnader, flygbombning och vattenkanoner visade att vi inte längre kunde tygla de krafter som vi trodde oss ha tämjt.

Frivilliga pensionerade kärnkraftstekniker ryckte in för att bespara sina yngre landsmän de höga stråldoserna. Stråldoserna steg, det fanns sprickor i inneslutningen, det rapporterades att plutonium läckte till omgivningen och det blev allt mer osäkert vad som kunde bli värstafallsscenariot. En evakuering av 35 miljonersstaden Tokyo i ett redan katastrofdrabbat land är väl ett mardrömsscenario som var otänktbart för bara en månad sedan.

I allt detta gick de kända klimatreportrarna Mark Lynas och George Monbiot ut och sa att vi inte kan avstå från kärnkraften eftersom kolkraften är ännu värre. Jag förstår hur de tänker och visst är ett regionalt haveri i Japan (och med tiden troligen på någon plats till innan kärnkraften är utkonkurrerad), ett mindre problem än effekterna av ett skenande klimat som troligen innebär kollaps för hela civilisationen så som vi känner den.

Det är dock något absurt kring hela situationen. Vi vet redan att vi inte kan fortsätta som vi gör, ta de kortsiktiga vinsterna nu och lämna år barn, barnbarn och barnbarnsbarn osv att ta hand om vårt hopplösa arv. Vad krävs för att ett uppvaknande ska ske? Hur får vi till den kursändring som måste ske?

Jag måste erkänna att jag känner vördnad för de pensionerade japanska kärnkraftsarbetarna, som troligen trodde helhjärtat på den säkra kärnkraften och som nu avbryter sin ledighet för att ta sig till en av de värsta arbetsplatserna på jorden för att skona den yngre generationen och försöka rädda så mycket det går. Det är något hoppfullt över denna uppoffring, detta medlidande.

Jag har svårt att se att denna offervilja skulle finnas i Sverige. Vilken pensionär skulle ställa in resan till spanska solkusten? Skulle det finnas några grånade herrar här som var beredda att byta fjärrkontrollen mot en ficklampa, med vars hjälp de skulle försöka navigera i strömlösa korridorer intill en stormkokande, möjligen smält reaktorhärd för att försöka få en bild av vad som händer, om det överhuvudtaget går att starta kylsystemet eller om det är dags att överge byggnaden och försöka gjuta in den i en tusenårssarkofag?

Frågan är vad Japanerna kommer att ta med sig från denna tragedi?

Jag hoppas verkligen att det ska sprida sig en tillräcklig insikt i världen om vart vi är på väg och vilka kompromisser som vi tillåter oss för att upprätthålla vår livsstil. På det sättet inger i alla fall katastroferna lite hopp, för de ger i alla fall en möjlighet för fler att inse att allt har ett pris och att vi, som det är nu lämnar efter oss en springnota.

Stadsbyggnadsnämnden

2011-01-23T20:10:00.001+01:00

I torsdags var jag på mitt första Stadsbyggnadsmöte som ledamot för Miljöpartiet. Det var en ”skolstartskänsla” över mötet, förväntan, nya ansikten och en ödmjukhet inför uppdraget.

Vi ska få utbildning under våren, men förväntas kunna fatta beslut redan innan vi är riktigt insatta i förutsättningarna för uppdraget. Min inställning är att jag ska ställa frågor om jag vet tillräckligt för att veta att jag inte vet :-). Det kommer att ta tid att gå till beslut när det finns mycket som behöver förklaras, men visst är det tokigare att inte veta vad man beslutar och varför.

Ordföranden Carina Svensson (s) är ny på sin post och jag har en positiv känsla kring hennes ledarstil. Hon har potential att växa in i rollen med ett öppet sinnelag.

Oppositionsledaren Stefan Lindhe (m) förklarade redan på första mötet att han motsätter sig en utveckling där bilen inte självklart är utgångspunkten för stadsplaneringen. Något säger mig att detta kommer att vara något jag får höra lika ofta som jag i Stadsdelsfullmäktige fick höra att vi borde avskaffa stadsdelarna.

Det moderata stadsplaneringsresonemanget går ungefär så här:

Om man planerar staden på ett sådant sätt att det är smidigast för människorna att promenera, cykla och åka kollektiv och därmed inte bygger staden med biltrafikens behov som normsättare så kommer staden att korkas igen av förtvivlade bilister som trotts trängsel och parkeringsfrustration inte ser några alternativ. Detta kommer att krascha vardagspusslet och skada tillväxten. Vi ska därför planera staden utifrån god framkomlighet med bil, men så klart samtidigt satsa på alternativen så att dessa blir ännu attraktivare och bilen därför blir stående på uppfarten eller i källargaraget när medborgarna har gjort sitt val. Att vi då sitter med en massa parkeringsplatser och trafikleder som inte längre behövs är något vi får kosta på oss, för om medborgarna trotts att alternativen är smidiga ändå väljer bilen så kommer det ju inte att fungera om inte bilarna fått sitt utrymme.

Att staden där alternativen till bilen är förstahandsvalet ser annorlunda ut än bilstaden verkar lika svårt att ta till sig som att det är en fråga om att prioritera.

Till min glädje verkar dock denna insikt finnas bland åtminstone vissa arkitekter och stadsplanerare. Det var inte utan ett leende på läpparna som jag hörde Stadsarkitekten ifrågasätta folkpartisten som tycktes föreslå att om bilens behov inte kunde tillgodoses så skulle Västra hamnen lämnas halvfärdig och åkermarken bebyggas istället.

Summering av år 2010

2011-01-07T19:04:00.007+01:00

Återigen har ett händelserikt år passerat. När jag blickar tillbaka så ser jag att de stora händelserna under 2009 gav mognad och bar frukt under 2010. Livet var trivsammare under året än vad föregående år hade varit.

Första halvan av året var jag singel (liksom jag varit större delen av 2009), det var nyttigt för självkännedomen, men längtan efter mer ledde till att jag efter ett tag sökte mig utåt och till nya sammanhang. Av en händelse gick jag till Immanuelskyrkan en söndag, det visade sig helt oväntat vara så givande att jag fortsatt gå dit och dessutom hoppade jag på en Alpha-kurs. Jag upptäckte det fina med en djupare samvaro där existensen står i centrum. Det var faktiskt så givande att jag hoppade på ytterligare en Alphakurs på hösten när jag fick frågan om jag ville vara med som en av ledarna.

Efter att ha dejtat en kvinna som visade sig vara psykolog så upptäckte jag Ennegrammet som med en fascinerande träffsäkerhet beskriver människotyper utifrån det undermedvetna. Denna kunskap har gett mig betydligt större förståelse av både mig själv och mina medmänniskor.

Under sommaren såg jag min före detta allt oftare och en bit in på hösten så kändes det naturligt att vi åter delade lägenhet. Shiela (hunden) var mycket nöjd med denna utveckling.

Valet var så klart en stor händelse. Jag var aktivare än vid förra valrörelsen, men måste erkänna att opinionssiffrorna var ångestframkallande och att valarbetet blev en del av min terapi. Inte heller denna gång så handlade valet om de långsiktiga ödesfrågorna och det blev ekonomerna Reinfeldt och Borg som fortsätter styra landet med fokus på tillväxtsiffror, konsumtion och arbete. Som tur var så skiftades inte makten i Malmö så jag fick fortsätta arbetet med framtidsfrågorna i min hemstad.

Stadsdelspolitiken tuffade på, den ekonomiska krisen glömdes bort vad tiden gick och det blev åter utrymme för lite mer grönt förändringsarbete. Det blev lite mer rättvisa bananer, oftast grönare remissvar och ett gott samarbetsklimat. Spänningen inför valet och kraftansträngningen under krishanteringen lämnade dock inte utrymme för några tydliga hållbarhetsframsteg. Men bättre måluppföljning, nya miljömål och en egen budgetpost för grön omställning har skapat förutsättningar för att ta större steg under kommande år.

När jag engagerade mig politiskt så var det med insikten om att de långsiktiga utmaningarna kräver ett nytänkande kring resurser (både materiella och sociala) och att arbetet måste börja lokalt. Jag är övertygad om att vi kan planera vårt samhälle betydigt klokare! Just stadsplaneringsfrågorna visade sig vara de frågor som väckte min största iver, de vägval vi gör här kommer att sätta spår i flera hundra år. Ibland fick stadsdelsfullmäktige svara på stadsbyggnadsremisser och jag vågar påstå att det var mitt engagemang som såg till att våra svar tog med de stora ödesfrågorna.

Efter valet så var stadsbyggnadsnämnden högt upp på min önskelista och det var med bultande hjärta jag gick upp på miljöpartiets medlemsmöte för att tala om varför jag var den bästa kandidaten. Det gick vägen och denna mandatperiod kommer jag att göra mitt yttersta för att Malmö ska gå från vision till verklighet och verkligen skapa förutsättningar för den hållbarhet som vi är så beroende av. Det känns verkligen som ett privilegium att få denna chans.

Annat som jag är nöjd med eller lite stolt över under 2010:

Jag fortsatte skänka mitt politikerarvode på ca 25.000 kr till organisationer som bedriver miljö och solidaritetsarbete. Under de fyra år jag varit stadsdelspolitiker har det blivit nästan 100.000 kr, vilket jag föreställer mig har inneburit att mitt politiska uppdrag har fått ett betydligt större genomslag än det annars hade haft. Mitt nya uppdrag i stadsbyggnadsnämnden kommer inte att ge lika högt arvode (jag blir en vanlig ledamot) men jag tänker fortsätta att låta mitt politiska arbete mångfaldigas genom att ge bort även detta arvode.

Jag har inte flugit under året, varken privat eller i jobbet. Det var mot trenden i Sverige där flygresandet ökade med 5% (utrikes +8%) trots Eyjafjallajökull och klimatförändringar.

Vindkraftverket som jag köpte en andel i har nu stått för min elförsörjning under ett år. Det visade sig vara en lyckad investering även rent ekonomiskt när kärnkraften fortsatte att krångla och elpriserna sköt i höjden.

Shiela och jag fortsatte samla burkar som vi skänkte bort panten på, det blev 170 kronor.

En liten praktisk pryl som jag införskaffade var "RazorPit Razor Blade Sharpener" som används för att rengöra rakhyveln, den har ungefär fördubblat livslängden på mina rakblad. Den kostade 240 kr, men denna kostnad är igensparad på mindre än ett år. Det känns bra att halvera antalet kasserade rakblad.

Hur tänkte Alf?

2010-11-30T21:03:00.004+01:00

EU-parlamentet röstade för en förlängning stödet till olönsamma kolgruvor. Stödet var tänkt att avvecklats år 2014 men EU-parlamentet röstade för att förlänga stödet till år 2018. Länder med olönsam kolbrytning som Tyskland, Polen, Spanien och Portugal stred hårt för att få ha kvar sina subventioner. Förhoppningen är att det ska rädda arbetstillfällen, men om pengarna satsades på förnyelsebar energi och energieffektivisering så skulle troligen fler jobb skapas. Det avgörande beslutet tas i ministerrådet den 10 december, men troligtvis blir det fortsatt stöd till kolkraften fram till år 2018.

Den konservativa gruppen (Moderaterna och Kristdemokraterna), den socialdemokratiska (Socialdemokraterna) och vänstergruppen (Vänsterpartiet) röstade för en förlängningen av subventionerna som år 2008 uppgick till ca 1,3 miljarder euro.

De gröna (Miljöpartiet) var den enda grupperingen där ingen röstade för en förlängning, även Liberalerna (Folkpartiet och Centern) röstade emot.

Bland de svenska parlamentarikerna var det endast Alf Svensson (Kd) som röstade för kolkraftssubventionerna.

Att Anders Wijkman tillhörde samma parti som Alf Svensson är inte lätt att förstå. Jag undrar om Alf har stöd av sina väljare i Sverige. Att han röstade för köttklistret tyckte jag var märkligt men detta med kolgruvorna var helt obegripligt för mig.

De länder där en majoritet av parlamentarikerna röstade emot en förlängning av stödet till år 2018 var:
Belgien
Danmark
Estland
Nederländerna
Sverige
Storbritannien

Jag skickade till mejl till Alf Svensson och undrade hur han tänkte, det ska bli spännande att se om jag får ett svar.

Länkar:
Riksdagens EU-nämnd om subventionen

Artikel i Miljöaktuellt

Artikel i Svd

Det nya miljöpartiet?

2010-11-07T20:19:00.001+01:00

Vad har RFSU, BMW och Shell gemensamt? Jo, de bedriver lobbyarbete, det är inget konstigt med det. RFSU är bildat för att bedriva lobbyarbete inom sexuell hälsa och reproduktion, BMW och Shell är beroende av att politiker i allmänhet och miljöpolitiker i synnerhet inte bedriver en politik som leder till minskad biltrafik eller ändrad energianvändning.

Att moderaternas Sofia Arkelsten låtit sig bjudas och påverkas av dessa intressen är inget hon varken tycker är konstigt eller något hon har försökt mörka. Jag tycker inte man kan säga att hon låtit sig mutas (med viss liten tvekan om BMW:n) .

Det intressanta är att hon som miljötalesperson för Sveriges ledande regeringsparti har deltagit i ett ”Greenwashing” projekt anordnat av världens näst största oljebolag. Att hon sedan dessutom lyft fram just Shell som ett miljöföredöme bland annat i riksdagen får ju någon som är intresserad av miljöfrågor att höja på ögonbrynen.

Shell är ökänt för sin mycket smutsiga oljeutvinning i Nigeria och dessutom ett av flera oljebolag som satsar på utvinning av olja från den Kanadensiska tjärsanden vilket är den miljömässigt värsta formen av oljeutvinning. Shell marknadsförde sig massiv under en period som ett energibolag som storsatsade på det förnyelsebara, av denna satsning finns nu i stort sätt bara bioenergin kvar och man talar inte längre om ”förnyelsebar energi” utan istället om ”alternativ energi”. Se gärna denna The Guardian intervju med VD:n för Shell om just deras miljöarbete (ursäkta den förfärliga reklamen före intervjun).

Sedan har vi BMW som lånade ut en vätgasdriven lyxbil till Sofia, det är oklart hur länge hon var tänkt att ha bilen men eftersom det var svårt att parkera den så nöjde hon sig med fyra dagar. Sofias syfte med lånet skulle vara att testa ny teknik, BMWs syfte var att få publicitet.

Bilen är en ganska märklig ”miljöbil”, den väger 2,5 ton, och har en V12 motor som kan köras både på vätgas och på bensin. När den körs på bensin drar den 1,4 liter milen (blandad körning) vilket ger ett koldioxidutsläpp på 332 g/km, på vätgas drar den 0.36 kg/mil, ur avgasröret kommer dock rent vatten.

Det stora problemet med vätgas (ur miljösynpunkt) är att det krävs en massa energi att framställa den, man kan inte borra ett hål i marken och få upp vätgas. Detta visste ju så klart BMW, men vätgas framfördes under flera år som bilindustrins stora framtidslösning som i ett slag skulle lösa avgasproblemet och göra bilismen miljövänlig. De som förstod sig på energifrågan sa att det inte var en framkomlig väg, men det var en tillräckligt säljande tanke med rent vatten ur avgasröret att bilindustrin med framgång kunde påstå att bilismen inte blir ett problem i framtiden och i väntan på det stora genombrottet så skulle man lämna biltillverkarna ifred. År 2009 lade dock BMW ner sin utveckling av vätgasbilar och konstaterade att det inte är ett framtidsalternativ.

Varför har jag då skrivit detta? Jo, jag vill visa hur oljeindustrin och bilindustrin arbetar och visa på att det parti som numera kallar sig ”det nya miljöpartiet” är lika mycket en pr-produkt som det miljövänliga oljebolaget eller den miljövänliga lyxbilen. Moderaterna har varit det parti som är sämst på miljöfrågor och det är de fortfarande. Det kommer aldrig vara ett oljebolag eller en biltillverkare som driver fram en hållbar utveckling, det måste ske den politiska vägen, den som tror något annat kan inte sin historia.

Mohandas G

2010-10-24T20:43:00.001+02:00

Så upptäckte jag till sist Mahatma Gandhi när jag läste Zac O Yeahs biografi ”Mahatma”. Denne orädde man har med sitt ”icke våld – icke samarbete” inspirerat några av världens modigaste människor till att lyckats med det till synes omöjliga.

Det är så lätt att välja rädslans väg, att endast se våldets väg som det framkomliga, detta trotts att historien gång efter gång visat att våld föder våld och att både de som utsätts för och utövar våld blir offer.

Gandhi sa:

”Öga för öga gör hela världen blind”

Trotts denna insikt så är ryggmärgsreflexen så ofta att våld måste bemötas med våld, det antas vara en snabb lösning men erfarenheten säger att resultatet nästan alltid blir att problemen förvärras och att något ännu värre skapas.

Jag känner inte till någon väpnad revolution som inte skapat massivt lidande och exemplen på när revoltörerna förvandlas till just det man revolterade emot är överväldigande.

Zimbabwe, Iran, Ryssland, Grekland, Kuba exemplen är otaliga.

Detta kan nog de flesta se, det blir däremot betydligt svårare att se att:

“Earth provides enough to satisfy every man's need, but not every man's greed.”

Vi vill gärna tro att vi förtjänar att ha det bra samtidigt som vi rationaliserar världens otroliga orättvisor med att det inte är vårt problem eller att de drabbade har sig själva att skylla. Detta synsätt har vi även när man kan se att vårt levnadssätt är den direkta orsaken till lidandet eller om man ser till klimatet bäddar för nytt lidande.

Frihetskämpen Winston Churchill avskydde Gandhi eftersom han var ett hot mot imperiet på samma sätt som amerikaner i södern avskydde Martin Luther King eller regimen i Sydafrika avskydde Nelson Mandela. Vår historia ger oss anledning att vara ödmjuka…

Inom politiken finns det ett talesätt som säger att: “Om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så kommer folk att börja tro på den”. Detta stämmer enligt min erfarenhet, men när man bara är intresserad av att vinna och därför bortser från metoderna så kommer det man förlorat på vägen vara betydligt värdefullare än själva segern.

Jag blev inspirerad av Gandhi och instämmer med Albert Einstein:

” Generations to come, it may well be, will scarce believe that such a man as this one ever in flesh and blood walked upon this Earth.”

Vad jag tar med mig från denna bekantskap vet jag inte riktigt ännu, men att man måste våga vara modig står helt klart för mig ännu en gång.

Nya tag

2010-10-10T19:50:00.000+02:00

Ribban i oktober

Valet var en besvikelse, även om det märktes redan veckorna före vartåt det lutade så kändes det tungt med ytterligare fyra förlorade år för det viktiga omställningsarbetet. Sedan sjönk det in (precis som för fyra år sedan) att det finns flera arenor, även om regeringen är viktig så tas det beslut på så många fler nivåer.

I Malmö kan det arbete som påbörjats förra mandatperioden fortsätta (de rödgrön behåller makten). Jag blev t ex riktigt upplivad när jag läste det andra dialog pm:et kring hur Malmö ska utvecklas på lång sikt "Så förtätar vi Malmö!". Malmö ska hållas kompakt, bebyggelsen ska vara blandad och det blir ingen fortsättning med ”villamattor” över Skånes bördigaste jordar. Biltrafiken ska vara en mindre del av transportsystemet så det blir spårvagnar och satsning på cykel. Om detta dokument blir styrande de närmsta 30 åren så kan det bli riktigt bra! Dessutom kommer Ribban att förbli en frizon utan reklamskylltar och muzak.

Nu sitter jag och klurar på om jag ska nominerar mig för uppdrag i Region Skåne eller i Malmö. Entusiasmen är återställd och jag har inte låtit mig nedslås, det är mycket jobb kvar som behöver göras…

Nu är det gjort

2010-09-19T19:35:00.000+02:00

Jag har gjort mitt bästa, nu är det bara att vänta och se hur långt det räcker. Minerna var glada och sällskapet trevligt i vallokalen, Centerpartisten från förra valet var på plats, jag träffade en Moderat som vill ha snabbtåg, den glada tjejen från Vänsterpartiet höll stämningen uppe. Det är något speciellt med valdagen.

Home

2010-08-07T11:40:00.002+02:00

Är Dubai en symbol för människans framsteg? Ett ekonomiskt underverk? Står Las Vegas för lycka och frihet?

Filmen heter Home den är ca 90 minuter lång, den beskriver vår historia och slutar med att tala om varför det är för sent att vara pessimist. (Om filmen inte kan visas så följ länken: http://www.youtube.com/homeproject)

Om rubriksättaren till denna lilla artikel på ekonomisidan i Sydsvenskan hade sett filmen så hade nog rubriken varit ”Bättre konsumtion än befarat i USA”. Tänk på hur orden vi använder färgar och speglar vår världsbild.

Enneagram

2010-08-05T20:11:00.001+02:00

Jag fick en aha-upplevelse när jag snubblade över Enneagrammet som beskriver nio olika personlighetstyper. När jag hittat min typ så var det bara att förvånas över hur träffsäker beskrivningen var. Det var som att få en karta till mitt inre och kunna konstatera att den som gjort kartan hade god kännedom om ett landskap där jag endast gått på känn och därför inte skaffat mig en helhetsbild. Vad jag förstår bygger det hela på djupare kunskap av människans psyke, kunskap om att vi i grunden är väldigt lika i hur vi formas mentalt men också att den mentala utvecklingen kan ge vitt skilda personligheter utifrån likartad uppväxt.

Att jag blev så fascinerad beror nog mycket på mitt förhållande med min före detta sambo. Att vi inte upplevde världen, oss själva eller varandra på samma sätt förstod jag ganska snart. Jag upplevde att hon var en paradox i mycket (även hon hade svårt att begripa mitt beteende ibland). När jag sedan intresserade mig för klimatfrågan och engagerade mig politiskt så såg jag hur vi människor ofta talar förbi varandra, det som var så tydligt för mig kunde vara nästan omöjligt för andra att se. Jag misstänkte att bristande intellektuell förståelse, social indoktrinering och ren egoism var grundorsakerna till att vi inte kom någon vart. Nu kan jag se att det ofta handlar om hur olika vårt undermedvetna har präglats, vad vi upplever som ideal, vad vi inte vill kännas vid och vad som känns bekvämt för oss, vår personlighet helt enkelt. De allra flesta är omedvetna om hur våra drivkrafter påverkar verklighetsuppfattningen och har svårt att begripa människor med andra drivkrafter, det är lätt att avfärda dem som dumma eller ännu värre rent av onda.

Att personligheten är något som grundläggs tidigt tror jag är oväntat för många, men när man ser tillbaka så fanns mönstren där redan i barndomen, sedan handlar det mycket om hur ”väl” man lyckat anpassa sig till de utmaningar som uppstått, men grunden var lagd redan när vi började bli självmedvetna.

För mig var den vidgade mentala förståelsen verkligen givande. När jag och min före detta läste beskrivningarna så framstod våra mönster kusligt tydligt. Men vi såg nu varandra i ett nytt ljus och det gjorde det hela väl värt även de mindre smickrande upptäckterna. Vi kunde le åt de tokiga missförstånden vi upplevt och mycket som en gång var obegripligt gick nu att förstå.

Jag trodde redan tidigare att människor sällan går in för att vara hänsynslösa och grymma utan tvärtom att de allra flesta vill vara bra människor. Jag hade dock en mycket diffus bild av vilka andras inre drivkrafter kunde vara och hade inte förställt mig att det kunde finnas så sammanhållna personlighetstyper. Men när jag läste beskrivningarna så började jag se på folk i min omgivning utifrån ett annat perspektiv och mycket klarnade.

Redan tidigare så försökte jag se det barnliga i andras paradoxer (och mina egna), istället för att bli arg och fördömande (ibland är det svårt). Enneagrammet gjorde det lättare att skilja på människan och personligheten. Jag kan varmt rekommendera att ta en titt på sig själv utifrån Enneagrammet, det finns säkert något att upptäcka (även om det kan ta emot)

Länk till beskrivning av Enneagram

Almedalen om framtiden

2010-07-15T12:04:00.005+02:00

Filmen "Blind spot" visar vad världens ledare (och folk i allmänhet) inte vill se och även orsakerna till detta. Medverkande i filmen är bland annat Richard Heinberg, James Hansen, Lester Brown och Joseph Tainter. Filmen är ca 90 minuter lång.

Vi står verkligen inför stora utmaningar. Man kunde hoppas att det skulle var dessa som de som styr vårt land talade om när de var i Almedalen. Jag lyssnade på tre viktiga partier, med förhoppningen att de skulle visa insikt om vår situation.

Först ut var vår statsminister, han talade om skatter, vanligt folk, skatter, god finanser, skatter, att energifrågan är löst(!), att trafikfrågan i Stockholm är löst(!) och så till sist om skatter.

Det stod helt klart att han inte har någon som helst koll på de stora utmaningarna. Att energifrågan skulle vara löst för att man öppnat för nya kärnkraftverk, visar ju att statsministern inte vet att Sverige använder mer energi från olja och naturgas än kärnkraft och vattenkraft (tillsammans). Att trafikfrågan skulle vara löst för att man bygger en 6-filig motorvägstunnel i Stockholm visar ju att statsministern inte lyssnar på den samlade expertisen som säger att motorvägen kommer att vara fullproppad inom 10-15 år efter det att den är färdig.

Han verkade inte heller ha koll på oppositionen, som han påstod ville avskaffa rot-avdraget, införa pensionärsskatt och ungdomsskatt, ja som sagt gick det mesta av hans tid åt att tala om skatt, visserligen med humor som lockade fram flera skratt, framtoningen är ju viktig, kanske viktigare än politiken?

Sedan var det oppositionsledaren (Mona Sahlin). Hon talade om solidaritet, jämlikhet och växande klyftor. Pointerade vikten av att hålla ihop Sverige. Det var ett fint tal, men inte så konkret. Det mest konkreta var väl att föräldralediga och arbetslösa ska få 30-timmars förskola och att A-kassan inte ska kosta mer än 80 kronor i månaden. Tyngdpunkten var att inte öka klyftorna i samhället.

Till sist mitt parti (Miljöpartiet). Maria och Peter talade nästan enbart om de stora utmaningarna, klimatet, energin, storebrorssamhället, jämlikheten och sammanhållningen. Förslaget att begränsa kommunernas planmonopol kom inte med i talet, men väckte väl mest uppmärksamhet.

Ett stopp för nya köpcenter på åkrarna runt storstäderna framstår som väl radikalt. Syftet med att bygga nya köpcenter är att skapa jobb i den egna kommunen, men samtidigt innebär detta att affärerna i grannkommunen som man kan gå eller cykla till läggs ner, när bensinen är dubbelt så dyr kommer det att framstå som tokigt att ha asfalterat åkrarna och mindre lockande att ta bilen för att köpa mjölk och bröd en mil bort. Omställningen måste börja medan vi har råd, senare är för sent.

Till sist, framtidsfrågorna har varit med oss en längre tid, utmaningarna är kända (och glömda igen) sedan länge, att ta avgörande steg kommer att vara kontroversiellt, det kommer troligen inte att vara ett "statsbärande" parti som utgör drivkraften. Här kommer en genomgång från det stora landet i väster som ligger betydligt risigare till än oss.

The Daily Show With Jon Stewart

Mon - Thurs 11p / 10c

An Energy-Independent Future

www.thedailyshow.com

Daily Show Full Episodes

Political Humor

Tea Party

Senaste tiden

2010-07-03T09:36:00.000+02:00

Jag vet att det var länge sedan nu...

Precis som förra året så tog det inre sig lite större friheter i maj. Plötsligt var jag på min första dejt för året och livet var väldigt spännande, möjligheterna obegränsade och modet stort. Något oväntat nådde jag tidigt toppen av turen och nerfarten var brant. Lite visare, fortfarande i kontakt, öppnar sig nu sommaren med ett skimmer av livets mysterier och oväntade vändningar.

Det är en veckas slutspurt kvar på jobbet, sedan stundar det tidlösa livet. Planer värjer jag mig från. Det blir tid för vila, fördjupning och spontanitet.

Lisa för själen

2010-05-13T11:05:00.000+02:00

Eyjafjallajökull

2010-05-01T20:37:00.005+02:00

Den vackra bilden är från SvD.

Vad kan Eyjafjallajökulls utbrott säga oss, förutom att naturen är otroligt vacker? Inte så lite faktiskt, om man funderar en stund.

Utbrottet visar oss hur skeenden i naturen ofta går till. Ett tryck byggs upp, vi märker inget, skeendet är förutsägbart, men vi vet inte exakt var, när och hur det händer. Till sist formligen exploderar det och då är människan helt maktlös inför fullbordat faktum.

Vi visste att vulkanaska kunde slå ut jetmotorerna och att det med jämna mellanrum kommer vulkanutbrott på Island, men hur många hade tänkt på vad som hänt om vi inte hade kunnat flyga på en månad? Då skulle vi tvingas till ett annat transportsystem över en natt och jag tror inte att vi någonsin skulle få tillbaka dagens badsemestrar i asien eller weekendshoping i Paris och London.

Lärdomen är att vi inte kan stoppa ett vulkanutbrott, lika lite som vi kan förhandla med de andra naturkrafterna, när naturen väl reagerar är det bara att ta förlusterna och anpassa sig hur radikal förändringen än blir.

Man måste verkligen säga att flygmyndigheterna sätter säkerheten först. Inga olyckor inträffade eftersom inga risker togs. Kortsiktiga risker kan vi tydligen hantera mycket snabbt även när det kostar stora summor, betydligt större och allvarligare hot som klimatförändringen och peak oil däremot verkar vara en helt annan sak. Vi får gång på gång veta att ny teknik ordnar det hela, det ska bli en mjuk övergång, lita bara på marknaden och ekonomerna. Men de verkar ju inte ens ha förstått grundkursen i fysik eller också ägnar de sig åt i det närmaste psykopatisk riskvärdering.

Vi vet att oljan kommer att bli ännu dyrare och att det ganska snart kommer en dag då flygtrafiken blir så dyr att vi måste organisera mycket av flygtransporterna på ett annat sätt. Frågan är om vi då har skapat ett mer robust transportsystem eller om det blir ännu en plötslig kris där vi tvingas skjuta till ännu fler miljarder för att kortsiktigt skydda sysselsättningen i de näringar som inte klarar övergången. Faktum är att flyget som inte betalar några miljö- eller energiskatter är mycket känsligt för oljepriset. Om oljan blir dubbelt så dyr så blir flygbränslet också dubbelt så dyrt, men bensinen till bilarna blir bara ca 50% dyrare eftersom det mesta av skatten inte påverkas av oljepriset.

Många av de som drabbades av flygstoppet råkade ut för obekväm väntan eller långsam transport hem från nöje eller affärer, men det blev inga långsiktiga konsekvenser. När nu askmolnet har skingrats så är vi tillbaka till det vanliga igen, askan dalar sakta till marken som om inget hade hänt. Diskussionen om flygets negativa konsekvenser för klimatet drunknar i analysen av dess ekonomiska betydelse. Det är inte utan att jag skulle tycka att det vore spännande om Katla vaknade och utmanade föreställningen om vad som är omöjligt…

Det är självklart en slump att veckan efter vulkanutbrottet så hände det som BP så sent som förra året sa var så osannolik att det var praktiskt taget omöjlig (har jag inte hört det förut?). En oljerigg exploderade och sjönk i Mexikanska golfen, 11 personer dog och en enorm naturkatastrof riskerar att vara ett faktum när 5000 fat olja sprutar ut i havet varje dag. Det är ödets ironi att Barak Obama nyligen öppnat för mer oljeborrning utmed USAs kuster för att blidka republikanerna. Sarah Palins ”Drill Baby Drill” lär väl inte vara så gångbart de närmsta månaderna, men allt är nog glömt när oljepriset passerar 100$ fatet. Egentligen är utsläppet inte så katastrofalt på lite längre sikt, skadorna får ju betalas av BP dvs de som orsakade utsläppet, USA som får ta skadorna är också den som har den högsta oljeförbrukningen i världen, det går att sanera oljan även om det kommer att ta mycket lång tid och bli mycket dyrt och till sist skadorna drabbar vår generation men knappt alls nästa.

När det gäller koldioxidutsläppen när vi förbrukar oljan är det tyvärr en helt annan sak. BP betalar inget för utsläppen, USA drabbas inte värst av konsekvenserna, det går inte att sanera koldioxiden i efterhand, kommande generationer får ta de värsta konsekvenserna. En stor skillnad är att vi inte kan se koldioxiden, det kommer inte att ligga döda fåglar på stränderna, inga arbeten förloras idag.

Till sist, jag skulle inte bli förvånad om BPs styrelseordförande Carl-Henric Svanberg kommer att använda olyckan som ett argument för den ”miljövänligare” oljesandsutvinningen i Kanada.

Till sist lite musik från det stora landet i väster.

Var är logiken?

2010-04-01T20:59:00.000+02:00

Kan någon förklara denna logik för mig?

Regeringen har som klimatmål att Sverige ska minska sina klimatutsläpp motsvarande 20 miljoner ton koldioxid om året till år 2020. Tanken är att 7 miljoner av dessa ton ska kunna kompenseras via satsningar utomlands.
Samtidigt finansierar man via Världsbanken utbyggnaden av kolkraft. Inte bara så att man lånar ut via Världsbanken, utan man agerar direkt via sin post i Världsbankensstyrelse för att ett lån på sammanlagt 21 miljarder kronor ska ges till Sydafrika så att de kan bygga världens fjärde största kolkraftverk, med årliga utsläpp på 25 miljoner ton koldioxid.

Tydligen är det viktigaste att vi inte bygger egna kolkraftverk i Sverige, sedan kan vi gärna finansiera kolkraft i andra länder. För mig är detta rent ut sagt hyckleri. Jag kan bara spekulera i motiven, men visst är Sydafrika ett av de länder som gärna köper svenska vapen.

Enligt BIC (Bank Information Center) så lånade världsbanken ut fem gånger mer pengar till fossil energi än förnyelsebar energi under år 2008. Tydligen är detta inget problem enligt vår regering eftersom den inte motsätter sig denna utlåning.

Nytt ägardirektiv för Vattenfall?

2010-03-24T21:04:00.001+01:00

Så kommer då till sist näringsminister Maud Olofsson med ett förslag på ”tydligare” ägardirektiv för Vattenfall. Det har tagit tre år och man kunde ju tro att det skulle innebär en förbättring jämfört med det gamla direktivet. Döm själva:

Det gamla:

Vattenfall ska "inom ramen för affärsmässighet vara ledande i omställningen till en ekologiskt och ekonomiskt hållbar svensk energiförsörjning".

Det nya:

”Vattenfall ska generera en marknadsmässig avkastning genom att affärsmässigt bedriva energiverksamhet så att bolaget tillhör ett av de bolag som leder utvecklingen mot en miljömässigt hållbar energiproduktion. ”

Affärerna (tillväxten) verkar åter vara det centrala och nu behöver Vattenfall inte ens vara ledande på hemmaplan utan vara ”ett av de bolag som leder”. Jag skulle inte tro att Lars G. Josefsson skulle haft något att invända mot detta direktiv.

God el och god värme från det goda företaget... får det lov att vara lite mer marknadsmässig avkastning från brunkolen som att vi kan ta vårt ansvar och klimatkompensera i Kina? Se vad politikerna gör och inte vad de säger!

Tid för existensen

2010-03-20T14:12:00.002+01:00

I mellan åt blir det utrymme för funderingar över existensen. Vem är jag, vad gör jag och varför? Det talas om olika ålderskriser, 13, 25, 30, 40, 50, 60… Men är det inte snarare faser med tillfälle att fördjupa, begrunda och förankra än en kris att ta sig förbi?

De existentiella frågorna har smugit sig på mig allt oftare de senaste tio åren. Eftersom människan egentligen bara kan se sig själv när hon speglar sig i andra så har jag blivit allt mer nyfiken på hur andra förhåller sig till livet och vad det innebär att vara människa. Existensen kräver både sitt utrymme och sammanhang. Min erfarenhet är att funderingarna ofta hålls på avstånd eller försvinner i ”livspusslandet”. Det har varit likadant för mig (helt omedvetet). Kanske beror det på att frågor som berör våra innersta drivkrafter hotar att ge svar som man inte vill ha eller att vi är så uppe i varv att vi inte klarar att blicka inåt. Kanske är det kunskapen om döden som håller funderingarna på avstånd. I mitt fall har jag behövt skakas om lite för att bli redo för funderingar med nya infallsvinklar som har gett mig nya prioriteringar.

Innan jag träffade min före detta så ägnade jag mycket av min uppmärksamhet åt killgrejer. Det var datorspelande, bilar och väntan på nästa häftiga pryl. I mitt innersta längtade jag efter kärleken (knappast unikt), men den tedde sig gäckande och krävande så det andra fick min tid.

När jag hittade kärleken så blev det ganska snart konkurrens om uppmärksamheten i mitt liv. Det var oväntat för mig. Det jag hade ägnat min uppmärksamhet åt hitintills hade format mig mer än jag förstått, det hade skapat min världsbild och belönat mig för uppmärksamheten. När jag tvingades dela uppmärksamheten så blev det en sorts ifrågasättande av vem jag var, vilket jag instinktivt värjde mig mot. Men när jag på djupet tvingades ta mig an mina värderingar så började en förskjutning och ett sökande efter sammanhang.

Det var inte så lätt att leva tätt inpå en annan människa när förälskelsen stillades. Jag förstod hur mycket barn vi människor är även som vuxna. Behovet av att skapa en familj gjorde att vi skaffade oss en hund och tillvaron formade oss med tiden. Det gav mig mycket positivt och min världsbild berikades när jag konfronterades med känslor och tankar som inte varit del av mitt liv tidigare.

När vi separerade ändrades tillvaron på nytt. Först blev det tyst och tomt. Jag hade inte valt den nya tillvaron själv och även om förändringen inte kom oväntat så var det en stor omställning. Först ville jag ersätta förlusten, men det visade sig vara fel drivkraft för att starta något nytt. Jag var helt enkelt tvungen att utforska den nya tillvaron och på sätt och vis lära känna mig själv på nytt under de nya förutsättningarna (det verkar vara ett tema i livet).

Min erfarenhet så här långt är att varje omställning har fördjupat tillvaron och lett fram till insikter. Det har dock krävt sina födslovåndor och känts väl ansträngande ibland. Just nu håller jag på att ta del av andras funderingar om livet, jag går t ex en Alphakurs och njuter av att göra nya bekantskaper och tränga in i sådant som berör existensen.

Jag är nyfiken på hur troende existentiellt förhåller sig till de framtidsutmaningar som vår världsutveckling ställer oss inför (t ex globalisering, befolkningstillväxt, resursknapphet och klimatförändring). Vad innebär begrepp som, solidaritet, etik och moral när vi lever i ett sådant överflöd medan vi via konsumtionen är direkt länkade till de som lever i armod. Hur förhåller man sig till det materiella kontra det själsliga när vi definieras så mycket av vad vi konsumerar och vår konsumtion dessutom har så stor påverkan på andra. Finns det någon livskraft eller motståndskraft i tron? Eller handlar den mer om överlevnadsstrategi, tillhörighet och hantering av döden?

Frågorna blir många, men känns angelägna. Förändring är oundviklig (och nödvändig), men vilka har vilja och kraft att forma den? Hur fångade är vi av ”den enda vägens politik” d v s evig ekonomisk tillväxt?

Jag tror att den positiva kraften måste komma inifrån och sprida sig via sammanhang som bryter dagens tankemönster. Kulturen måste utvecklas i takt med tekniken (och egentligen tvärt om).

I kristendomen är skillnaden mellan gamla och nya testamentet slående, vilket är naturligt, det skiljer ju upp till tusen år mellan dem. Men vilka är drivkrafterna två tusen år efter uppenbarelseboken? Spännvidden mellan t ex Caritas, Kristna fredsrörelsen och den kristna högern i USA är svindlande (och för mig väsensskild) . Vissa värderingar verkar envist hänga kvar ända sedan pyramiderna byggdes även om de är uppenbart destruktiva. Vi har alla dessa ”frön” i oss, men som flockvarelser så vattnar vi gemensamt det som växer i vår värld.

Tage Danielsson skrev:

”Människan har skapat Gud till sin avbild, längre räckte inte hennes fantasi.”

Det är viktigt vad vi fantiserar om…

Björklund och fakta

2010-02-13T20:55:00.002+01:00

Medan jag stod och stekte pannkakor idag så lyssnade jag på Ekots lördagsintervju. Det var Folkpartiets Jan Björklund som fick svara på frågor om bland annat kärnkraften. Jag reagerade på hur slarvig han var med fakta. Denne företrädare för kunskap i skolan, tog lätt på att statsministern inte hade koll på sysselsättningsstatistiken även om Alliansen gick på val med detta som främsta valfråga. Tydligen hade Björklund inte heller koll på statistiken, men det är väl ok, i mina ögon har Folkpartiet främst tre frågor, skolan, Nato-medlemskap och kärnkraften.

När det gäller kärnkraften brukar Björklund tala om att hälften av Sveriges elproduktion kommer från kärnkraften. I den senaste partiledardebatten så upprepade han detta. Men om man kollar fakta så har kärnkraften haft en allt mindre andel sedan Barsebäck stängdes år 2005. Faktum är att andel blivit allt lägre med år 2009 som ett riktigt dåligt år med endast 37% av produktionen och 50 TWh, det kommer sannolikt att ändra sig i år eftersom man skruvat upp effekten i flera av kärnkraftsreaktorerna, men risken finns att man pressar anläggningarna för hårt och får sämre driftsäkerhet, så vi får se. Så här har andelen varit de senaste åren:

2009   37%   50 TWh
2008   42%   61 TWh
2007   44%   64 TWh
2006   46%   65 TWh
2005   45%   69 TWh
2004   50%   75 TWh
2003   49%   65 TWh
2002   46%   66 TWh
(Källa: SCB)

Ytterligare ett påstående som jag reagerade på var när Björklund påstod att Sverige under 2009 varit tvungen att importera el, i huvudsak kolkraftsel från Danmark och Tyskland. Men om man tittar på Sveriges elimport (4,7 TWh) för 2009 så var fördelningen denna:

Norge     52%
Finland    21%
Danmark 17%
Tyskland 8%
Polen       2%

(Källa: energimyndigheten)

Mer än hälften kommer alltså från Norge som inte har någon kolkraft vad jag vet. Så påståendet att importen i huvudsak är kolkraftsel är felaktig, det är snarast främst vattenkraft. Faktum är att om man tittar på Danmark och Tyskland som Björklund talade om så exporterade Sverige mer el till Danmark än vi importerade och nettoimporten från Tyskland var endast 0,18 TWh. Detta trotts den rekordlåga kärnkraftsproduktionen i Sverige.

Jag noterade även att Björklund inte vill ha något ägardirektiv som hindrar statliga Vattenfall från att bygga nya kolkraftverk i utlandet. Fast han tycker samtidigt illa om att vi ibland behöver importera kolkraftsel, jag tycker att det är inkonsekvent om han anser att vi ska undvika kolkraftsel.

Till sist kan jag förstå att Björklund trodde att vindkraften stod för 1 % av elproduktionen förra året, fast det var 2% (2,5 TWh), energimyndighetens mål för år 2020 är 30 TWh vindkraftsel. Jag skulle tro att Björklund direkt motarbetar att detta mål ska kunna uppnås, det skulle betyda att vi behöver betydligt mycket mindre kärnkraftsel även om vi inte vidtar några effektiviseringsåtgärder alls. Som jämförelse kan man titta på Tyskland där det producerades 40 TWh vindkraftsel år 2008 (Källa: BWE).

PS. Jag hörde att Riksdagens utredningstjänst räknat på Vattenfalls tyska kärnkraftsäventyr (på uppdrag av miljöpartiet) resultatet var ett minus på 1,5 Miljarder kronor och kostnaderna tickar iväg eftersom två av verken har stått stilla sedan år 2007. Allt som "glimrar" är inte guld...

Vargen

2010-01-17T21:09:00.001+01:00

Vem är vargen?
Vargen väcker känslor, den är:

Rovdjuret som tar tamdjuren utan att fråga.
Symbolen för den otämjda naturen.
Konkurrenten som tar jägarens byte.
Vår bästa väns stamfader.
Den utrotade som tilläts återkomma.
Ett mytologiskt väsen som bor i våra skogar.

Det är svårt att ha en sansad diskussion om vargen. Det blir lätt: Den dödar fåren och din hund. Den har ingen plats i vårt land. Den som värnar om vargen struntar i människan, struntar i de utsatta, de på landet, de gamla och svaga eller till och med de ofödda. Rovdjuret måste dö!

Men har vi inte råd med vargen? Staten ger kompensation för det vargen tar. Om inte vargen har någon plats här så har väl knappast heller tigern någon plats eller lejonet, leoparden, geparden, puman, krokodilen, noshörningen, flodhästen, gorillan, pytonormen, nä antagligen inget av djuren i djungelboken.

Men vem är människan när hon dödar allt vilt som kan vara ett hot mot henne personligen, mot hennes husdjur eller egendom? Vilka är vi när alla stora predatorer är utdöda? Vad säger det oss om hur vi ska behandla det vi upplever som hot? För det är väl klart att människan själv är den som vi har störst anledning att frukta.

Men vargen kan ju vara så grym, den dödar mer än det kan äta… Har du tittat i din slask? Vad gör butikerna för att det alltid ska finnas fullt utbud i köttdisken? Vad kan vara grymmare än slakteriet som av lönsamhetsskäl inte hann döda grisen innan den kokades? Djurtransporten där åksjuka djur dör av värmeslag eller syrebrist och de överlevande sedan manas på med elstötar och rapp från plaströr in i den industriella processningen av köttprodukter. Uppfödningen av grisarna som lever sina korta liv på antibiotikafoder för att klara de trånga båsen och hårda betonggolven? Vem är grym och hänsynslös egentligen? Nä vargen äter inte våra barn. Mänskligheten offrar sin egen avkomma med liten tvekan och räds istället enklare hot.

Frågan är om inte fruktan är vår största fiende, den gör oss blinda för både de verkliga hoten och berövar oss möjligheten att se vilka vi är.

Summering av år 2009

2010-01-13T20:10:00.023+01:00

År 2009 var ett händelserikt år, det kändes bitvis som ett maratonlopp utan målgång. Först separationen från min käresta, sedan full fart med jobbet, Shiela, Stadsdelsfullmäktige, bostadsrättsföreningen och Miljöpartiets styrelse i Malmö (nytt för året).

Det var stundtals en smått overklig känsla över tillvaron, som bara rullade på. Som tur var fick jag hjälp av mina föräldrar med Shiela (TACK!) annars hade det aldrig gått. Jag iakttog civilisationens kollektiva självmord fortgå, såg bekymrade makthavare som manade till handling samtidigt som de ökade takten på den redan inslagna vägen mot kollaps. Den personliga frustrationen blandades till en bitter cocktail av saknad och sorg över tingens tillstånd. Ensamheten kom i fatt mig efter ett tag, jag sökte en lösning, träffade en längtande kvinna, men jag insåg att vi inte delade riktig samma längtan. Mötet gav mig dock djupare insikter och faktiskt lite ökat självförtroende.

När semestern var slut och krafterna började tryta redan efter första arbetsveckan så insåg jag att det behövdes en omstrukturering av tillvaron. Jag lämnade både min dejt och styrelseuppdraget för Miljöpartiet i Malmö. Ännu en kvinna hoppades på kärleken ihop och mycket var rätt, men till sist stod det klart att jag inte var redo för en större förändring. Dessa möten fördjupade självinsikten och det nya decenniet tar ett avstamp från det gamla.

Här är några aktiviteter och händelser som jag är lite extra glad/stolt över under år 2009.

Jag fortsatte att ge bort mitt politikerarvode på ca 25.000 kr till välgörenhet, hälften till humanitär solidaritet (så som Läkare utan gränser, Amnesty, Attac, Unicef, Vi-Skogen och Rädda barnen) och hälften till en hållbar utveckling via miljökamp (så som Greenpeace, Svenska naturskyddsföreningen, Miljöförbundet Jordens Vänner Stiftelsen utan djurförsök, Avaaz och Sea Shepherd).

Shiela och jag fortsatte att samla burkar och fick ihop 305 kr som skänktes till Vi Skogen och Kooperation utan gränser, det var något sämre än förra året men en hel del burkar ändå.

Vid EU-parlamentsvalet så stod jag bredvid en Piratpartist och delade ut Miljöpartiets valsedlar, det var ett lyckat val för både piraterna och miljökämparna.

I bostadsrättsföringen bytte vi bort ett bundet elavtal med Vattenfall och valde miljömärkt el från Skellefteå Kraft istället. Visst var ordföranden lite nervös att det skulle bli dyrare, men jag försäkrade sturskt att det inte skulle bli så i längden, sedan kom köldknäppen och Ringhals var nere för underhåll. Jag är dock säker på att priserna sjunker och det känns väldigt bra att inte betala till Vattenfalls kolkraftverk och bonusar.

På jobbet påpekade jag för den miljöansvarige på företaget hur tokigt det skulle vara att först ha miljövecka och sedan börja låta trapphusen vara tända dygnet runt för att någon på direktörsvåningen tyckte att kontoret såg tråkigt ut utifrån. Efter några turer fick belysningen vara släckt tills någon trycker på knappen och sedan slocknar den igen efter några minuter (på samma sätt som tidigare).

Fruktskalen togs med till jobbet för kompostering även detta år. 10 kg bananskal lär räcka till biogas motsvarande en liter bensin. År 2010 hoppas jag att min bostadsrättsförening gör det möjligt att återvinna matrester hemma.

Jag lyckades helt undvika flyget, både privat och i jobbet. Jag har faktiskt inte flugit privat sedan 2002. Både inrikes och utrikesflyget minskade med 10% i Sverige år 2009.

Vindkraftsverket som jag köpte en andel i 2008 blev äntligen färdigt och var faktiskt det som producerade mest vindkraftsel i Sverige de fyra sista månaderna på året.

Hemma skaffade jag LED-lampor till lägenheten, det var lite skiftande med ljusstyrkan, men jag hittade snart lampor som passade till de olika rummen. Dessutom skaffade jag en "tamagotchi" i form av en solcellsdriven klocka. Jag hade varit utan klocka i mer än ett år sedan den gamla spräckt glaset som inte gick att byta. Min nya klocka pysslar jag dock ömt om.

På stadsdelskansliet så byttes tio bilparkeringar mot 400 cykelparkeringar och komplett källsortering infördes, det var inget politiskt beslut men jag inbillar mig att det delvis hade med min påverkan att göra.

Jag lyckades få Skanska att installera ett skymningsrelä på sitt kontor vid Malmös högskola efter endel envishet. Mina försök till påverkan av Malmöstads verksamhet som medborgare gick dock inget vidare, som tur är går det lite bättre som politiker.

Jag avslutade mina konton på Swedbank i Höör efter att pappa talat om att jag inte ens behövde gå till bankkontoret för att få det gjort. Det var skönt att inte bidra till finansfolkets bonusar på denna bank. Ekobanken fick dock en del insättningar under året.

Som slutspurt demonstrerade jag vid klimatmötet (COP15) i Köpenhamn, men makthavarna levererade inte och min övertygelse om att mer engagemang behövs stärktes. År 2010 är det valår och förhoppningsvis får miljöminister Andreas Carlgren snart göra något som passar honom bättre.

Energijakten tävling två - ingen vinnare

2010-01-05T20:17:00.005+01:00

Den andra tävlingen blev det inte mycket av med. Efter en vecka hade jag fått ett svar från Enercon att det var PEABs gran och att VD:n skulle höra med dem om det gick att installera en timer. Från Borgarskolan var det tyst. Så jag skickade två nya meddelanden, denna gång svarade Borgarskolan att eleverna säkert var intresserade men att man inte hade tid pga omorganisation, jag försökte förklara att tävlingen var mycket enkel och endast gick ut på att vara först med att installera en timer. Enercon svarade inte på min förfrågan hur det gått med PEAB och Borgarskolan hörde inte heller av sig. Belysningen har stått tänd dygnet runt sedan mitten på december, elnätet har prövats under den senaste veckans köldknäpp och jag tycker att det är så onödigt. Men eftersom det ändå snart är dags att montera ner julbelysningen så förklarar jag att tävlingen saknar vinnare...

Frusterad och besviken

2009-12-19T16:20:00.012+01:00

Jag är besviken och frusterad! COP 15 blev en manifestation i kortsiktiga särintressen. Egentligen visste jag ju redan att den handlingskraft som visades av världens ledare för att rädda finansmarknaden, inte alls finns för att rädda vår civilisation. Jag tycker att det är absurt, men så kortsiktigt styrs vår värld. Köpenhamnsmötet utmynnade i ett dokument utan förpliktelser, det är BAU (Business As Usual) som gäller, mer tillväxt och vi blir lyckliga, nästkommande generationer får ta kollapsen bäst de vill, vi ska ju leva "drägligt" nu...

Självklart var jag på plats i Köpenhamn i den stora lördagsmarschen. Det var inspirerande, arrangörerna talade om 100.000 människor, polisen hade slutat räkna vid 30.000. Det var omöjligt för mig att göra en uppskattning, men det var i alla fall väldigt många som var där för att visa att klimatet är en ödes fråga. Jag träffade de vanliga engagerade miljöpartisterna som Lari, Mia, Fredrik, Karolina och flera till. Även en granne och några kändisar som Maria Wetterstrand och Ilmar Reepalu var där, det gladde mig.

Jag tror säkert att statsminister Reinfeldt gjorde allt han kunde som ordförande i EU för att få till ett bindande avtal, om än inte ett som skulle innebär att 2-gradersmålet skulle vara möjligt att nå, men ändå. Han konstaterade att den politiska viljan saknades bland flera av deltagarna, vilket säkert är helt korrekt. Det känns så frustrerande. Det misslyckade mötet kommer att tas som intäkt här hemma för att vi inte ska ställa om Sverige, eftersom ”det ändå inte gör någon skillnad”, vilket är helt fel, det saknas ju ledarskap som visar att det är möjligt att förändra, där kunde vi ta ledartröjan. Dessutom skulle vi trygga landet inför framtiden, skapa nya jobb och få en strävan mot gemensamma mål i vårt samhällsbygge.

Nu är det ju så mycket mer än det globala klimatet som förändras för våran del de närmsta 20 åren. Ta Sveriges energibehov tex., idag kommer en tredjedel (131 TWh/år) av vår energikonsumtion från oljan. Denna olja importerar vi från följande länder (år 2007 enligt SPI):

32% Ryssland
28% Danmark
27% Norge
7 % Venezuela
4 % Storbritannien
2 % Iran

Danskarna nådde Peak Oil år 2004 och om fem år (2015) så beräknas Danmark sluta exportera olja! När det gäller Norge så nådde de sin peak år 2001 och kring år 2030 så kommer exporten troligen att ha upphört. Dvs 60% av Sveriges olja (eller 20% av energin) kommer att försvinna inom 20 år. Samtidigt ökar konkurrensen om oljan i världen.

Ryssland verkar vara alternativet, det är inte så lockande, men Iran och Venezuela inger ju inte heller någon trygghet. En omställning bort från oljan behövs verkligen skyndsamt. Samtidigt så satsar regeringen 27 miljarder på motorvägstunnlar i Stockholm, en investering som kommer att kräva en massa oljeimport för att kunna användas. Satsningar på järnväg framstår som betydligt mer framsynt, men som finansminister Borg sa:
” – En investering i väg är fyra-fem gånger viktigare än i järnväg. Vi har överinvesterat i järnvägar. Vi måste våga göra en prioritering.”
Jag brukar tänka på finansministern när jag inte får sittplats på det överfulla tåget till Höör.

Till sist vill jag rekommendera intervjun där den "klimatskeptiska" geologiprofessorn Ian Plimer gör allt han kan för att undvika att svara på faktafrågor.

Energijakten Tävling nr2

2009-12-06T17:44:00.006+01:00

Så har det blivit dags för energitävling nummer två. Jag har hittat ett vindkraftsbolag och en gymnasieskola som har julbelysning tänd dygnet runt. Bägge dessa verksamheter har en mycket viktig roll i energiomställningen och det vore mycket bra om de med en liten insats visade att energieffektivisering är viktigt för dem.

Följande mail har skickats till Enercon i Malmö:

Hej. Som verksamma i en viktig framtidsbransch så har ni blivit deltagare i en liten energitävling som jag har på min blogg (http://lucastankar.blogspot.com/). Syftet med tävlingen är att minska utomhusbelysning som är tänd dygnet runt, eftersom sådan belysning har en negativ psykologisk effekt på den nödvändiga omställningen till ett lågenergisamhälle.

Tävlingsmomentet fungerar så här, jag hittar två ställen med utomhusbelysningen tänd dygnet runt, vädjar om att ett skymningsrelä eller en timer installeras så att belysningen inte är tänd när det är ljust ute. Den som är lyhörd för min vädjan först har vunnit. Första pris är att bli omnämnd som en organisation som tar energiomställningen på verkligt allvar.

Anledningen till att just ni har blivit utvalda är att:
Det står en julgran som är tänd dygnet runt vid er torntillverkning i Malmö på Stora Varvsgatan. Belysningen består av vanliga glödlampor och är placerad invid en rondell där den ses av många. Ni representerar det nya energieffektiva näringslivet och det är därför extra viktigt att ni lever som ni lär.

Er mottävlare är Borgarskolan i Malmö som också har julbelysning tänd dygnet runt. Detta är tävling nummer två. Den första kan ni läsa om här: http://lucastankar.blogspot.com/2009/10/energijakten.html
Jag hoppas att vi alla ska bli vinnare och ser fram emot att se vem som blir först.
Lycka till!

Och följande till gymnasiet Borgarskolan i Malmö:
Hej. Som verksamma i en viktig framtidsbransch så har ni blivit deltagare i en liten energitävling som jag har på min blogg (http://lucastankar.blogspot.com/). Syftet med tävlingen är att minska utomhusbelysning som är tänd dygnet runt, eftersom sådan belysning har en negativ psykologisk effekt på den nödvändiga omställningen till ett lågenergisamhälle.

Tävlingsmomentet fungerar så här, jag hittar två ställen med utomhusbelysningen tänd dygnet runt, vädjar om att ett skymningsrelä eller en timer installeras så att belysningen inte är tänd när det är ljust ute. Den som är lyhörd för min vädjan först har vunnit. Första pris är att bli omnämnd som en organisation som tar energiomställningen på verkligt allvar.

Anledningen till att just ni har blivit utvalda är att: Det på skolgården vid er skola står ett stort träd med julbelysningen tänd dygnet runt. Belysningen består av vanliga glödlampor och ses av eleverna när de är ute. Ni utbildar den unga generationen vars liv under lång tid framöver kommer att vara påverkat av den stora omställning som vårt samhälle behöver genomgå. Det är därför extra viktigt att ni lever som ni lär.

Er mottävlare är vindkraftsbolaget Enercon som bygger vindkraftstorn i Västra hamnen. Detta är tävling nummer två. Den första kan ni läsa om här: http://lucastankar.blogspot.com/2009/10/energijakten.html
Jag hoppas att vi alla ska bli vinnare och ser fram emot att se vem som blir först.
Lycka till!

Ännu en gång är det offentlig verksamhet mot privat. Förra gången vann SKANSKA överlägset mot Malmöstads Serviceförvaltning. Denna gång hoppas jag att det endast handlar om vem som kommer först.
Jag väntar spänt på de tävlande...

Energijakten tävlingen är avgjord

2009-12-05T14:22:00.004+01:00

När jag gjorde en tävling av belysningsåtgärderna så blev det en helt annan fart (på hälften av deltagarna)! Jag fick svar från Skanskas kundtjänst redan första vardagen efter mitt andra mail och efter ytterligare ett par dagar fick jag svar från distriktschefen på Skanska Hus Syd, han berömde mitt initiativ och lovade att åtgärd skulle ske (se hans kommentar på mitt första inlägg). Så här två veckor senare kan jag kora en värdig segrare i tävlingen. SKANSKA vann överlägset, de installerade ett skymningsrelä. Malmöstads fastighetsförvaltning svarade inte ens på mina mail, men har haft tid att laga den lampa som hunnit gå sönder under månaden.

Grattis SKANSKA!

På bilden ser man det nya skymningsreläet, kanske har den även en rörelsesensor så att belysningen endast tänds när något går fram till dörren. Det var ljust när jag passerade så jag kunde inte testa.

Det återstår dock att se om reläet är kopplat även till framsidan eftersom dessa lampor har hunnit brinna ut och de har inte blivit bytta (vilket är bra om alternativet är att de är tända dygnet runt).

Skylten vid Turning Torso ser likadan ut som i slutet av oktober.

Imorgon ska jag utlysa en ny tävling, men än en gång grattis SKANSKA!

Energijakten uppföljning ett

2009-11-22T17:30:00.007+01:00

Nu har det gått en månad sedan jag var ute på energijakt. Jag hittade två ställen där ytterbelysningen var tänd dygnet runt. Så jag dokumenterade det hela och skickade ett mail till Serviceförvaltningen i Malmöstad och ett till Skanska i Malmö, med förhoppning om en respons. Resultatet har varit klent, även om naturlagarna har hjälp till lite (två lampor har slocknat av sig själva). Varken Serviceförvaltning eller Skanska har svarat eller vidtagit någon åtgärd. Ett tag trodde jag faktiskt att Skanska var på gång eftersom lamporna var släckta en kväll när jag gick förbi, men när jag igår i det soliga vädret skulle dokumentera Skanskas handlingskraft så var lamporna tända igen…

Nåja, jag ger mig inte så lätt. Så jag gjorde en tävling av det hela istället och skickade varsitt nytt mail till Serviceförvaltningen och Skanska, med hopp om lite tävlingsinstinkt. Första pris blir ett hedersomnämnande på min blogg.

Så här ser läget ut:

Skanska:

Värt att notera är även att den högra lampan i den övre bilden har brunnit ut.
Om man tittar noga i den undre bilden ser man ett skymningsrelä uppe till vänster, det är svårare att se att lamporna lyser i solskenet, men så var det. Det borde vara enkelt att bara byta relä, ingen kabeldragning behövs.

Följande mail har skickats Skanska:

”Hej, jag skickade ett mail för lite drygt en månad sedan för att påpeka att Skanskas kontor mitt emot Malmös lärarhögskola har ytterbelysningen tänd dygnet runt. Skanska bygger ett kontor som uppfyller GreenBuilding-standarden bara ett stenkast därifrån, dessutom har Malmöstad en klimatutställning på samma gata som kontoret. Dygnetruntbelysningen ger ett dåligt intryck och många unga människor ser detta dagligen.

När jag tittade närmare på kontoret så upptäckte jag att det faktiskt sitter ett skymningsrelä på väggen, det är antagligen trasigt och behöver bara bytas. För ett bolag som Skanska som snabbt och smidigt bygger nya kontor (även energisnålt ibland) borde detta vara lätt ordnat.

Hoppas mina uppmaningar ger resultat, jag har även uppmanat Malmökommun att fixa sin belysning på ett ställe, vi får se vem som är snabbast… Uppföljning görs på min blogg.”

Serviceförvaltningen:

En lampa har trillat ner, troligen i veckans storm, annars ingen förändring.

Följande mail skickades till Serviceförvaltningen:

”Hej, jag skickade ett mail för en månad sedan angående byggskylten som visar att en ny skola byggs år stadsdelen Centrum mitt emot Turning Torso. Denna skylt är upplyst dygnet runt av numera två halogenstrålkastare (tidigare tre). Med tanke på Malmöstads höga ambitioner på miljöområdet, klimatmötet i Köpenhamn (COP15) och läget mitt emot turistmålet Turning Torso så borde ett skymningsrelä installeras på skylten (om det nu är viktigt att kunna läsa den även efter mörkrets infall) eller så kan den släckas.

För att göra det hela lite spännande så har jag startat en energitävling där Stadsfastigheter ställs mot Skanska som också har ytterbelysning tänd dygnet runt. Tävlingen kan följas på min blogg: http://lucastankar.blogspot.com/

Lycka till. Så här långt står det noll noll.”

Nu väntar jag spännt på om det ska komma en respons denna gång. Jag är medveten om att tävlingsmomentet framgår tydligare till Serviceförvaltningen, men idén formades efter det att jag redan skickat mailet till Skanska.

Vad vilja liberalerna?

2009-11-21T18:58:00.010+01:00

Vad vill liberalerna? Det är inte utan att jag undrar efter att ha sett ett inslag i Rapport från Folkpartiets landsmöte. Folkpartiet vill att utbildning och hårt arbete ska löna sig (så bra då), särskilt tänker man då på ”akademikeryrken där kvinnor dominerar i offentlig sektor” man lyfter fram sjuksköterskor, lärare, bibliotekarier och socionomer. Så hur vill man då göra det mer lönsamt med utbildning och hårt arbete? Jo metoden man vill använda är att avskaffa värnskatten och höja gränsen för statlig inkomstskatt. Men hur många i dessa yrkeskategorier betalar värnskatt?

Gränsen för värnskatt är 538800 kr om året (med hänsyn till grundavdraget och avdrag för pensionsavgifterna) eller 44900 kr per månad. Knappast någon av de Jan Björklund talade om betalar värnskatt.

Hur är det med den statliga skatten då? Gränsen för statlig inkomstskatt är 380200 kr om året (med hänsyn till grundavdraget och avdrag för pensionsavgifterna) eller 31680 kr per månad. Jag skulle tro att det är ytterst få i de omtalade yrkesgrupperna som har så hög lön. Nej, det handlar snarare om läkare, advokater, ingenjörer, finansfolk, direktörer, politiker, höga tjänstemän och en dröse manliga fotbolls och hockeyspelare. Snarare är det så att lägre skatter ger mindre resurser till vård skola och omsorg eftersom detta är finansierat med skattemedel, må så vara inte främst med statlig skatt men till viss del ändå via statligt kommunstöd.

Som vanligt talades det för Natomedlemskap, införande av Euro och satsning på mer kärnkraft. Inte mycket att säga om detta, det är gammal folkpartistisk linje, även om Folkpartiet liksom alla andra partier företrädde en avveckling av kärnkraften vid folkomröstningen 1980, fast det är väl inte mycket som är sig likt hos liberalerna sedan 80-talet.

Sedan passade Jan Björklund på att säga att det är protektionism att verka för närproducerat. Han angriper Miljöpartiet:
”Miljöpartiets mantra är ”tänk globalt – handla lokalt”. Det betyder i verkligheten ”handla inte med Afrika, men tänk gärna på dem.””.

Visst används detta ”mantra” för att uppmuntra folk att göra sina inköp nere i byn dit man kan cykla istället för att ta bilen till det externa köpcentret, men fram för allt så används frasen i betydelsen ”tänk globalt – agera lokalt” dvs om vi ska lösa globala miljöproblem så måste vi börja med att ta tag i dem på lokal nivå. Det är ett hopplöst projekt för oss i Sverige att få Amerikanerna att köra mindre bil men det är inte lika komplicerat att inför trängselavgifter i Stockholm. Utsläppen är ju alltid lokala även om verkningarna är globala. Ett annat exempel, regeringen har åtagit sig att minska de svenska utsläppen av växthusgaser med 20 miljoner ton från 1990 till 2020. 1/3 av minskningen ska ske utomlands, eftersom det är billigast så. T ex genom att bygga vindkraftverk och vattenkraft i Kina (tanken är att kineserna då inte ska bygga lika många nya kolkraftverk), samtidigt planerar helstatliga energibolaget Vattenfall bygga flera nya kolkraftverk i Tyskland och Polen. Vinsterna som Vattenfall får från sina kolkraftverk i norra europa ska alltså svenska staten investera i vindkraft i Kina för att minska de globala utsläppen... jag får inte ihop det, Tyskland är världsledande på vindkraft, men "klimatmedvetna" svenskar satsar på kolkraft för att kunna bygga vindkraft på andra sidan jorden för att det är billigast så. Med tanke på Folkpartiets vurm för kärnkraft och Afrika så borde vi väl satsa på kärnkraft i Sydafrika istället, men fram för allt inte på kolkraft!

Björklund fick frågan om inte transporterna innebär ett klimatproblem och svarade:
”Om vi blir transportfientliga kommer världen att sluta utvecklas”.

Min reflektion är att visst vi kommer förhoppningsvis att stoppa utvecklingen mot ett skenande klimat, men det verkar som Folkpartiet endast pratar klimat när det handlar om kärnkraft.

När det gäller transporterna kan jag inte begripa varför blåbär som plockas i Norrland ska köras med lastbil till Ungern för att paketeras och sedan ta lastbilen tillbaka till de svenska frysdiskarna. Eller varför norskodlad lax ska flygas till Thailand för att rensas och sedan ta båten tillbaka till de nordiska frysdiskarna. Eller varför den Skånska mjölken ska köras till ett mejeri i Jönköping för att sedan åka tillbaka till kyldisken i Malmö (när det finns ett mejeri i Malmö). Jag handlar gärna ekologiskt och rättvisemärkt från Afrika och Sydamerika, men inte om samma vara produceras av en bonde som bor några mil bort. Det är inte en positiv utveckling att lastbilarna trängs på vägarna för att det är så ”lönsamt” med storskalighet. Transporter ska ske så miljövänligt som möjligt och då måste lastbilstransporter bli dyrare.

Tillsist drämde Jan Björklund till med hur stolt han är över några invandrare:
" - Visst hade väl Sverige varit fattigare utan Zlatan, uppvuxen på Balkan, den store cykelfabrikören Salvatore Grimaldi, uppvuxen i Italien, Nyamko Sabuni, uppvuxen i Afrika och drottningen, uppvuxen i Brasilien."

Det är väl begripligt att en stockholmspolitiker (även en med rötter i Norge) inte vet att Zlatan är född och uppvuxen i Malmö men talskrivarna borde väl göra lite research.

Man kan läsa Björklunds tal här, fast nu har man rättat uppgiften om Zlatan, han har ju rötterna på Balkan och Nyamko är uppvuxen i Kongo (som ligger i världsdelen Afrika). Nu kunde man ju tro att Björklund improviserade lite, men tydligen hade journalisterna fått talet i förväg och då låg Malmö på Balkan.

Äntligen!

2009-11-15T21:16:00.003+01:00

Så får då plötsligt Lars G Josefsson VD för Vattenfall avgå. Förhoppningsvis är det ett tecken i tiden att denne expansionsinriktade VD med tillväxt som främsta ledstjärna nu får gå. Han har tagit det lilla klimatvänliga energibolaget i norr och förvandlat det till en smutsig energijätte i Europa. Vattenfalls utsläpp av koldioxid är faktisk dubbelt så stora som hela Sveriges, 100 miljoner ton (sedan finns det ju några växthusgaser till, men sammantaget är ändå Vattenfalls klimatpåverkan större än hela Sveriges). Samtidigt har han pratat om klimatet och till och med lyckats bli energirådgivare åt både Angela Merkel och FN-chefen Ban Ki-Moon. Det hela visar hur man med framgång kan säga en sak och göra något helt annat, men i längden fungerar det tack och lov inte. Vattenfall har blivit en skamfläck i det svenska klimatarbetet, talet om att det är viktigare att agera internationellt än hemma i Sverige blir mäkligt när svenska staten storinvesterar i kolkraft utomlands.

Vad som fick honom sparkad vet jag inte, kanske var det planerna på att sälja elnätet i Sverige och satsa intäkterna på kärnkraft i Storbritannien eller uppgifterna om att det inte finns någon övre gräns på skadeståndsskyldigheten vid ett kärnkraftshaveri i Tyskland. Kanske var det debattartikeln i DN där Lars G beskriver Vattenfall som en besjälad pådrivare i ” i klimat-, miljö- och säkerhetsfrågor.” och dessutom beskriver svenska staten som en ”engagerad ägare”.

Det är ingen nyhet att det finns flera toppar i näringslivet som är väldigt förtjusta i kärnkraft. Jag tror säkert att Lars G Josefsson tycker att det är företagsekonomiskt försvarbart att storsatsa på kärnkraft trotts de osäkra kalkylerna och att det är mindre viktigt att det helstatliga Vattenfall äger elnät i Sverige. En försäljning av Vattenfalls elnät handlar om ca 850.000 abonnenter och affären skulle vara i storleksordningen 50 miljarder kronor. Det skulle väl knappt räcka till en ny kärnkraftsreaktor, men tanken var kanske att förtjänsten från lönsam svensk vattenkraft skulle betala mellanskillnaden. Eller var tanken att investeringen istället skulle ske i svensk kärnkraft och att snacket om brittisk kärnkraft skulle snabba på det hela?

Vattenfall har haft en häpnadsväckande expansion under Lars G, i början av året köpte man nederländska Nuon för närmare 97 miljarder kronor. Planerna var att expansionen i brittisk kärnkraft skulle ske nästa år. Samtidigt finns det planer på nya svensk kärnkraft. Det verkar finnas hur mycket pengar som helst att satsa. I Vattenfalls styrdokument finns ett direktiv om satsningar på förnyelsebar energi, men just dessa satsningar har varit desto blygsammare och inte alls så angelägna.

Nu har ju Lars G hållit på i snart tio år, så socialdemokraterna ska väl vara lite försiktiga med att kasta sten i glashus, även om det verkar som Vattenfall tagit sig än större friheter på sistone, trotts klimatfrågans allt större tyngd.

När det gäller skadeståndsskyldigheten vid ett kärnkraftshaveri, så är detta varken särskilt uppseendeväckande eller någon nyhet (uppgifterna publicerades i Svd 15 sep). Samma regler om obegränsat skadeståndsansvar gäller även de andra kärnkraftsägarna i Tyskland och samma villkor gäller även i Finland, då är det väl märkligare att det finns ett tak på 3,3 miljarder i Sverige. Om kärnkraften är så säker som ägarna påstår så behövs det väl inget tak, eftersom det inte kommer att ske några katastrofer… och om det ändå trotts allt bättre vetande skulle inträffa ett haveri så lär väl Vattenfalls konkurs vara en liten katastrof i jämförelse.

Anledningen till att Lars G fått hållas sägas vara att det gått så bra för Vattenfall, men jag undrar var det kommer att sluta. Kommer det att bli vinst eller förlust på kärnkraftsäventyret i Tyskland? För närvarande står de bägge kärnkraftverken i Krümmel och Brunsbüttel stilla. Det är tveksamt om något av verken kommer att få tillstånd att startas på nytt, annars är det avveckling som gäller. Investeringarna i kolkraft borde ju bli mindre lönsam om klimatförändringarna ska kunna bromsas. Och vad har Vattenfalls turer kostat det svenska varumärket? En vinnare är i alla fall Lars G själv som kan gå i pension med en rejäl ersättning och om jag gissar lär lämna landet för en bekväm ålderdom i rika vänners sällskap.

Till sist kan jag inte låta bli att visa Tage Danielssons kärnkraftsmonolog. Lite kuriosa är att jag hittade ursprunget till monologen som publicerades redan 1974 i boken ”Tankar från roten”.

Energijakten

2009-10-25T19:48:00.004+01:00

Jag har startat ett nytt hundpromenadsprojekt, jakten på den onödiga utomhusbelysningen. Det är inte helt ovanligt med ytterbelysning som är tänd mitt på dagen (troligen dygnet runt). Effekten av detta är förutom slöseri med energi att folk tänker: ”Varför ska jag bry mig när andra inte gör det”. Mitt projekt går ut på att fotografera den onödiga belysningen och att kontakta den som ansvarar och rekommendera ett skymningsrelä. Förhoppningsvis får jag ett gensvar.

Mina två första fall är Stadsfastigheter i Malmö som satt upp en skylt vid Turning Torso som visar vilka entreprenörer som bygger den nya skolan. Denna skylt är upplyst dygnet runt med tre halogenstrålkastare. Med tanke på att Malmö har ambitioner att bli miljöledande i norden så borde man släcka skylten på dagtid. Jag skickade ett meddelande till stadsfastigheter så det ska bli spännande att se vad som händer…

Det andra fallet är byggföretaget Skanska som har två vanliga glödlampor tända dygnet runt vid ett kontor bredvid Lärarhögskolan. Samtidigt håller man ett stenkast därifrån på att bygga det första kontoret i Sverige som klarar den strängaste miljöklassificeringen enligt LEED. Detta måste givetvis påtalas…

Jag skickade följande till Skanska, vi får se vad de svarar:

”Det är glädjande att Skanska bygger energieffektivt på Universitetsholmen vid Malmöhögskola. Ett stenkast därifrån (Nordenskiöldsgatan 7) är dock ytterbelysningen (med gamla glödlampor) tänd dygnet runt. Det är dålig reklam och stämmer dåligt med ambitionerna på miljöområdet. Jag rekommenderar ett skymningsrelä och lågenergilampor (det finns lampor med inbyggt skymningrelä). Lycka till med miljöarbetet!”

Parkeringsnorm i Malmö

2009-10-25T18:26:00.006+01:00

Malmö håller på att se över sin parkeringsnorm för bil, mc och cykel. Jag visste inte ens att vi hade en parkeringsnorm så det var mycket intressant att ta del av denna.

Parkeringsnormen bestämmer minsta antal parkeringsplatser som måste ordnas när man bygger nytt eller bygger om. Parkeringsplatserna ska vara på tomtmark, alltså räknas inte parkering på gatan.

Det är mycket dyrt att ordna parkeringsplatser så därför väljer den som bygger nytt nästan alltid att bygga så få platser som är tillåtet. Parkeringsnormen leder alltså till fler parkeringsplatser än vad vi hade haft om marknaden fått bestämma. Normen är till för att underlätta för trafikanterna, men den påverkar även vilken typ av trafik vi får. Stor del av centrala Malmö är byggt före bilismens intåg så varje nybyggnation innebär att det blir högre biltäthet i dessa områden.

När det gäller flerbostadshus är minimikravet mellan 0,8 och 1,1 bilparkeringsplatser per lägenhet. Eftersom man vill använda attraktiv mark så effektivt som möjligt så byggs det ofta ett garage under marken när bostäder byggs. Dessa platser beräknas kosta mellan 2500 och 3000 kr i månaden per parkeringsplats, men det är få som är villiga att betala så mycket så avgiften är ofta under 1000 kr, därför fördelas de övriga 1500 – 2000 kronorna på alla boenden oberoende av om de har bil eller inte. Jag är glad att mitt hus är byggt före massbilismen så att jag slipper betala för grannarnas parkeringsplatser på min hyra.

Om det inte går att bygga ett tillräckligt stort garage på den egna marken så måste man köpa andelar i ett parkeringshus som komplement (om det finns eller planeras i närheten), man räknar då med att få betala en avgift på mellan 1500 och 2000 kr per plats och månad. Om det inte finns ett parkeringshus eller tomtmarksparkering tillräckligt nära så får man helt enkelt inte bygga fler lägenheter än man bygger parkeringsplatser till.

En nyhet i förslaget till ny parkeringsnorm är att fastigheter där man ordnar en bilpool som garanteras under minst 5 år kan få en sänkning av parkeringsnormen med upp till 30%. Det är en mycket bra förändring som lär leda till fler bilpooler, lägre boendekostnader och mindre biltrafik.

En annan förändring är att Västra hamnen (ett exklusivt nybyggnadsområde nära centrum) får sänkt bilparkeringsnorm för arbetsplatserna. Jag jobbar i detta område och har märkt hur biltrafiken blir allt tätare på morgonen och kvällen. För att inte råka ut för en fullständig trafikinfarkt så sänker man kravet från 0,3 platser per anställd till 0,2 platser. Det finns fortfarande gott om plats för nybyggnationer så det lär få stor påverkan. Nu får ju företagen bygga fler parkeringsplatser om de vill men med tanke på kostnaderna så lär det bli färre parkeringsplatser vid kommande byggnation.

På mitt jobb har vi ett garage under huset (för de som har tjänstebil), ett tiotal platser framför huset (för besökande) och dessutom platser i ett närliggande parkeringshus. De som pendlar med bil blir förmånsbeskattade med 300 kr per månad för den fria parkeringen och betalar alltså ca 150 kr per månad netto. Jag vet inte vad företaget betalar i parkeringshuset men det är troligen minst 2000 kr i månaden, det finns pengar att spara om man kan få flera av de anställda att lämna bilen hemma. Om man ska parkera i parkeringshuset som privatperson så kostar det 160 kr per dygn.

Den sista stora förändringen i förslaget är att öka maxavståndet till bilparkeringsplatsen till 500 meter (tidigare var det 300 m), det är samma avstånd som man max tillåter till en busshållplats (antar att lokaltrafiken måste anlägga en ny hållplats annars). Jag skulle tro att flertalet bilägare som har mer än 300 meter till bilen lär låta den stå för alla kortare resor. En av bilens främsta fördelar är ju att den brukar vara lättillgänglig. Nu finns det i och för sig krav på närliggande avlastningszon (max 75 m från bostaden) så det blir inte svårare att ta hem tunga saker (vilket är bra).

Eftersom jag sitter i Västra Innerstadens stadsdelsfullmäktige så har jag fått svara på remissen om den nya parkeringsnormen. Några justeringar tyckte jag gott kunde göras och jag fick med mig majoriteten på att mildra kraven på bilpoolerna. Enligt förslaget skulle medlemskapet i bilpoolen behöva ingå i hyran, visst delar de som inte har körkort ofta redan på parkeringskostnaderna för garagen men jag tycker att det borde vara upp till varje bostadsförening att bestämma hur bilpoolsavgifterna ska tas ut. Dessutom krävde förslaget att man köpte månadskort i kollektivtrafiken under minst ett år, men det känns som ett onödigt krav, de som främst cyklar eller går behöver ju inget månadskort utan klarar sig bra med ett rabattkort.

Som väntat så reserverade sig moderaterna och även folkpartiet i stadsdelen mot förslaget. De tyckte att man borde bygga ut kollektivtrafiken ordentligt innan man mildrade minimikraven på nya parkeringsplatser. Jag tror dock inte att de är beredda att satsa särskilt mycket mer pengar på kollektivtrafiken eller göra den mer konkurrenskraftig genom att ta ut högre avgifter på bilarna. Det verkar svårt att ta till sig att trafikutrymmet är begränsat och att bilen varit normen under en allt för lång tid, vilket skapat problem. Tilltron till marknaden må vara stor hos moderater och liberaler, men när det gäller ordnandet av bilparkeringsplatser så gäller planekonomi.

För mig som miljökämpe är det uppenbart att omställningen till ett fossilfritt samhälle måste börja i storstäderna där förutsättningarna för alternativen är så goda. Det känns som Malmö är på rätt väg, men det går plågsamt långsamt och tiden är knapp...

Trovärdigt?

2009-09-05T21:38:00.009+02:00

Regeringen har gett klartecken till den största motorvägssatsningen någonsin. Den kallas ”Förbifart Stockholm”. Det är 21 km sexfiligmotorväg, mestadels i tunnlar (17 km) som beräknas kosta 27 miljarder. Byggstarten är planerad till 2012 och bygget planeras vara klart tidigast 2020.

Motorvägssatsningen kommer att utvidga Stockholmsregionen västerut genom att vägkapaciteten mellan regionen söder om Mälaren knyts ihop med delarna i norr. Namnet ”Förbifart Stockholm” är tänkt att ge intrycket av att motorvägen är till för att leda trafik som inte ska till Stockholm förbi storstadsregionen. Men det är en falsk bild, när SIKA (Statens Institut För Kommunikationsanalys) tittade på hur mycket trafik som idag åker igenom Stockholm utan att stanna där så rör det sig om i snitt 211 fordon per dygn (varav 20 tunga lastbilar och 22 lätta lastbilar) . Visst kommer detta antal säkert att öka flera gånger om med en ny motorväg, men det lär förbli en liten del av den totala trafiken och det är knappast samhällsekonomiskt lönsamt att bygga denna sexfiliga motorväg för att slippa denna trafik.

Tanken med motorvägen är istället att man ska kunna bo på enda sidan Mälaren samtidigt som man kan ta bilen till jobbet och shoppingen på andra sidan. Detta kommer att innebära att regionen kan växa, vilket skapar tillväxt eftersom flera bostäder, shoppingcenter och arbetsplatser kan anläggas i förorterna en bit från Stockholmscentrum. Problemet är att denna tillväxt blir bilcentrerad och därmed bilberoende, vilket ökar biltrafiken i hela regionen vilket på några års sikt innebär att det blir trångt även på denna nya motorvägsled. Vilket betyder att trängseln ökar ännu mera och ytterligare krav kommer att ställas på nya motorvägar.

Det sorgerliga med denna satsning är att Stockholmsregionen har ett utmärkt underlag för en utbyggd kollektivtrafik. Om vi ska kunna göra omställningen till lågenergisamhället, lämna oljeberoendet och klara klimatmålen så måste storstadsregionerna gå före och minska energianvändningen, det är där potentialen är störst. Dessutom är problemen med biltrafiken störst där. Om man tror att det går att bygga bort trängseln genom att bygga fler och större vägar så är de avskräckande exemplen runt om i världen otaliga. Vad jag vet så finns det ingen storstad som har lyckats bygga bort trafikproblemen genom att satsa på fler vägar.

Trotts de många avskräckande exemplen, de stora utmaningarna som ligger i klimatförändringen och den stundande energikrisen så finns det starka aktörer som vill ha mer biltrafik. Vår regering driver aktivt på för att öka biltrafiken. 2/3 av transportsatsningarna görs på vägtrafik.

Samtliga myndigheter som sysslar med trafik och miljö är kritiska till satsningen. Bland annat Naturvårdsverket , SIKA och VTI, samtliga miljöorganisationer lika så.

Bland de positiva finns kära vänner från debatten kring trängselavgifterna, nämligen BilSweden som företräder bilindustrin och Stockholmshandelskammare som förespråkar ökad bilburen handel. Bägge två trodde att trängselavgifterna skulle lamslå Stockholm och att man var mycket tveksam till att det skulle generera något överskott. Nu förväntas 21 miljarder hämtas från trängselavgifterna för att finansiera motorvägsbygget.

Miljöministern Andreas Carlgren blev intervjuad i radions ”Studio ett” den 3/9 apropå regeringens klartecken till ”Förbifart Stockholm”. Det var häpnadsväckande att ta del av hans syn på vad ökad vägtrafik innebär. Han utgår från att bensin och diesel kommer att vara på god väg att fasas ut om tio år. Vad regeringen kommer att göra för att säkerställa denna utveckling nämner han dock inte.

Så här svarade han på några av frågorna om ”förbifarten”:

Fråga: Vad betyder det här för klimatet?

Svar: Det betyder att klimatutsläppen blir lägre, det är helt klart så. Dels genom att vi nu gör stora satsningarna och kollektivtrafik samtidigt, men framför allt genom att vi kommer att ställa om Sveriges fordonspark till en fordonspark som inte går på bensin längre utan till elbilar och de nya bränslena.

Min kommentar: För något år sedan sattes hoppet till vätgasbilarna, nu har de flesta förstått att vätgas inte kommer ur ett hål i marken och att det går åt en massa energi för att framställa vätgasen. Det stora hoppet är nu laddhybriderna och elbilarna. De stora biltillverkarna förväntas komma med sina första modeller de närmsta åren. De första modellerna kommer i stor utsträckning att vara hybridvarianter av stadsjeepar. Det är dock mycket osäkert hur fort det kommer att gå, det flesta biltillverkarna satsade på en helt annan utveckling för bara ett par år sedan. Bilindustrin har gjort sitt bästa för att slippa krav på lägre utsläpp så självförtroendet verkar inte vara det bästa när det gäller renare bilar.

Fråga: Hur vet du att det kommer att se ut så här 2020, det ifrågasätts ju av Naturvårdsverket?

Svar: Därför att vi har de verktyg som behövs för att göra omställningen.

Min kommentar: Visst har regeringen möjlighet att kraftigt höja bränsleskatterna, men det lär de knappast göra. De kan givetvis stödja nya trängselavgifter i Göteborg och Malmö men det lär de inte heller göra. Carlgrens förhoppning ligger väl på en rejäl global oljeprischock, fast då kommer kommande regeringen nog att bli smått nervös över alla miljarder som läggs på en sexfilig motorväg när folk lämnas kvar på tågperronger och busshållplatser för att det är fullsatt.

Fråga: Om man försöker ställa kronorna mot varandra, 30 miljarder ungefär kommer vägbygget att kosta, hur mycket satsar ni på kollektivtrafiken?

Svar: Bilisterna kommer att betala det som är förbifarten och kollektivtrafikresenärerna kommer att få mycket mer resande och det är ett antal miljarder.

Min kommentar:
Jag förstår att Carlgren inte vill svara på frågan. Det blir dock intressant att se om motorvägsbygget kommer att klara budgeten på 27 miljarder och om så inte är fallet om trängselavgifterna då kommer att höjas för att klara merkostnaden. Jag skulle inte tro att det finns någon sådan klausul med i finansieringen…

Jag tycker att miljöministerns argumentation är minst sagt spekulativ och i flera stycken vilseledande. Så här står det i ett pressmeddelande från regeringen apropå bilarnas utsläpp:

” Regeringen har höjt ambitionen i klimatarbetet och utsläppen ska minska. Under de närmaste 20 åren är det nödvändigt med en stor omställning av fordonsparken. Till 2030 ska Sverige ha en fossiloberoende fordonspark. Regeringens mål är att Sverige till 2050 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser.
Miljön vinner inte på igenkorkade vägar. Det avgörande är istället att sänka utsläppen från bilarna som sådana. Förbifart Stockholm byggs för framtidens bilar. Omställningen är redan i full gång, var fjärde bil som sålts hittills i år kan drivas på el eller förnybart bränsle, säger Andreas Carlgren.”

Om man tittar i BilSwedens statistik över bilförsäljningen så har de inte ens med några elbilar, jag skulle gissa att det handlar om högst något 10-tal bilar i år om man inte räknar även golfbilar. Vad det gäller förnybart bränsle så räcker det inte att bilarna kan drivas på detta, när bensinen är billigare så tankar många bensin istället. Sekab som stod för 90 procent av den svenska marknaden av E85 har lagt ner sin försäljning till bilar eftersom marknaden sjönk med 70% när bensinen blev billigare än etanolen. Nu står bensinbolagen själva för importen.

När vägverket räknar på klimatpåverkan från vägbyggen till år 2020 så antar man att det reella bensinpriset (utan inflation) ska öka med 38% och dieselpriset med 64% mellan år 2006 och 2020. Bensinpriset var i medeltal 12:22 år 2006 (2008 års penningvärde), alltså borde det vara 16:86 år 2020 (sedan tillkommer inflationen efter år 2008). Det blir en ökning 33 öre per år, alltså borde priset vara uppe ca 13:20 kr/litern nu. Regeringen har ökat skatten med 7 öre per år med hänsyn till inflationen. Vägverket räknar dessutom med att kilometerskatt införs på den tunga trafiken, men det har regeringen avslagit. Säga vad man vill om de höjda ambitionerna, men man ligger långt efter vad vägverket använder som underlag när de räknar på vägtrafikens klimatpåverkan.

Till sist, det har skrivits väldigt mycket om denna förbifart. Vägverkets underlag har fått väldigt mycket kritik för sina många märkligheter och att man inte undersökt vad en utbyggd kollektivtrafik skulle innebära. Det är uppenbart att regeringen skulle godkänna vägbygget oberoende av kvalitén på underlaget och vad remissinstanserna än hade att säga. Jag undrar om miljöministern verkligen sover gott…

Tidigare inlägg om "förbifarten".

Nyheten är rapporterad i DN, SDS och SvD.

Perspektiv

2009-08-23T13:49:00.003+02:00

Före sommaren gjorde Piratpartiet succé i EU-parlamentsvalet. De lyckades föra fram integritetsperspektivet, många politiker var oförstående kring detta perspektiv och avfärdade det hela som ett uttryck för den gratiskultur som vuxit fram på Internet. Regeringspolitikerna tappade sin trovärdighet i integritetsfrågorna, vilket Socialdemokraterna redan tappat sedan tidigare. Man förstod helt enkelt inte djupet i farhågorna, man utgick från ett ekonomiskt perspektiv och såg den ekonomiska faran med en förändrad upphovsrätt. Visst är integriteten viktig men...

Det hetaste ämnet för ett halvår sedan var finanskrisen. Det talades om paradigmskifte pga ”härdsmältan” på finansmarknaderna och världsekonomin. Statliga garantier har nu givits, marknaden känner sig tryggare och det verkar råda en tyst överenskommelse om att inte störa ”återhämtningen”. Visst blev vissa lite väl giriga, men det är snart bra igen, nu måste vi fortsätta som tidigare. Utifrån perspektivet att det rådande ekonomiska systemet är en självklarhet finns det inget större behov av reflektion över vare sig orsakerna och konsekvenserna. Visst är det som inträffat allvarligt men…

Den stora frågan före finanskrisen var klimatfrågan. Rapporteringen var massiv, en vetenskaplig fokus utan motstycke. Visst överdrev kvällspressen i vanligt ordning, men huvudbudskapet var tydligt, vi måste göra något nu. Några år efter de värsta värmeböljorna, utan några riktiga dräparstormar eller andra spektakulära väderhändelser har det dock stillat sig. Det är ju bäst om vi koncentrerar oss på tillväxten och betalar någon annan för att förändra sig. Visst finns det saker vi kan göra här och nu men…

Som jag ser det är det olika perspektiv på tre områden som styr vad som händer/har hänt i dessa frågor.

Det ekonomiska perspektivet:
Är det ekonomiska systemet orsaken till problemen eller lösningen på problemen? Finns det behov att ändra det ekonomiska systemet eller fungerar det i stort sätt bra?

Tidsperspektivet:
Är det möjligt/intressant att titta ett par generationer framåt eller är det som händer bortom två mandatperioder ointressant?

Det existentiella perspektivet:
Vad är viktigt och värdefullt? Vad vill vi åstadkomma? Vad vill vi undvika? Behövs det visioner?

Perspektiv är viktiga, jag tror få är medvetna om hur påverkade deras syn på det som händer är av just perspektiven. När perspektiven i ett samhälle är få blir möjligheterna att påverka utvecklingen likaså.

PS.
Hur räknar man ut att en jobbskattesänkning på 10 miljarder skapar 10.000 jobb? Vilka problem löser en allmänt ökad privatkonsumtion bland löntagarna?

Vad hände i juni?

2009-07-01T19:31:00.005+02:00

Jag brukar ju inte vara allt för personlig på denna blogg, men det har varit långt mellan inläggen nu så jag tänkte förklara lite.

Jag separerade från min sambo i början på året, det kom inte som någon överraskning utan var något som varit på gång i flera år. Ändå kändes det tomt och sorgerligt. Det blev endast Shiela (hunden) och jag kvar i lägenheten och vardagen blev "rätt" som mycket mer uppbokad. Som tur var kunde mina föräldrar hjälpa mig med Shiela när det var sena möten, men jag gick nog på reserverna rätt länge.

Nu är äntligen separationsfasen avslutad även känslomässigt och sökandet efter en ny livspartner startade lite försiktigt i början av juni. Det är mycket spännande att göra nya bekantskaper med så djupa intentioner. Det var åtta år sedan sist och då fick jag jobba hårt. Tack vare mitt tidigare förhållande så har jag utvecklats en hel del som människa (tack H.) och något säger mig att detta var nödvändigt för att jag ska kunna hitta rätt.

Nåja, detta är orsaken till att det nog lär bli lite glest mellan inläggen ett tag framöver.

Jag har på känn att denna sommar kommer att bli något att minnas länge :)

Två siffror i debatten

2009-05-23T21:10:00.003+02:00

Jag tittade på Agendas partiledare debatt i söndags. Det var en bra och intressant debatt som bland annat tog upp klimatfrågan. För den oinvigde kan jag tänka mig att regeringens klimatpolitik framstår som progressiv och oppositionens invändningar som gnällig överbudspolitik, men jag vill med detta inlägg belysa några siffror som förekom i debatten för att förklara exakt vad de innebär, för det är inte alls uppenbart.

Den första siffran är 40%:
Regeringen har som mål att sänka utsläppen av växthusgaser med 40% till år 2020. För den oinvigde låter detta kanske riktigt ambitiöst, men 40% är inte riktigt vad det låter som. Försök hänga med för denna siffra krymper i många steg.

Till att börja med innebär inte målet att dagens utsläpp ska minska med 40%, utan man utgår från Sveriges utsläpp år 1990, fast ändå inte riktigt…

De svenska utsläppen var år 1990 ca 75 miljoner ton koldioxid ekvivalenter (ekvivalenter betyder att andra växthusgaser är omräknade till sin motsvarighet i koldioxid) eller 77 miljoner ton om man tar hänsyn till att flygets klimatpåverkan beräknas vara minst dubbelt så stor som enbart utsläppen av koldioxid. Fast man utgår inte från denna siffra eftersom man inte räknar med att flygets klimatpåverkan är större än koldioxidens. Faktum är att man överhuvudtaget inte räknar med utrikesflyget och inte heller utrikessjöfarten. Siffran utan utrikestransporterna blir ca 72 miljoner ton/år, fast tänka sig, man utgår inte från denna siffra heller…

Man räknar nämligen inte de utsläpp som kommer från anläggningar och verksamheter som ingår i handeln med utsläppsrätter (som för närvarande delas ut gratis), i dessa ingår bland annat flyget, stålverken, pappersindustrin och oljeraffinaderierna vilka tillsammans utgör ca 1/3 av de svenska utsläppen. Utsläppssiffran blir då istället ca 50 miljoner ton, dvs minskningsmålet 40% blir 20 miljoner ton till 2020, fast ändå inte riktigt...

För hela denna utsläppsminskning är inte tänkt att göras i Sverige, utan endast 2/3, dvs 13 miljoner ton.

Nu har det ju dessutom gått några år sedan 1990 så utsläppen i den icke handlande sektorn har redan minskat med 4 miljoner ton per år pga tidigare åtgärder, alltså återstår det enligt målet en minskning med 9 miljoner ton i Sverige eller räknat från år 1990 en 12 procentig minskning, fast då är en del åtgärder redan genomförda av förra regeringen och dessa beräknas uppnå en ytterligare minskning med ca 5 miljoner ton per år till år 2020.

Till sist återstår alltså för regeringen att komma med inhemska åtgärder som minskar utsläppen med ca 4 miljoner ton per år fram till år 2020 eller om man så vill 5% av 1990 års totala utsläpp (inräknat utrikestransporter och totalpåverkan från flyget). Detta motsvarar ca 20% av vägtrafikens utsläpp år 2007 eller den utsläppsökning som skett på vägtrafiken och utrikesflyget sedan år 1990.

Frågan är om inte den ekonomiska nedgången kommer att minska utsläppen i denna storleksordning om den håller i sig några år, fast det blir då kortsiktigt och utan att någon verklig omställning sker.

Den andra siffran är 12 öre:
Statsminister Reinfeldt menade i Agenda-debatten att regeringen faktisk inte enbart lever på förra regeringens klimatåtgärder, man har t ex höjt koldioxidskatten med 12 öre under mandatperioden, först 8 öre år 2008 och sedan ytterligare 4 öre år 2009. Detta säger ju inte den oinvigde något, men om man räknar om detta i bensinskatt och dessutom tar med höjningarna av energiskatten så blir det totalt 58 öre/ liter bensin, inklusive momsen på bränsleskatterna. Den totala fasta bensinskatten (energiskatt+koldioxidskatt)*moms har ökat under regeringen Reinfeldt från 6 kr 32 öre år 2007 till 6 kr 90 öre år 2009. Det blir alltså nästan 20 öre / liter och år. Fast då har vi inte tagit hänsyn till inflationen, eftersom dessa miljöskatter inte är i procent av bensinpriset utan ett fast belopp per liter bensin så innebär inflationen i sig en minskning av skattens värde. Inflationen mellan år 2006 och 2008 var 6.1% (enligt SCB) vilket innebär att om bensinskatten endast inflationsjusteras så skulle skatten bli 6 kr 70 öre år 2009 dvs den faktiska höjningen justerat för inflationen blir 20 öre per liter på 3 år. Alltså ca 7 öre per liter och år, det är mindre än vad bensinpriset brukar hoppa upp eller ner med under en vecka.

Strategi för framtiden

2009-05-16T14:02:00.002+02:00

För ett par veckor sedan lyssnade jag på den svenska koncernledningen i mitt företag, de höll ett informationsmöte i Malmö. Vi fick veta hur affärsläget är nu och hur framtidsstrategin ser ut. Det var tre vältaliga och avspända herrar som talade väldigt mycket om hur den ekonomiska krisen påverkar affärerna, hur investerarna måste få sin avkastning och hur målet om högre tillväxt ligger fast. Dragningen höll på i över timme och efteråt var det utrymme för frågor.

Jag tog chansen att fråga om hanteringen av de andra två kriserna ingick i framtidsstrategin. De frågande minerna visade att uppmärksamheten var fångad och jag förtydligade med att affärspåverkan troligen ganska snart skulle bli betydligt större av de andra två kriserna. Fortfarande var det frågande miner, jo jag menar så klart klimatförändringarna och energikrisen dvs peak oil. Oj vilken fart det blev på alla tre i ledningen, från att inte överhuvudtaget berört dessa frågor så blev alla tre ivriga att tala om hur viktigt detta var. Två körde faktisk hybridbil (Toyota Prius) vilket var mycket bra för både plånbok och miljön, företaget ska miljöcertifieras (delvis pga att kunder börjat kräva det vid upphandling), innovationer på miljöområdet prioriteras (mycket viktigt för ett modernt företag), tjänsteresandet med flyg minskas (främst av kostnadsskäl, men ändå).

Det var väldigt roligt att se denna iver att svara på frågan, men jag undrade lite stilla för mig själv varför de inte nämnt detta när framtidsstrategin presenterades, när det nu var så viktigt. Ännu mer undrade blev jag när en stor affär med norsk oljeindustri lyftes fram som något att belysa för att visa på internationella framgångar.

Efteråt fick jag chansen att prata lite med VD:n som stoppade mig och sa att min fråga var mycket bra. Jag blev smickrad av att han kände igen mig och tog chansen att förtydliga min fråga genom att säga att när finanskrisen är över så kommer samhället inte att kunna gå tillbaka till hur det var tidigare. Om företagets långsiktigt strategiska kunder är bla Volvo och norska oljebolag så måste vi ta hänsyn till att dessa bolag kommer att få helt andra förutsättningar i framtiden. VD:n verkade inte så orolig, ny teknik var att vänta, energi och transporter kommer att vara viktigt även i framtiden. Jag försökte förklara att det troligen inte var olja och lastbilar som skulle dominera, SJ var snarare framtiden. VD:n ursäktade sig med att han behövde skynda till flyget, men poängterade att han tycker att miljön är väldigt viktig.

Jag hoppas att min fråga satte igång några tankar på flyget hem. Kanske är det en fördom, men jag har fått för mig att många ekonomer och näringslivstoppar bara ser en verklig kris (den finansiella) och sedan finns det två mediala hot som är uppe för tillfället men som kommer att avklinga med tiden.

Ett oväntat möte

2009-05-02T17:48:00.005+02:00

Det var något bekant över den äldre herren som på bred småländska frågade mig om sätet mittemot var ledigt. När två tjejer som han tydligen pratat med på perrongen frågade om de fick ta ett foto ihop med honom så insåg jag att jag satt mittemot en av världens rikaste män, nämligen Ingvar Kamprad. Han satt och läste Veckans Affärer så vi pratade inte direkt, även om jag funderade ett par gånger om jag inte borde ta chansen och fråga honom om hur han ser på klimatförändringen.

Visst är det ett speciellt land vi lever i där detta händer. Jag kom att tänka på kontrasten mellan denne entreprenörslegend som åkte lokaltåget och det jag läst om direktörerna på Volvo och Ericsson som beställt två nya lyxflygplan för 850 miljoner kronor förutom de två som köptes år 2007 för 512 miljoner. Men det är klart att viktiga personer måste kunna åka ståndsmässigt eller...

En kul anekdot var att Kamprad lyckades tappa en penna när biljettkontrollanten kom och eftersom den försvann in under sätet i det nästan fullsatta tåget så fick den ligga efter lite letade av oss som satt närmast. När jag sedan skulle stiga av så såg jag att Ingvar spanade lite oroligt efter sin penna, så jag krånglade mig ner på huk och lyckades fiska fram pennan som låg mellan ett par väskor. Ingvar sken upp och tackade så mycket, han förklarade att han ju var smålänning. Jag log och sa att det var en liten insats för att han skulle kunna fortsätta resan i lugn och ro.

Gillar regeringen vindkraft?

2009-04-25T20:15:00.005+02:00

Skatteverket har kommit fram till att de som köpt andelar i ett vindkraftskooperativ ska uttagsbeskattas om det pris de betalar för elen understiger marknadspriset. Detta innebär att om man blir delägare i ett vindkraftverk och får betala självkostnadspris för den el som produceras så ska man beskattas för prisskillnaden mot det pris som Eon, Vattenfall och Fortum sätter på sin elproduktion.

De enda som vinner på detta är de tre energijättarna som slipper ökad konkurrens. Med tanke på att alla partier säger sig vilja gynna utbyggnaden av vindkraften så är det anmärkningsvärt att regeringen inte klargjort att detta är orimligt och därför infört ett avdrag som motverkar uttagsskatten.

Skatteverket kom med sin tolkning av reglerna sommaren 2008 och medierna uppmärksammade detta i januari 2009. Från regeringens sida har finansminister Anders Borg svarat följande:

” Jag svarade bland annat att lagreglerna om uttagsbeskattning enligt min mening är ändamålsenliga och att jag utifrån den information som i dag finns tillgänglig inte avser att ta några initiativ i anledning av frågan.”

Den 18/3 debatterade finansministern, miljöpartisten Per Bolund och centerpartisten Jörgen Johansson frågan. Det är tydligt att varken centern eller moderaterna tycker att utbyggnaden av vindkraften är viktigare än en skatteteknisk princip.

Tydligen vill inte näringsminister Maud Olofsson ta i frågan, vilket är märkligt eftersom det i allra högsta grad berör Sveriges energiproduktion. Miljöminister Andreas Carlgren verkar inte heller ha något att säga till om. Med tanke på hur lång tid det tog för regeringen att komma med klimatpropositionen så är det märkligt att de inte förstår vilka signaler de sänder genom att inte ändra beskattningen av kooperativa vindkraftverk.

Finansminister Borg har ju permanentat rotavdrag för hushållsnäratjänster och privata ombyggnationer, men när privatpersoner går samman för att få till en utbyggnad av förnyelsebar energiproduktion då är skatteavdrag onödigt. Att öppna för nya gröna jobb är tydligen inte lika viktigt som att se till att det blir ordentligt städat hos upptagna människor och att köksrenoveringarna fortsätter. Jag antar att regeringen tycker att skatteavdrag för gräsklippning är en effektiv satsning på gröna jobb, även när man inte gör någon skillnad på hur mycket gräsklipparen släpper ut.

Till sist är mitt tips ändå är att regeringen kommer att inse att de inte kan vinna denna debatt och därmed kommer en helomvändning på samma sätt som det gjorde i bonusfrågan.

Min generation?

2009-03-22T13:29:00.001+01:00

Bonus

2009-03-07T17:21:00.002+01:00

Risktagande har haft en positiv laddning (och har det fortfarande hos många), det är något manligt över det. Man kör fortare, har mindre marginaler, vågar chansa. För att kunna vinna de stora belöningarna så måste man ta stora risker. Finansvärlden har belönat risktagande, självaste blodomloppet i vårt ekonomiska system har hanterats av individer som belönat varandra och sig själva för att ta större risker. Det är dock inte som i sportens värld att de riskerat att förlora allt, det är andra som får ta de verkligt tuffa konsekvenserna om chansningen inte går hem.

Uppdrag granskning har gjort två mycket intressanta reportage om hur staten uppmuntrat till risktagande och fortfarande gör detta. Det ena handlar om bonusarna i svensk kärnkraftsindustri. Man får veta att de anställda kan få bonus utifrån sådant som vinst, säkerhet och strålskydd. Ju högre upp man kommer i chefskedjan ju större blir kopplingen till vinsten och desto mindre blir kopplingen till säkerhet, när man kommer upp på högsta nivå så handlar det om en bonus på flera miljoner helt utan koppling till säkerhetsarbetet. Med tanke på de avslöjanden som gjordes i och med det fallerade säkerhetssystemen i Forsmark år 2006 så var det tur för cheferna att deras bonusar inte var kopplade till säkerhetsarbetet. Jag undrar hur mycket bonus det ger i kärnkraftsindustrin att man lyckats lobba igenom en lagändring som öppnar för satsning på nya reaktorer.

Det andra reportaget handlar om bonusar i olika finansiella helstatliga bolag som pensionsfonderna. Här kunde man få bonus upp till två månadslöner tidigare (vilket kunde bli flera 100.000 kronor) regeringen lättade dock på dessa begränsningar sommaren 2008 så nu är taket det dubbla (fyra månadslöner). VD:n ska dock inte ha någon bonus, men det hindrade inte styrelsen för tredje AP-fonden som istället gav VD:n en ”gratifikation” på 500.000 för att hon jobbat så bra. Visst blir man beklämd när finansministern som gått ut och kritiserat bonusarna i privata företag, samtidigt har beslutat om mera bonus i statliga företag. Nu är det ju diskussionerna kring bonusar inget nytt, Uppdrag granskning tittade ordentligt på bonuskalaset redan år 2006, men det var före valet.

Fram tonar en bild av en styrande elit som med bekymrad min säger en sak, men sedan fortsätter som om inget hade hänt. År 2006 var det högkonjunktur och är de flesta fick det bättre rent ekonomiskt, så visst kunde man kanske se genom fingrarna på att vissa blev mycket mycket rikligare belönade än andra. År 2008 blev det lågkonjunktur (helt plötsligt?), men det finns gott om fartblinda i de privilegierade kretsarna som är oförstående kring att de ska få sänkt ersättning bara för att företaget visar förlust och sparkar folk.

På Volvo lastvagnar fick man backa från höjda bonusar efter oväntat (?) hård kritik. Det gick inte att höja bonustaket från 50% av lönen till 60%. VD:n Leif Johansson visar god vilja genom att avstå lönelyft och behåller därmed den fasta lönen på en miljon i månaden plus möjlighet till bonus på upptill 65% extra (dvs 8 miljoner) sedan får han ytterligare lite andra förmåner värda några miljoner.

Annika Falkengren på banken SEB är dock ett bättre föredöme, hon avstår sin bonus för 2008 och 2009. Det betyder kanske att hon nöjer sig med månadslönen på ca: 580.000 kronor och de extra förmånerna på ca 100.000 i månaden. Uppgifterna gäller dock 2007 och i finare kretsar talar man inte om lönen, så nyfikna får vänta på bankens årsbokslut för att se vad hon förhandlat sig till.

Jag tror inte att girighet är bra, jag tror inte att det är en drivkraft som ger långsiktigt kloka beslut. Girighet och korruption hänger ihop och det undergräver förtroendet mellan människor, det skadar samhället och drabbar de med sämst förutsättningar värst. Bara för att det är lagligt med miljonlöner, bonusar och gratifikationer så är det inte rimligt eller rätt. Det är bra att frågor ställs, att förhållanden synliggörs, för visst se topparna lite besvärade ut när det ska förklara hur återhållsamma de är. Det finns lite skam kvar i kroppen även om det inte hindrar vidlyftigheten så är det skönt att se.

Kärnkraften

2009-02-15T18:24:00.005+01:00

De borgerliga partierna har kommit överens om att det ska vara tillåtet att bygga nya kärnreaktorer i Sverige. Centerpartiet som varit kärnkraftsmotståndare så länge jag minns, har nu svängt och partiledaren Maud Olofsson sa med gråten i halsen att hon gjorde det ”för barn och barnbarn”. Antagligen handlar det mycket om valtaktik från Centerns sida i kombination med starka påtryckningar från M och FP. Överenskommelsen sades vara en kompromiss där miljövännerna (om det finns några kvar i C) fick igenom följande mål till år 2020:

· 50 % förnybar energi
· 10 % förnybar energi i transportsektorn
· 20 % effektivare energianvändning
· 40 % minskning av utsläppen av växthusgaser räknat från 1990 (varav 2/3 i Sverige)

Jag har svårt att se kompromissen eftersom Sverige redan antagit ett EU-mål om 49 % förnybar energi och 10 % biobränsle i transportsektorn. Man kan väl knappast påstå att det var någon större vinst med en ynka procent. Det ska väl vara de 40 procenten då, fast det är en siffra som varit aktuell i de borgerliga diskussionerna länge och jag undra vilka partier som tycker att detta var en kompromiss.

Kärnkraftsvännerna är glada. Målet om 50 % förnybar energi lär väl knappast få en fortsättning efter 2020 eftersom kärnkraften inte är förnybar och det krävs en omfattande omstrukturering av transportsektorn för att göra den fossilfri före 2030 (även om detta också sägs vara ett mål). Det blir helt enkelt inte utrymme över för så många nya reaktorer om halva energin ska vara förnybar, samtidigt som effekterna skruvas upp.

Men vilka är då fördelarna respektive nackdelarna med ny kärnkraft i Sverige istället för utfasning?

Fördelar:
- Nordeuropas beroende av rysk energi minskar.
- Dagens kärnkraftverk fasas antagligen ur något tidigare än de gjort annars, vilket innebär att säkerheten ökar.

Nackdelar:
- Satsningarna på förnyelsebar energi minskar.
- Mängden kärnavfall ökar.
- Dagens energijättar behåller sina oligopol.
- Den elintensiva industrin får minskat intresse för energieffektiviseringar.
- Kärnkraftsindustrin får vind i seglen och expanderar troligen till flera länder i mellanöstern, vilket betydligt ökar risken för kärnvapenspridning.
- Det blir ett naturligt steg att börja bryta uran i Sverige.
- Sverige går miste om chansen att bli världens första land med en helt förnybar energikonsumtion.
- Färre jobb skapas i energisektorn.
- Inhemsk förnyelsebar energiindustri missgynnas när Franska och Japanska kärnkraftstillverkare får beställningar i miljardklassen.
- Den fjärde generationens kärnkraft som sägs vara betydligt säkrare och effektivare kommer inte att byggas i Sverige eftersom denna teknik fortfarande ligger för långt fram i tiden (och skulle bli dyrare). Här är ett fall då vänta och se faktisk är att föredra.

Centern försöker rädda sig med att kärnkraften inte kommer att byggas ut eftersom den är för dyr. Men tyvärr tror jag inte att kostnadsaspekten är tillräckligt avskräckande, energijättarna vill inte ha konkurrens så ur deras perspektiv är det lönsammare att investera i dyr kärnkraft än att riskera sina marknadsandelar men förnybar energi som kan byggas av nya intressenter.

Jag tror inte heller att det är möjligt att undvika antingen subventioner av nya kärnkraftverk eller minskade anslag till produktion av förnybar energi. Det är för starka intressen som vill ha kärnkraft och som inte vill se satsningar på förnybar energi.

Riskfrågorna och avfallet lär i slutändan bli en fråga för staten. Med tanke på den tidshorisont som avfallet måste hanteras så är det högst troligt att dagens energibolag kommer att ha upphört för länge sedan innan avfallet är ofarligt.

De som förespråkar kärnkraften framhåller att nya kärnkraftverk i Sverige skulle ersätta kolkraft i andra länder och visst skulle det kunna vara så. Om man i Sverige ställer kravet att de som vill bygga ny kärnkraft måste minska kolkraftsproduktionen i andra länder i motsvarande mängd. Alla de tre stora, Vattenfall, Eon och Fortum har betydande kolkraftsproduktion. Några krav lär dock knappast ställas, även om detta vore juridisk möjligt (vilket det antagligen inte är) för viljan att bygga nytt är betydligt större än viljan att fasa ut. Vattenfall är ett helägt statligt företag, men den politiska styrningen har varit i stort sett obefintlig, nya kolkraftverk byggs trotts vetskapen om klimatförändringen.

Tillsist tycker jag att man borde utlysa en ny omröstning om kärnkraften i samband med valet 2010 eftersom man tänker sig att frångå den förra omröstningen. Det handlar om demokratisk trovärdighet.

Klimatlitteratur 2008

2009-02-07T18:41:00.010+01:00

Det har blivit lite av en tradition att jag nedtecknar mina tankar om en del av den litteratur som jag läst under året. Klimatet har så klart utgjort temat förra året så jag tänkte börja med klimatlitteraturen och då lämpligen med vetenskapshistorien bakom klimatforskningen.

The Discovery of global warming av Spencer R. Weart (2003) berättar den historiska bakgrunden bakom klimatforskningen. Med tanke på hur klimatfrågan dominerade medierna vintern 2006 och ett år framåt så kunde man lätt få intrycket av att ”upptäckten” att människan påverkar det globala klimatet var ett 2000-tals genombrott i forskarvärlden. I denna bok får man hela historien och en djupare förståelse av varför vi har FN:s klimatpanel IPCC. Man får veta hur de vetenskapliga teorierna och upptäckterna ofta tillkommit som bieffekter och sidospår av annan forskning. Klimatforskningen har genom större delen av 1900-talet burits fram av ett fåtal vetgiriga vetenskapsmän som trotts bristande kommersiella och militära intressen lyckas skrapa ihop finansieringen för vidare forskning i utkanterna av andra ”lönsamma” forskningsområden. Det är kul att se vilken framträdande roll svenska vetenskapsmän har haft.

Reflektion:
Jag rekommenderar varmt boken för den som vill förstå hur vetenskapliga upptäckter kommer till. Det var en aha-upplevelse för mig att se hur de massiva forskningsinsatserna kring militärteknologi och oljeutvinning har gett möjlighet till klimatforskning långt ut i periferin. Om man inte vill läsa boken så finns allt material på denna fantastiska webbsida.

------------------------------
Censoring science av Mark Bowen (2008) beskriver hur George W Bushs regering på ett direkt sätt motarbetade klimatforskningen i USA. Den beskriver även hur starka direktkopplingar denna regering hade till oljeindustrin.

Reflektion:
Efter att ha läst boken så förstår jag ännu tydligare hur stor makt oljan har över det amerikanska samhället (och världspolitiken). Boken är väl främst skriven för en amerikansk publik och som svensk har jag svårt för den schablonartade hjälterollen som den aktade klimatforskaren James Hansen ges. För mig räcker det att han är en av de allra främsta klimatforskarna och att han dessutom gått utanför vetenskapsmanna rollen för att få politikerna att agera. Han behöver inte samtidigt vara en fantastik patriot, förälder och baseboll fan, men låt gå att det är det amerikanska sättet att beskriva hur tolkigt Bush regeringen har betett sig.

Jag kan väl inte direkt rekommendera boken, men den ger en insikt om att klimatfrågan troligen hade fått en helt annan hantering i USA om Al Gore hade haft bättre tur med omräkningarna av Floridas röster år 2000. Jag hoppas på den nya Obama regeringen!

------------------------------

Plan B 3.0 av Lester R. Brown (2008) är en uppdaterad och översatt upplaga av Plan B 2.0 som jag läste 2007. Boken beskriver vilka de stora världsproblemen är, vad konsekvenserna kan bli om mänskligheten inte byter inriktning. Men framför allt är det en bok som beskriver vad som behöver göras för att vända utvecklingen.

Boken hanterar inte enbart klimatförändringen utan även de andra pågående kriserna som oljekrisen (peak oil), befolkningstillväxten, HIV/AIDS, de växande klyftorna mellan fattiga och rika, utfiskning, vattenbrist och kollapsande stater. Man får en tydlig bild av att problemen kan lösas på politisk väg, men att det kräver en annan ekonomisk och politisk prioritering än den som råder idag.

Man förstår snabbt att den rådande ordning är ohållbar (vilket jag redan visste mycket väl). Ett exempel är att det idag finns ca 860 miljoner bilar i världen. Om Kinas tillväxt fortsätter som idag så kommer man år 2030 att ha levnadsstandard som man har i USA idag. Om kineserna då ska ha lika hög biltäthet som USA har idag, så kommer de att ha 1,1 miljarder bilar (alltså mer än dubbelt så många som finns i välden idag). Det skulle då behövas asfalteras lika mycket mark i Kina som man idag använder till att odla ris. Men tanke på de utmaningar som Kina står inför är det absurd tanke att de skulle anamma den västerländska bilkulturen.

Reflektion:
Jag vill rekommendera boken till de som tror att de stora världsproblemen kan lösas av tillväxt och teknik. Boken förklarar att det som krävs är politiskt engagemang och agerande.

------------------------------
Makten över klimatet av Christian Azar (2008). Christan Azar är en av Sveriges mest kända vetenskapsmän som jobbar med klimatfrågan. Bok beskriver vad vetenskapen är i stort sett enig om när det gäller klimatet och var det finns större osäkerhet.

Extra intressant blir det eftersom Christian har ägna så mycket tid åt de ekonomiska och politiska aspekterna av klimatfrågan. Han menar att Bil Sweden har en poäng när de menar att det blir dyrare att minska koldioxidutsläppen om bilarnas utsläpp beskattas mycket högre än andra sektorer. Han tycker även att Sverker Martin-Löf , vice ordförande i organisationen Svenskt Näringsliv har en poäng när han menar att man inte vinner något på att den svenska energiintensiva industrin flyttar utomlands. Han förstår argumentet att höjda koldioxidskatter drabbar de med låga inkomster värst eftersom de rika kan fortsätta köra bil och flyga.

Det finns många särintressen och det krävs tuffa politiker för att klimatarbetet ska fortskrida. Hans råd är:

”Politiker måste alltså försöka tänka strategiskt. Det handlar inte bara om att hitta de teoretiskt sett mest optimala styrmedlen, utan om att försöka göra det bästa av situationen. Det är det som gör klimatpolitik svårt. Och när politiker väl väljer att försöka agera på detta sätt får de inte bara kritik från särintressena, utan även från många ekonomer som ogillar att man avviker från den attraktiva men svåråtkomliga optimala politiken (som kan sammanfattas i ekonomernas mantra ”samma skatt i alla sektorer i alla länder i hela världen”).”

Boken drar en pedagogisk parallell med slavhandeln, som i slutet på 1700-talet genomsyrade en stor del av den västerländska ekonomin. Det handlade inte bara om att sälja slavar utan även om alla de kolonier som drevs av slavarbetskraft och dessutom den industri som tillverkade fartyg, fotbojor och tumskruvar. Slaveriet ansågs omöjligt att avskaffa. Adam Smith som var emot slaveriet sa:

”kärleken till äganderätt och makt över andra kommer antagligen att göra det [slaveriet] evigt”.

Christian Azar ”menar inte att förbränning av fossila bränslen i moraliskt hänseende är att jämföra med slaveriet, men det går att finna likheter i hur djupt rotat slaveriet var i dåtidens samhälle och hur djupt rotat de fossila bränslena är idag. De individer och företag som tjänade på det dåvarande systemet var så mäktiga att de kunde påverka politiken. Så är fallet även i dagens energisystem. Likt plantageägarna satt i parlamentet i England sitter oljemän vid makten i Vita huset. Och detta gör de så besvärligt att motverka växthuseffekten.”

Men slaveriet gick att avskaffa!

”Det är en historia om hur en liten grupp människor vaknade upp, insåg det oetiska i slavhandeln och började mobilisera motstånd.”
Det var självklart en mycket tuff kamp som bedrevs i flera år i England, men den 2 april 1792 har tycket i motståndet blivit så stort att en lång debatt äger rum i parlamentet. Klockan fyra på morgonen efter, talar den 33-årige premiärministern William Pitt (som redan suttit 10 år på sin post) och säger så här om argumentet att om inte England fortsätter med slavhandel så kommer andra nationer att ta över den lukrativa handeln:

”Hur ska detta enorma gissel någonsin kunna ta slut om varje nation försiktigt ska vänta tills hela världen har kommit överens? ... Det finns inget land i Europa som å ena sidan sjunkit så djupt i denna synd som Storbritannien, men som man å andra sidan lika säkert kommer att se upp till som en historisk förebild.”

Han vann inte kampen då och när krigen mot Napoleon tog vid så hamnade slavhandeln i skymundan. Motståndet fanns dock kvar och 1807 avskaffades slavhandeln, men slaveriet fanns kvar ända till 1838. Då fick slavägarna kompensation för sina förluster, men slavarna fick ingen kompensation…

Det är väl ofint att avslöja slutet på en bok, men jag tycker att det är så bra att jag inte kan låta bli, så här kommer det:

”Framtiden må vara osäker, men vi kan samtidigt vara säkra på att den formas av våra beslut. Våra val bestämmer om utsläppen ökar eller minskar, om det blir fred eller krig, hunger eller välstånd, solenergi, kärnkraft eller kol.
Framtiden ligger i våra händer. Optimist eller pessimist? Jag är possibilist. Det är möjligt. Om vi vill.”

Reflektion:
Det märks att boken är skriven av en person med stor kännedom om hur det vetenskapliga arbetet går till. Kontrasten till näringslivsekonomen Stefan Fölsters bok ”Farväl till världsundergången” (som jag kommer till längre ner) är stor. Om man endast vill läsa en bok om klimatfrågan så rekommenderar jag denna. Den är vetenskapligt försiktig och balanserad, utan är bli akademiskt tråkig.

Som sagt en mycket läsvärd bok!

------------------------------
Farväl till världsundergången av Stefan Fölster (2008) som är chefsekonom i organisationen Svenskt Näringsliv. Jag har tidigare recenserat boken här så jag går inte närmare in på handlingen här.

Reflektion:
Det var intressant att läsa denna bok så tätt inpå Christian Azars bok, chefsekonomen har i denna bok en annan syn på teknik, vetenskap, miljörörelser, ekonomi och framför allt politik. Ingenjören är hjälten som med ny teknik fixar de eventuella problem som den ekonomiska expansionen för med sig, kursen måste ligga fast och politikernas roll är att smörja maskineriet så att vi kan accelerera vidare till gagn för alla.

Jag fick känslan av att Fölster skrivit mer i egenskap av anställd i intresseorganisationen Svenskt Näringsliv än som en egen person, medan Azars bok känns mer personligt angelägen.

Budskapet kan kokas ner till: Om något verkligen behöver göras så ska det, inte göras nu, inte här och det ska framför allt inte bekostas av oss.

Jag kan inte direkt rekommendera boken om man vill förstå klimatfrågan, men den som vill förstå hur en chefsekonom tänker är det intressant läsning.

------------------------------
Cool it av Björn Lomborg (2007) är väl närmast en referensbok för klimatskeptikerna. Björn Lomborg är en av de mest kända klimatskeptikerna som gjort sig en karriär som kritiker av miljörörelsen i stort och försvarare av det rådande systemet. I denna bok får man veta att klimatfrågan är viktig, sedan kommer en massa argument för att vi ändå ska fortsätta som tidigare och istället spendera de pengar som vi kunde tänka oss att använda till klimatarbete till att istället bota Aids/Hiv, malaria, världsfattigdomen, vattenbrist osv.

Den tekniska utvecklingen förväntas lösa de problem som uppstår, fördelarna som vi kan få med ett varmare klimat väntas vara stora och så länge ekonomin fortsätter att expandera så kommer vi bli så rika att världen även i fortsättning kommer att bli en allt bättre plats för människan.

I framtiden kommer det att vara enkelt och billigt att lösa klimatfrågan, men vi har inte råd att gör det nu. Lomborg tycker att en 10-procentig reduktion av koldioxidutsläppen till år 2100 är rimligt och att mer pengar ska satsas på forskning och utveckling av koldioxidsnål teknik i väntan på att denna ska bli billig nog att användas.

Reflektion:
Det var intressant att se varifrån många av de enligt mitt tycke märkliga argumenten för att inte göra något kommer. Jag har sett dem på ledarsidor, i insändare, hört dem i debatter och även Stefan Fölster hämtade en del argument från denna bok (dock utan att ange källan).

Visst är det sunt att förhålla sig skeptisk till braskande kvällstidningsrubriker, men målet med denna bok verkar inte direkt vara att tränga in i problematiken. Snarare är det en plädering för att fortsätta som tidigare. Skillnaden mot hur vi gör idag är att vi ska föreställa oss att vi satsade stora resurer på att hejda klimatkrisen, men istället för att verkligen göra något så tar vi dessa resurser och löser de andra världsproblemen. I mitt tycke är det naivt att tro att rådande ekonomiskt system skulle förmå sig att lösa de andra världsproblemen (som förblivit olösa trotts den enorma ekonomiska expasionen sedan 50-talet) bara för att det inte verkar redo att lösa klimatkrisen.

Jag går inte djupare in på hur Lomborg försöker få ihop sin argumentation, detaljerad kritik av boken finns här, här och här.

Jag planerar att komma med reflektioner om några böcker utan direkt koppling till klimatfrågan senare i år.

Summering av år 2008

2009-01-06T21:23:00.017+01:00

År 2008 präglades av mognad och större självförtroende. Temat för året var som de senaste åren engagemanget i klimatfrågan. Jag har i stort sätt gjort alla enkla åtgärder på hemmaplan och riktade mig nu allt mer mot övriga samhället. I mycket blev det mer av det jag gjort tidigare men några nya steg togs.

Jag ägnade mig för första gången åt civil olydnad, när jag deltog i några av Klimax aktioner i Malmö. Nu var det väl en minimal risk för påföljder men för mig var det inte utan ett pirr i magen som jag blockerade trafiken. Vid ett tillfälle blev faktiskt några personer påkörda av en provocerad bilist som körde rakt igenom folkhopen.

Det politiska arbetet började få lite mer utdelning, dels berodde det på att jag nu var inne på mitt andra år och hade mer koll på hur politiken fungerade, dels berodde det på att stadsdelen bytte ordförande från den gamla skolans ”jag bestämmer” politiker till en betydligt öppnare och demokratiskt sinnad ordförande. Jag kan väl inte säga att jag åstadkom särskilt mycket rent konkret men det har nu blivit möjligt att föra en dialog och det finns ett helt nytt gehör för min synvinkel som ibland (dock fortfarande otillfredsställande sällan) gett ett bättre beslut än vad det annars hade blivit.
En inspirerande upplevelse var ESF (European Social Forum) i Malmö (se bilden) som visade hur mycket engagemang det finns i miljö, rättvise och fredsfrågor.
Ett steg i ytterligare samhällsengagemang var att jag blev invald i styrelsen för min bostadsrättsförening. Min största miljöinsats på denna plattform var att jag lyckades få timers på julbelysningen. Det låter kanske inte som så mycket, men även grannföreningen har monterat timers i år. Jag tror att de små åtgärderna bidrar till en ökad medvetenhet som öppnar upp för större förändringar.

På hemmaplan så har vi tagit sopsorteringen ett steg längre och sorterar nu även organiskt avfall i form av fruktskal som jag tar med till jobbet där detta sedan skickas till rötning av biogas. Jag har läst att 10 kg bananskal ger biogas motsvarande en liter bensin.

På energifronten så har jag köpt en andel i Vindpark Vänern som ska bestå av 10 stycken 3 MW vindkraftverk ute i Vänern. Tyvärr så har monteringen försenats ett halvår, men förhoppningsvis så kommer jag snart att kunna säga säkert att min elkonsumtion täcks av förnyelsebar produktion. Visst har jag köpt grön el tidigare, men det känns mer direkt när man är med och finansierar själva anläggningen.

Vi fortsatte mer målmedvetet när det gällde inköpen av ekologiska varor och de ekologiska butikerna ”Morot och Annat” och ”Astrid och Aporna” stod för en allt större del av våra inköp. Visst blev det något dyrare med maten smakade också desto bättre inte minst pga. vetskapen att vi deltog i en hållbarare matproduktion. Vi köpte även en del ekologiska kläder som på något sätt satt lite bättre på kroppen.

Ett annat nytillskott på matsidan var kolonilotten. Den var framför allt Helenas projekt, men jag var enligt eget tycke ganska engagerad. Eftersom det var första året så blev det väl lite si och så med balansen på det vi kunde skörda. Squash hade vi i så stora mängder att vi inte lyckades ge bort allt överflöd. Morötterna trivdes inte riktigt, men spenat blev ett uppskattat inslag som vi hade mängder av. Purjolök fick vi också i mängder och förhoppningsvis klarar den att övervintra. På det hela taget så det mycket givande att odla även om det var en kamp mot såväl spanska skogssniglar som torka, dock inte samtidigt.

På resefronten har jag lyckats lite sämre än förra året, visserligen så har jag fortfarande inte flugit privat sedan 2002, men jag var tvungen att ta flyget till Stockholm i jobbet när det krisade hos en kund. Som en liten kompensation så har jag de gånger jag lånat bil hållit mig till max 90 km/h, om det inte har varit stressigt, varit lite trafik eller dubbelfilig väg. Detta lär ha minskat bränsle förbrukningen på motorväg med mellan 10% och 20%. Det är inte så ovanligt att någon bilist har lagt sig på lagom avstånd bakom mig trotts att det ha varit dubbelfiligt. Jag skulle tro att många tycker att det känns onödigt att fara fram i 110 km/h när man inte har bråttom, det för ju faktisk stor skillnad på bränsleförbrukningen.

2008 kommer nog att kommas ihåg som startåret på finanskrisen. Jag tog ytterligare tag i hur mina pengar är placerade och startade ett konto på Ekobanken. På detta sätt kan jag vara säker på att mina sparpengar används till bra investeringar och undviker att jag finansierar ohållbara verksamheter. Jag utvidgade även finansieringen av NGO aktiviteter och skänkte ca 25.000 kr till olika humanitära och ekologiska organisationer. Detta motsvarar ungefär vad jag fått betalt för mina politiska uppdrag, genom att skänka dessa pengar så skulle jag tro att jag ökat värdet av mitt politiska arbete flera gånger om.

Shiela och jag fortsatte samla burkar som vi pantade och skänkte till Vi-skogen och kooperation utan gränser. Efter att ha fått oväntad hjälp av en 80-årig granne med hund som fått förbud av sin fru att panta burkar efter en incident med myror så ökade vår insamling ordentligt och vi kom upp i hela 355 kr för hela året. Detta var mer än en fördubbling från året innan.

Jag har insett att min förmåga att personligen åstadkomma en förändring är begränsad och att potentialen att nå resultat genom att inspirera och påverka andra är mycket större. Det är med glädje som jag ser hur mina föräldrar sopsorterar och pappa till och med talar om att köpa en andel i ett vindkraftsbygge i Småland. När det gäller envishet i att inte använda mer energi än nödvändigt till uppvärmning så tror jag att det är få som slår pappa. Han är lika glad när han äter frukost i det 16 gradiga köket som bergvärmepumpen inte riktigt klarat att värma upp pga den kalla vinternatten som pressat yttertemperaturen under 10 minusgrader. Visst kunde de använt ett extra element med en timer och haft 20 grader istället men för pappa är det att ge upp. Mamma tar på sig dubbla tröjor, långkalsonger och inneskor, sedan tänder hon några ljus och dricker det härligt varma morgonkaffet utan att klaga. Jag hörde även att syrran skaffat sig en värmepump för en oväntad vinst. Jag tror inte att jag hade något med det att göra, men sådan gläder mig.

Till sist vill jag nämna att jag även hunnit förkovra mig i en massa litteratur under året som jag tänkt skriva ett eget blogginlägg om. Den senaste boken jag läste är värd att nämna redan nu, den heter ”I varje trumslag jordens puls” och är skriven av Mikael Kurkiala och handlar kortfattat om det postmoderna samhällets förhållande till skillnader och konsekvensen av detta. Jag tyckte att boken var så intressant att brossan fick den i julklapp. Ett citat:

”Vi lever i ett tillstånd där vi bombarderas av lösryckt information utan existentiellt djup. I brist på stora myter som ger oss ett sakralt sammanhang att foga in oss själva och all information i förlorar vi alltmer förmågan till urskiljning. Att peka på den meningsförlust som följt av modernitetens framväxt är inte att förneka de enorma förbättringar i många människors levnadsvillkor som den också inneburit. Men samtidigt som vissa grupper och regioner gynnas av framväxten av en nära nog världsomspännande modernitet har andra grupper och regioner utarmats som ett led i samma process. Skillnaden mellan dem som lever i överflöd och dem som lever i djupaste armod ökar snarare än minskar. I världssystemets periferier hungrar man efter mat, information och skäliga livsvillkor. I dess centra hungrar man framför allt efter mening. Vi erfar i den rika världen ett överflöd på kvantitet men ett kraftigt underskott på kvalitet. Vår värld dräneras på existentiell mening. Vi lever i den, men vi vet inte varför.”

Varför rädda bilindustrin?

2008-12-23T15:50:00.006+01:00

Är ”svensk” bilindustri värd att räddas? Jag tycker att det är en berättigad fråga. Till att börja med så hänger den akuta krisen ihop med att de svenska bilmärkena Volvo och Saab ägs av den krisande amerikanska bilindustrin och denna industri tycker jag definitivt inte är värd att räddas. GM, Ford och Chrysler är ökända för sitt motarbetande av såväl klimat som miljöarbete. De har tillverkat allt tyngre och törstigare bilar i vad som kan liknas vid ett rent trotts mot alla som varnat för såväl peak oil, klimatförändringar och gynnandet av oljeproducerande diktaturer. Företagsledarna hade inte ens verklighetsförankring nog att inse att det var oklokt att komma till Washington i varsitt privatplan för att be om flera miljarder i räddningspaket. Nu kan man ju inte påstå att andra biltillverkare har varit några föredömen direkt men de amerikanska har utmärkt sig som bad boys.

I ett europeiskt perspektiv så utmärker sig Volvo och Saab som tillverkare av tunga och törstiga bilar. Det är också därför som Sverige utmärker sig som det land i Europa där nya bilar har högst koldioxidutsläpp, i snitt 180 g/km år 2007 mot europasnittets 158 g/km. Nu är ju siffrorna inte helt rättvisa eftersom de inte tar hänsyn till de bilar som tankas med inblandning av etanol och biobränsle, med korrigering för detta blir den svenska siffran för år 2007 169 g/km (jag vet inte vad det europeiska snittet blir med motsvarande korrigering). Utveckling har dock gått framåt under år 2008 och första halvåret var vi ner i 174 g/km utan biobränsle och 153 g/km med hänsyn till biobränsle. Tyvärr så kommer biobränslesiffran att påverkas mycket negativ av att bensinen nu är billigare än etanolen och att försäljningen av E85 därför halverades under november. När miljöbilspremien och andra förmåner försvinner nästa år så finns det en risk att den positiva trenden stoppar.

Om man tittar på enskilda märken i Europa var som sagt de svenska inga föredömen. Saab hade år 2007 ett snitt på 189 g/km och Volvo var nästan lika dåliga med 188 g/km. Det var klart sämre än stora konkurrenter som Daimler 181 g/km, BMW 170 g/km, Toyota 149 g/km, Renault 146 g/km och bästa tillverkarna PSA Peugeot-Citroën och Fiat med 141 g/km.

När det gäller Volvo så har den tunga stadsjeepen XC90 globalt sett varit deras bäst säljande modell i flera år (även under 2007). Miljötänkandet har fått stå tillbaka för starka motorer och beslutet att upphöra med satsningen på gasbilar i samma veva som man valde att ta fram en V8-motor säger en hel del om vilket miljöprofil man valt. Enligt tidningen Ny Teknik så jobbade en grupp Volvoingenjörer på fritiden för att pressa ner förbrukningen till miljöbilspremienivå på deras mindre modeller. Det låter ju lovande att det finns ingenjörer som har förstått det allvarliga läget, men jag tror att det fortfarande är rätt dåligt med förståelsen högre upp. Den nya något mindre stadsjeepen XC60 framhålls som ett framtidshopp för Volvo. Men om man tittar på utsläppssiffrorna så ser det inte så bra ut. Den stora stadsjeepen XC90 släpper med minsta motorn ut 219 g/km, den nya mindre stadsjeepen XC60 släpper med samma motor ut 199 g/km. Sätter man motorn i en Volvo V70 så sjunker utsläppen till 178 g/km och i den mindre V50 modellen så blir det 166 g/km, fast då nöjer man sig med tvåhjulsdrift. Motorn blir dessutom överdimensionerad i V50 som klar sig med en mindre motor och då endast släpper ut 118 g/km. Det hela visar tydligt hur tokig hela stadsjeeps idén med tunga fyrhjulsdrivna bilar är. Spännvidden på Volvos modeller är stor, klart sämst är stadsjeepen XC90 som med V8 motor släpper ut förskräckande 322 g/km, medan den lilla C30n i drivE utförande klarar sig med 115 g/km. Bilindustrin lyckades 1998 stoppa bindande krav på begränsning av koldioxidutsläppen från nya bilar i EU. Som motprestation lovade de att frivilligt uppfylla ett mål på 140 g/km till år 2008. Det är bara att konstatera att detta mål har det tagits lätt på. För varje såld stadsjeep med V8 så måste Volvo sälja 13 st C30 med snålaste motorn om snittet ska bli 140 g/km. Fast nu blir målet bindande och sänkt till 130 g/km, det träder dock inte i kraft fullt ut före år 2015, med de första sanktionerna år 2012.

När det gäller Saab så har man satsat hela miljöprofilen på etanolbilar, men utanför Sverige så har detta inte varit så framgångsrikt. Man kan väl konstatera att de svenska bilmärkena knappast kommer att saknas av miljömedvetna bilköpare i världen. I Sverige skulle utbudet av biobränslebilar minska, men när E85 är dyrare än bensin och övriga förmåner försvinner så lär inte saknaden bli så stor. Jag tycker att det är synd att Volvo har haft en så usel ledning och tagit så många dåliga beslut och visst skulle det kännas lite vemodigt om Volvo lades ner. Både farfar, morfar och pappa har haft flera Volvobilar, men när pappa köpte ny bil senast så lyssnade han på mig och köpte en Toyota istället (den var klart bättre miljömässigt än motsvarande Volvo).

Personligen så skulle jag ha svårt att köpa en bil av en tillverkare som fortsätter att utveckla stadsjeepar trotts klimathotet, vilket innebär att ingen av de större biltillverkarna lockar mig.

Klimatet som religion

2008-12-07T19:57:00.003+01:00

Kan man säga att klimatfrågan är religiös?
Det beror väl på vem som frågar men för egen del så måste jag säga att mitt engagemang kan liknas vid ett religiöst. För många har detta en negativ klang men låt mig förklara.

Det jag syftar på är att klimatfrågan i hög grad avgör vad jag gör eller inte gör. Det är en fråga som jag anser är av avgörande existentiell art och som jag i egenskap av privilegierad västerlänning identifierar mig stark med. Det är också anledningen till att jag gör en massa saker som jag egentligen tycker är rätt otäcka (fast som ofta visar sig vara helt ofarliga). Klimatfrågan har fått mig samhällsengagerad till den grad att jag blivit fritidspolitiker (i mp), fått mig att gå med i styrelsen för min bostadsrättsförening, inneburit att jag utmärkt mig socialt genom att agera i enlighet med min övertygelse och fått mig att delta i olika offentliga manifestationer. Egentligen är jag en ganska blyg person men jag har helt enkelt tvingats inse att jag har ett personligt ansvar som sträcker sig bortom mina egna aktiviteter och om inte jag som känner så stark för frågan gör en rejäl insatts så kommer det aldrig att ske någon kursändring.

Jag är inte säker på varför just jag har blivit så engagerad när så många i min omgivning inte alls verkar tillmäta problemet samma betydelse.

Kanske är det ett behov av en mening i livet det som ger näring åt engagemanget. Om mitt liv hade kretsat kring sport, resor, mode eller bilar så hade jag kanske inte brytt mig så mycket. Kanske var det min uppväxt, mammas religiositet, erfarenheter från söndagsskolan, det jag lärde mig på skogsmulle och sommarloven på landet i Småland som lagt grunden till min inställning. Otillfredsställelse kring vad vår kultur har att erbjuda har säkert varit en katalysator. Insikten om hur de som inte bryr sig om varken klimat eller miljö tänker och vilken makt de har helt enkelt gjort det nödvändigt att agera.

Frågan handlar dock inte om blind tro i mitt fall. En stor skillnad mellan mitt förhållande till klimatfrågan och en övertygad troendes förhållande till sin religion är att jag tror medan den religiöse vet.
Jag tror att vetenskapsmännen har rätt när de säger att vi måste vända utvecklingen för att inte riskera en gigantisk katastrof. Den troende vet att de heliga skrifterna innehåller sanningen och allt man behöver veta. Visst är det så att skillnaden mellan att tro något och att veta något inte är så stor om man inte är beredd att ompröva det man tror. Jag kan dock säga att jag hade en annan syn på miljö och klimatfrågor innan jag satte mig in i problematiken. Dessutom fortsätter jag att fördjupa mig i frågan och jag tar även del av vad de så kallade skeptikerna har att säga. Om det skulle visa sig att våra utsläpp inte spelar någon större roll så skulle jag främst bli lättad.

Människan är en varelse som är i stort behov av en tro för att definiera tillvaron, det kan handla om tron på familjen, tron på någon auktoritet, tron på den tekniska utvecklingen eller tron på tillväxten (det går också att kombinera en eller flera av dessa). I alla dessa fall så kan dock blind tro och brist på ifrågasättande leda till storskalig katastrof.

För mig behöver det inte finnas en motsättning mellan att vara religiöst troende och att vara engagerad i klimatfrågan. Faktum är att jag tycker att det är märkligt att tro att livet på jorden är skapat av gud och sedan komma till slutsatsen att det inte gör så mycket om vi helt ändrar förutsättningarna för denna skapelse. Jag är själv inte utövande troende men känner vördnad inför så väl KG Hammars kristna tro som Dalai Lamas och Thich Nhat Hanhs buddhistiska praktik. När jag hörde talas om indianerna som planerade sju generationer framåt så blev jag djupt rörd. Jag tror inte att en människa kommer att mogna och uppnå sin potential om den inte grunnar på de existentiella frågeställningarna.

Genom historien så har framsteg ofta gått hand i hand med ett engagemang som kan beskrivas som i det närmaste religiöst, inte så sällan så har religiösa människor varit förgrundsgestalter och en viktig kraft för förändring. Jag tänker på slaveriets avskaffande (Kväkarna), Indiens frigörelse (Mahatma Ghandi), rörelsen för kvinnlig rösträtt (Elin Wägner), medborgarrättsrörelsen i USA (Martin Luther King), fredsrörelsen under Vietnamkriget och frihetskampen för apartheids avskaffande i Sydafrika (Nelson Mandela).

Det är med glädje som jag ser att Svenska Kyrkan håller ett interreligiöst möte för att samla världens religioner för att gemensamt påverka i klimatfrågan. Som jag ser det så har både den kristna högern i USA och de muslimska fundamentalisterna rätt när de beskyller varandra för att tjäna ondskan. Blind tro är farlig oberoende av vilka heliga skrifter man uttolkar. Jag anstränger mig för att ha ett öppet sinnelag och vara lyhörd för alternativa synsätt. Ett är dock säkert, att jag satte mig in i klimatfrågan innebar att mitt liv tog sig en ny riktning. PS bilden är ifrån klimatmanifestationen den 6/12 i Malmö.

Farväl till världsundergången?

2008-11-12T20:35:00.008+01:00

Jag måste erkänna att jag förväntade mig en mycket osaklig och ensidig beskrivning av klimatfrågan när jag beställde boken ”Farväl till världsundergången” skriven av organisationen Svenskt näringslivs chefsekonom Stefan Fölster. Boken visade sig dock vara mer balanserad, tonen mer resonerande och mindre tvärsäker än i de debattartiklar som Fölster fått publicerade i dagspressen den senaste tiden. Problematiken med biobränslen utreddes föredömligt och rebound-effekten förklarades (när konsumenten minskar sin förbrukning genom effektivisering så finns risken att man spenderar effektiviseringsvinsten på någon som ökar förbrukningen). Nu påstår boken i och för sig att bort emot hälften av besparingen försvinner pga denna effekt (källhänvisning saknas), medan jag tidigare har sett Christian Azar nämna siffran 10%.

En positiv överraskning var att Fölster hade gjort sig besväret att läsa en hel del klimatlitteratur som research och han kunde i stort sett korrekt återger mycket av vad som beskrevs i denna. Nu hör det väl till saken att mina förväntningar var ganska låga på riktigheten i boken och att det snart uppenbarade sig ett mönster av gammalt välkänt snitt på hur klimatfrågan ska hanteras dvs ”inte politik, inte här och inte nu”.

Jag har läst mycket av den litteratur som boken hänvisar till så jag kunde se att det Fölster utelämnade egentligen säger mer om hans budskap än det han tog upp. Det stod inget om etik, grön skatteväxling, ”tipping points” eller de oförutsedda effekterna av klimatförändringen.

En intressant detalj är att boken blandar uppgifter med källhänvisning med uppgifter utan på ett sätt som inte blir uppenbart direkt. De uppgifter som saknar källa eller har kvällspressen som källa påstår ofta något som är vetenskapligt tveksamt eller direkt felaktigt. T ex. påstås det att ”en ekologisk kyckling orsakar mycket mer koldioxidutsläpp än en vanlig” och att brittiska domstolar har förbjudit skolor att visa Al Gores film ”En obekväm sanning”. Kycklingpåståendet har jag inte hört förut och källan visar sig vara aftonbladet. När det gäller Al Gores film så vet jag att den visst får visas på brittiska skolor men med förbehållet att läraren informerar om att filmen innehåller vissa uppgifter som inte är vetenskapligt säkerställda (enligt domstolen), alltså är det inte förbjudet att visa filmen.

Flera av Fölsters påståenden vet jag att han har hämtat från den danske klimatskeptikern Björn Lomborg, men dessa saknar genomgående källhänvisning. Kanske är det därifrån han har hämtat påståendet att Danmark och Finland skulle vara de länder som har ökat sina utsläpp mest i Europa det senaste decenniet. En snabb koll visar att Finlands utsläpp ökat med 4% mellan 1996 och 2006 (från 77,3 år 1996 till 80,3 miljoner ton CO2-eq år 2006). Medan Danmarks minskat med 22% (från 90,9 till 70,5 miljoner ton). Två länder som ökat betydligt mer är Spanien +39% (från 310,9 till 433,3 miljoner ton ) och Irland +13% (från 61,5 till 69,8 miljoner ton). Han har alltså helt fel, på denna uppgift som är enkel att kontrollera.

Något annat jag lade märke till är att Fölster har så svårt att knyta ihop påståendena från den ena delen av boken med slutsatserna i den andra. Det känns ibland som om boken har mer än en författare.

T ex. anges lyxkonsumtion som något som kan vara positivt för miljön, dels eftersom konsumenten som köper dyra prylar och tjänster får mindre pengar över till annan konsumtion, dels genom att ny teknik är dyr i början och behöver betalningsvilliga konsumenter för att få genomslag. I en annan del av boken så framhålls ökad konsumtion i allmänhet som lösningen på miljöproblemen eftersom tillväxten gör folk mer miljöengagerade och det anses kontraproduktivt att svenskarna ”går före” genom att investera i ny dyrare teknik. En studie av vilken miljöpåverkan de rikaste i samhället har kontra de fattigare hade varit intressant.

Det framhålls på ett ställe att koldioxidskatt gynnar utveckling av effektivare teknik och att det är viktigt att hålla kostnaderna för fossila bränslen uppe för att företag ska våga investera i ny teknik. Å andra sidan framhålls det som orättvist att dagens generationer ska betala för en omställning när kommande generationer kommer att vara betydligt rikare pga. den förväntade tillväxten som bara kommer att tuffa på oberoende av klimatförändringar och tillgången på naturresurser.

Biobränslen sågas eftersom de hotar matproduktionen och leder till skogsskövligen, men likväl så anses biobränslen kunna göra det möjligt att fortsätta öka flygandet.

På ett ställe klagas det över att Sverige har hållit antalet dieselbilar nere, på ett annat nämns det vilket stort problem man har med avgaser i europeiska storstäder (dieselbilar utan partikelfilter släpper ut betydligt mer luftföroreningar än bensinbilar med katalysator).

Man får veta att koldioxidfri teknik bara väntar på att användas å andra sidan sägs det att det är lika bra att anpassa sig till en varmare värld eftersom vi troligen kommer att fortsätta som tidigare.

Fölster är lika överdrivet positiv till allt vad ny teknik kan åstadkomma som han är pessimistisk kring vilken skada politiska styrmedel kan göra. Genmodifiering, koldioxidlagring, fusionskraft, syntetiskt kött, vätgas, robotstyrda bilar och koldioxid infångning från atmosfären lyfts fram som lovande och vägen framåt. Samtidigt anses avskaffande av subventioner till fossilenergikällor, höjd koldioxidskatt, minskad konsumtion i den rika världen och internationella överenskommelser som i det närmaste omöjliga.

Det märkligaste är dock att författaren har så svårt för de ekonomiska resonemangen. Fölster säger sig ha svårt att hitta luckor i ett resonemang som går ut på att den totala oljekonsumtionen inte skulle minska om man satsade på att avveckla oljeberoendet i väst . Tanken är att minskad oljekonsumtion i väst skulle leda till att oljeländerna ökar sin produktion för att kompensera inkomstbortfallet och därmed skapar en ökad oljekonsumtion, dessutom skulle detta innebär att oljeländerna skyndar sig att tömma oljekällorna för att inte bli sittande med olja som ingen längre efterfrågar. Han missar dock att investeringarna i nya oljefält, okonventionell olja (Kanadensisk tjärsand), syntetisk olja från kol och nya raffinaderier rimligen borde minska när investeringarna blir osäkrare. Om förbränningsmotorn blir omodern så lär inte diesel från kol vara lika attraktivt. Dessutom är det ju bra om oljan räcker längre till de ändamål där det är svårt att få fram alternativ.

Även hans räkneexempel är märkiga, Fölster påstår att det blir mindre miljöbelastning om en familj på 4 personer lägger 60 000 kr på en Thailandsresa än om de stannar hemma och konsumerar istället. Jag förstår inte hur han har räknat för att komma fram till detta. Bara flygresan till Thailand för fyra personer ger upphov till en klimatpåverkan motsvarande 10 ton koldioxid (snittet per svensk i Sverige är 6 ton per år). Om man antar att familjen istället ägnar sig åt riktigt klimatdåliga aktiviteter hemma i Sverige så blir utsläppen enligt följande:

Om man ökar bilkörningen för alla pengarna så borde det kosta familjen minst 30 kr/mil (inräknat värdeminskning, bränsle, försäkring och slitage), jag tror inte att den familj som lägger 60 000 på semestern har en billigare bil. Pengarna räcker då till 2000 mil (årsgenomsnittet i Sverige är ca 1500 mil per bil). Om deras bil är riktigt törstig och drar 1 l/mil så motsvarar detta 2,4 kg koldioxid per mil vilket totalt ger ca 5 ton koldioxid, alltså endast hälften så mycket utsläpp som flygresan Thailand tur och retur.

Om familjen istället köper nötkött för pengarna (den mest klimatbelastande typen av kött), låt säga rostbiff för 150 kr/kg så räcker pengarna till 400 kg dvs 100 kg per familjemedlem (år 2006 åt svensken i genomsnitt 26 kg nötkött per år) detta motsvarar ett koldioxidutsläpp på upp till 400 * 25 = 10 ton dvs i detta fall så skulle man faktiskt kunna orsaka samma klimatpåverkan som flygresan (resten av Thailandsresan oräknat). Men jag skulle tro att familjen skulle tröttna på rostbiff för flera år framåt i detta scenario och därmed sjunker effekten.

Fölsters bok är främst intressant som ett debattinlägg från en marknadsliberal företrädare som representerar näringslivet. Den är skriven på ett trevligt sätt och det är lätt att ryckas med i positivismen. Men jag kan inte låta bli att tänka på filmtiteln ”How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb” när läsaren uppmanas att se det spännande i ett varmare klimat.

Grön skatteväxling nämns inte ens, tanken på att växla minskad konsumtion mot mer fritid avfärdas eftersom det skulle ge mindre pengar till vård, skola och omsorg. Politiska styrmedel verkar mest anses som kontraproduktiva, marknaden förväntas tackla omställningen av sig själv och om den inte lyckas så kan man alltid anpassa sig eller om det går riktigt illa skjuta upp koldioxiden i rymden eller täcka världshaven med en reflekterade dimma. Djurlivet får flytta till städerna och svenskarna får vänja sig vid elefantjakt istället för älgjakt (elefantjakten hittade jag på men resten finns att läsa i boken).

Väg till varje pris

2008-10-29T20:45:00.004+01:00

I förra veckan såg jag uppdrag gransknings program om ”förbifart Stockholm” där det framgick att vägprojektet främst handlar om tillväxtpolitiskt mål där kostnaderna, klimat och miljöeffekterna var antingen underordnade eller helt ointressanta. Vägprojektet sägs vara i samma storleksklass som Öresundsbron och är tänkt att bli 21 km motorväg (bitvis sexfilig) varav 16 km i tunnlar. För att få kalkylerna för detta mastodontprojekt samhällsekonomiskt lönsamma så har man bortsett från en rad centrala faktorer. Som t ex.

Man bortser ifrån effekterna av Stockholms trängselavgifter (som vägverket inte ville ha).

Man antar att yrkestrafiken (lastbilstrafiken) inte kommer att öka totalt sett även om man bygger en ny sexfilig motorväg.

Man antar att dagens bensinpris inte kommer att öka med mer än inflationen fram till år 2040.

Man bortser från att arbetet med att bygga motorvägen (som beräknas ta 8-10 år) kommer att generera utsläpp.

Man räknar med att kostnadskalkylen för projektet kommer att hålla och att det då räcker med 25 miljarder kronor. Detta trotts att det pågående projektet med den norra länken redan har ökat från 6 miljarder vid byggstarten till 11 miljarder idag och det är ca 8 år kvar av byggande där.

Man bortser ifrån att motorvägen kommer att skapa ny trafik eftersom en ny väg kommer att leda till en nyetablering av köpcentra, företag och villaområden som främst kommer att vara beroende av biltrafik.

Man försöker inte beräkna någon kostnad för de naturvärden som skadas och/eller förstörs när vägen dras fram i anknytning till natur och rekreationsområden.

Man räknar med en tidsvinst för biltrafiken utifrån en genomsnittlig hastighet på 97 km/h trotts att man i den redan byggda södra länkens tunnlar har en begränsning på 70 km/h och att hastigheten där ofta är betydligt lägre.

Jag rekommenderar starkt programmet som kan se via denna länk:
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=98613&a=1285031&lid=puff_1293493&lpos=extra_0

Den som tycker att granskningsprogram oftast är vinklade och elakt klippta kan se hela den oklippta intervjun med vägverkets generaldirektör.

Det blir rent av tragikomiskt när generaldirektören för vägverket i ena andetaget bedyrar hur viktig miljö och klimatfrågorna är för att sedan säga att transportkapaciteten är huvudsaken samtidigt som man struntar i alla de remissyttranden som påpekar att man bryter mot miljö- och klimatmålen. Den stackars direktören tvingas backa från sitt påstående att de oberoende experter som granskat kalkylerna skulle ha kommit fram till att koldioxidutsläppen i stort sett inte skulle påverkas av bygget. Den tyska experten säger nämligen själv lätt skrattande att en sådan slutsats skulle vara anmärkningsvärd och att han gärna skulle vilje se hur man kunde komma till den slutsatsen. Direktören rättar sig då och säger att vägverket har kommit fram till detta själva. Man struntar rent ut sagt i alla de expertutlåtanden som kommer från Naturvårdsverket, Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA), Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) och de tyska experterna . Denna väg ska helt enkelt byggas kosta vad det kosta vill.

Jag blir inte särskilt förvånad när landshövdingen Per Unckel (m) som ansvarat för miljöutredningen (!) säger att motorvägsprojektet är bra för miljön och klimatet. Det är väntat att han dessutom säger att det är viktigt med nya motorvägar för finansmarknaden och näringslivet. Jag skulle dock inte tro att han tycker att andra faktorer än just finansmarknaden och näringslivet är särskilt intressanta. Mer anmärkningsvärt blir det dock när han tror sig veta mer än experterna, även de som är professorer i ämnet, men egentligen förvånar inte detta heller.

Jag blir däremot mer förvånad när miljöminister Andreas Carlgren säger att trafiken måste fortsätta öka och att det är bra med ännu mera transporter. Han verkar även tro att man kan bygga bort trafikinfarkt med nya vägar.

Det är anmärkningsvärt att det är upp till vägverket att förkasta det alternativ som byggde främst på en kraftig satsning på kollektivtrafik, trängselavgifter och endast mindre satsningar på vägar. Vägverket vill ju bygga vägar och är inte så intresserade av spårbunden kollektivtrafik.

Jag tycker även att det är anmärkningsvärt att uppdraget att göra en ny fördjupad oberoende granskning av ”Förbifart Stockholms” lönsamhetskalkyl ska göras av samma konsultbolag som gjorde den ursprungliga hårt kritiserade kalkylen och dessutom räknar med ytterligare välbetalda kontrakt om vägbygget kommer igång.

Frågan är väl om finanskrisen och lågkonjunkturen kan stoppa detta galna projekt, för jag hyser föga förtroende för de som fattar besluten i denna fråga.

Tillväxtens sista dagar?

2008-10-12T19:25:00.005+02:00

I dessa kristider är det lätt att vara efterklok, men samtidigt finns det anledning att titta på alla de tecken och varningar som har funnits en längre tid. Följande citat kommer från boken ”Tillväxtens sista dagar” från 2007 av Björn Forsberg. Markeringen med fetstil har jag gjort.

”Många systemkritiker har en stark benägenhet att koncentrera hela sitt budskap till någon enskild faktor – klimatförändringen, oljeuttömningen, den globala pyramidekonomin, de sinande sötvattenstillgångarna, eller något annat kritiskt globalt problem. Däremot dryftas påfallande sällan frågan om relationen mellan olika faktorer, och hur de kan komma att samverka med varandra. På ett sätt är detta naturligt, trotts allt rör det sig om komplexa sociala, ekonomiska och ekologiska förändringsprocesser som är svåra eller omöjliga att exakt förutse.

Frågan om ordningsföljden mellan olika krisutlösande element är likväl viktiga.

Min centrala poäng är att vissa av de förändringar som vi står inför eller redan befinner oss i är sådana som långsamt smyger sig in i vår tillvaro, de märks oftast inte från ett år till nästa. Exempel på sådana smygande förändringar är den ökade kurrensen om den odlingsbara marken, de stigande livsmedelspriserna i spåren av en ökad energiknapphet, och en växande s.k. energinationalism som yttrar sig i att oljeproducerande länder, i takt med ökad knapphet, kommer att få ett allt starkare incitament att behålla oljan för eget bruk snarare än för export. Sådana långsamt framväxande kriser kan dock påskyndas dramatiskt av andra samhällsförändringar. Här syftar jag på kriser av det slag som kan utlösas mycket snabbt och åstadkomma jordskredseffekter där även andra systems fundament sätts ur spel. Den mest kritiska faktorn i det sammanhanget är den globala finansmarknadens luftslott av uppumpade aktiekurser, terminer och derivat – och rådande predikament av kraftigt belånade länder och företag, för att inte tala om alla vanliga hushåll med miljonlån på fastigheter, bilar och annat.

Om förtroendet för systemet börjar svikta kan mänskliga psykologiska krafter snabbt sätta snöbollen i rörelse. I skrivande stund finns det en rad enskilda faktorer med goda förutsättningar att skapa en finansiell kris som lamslår den globala ekonomin. En sådan är att viktiga långivande länder till USA tappar förtroende för dollarn och väljer att placera sitt kapital på annat håll. Bland andra följder kan detta få luften att gå ur den uppblåsta fastighetsbubblan i USA, vilket i sin tur spiller över på arbetsmarknaden, varuhandeln, etc. USA:s fortsatta förehavanden i Mellanöstern är en annan kritisk faktor i sammanhanget. Amerikanska attacker (på Iran, Syrien
eller andra olyckligt lottade länder i regionen) för att säkra kontrollen över oljan kan omgående eskalera till en global kris.

Det verkligt kritiska problemet är att det i nuläget saknas oberoende parallella system som träder in och garanterar människors försörjning ifall den globala ekonomin plötsligt går i baklås.”

Vad som kommer att hända är fortfarande i högsta grad ovisst. Jag är kluven kring det hela, å ena sidan händer flera saker som jag gärna ser, bilföretag som baserat en stor del av sina vinster på stora och törstiga bilar måste vända under galgen eller gå under (för flera lär det redan vara för sent). Charterbolagen lär få hårdbanta när européerna inte längre vallfärdar till Asien för vintersol. Tillväxten kommer att stukas och den skenande konsumtionen att bromsa in något, utrymme skapas för andra värden som trängts undan av materialismen.

Å andra sidan så försvinner chansen att i högkonjunktur göra nödvändiga investeringar för framtiden. Behovet av ny hållbar teknik och energisnål infrastruktur kräver nya stora investeringar. Det finns även en påtaglig risk för samhällskris och social oro som tar sig våldsamma uttryck, som i sig skapar ett sug efter starka ledare med enkla budskap som leder till ännu värre katastrofer.

Förhoppningsvis kommer betydligt fler att ifrågasätta det rådande paradigmet om ständig tillväxt. En och annan chefsekonom lär få det svårt med trovärdigheten. Tron på marknadens förmåga att hantera kriser och skapa hållbara långsiktiga lösningar lär väl endast bestå hos de mest fundamentalistiska.

De krafter som hela tiden har motarbetat verkliga insatser för att bromsa klimatförändringarna kommer att hävda att vi än mindre har råd att göra något och hänvisa till att den blödande marknaden måste få alla resurser. Det finns en stor risk att saker och ting kommer att eskalera, nu när de som idag styr världsekonomin krampaktigt kommer att göra allt för att behålla makten.

Kanske blir effekten av den amoraliska rovkapitalismen som Karl Marx förutspådde:

”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.”

Det amerikanska imperiet

2008-10-05T18:53:00.009+02:00

Här kommer två intervjuer med Chalmers Johnson. Han talar om varför USA har skaffat sig så många fiender, vad USA:s imperiebyggande har lett till och vart man är på väg. Så här efter Georgien-krisen och mitt i finanskrisen så är det intressant att se vad som redan ansågs förutsägbart bland intellektuella i USA innan dessa händelser.

Den första filmen behandlar mest oljans och militärensroll i USA.

Den andra ger paralleller mellan utvecklingen i USA , Romarriket, det Brittiska imperiet och Sovjetunionen. Ljudet är lite dåligt i början men blir bättre.

Tack för tipset Barbara.

Jag hittade i stor sett samma intervju med Chalmers Johnson på Berkeley University of California, där han var professor och undervisade tidigare. Den intervjun är från 2007 efter att han skrivit den tredje boken i en triologi om republiken USA. Denna intervju har bättre ljud och är lite mer kompakt än de andra.

Ekonomisk kris och ekologisk kris

2008-10-04T21:18:00.003+02:00

Finanskrisen har gjort något som jag redan visste övertydligt. Den har visat att det är de ekonomiska ”experterna” som styr politiken, både nationellt och globalt. Jag visst redan vilken genomslagskraft värnandet av ekonomisk tillväxt har på politiken. Men när man på kort tid skapar och röstar igenom ett gigantiskt paket för att rädda det finansiella systemet i USA på skattebetalarnas nota så blir kontrasten till det segdragna förhandlandet och förhalandet kring ett seriöst krispaket för att hejda den globala klimatförändringen så uppenbar.

De som uppenbarligen har varit med och skapat krisen och i stort sätt verkade helt oförberedda på krisens allvar för endast en månad sedan, betros nu med uppgiften att med i stort sätt omedelbar verkan sjösätta ett räddningspaket på smått otroliga 700 miljarder dollar för att hindra en finansiell härdsmälta. Visst förstår jag att det brådskar och att konsekvenserna av ett ekonomiskthaveri skulle bli omfattande mycket snabbt och flera år framöver. Jag tror visst att ekonomerna har rätt när de säger att ett räddningspaket måste få kosta och att det är bråttom. Men kommer dessa ekonomer som lever så gott på nuvarande system att kunna peka ut bristerna som lett till det hotande haveriet? Jag skulle inte tro det…

Med tanke på denna krisinsikt och handlingskraft, kan någon förklara för mig varför i stort sett ingenting händer när vetenskapsmännen står på kö för att tala om hur bråttom det är att hejda klimatförändringen? Konsekvenserna av ett havererat klimat är ju mycket mer omfattande och framför allt mycket svårare att hantera i efterhand. Det ekonomiska systemet är ju faktiskt en produkt av mänskliga idéer och överenskommelser (men nog så betydelse fullt ändå), krisen skulle troligen kunna hanteras på ett par decennier utan något räddningspaket (även om det skulle skapa mycket kaos och lidande under tiden). Klimatkrisen å sin sida handlar ju om hela vår värld, alla världens varelsers värld och alla kommande generationers värld för överskådlig tid framöver.

Jag skulle tro att den stora skillnaden är att ett ekonomiskt haveri skulle hota oss direkt, det skulle hota vår livsstil och våra tillgångar. Synen på klimatförändringen är att den däremot drabbar främst världens fattiga (som vi ändå kommer att rädda bara vi konsumerar ännu mera) och våra barn och barnbarn som ändå bara skulle må bra av lite mera värme och som om de får en tuffare tillvaro kanske rent av skulle må bra av det eftersom de är så bortskämda.

Jag hoppas att den finansiella krisen visar hur känsligt vårt ekonomiska system är. Som jag ser det så är det osannolikt att en ekologisk kris inte skulle skapa även minst en ekonomisk kris, av en dignitet som knappast låter sig räddas av några skattefinansierade krispaket i mångmiljard klassen. Man kan varken äta eller dricka pengar och pengarnas värde är faktiskt mest en tankeprodukt som mycket snabbt kan omvärderas.

Marie-Louise Samuelsson i sydsvenskan gjorde samma analys som mig och när jag läste den så tänkte jag att det har hänt saker på ledarsidan i sydsvenskan. Frågan är bara vad som ska krävas för att även de med makten ska göra något, mitt förtroende för nuvarande regerings insikt i frågan är i stor sett noll.

European Social Forum i Malmö 2008

2008-09-21T19:41:00.003+02:00

European Social Forum (ESF) har hållits i Malmö denna vecka. Jag har tyvärr inte hunnit delta så mycket som jag hade velat (utbudet var enormt), men jag lyssnade på några tal på invigningsdagen i onsdags. Bland talarna fanns personligheter som Vandana Shiva och förre ärkebiskopen KG Hammar. Det var en både etniskt och åldersmässigt blandad publik, alla talarna var tyvärr inte lika kärnfulla och ibland blev det lite långdraget i kylan.

I fredags började mitt engagemang på riktigt med min tredje och hittills största klimatkrock i Klimax regi. Enligt DN var det ca 800 personer som tågade genom staden för att synliggöra det stora glappet mellan retorik och handling i den svenska klimatpolitiken. Jag träffade min kusin Rasmus i folkvimlet, vilket var en glad överraskning (vi träffas annars endast på begravningar). Författaren och klimataktivisten Andreas Malm höll ett kort tal om nödvändigheten att skapa ett tryck på beslutfattarna inför klimatmötet i Köpenhamn 2009. Stämningen var god på aktionen och den stora polisnärvaron innebar att det inte blev någon direkt konfrontation med bilisterna alls (vilket var bra).

Tyvärr så passade den anarkistiska gruppen ”Reclaim the streets” på att hålla en ”gatufest” på fredagskvällen. Den spårade som brukligt ur i klottervandalism och krossade skyltfönster hos främst SEB. Det hela var lika förutsägbart som att fotbollshuliganerna tar ut sin glädje eller sorg oavsett matchresultatet i form av misshandel och skadegörelse. Evenemanget gladde endast de som tycker att världsordning i stort sätt är okej och gärna ser så mycket dålig publicitet som möjligt för European Social Forum. Jag tycker att polisen skötte sig utmärkt och det framgick tydligt att "festarna" inte hade mycket att komma med och jag skulle tro att flera av deltagarna själva insåg hur omotiverat destruktiv hela tillställningen var.

Nu hade ju ”festen” inget med ESF-evenemanget att göra. Vilket jag tyckte att Sydsvenskan var tydlig med. Detta hjälper dock föga när folk endast läser rubriker och tittar på bilder. Tyvärr är det nog så att människor gärna läser det som bekräftar deras bild och struntar i att fördjupa sig vidare, den som inte var där kan inte gärna få en heltäckande bild av ESF arrangemanget egentligen innebär.

På lördagen så deltog jag i den stora manifestationen/demonstrationståget. Det var en upplevelse att delta med alla dessa olika människor från olika delar av Europa och världen, uppgifterna om hur många det var i tåget har skiftat mellan 10 000 och 15 000. Jag delade alldeles säkert inte alla åsikterna som manifesterades, men vi delade hoppet om en annan ordning än den rådande. Det var fantastiskt att se alla människor som rest till kyliga norden för att delta i seminarier och manifestationer. Särskilt glad var jag över att se fredsrörelserna, klimatrörelserna, miljörörelserna och solidaritetsrörelserna. Om globaliseringen ska bli ett lyckat projekt så måste människor lär känna varandra utifrån gemensamma intressen och engagemang. Vi kan inte vara anonyma producenter och konsumenter som bara sköter sig själva när vi har så stor påverkan på varandra. Det var som sagt en mycket positiv upplevelse som jag kommer att bära med mig.

På söndagen så skippade jag söndagsfrukosten och deltog i själva kärnan i ESF, nämligen ett seminarium. Det handlade om religion och den globala rättvise rörelsen. Det var en mycket seriös diskussion med stor bredd både på arrangörerna och på deltagarna. I panelen fanns en praktiserande buddhist med bakgrund i både Attac-rörelsen och den gröna tankesmedjan Cogito, en docent med professur i religionshistoria, en islamistisk punkrockare och en ekumeniskt engagerad katolik med avstamp i det andra Vatikan-konciliet.

Några av frågorna som diskuterades var:
Är religion och politik en farlig kombination?
Går det att vara religiös och inte vara politiskt aktiv?
Vad är förhållande mellan vänstern och religionen och tvärt om?
Vilken roll kan religionen spela i den globala rättvise rörelsen?
Varför är religion ofta förknippad med kvinnoförtryck?

Jag är nyfiken på hur de ”icke materialistiska” ser på globaliseringen, militariseringen och klimatförändringen. Jag fick en del svar och känner ett hopp om att stora religiösa grupper i världen ska kunna släppa en del av de meningslösa hårklyverierna och verka på ett positivt sätt i den nödvändiga omställningen från det neoliberala konsumtionsinriktade samhället.

Infrastruktur och klimat

2008-09-14T19:33:00.004+02:00

(Foto: Henrik Sendelbach)

Regeringen har presenterat sina korttidssatsningar på infrastruktur. I presentationen talas det om 7,6 extra miljarder under 2009 och 2010 som ska tidigarelägga väg och järnvägsprojekt. I november ska man komma med en budget för långtidssatsningarna, men som det ser ut nu så verkar inte denna regering få vara med och genomföra dessa.

Men indirekt är man ändå med eftersom korttidssatsningarna tidigarelägger planerade projekt och om de även ska slutföras så skriver SvD att de kan kosta uppemot 24 miljarder. Av dessa går ca 17 miljarder till vägar och 6-7 miljarder till järnväg vilket inte är så bra ur klimatsynpunkt.

Den efterlängtade klimatpropositionen får vi vänta på ännu ett tag på men mycket tyder på att det inte kommer att hända något mer inom klimatområdet under regeringens fyra år. Satsningar i framtiden lär dock presenteras men de planeras troligen till efter år 2010. De som befarade fyra förlorade år för klimatarbetet verkar få i stort sett rätt.

Som jag ser det så har man från regeringen endast gjort två verkliga satsningar inom klimatområdet och några mindre men principiellt viktiga förändringar. Man lyssnade på Stockholmarna och införde biltullarna (tack för det!!), vilket i och för sig troligen ska visa sig var den absolut viktigaste åtgärden både nationellt men framför allt internationellt. I och för sig så hade det varit ekonomiskt vansinne att skrota projektet och alternativ för att minska trafiken saknades. Det verkar även osannolikt att en regering ledd av Göran Person hade gjort på annat sätt men jag tror som sagt att detta var väldigt viktigt (tack centerpartiet!).

Det andra var det egna initiativet med miljöbilspremien som visade sig bli en för regeringen oväntad succé, men som avslutas i förtid nästa sommar med en extra satsning på 325 miljoner. Troligen hade även en sådan satsning gjorts med en annan regering, men regeringen ska ha beröm för detta (även om utformningen kunde varit bättre). De 500 miljoner per år som satsas på fordonsforskning (dock inte tvunget miljörelaterat) meddelas dock få en fortsättning.

Visst höjde man även bensin och dieselskatten 2008 men som jag konstaterat tidigare så togs dessa höjningar i stort sett helt ut av sänkt fordonsskatt för dieselbilar och ökade bilavdrag.

Man hade även en ambition att flytta kostnader för trafikskador till trafikförsäkringarna, vilket verkade lovande men som verkar ha utmynnat enbart i ett första steg utan fortsättning.

Man fortsatte även förra regeringens utjämning av fordonskatten mellan personbilar och lätta lastbilar. Skillanden var tidigare stor och kryphålet innebar att pickuper fick låg skatt och därför i växande antal började brukas som personbilar i och med stadsjeepsboomen.

Det stora genomslaget av oljepriset på bilmarknaden har nog satt stopp för vidare åtgärder på trafiksidan. Jag skulle tro att regeringen är mycket oroade över vad som händer med den svenska biltillverkningen. Både Volvo och Saab tappar stort i försäljning och många jobb är hotade. Troligen kommer man att lansera ett riktat ”klimatstöd” för att stödja den svenska fordonstillverkningen som en kompensation för den avvecklade miljöbilspremien och som en räddningsaktion. Mitt tips är att det kommer redan nästa år.

Det är inte utan anledning att Volvo och Saab ligger illa till. Den gynnsamma förmånsbilsbeskattningen och bilreseavdragen har lett till att biltillverkarna varit illa rustade för omställningen. Detta ihop med tex Volvos hel tokiga satsningar de senaste åren, då man lade ner projektet med hybridbilar och produktionen av gasbilar och istället satsade på V8-motor till stadsjeepen XC90 och statusbilen S80.

Insikten om vart klimatfrågan var på väg har helt saknats och om man lyssnar på den gamla Volvo ledningen så förstår man hur illa det var ställt. I en intervju i tidningen Fokus uttalade sig före detta Volvo VDn Sören Gyll så här på frågan:

Vad kör du själv för bil?

”– Jag kör en Volvo, XC90. En diesel. Det är min tredje XC90 och det är en bra grej för miljön. Men jag förstår inte varför man skattar ihjäl det miljömässigt bästa alternativet.”

XC90 är Volvos stora stadsjeep och definitivt inte ”en bra grej för miljön”.
Fast jag antar att en före detta bilindustri VD inte behöver ha någon teknisk skolning och har andra preferenser än folk i allmänhet.

Till sist så tycker jag att det är svårt att veta vad som är nya satsningar, vad som är omdöpta satsningar och vad som tidigare slopade satsningar som återkommer och vad som endast till namnet är satsningar. Jag är ändå spänd på vad man lyckas koka ihop i klimatpropositionen när det väl kommer, man har ju haft god tid på sig.

Möt en legend

2008-09-03T20:18:00.002+02:00

Om du befinner dig i Stockholm på söndag 7/9 så bege dig till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan 28 kl 13 så får du ta del av en öppen föreläsning av miljölegenden Lester Brown. Hans senaste bok "Plan B 3.0 Uppdrag: rädda jorden!" lanseras då på svenska.

Lester Brown tillhör en av de mer produktiva inom miljörörelsen, han startade 1974 Worldwatch Institute, det första forskningsinsitutet som tittade på de globala miljöfrågorna.

2001 startade Earth Policy Institute som inrikar sig på att fram ett handlingsprogram och en vision för hur ett hållbart ekonomiskt system kan se ut.

Lester är i allra högsta grad aktiv än i dag och verkar trotts sina 74 år för att skapa en hållbar framtid. Jag tackar Lars och Doris Almström (översättarna av boken) för tipset, tyvärr är det inte möjligt för mig att komma på föreläsningen, men jag hoppas att någon läser detta och tar chansen.

Om man vill veta mer om boken och Lester Brown så titta på www.planb3.se

Blandade tankar om terrorism, brottslighet, etik och lite FRA

2008-07-29T10:33:00.004+02:00

Jag stödjer säkert terrorism. I avvägningen mellan vad som är etiskt försvarbart och vad som är juridiskt rätt så strävar jag efter att låta etiken och därmed samvetet bestämma vad som är rätt. Jag är införstådd med att ger komplikationer, men historien har visat att juridiken inte är tillräcklig för att skapa ett gott samhälle, det etiskt riktiga synsättet är ofta långt före det juridiskt riktiga.

Allt oftare motiveras inskränkningar i mänskliga fri- och rättigheter med kampen mot terrorism och diverse hot. Hoten kan vara militära, men är oftast ekonomiska eller politiska. Begreppet terrorism är mycket brett och kan innefatta i stort sett allt som upplevs som ett organiserat hot där civila är målet och syftet är politiskt.

Organiserat är ett nyckelbegrepp och det är i ljuset av detta som Internet och de nya möjligheterna till organiserande blir ett hot. Det finns starka skäl för länder som Kina, Burma och Kuba att undvika att människor organiserar sig. Men även i demokratiska länder som Sverige (nu senast via FRA) ökar bevakningen av hur människor organiserar sig.

I Sveriges fall lär det inte vara rädslan för en opposition som styr utvecklingen, utan snarare att information är en handelsvara mellan olika säkerhetstjänster. Det finns en marknad med god potential för tillväxt, ”marknadsandelar” ska försvaras och troligtvis är informationen en bricka i spelet kring de stora vapenaffärerna och tillgång till andra marknader. I slutändan blir det en ekonomisk fråga.

Vår regering har med kraft drivit igenom FRA-lagen. Det har varit lite snack och mycket verkstad. En nästintill komisk kontrast emot klimatfrågan som har präglats av mycket snack och i stort sett ingen verkstad, även om detta hot är betydligt mer konkret. Till och med Pentagon har detta klart för sig.

Har jag personligen anledning att oroa mig för avlyssning av Internet? Troligen inte direkt. Målet lär i första hand vara organisationer och individer som på något sätt visat intresse för aktiva konflikter. Snacket om att skulle handla om spaning på militära aktiviteter tror jag inte ett dugg på. Troligen handlar det om spaning på etniska grupper med kopplingar till världens nuvarande och kommande konflikter. De intressanta grupperna kan vara Tjetjener, Irakier, Egyptier, Palestinier, Iranier, Afghaner, Kurder, Somalier, Kineser, Tibetaner och olika religiösa grupper. Det kommer troligen att handla om kartläggning av intresse och pengatransaktioner. I förlängningen lär intresset även riktas mot inre hot och jag lär troligen fastna i filtret som kartlägger ekoterrorism.

Jag ger idag mitt stöd till organisationer som Sea Shepherd, Greenpeace och Klimax. Alla dessa organisationer använder sig av civil olydnad och när det gäller Sea Shepherd direkt konfrontation där syftet är att förstöra de redskap som skövlar haven. Efterhand som klimatförändringarna fortsätter utan att politiska utfästelser omsätts i praktisk handling så lär metoderna bli allt radikalare och det säkerhetspolitiska intresset lär öka.

Men vad är terrorism egentligen och hur skiljer det sig från annan aktivism eller brottslighet? En definition av terrorism är att det handlar om våld eller hot om våld riktad mot civila eller civila institutioner med ett politiskt syfte. Med denna definition så lär all beväpnad kamp vara terrorism. Men även kamp där egendom kommer till skada eller ekonomin hotas lär falla inom denna definition om målet är politiskt. Det som är terrorism idag kan senare visa sig vara legitim frihetskamp, det är nog inte alltid så enkelt för samtiden att avgöra. Historien ger flera exempel på när terrorister fått erkännande i efterhand.

Det brittiska imperiet har gett upphov till mycket terrorism .

USA bildades av terrorister som frigjorde sig från Storbritannien.

Ghandis rörelse för Indiens frigörelse ansågs vara terrorism.

Israel bildades av terrorister som tvingade bort kolonialmakten Storbritannien.

ANC i Sydafrika terrorstämplades t.ex. både i USA och i Storbritannien för kampen mot apartheid. Så sent som förra månaden, straxt före Nelson Mandelas 90-årsdag så togs denna terrorstämpel bort i USA.

I alla dessa fall så var motiven politiska. Men om motiven istället är ekonomiska då handlar det istället om organiserad brottslighet. Idag bekämpar vi knarkmaffia och trafficking. Men i mitten på 1800-talet gick England och Frankrike i krig mot Kina för att få exportera Opium dit. I USA blev frågan om slaveriet en del av inbördeskriget. Bägge dessa företeelser var etiskt ifrågasatta på den tiden men fullt lagliga och de som motsatte sig dessa ansågs vara terrorister. Idag kallas verksamheten för organiserad brottslighet.

I efterhand är det inte svårt att inse att företeelser som skadar människor i syfte att tjäna pengar är oetiskt. Men när Opium och slaveri var en vikig del av ekonomin så var det bland många långt ifrån självklart.

Tobaksindustrin, alkoholindustrin och vissa delar av vapenindustrin är idag lätta att identifiera. Men de är ännu inte olagliga.

Men vad kallar man aktiviteter som till och med hotar livet på vår planet och som av ekonomiska orsaker till och med uppmuntras av stater? Jag skulle tro att flertalet av svenskarna skulle ha svårt att beteckna följande verksamheter som oetiska:
Oljeindustrin, kolindustrin, köttindustrin, fiskeriindustrin, flygindustrin och bilindustrin. Detta trotts att dessa verksamheter har en stor roll i den pågående klimatförändringen och hotar att utarma grunden för våra livsuppehållande system. I grunden handlar det om dessa verksamheters ekonomiska intressen, som har fått verksamheterna att fullständigt spåra ur och hindra utvecklingen mot ett långsiktigt hållbart samhälle. Förhoppningsvis kommer delar av dessa verksamheter att betraktas som organiserad brottslighet i framtiden, men vägen dit lär bli kantad av hårt motstånd och terroranklagelser.

Ju friare vårt samhälle kan förbli desto större är möjligheterna att förändra dagens ohållbara strukturer. Även om oddsen att lyckas ibland ter sig små så måste kampen bedrivas. Jag är övertygad om att historien kommer att belysa det absurda i dagens system.

De två filmer är reklam för Sea Shepherd och Greenpeace, passa på att titta på dessa innan du riskerar att fastna i underrättelsetjänstens nät för att fånga möjliga ekoterrorister.

Vad är frihet?

2008-07-15T18:26:00.004+02:00

Min bror skrev ett inlägg om frihet som fick mig att fundera. När jag funderade på en kommentar så växte det hela så att det blev ett helt inlägg.

Frihet är utan tvekan ett nyckelbegrepp när det gäller att förstå människan. Jag håller helt med dig om att en politisk diskussion kring vad detta begrepp egentligen innebär verkar mer eller mindre ha upphört. Konsensus har i stort landat i att högre tillväxt betyder ökad frihet, medan lägre tillväxt innebär minskad frihet. Det har blivit så lustigt att en stor del av politiken nu går ut på att få människor att jobba så mycket som möjligt, i förespeglingen att detta innebär att man får mer tid att gör det man vill göra (helst då resa och shoppa). Det är väl mest kapitalets frihet har fått större utrymme medan andra friheter har fått stå tillbaka.

Som jag ser det så handlar värnandet av en frihet ofta om att inskränka en annan frihet. Diskussionen borde handla mer om vems frihet som behöver öka och vems ska minska, vilka konsekvenser som de olika friheterna får, men också om vad dessa förändringar av friheten får för långsiktiga konsekvenser för just friheten.

För att få grepp om begreppet frihet så funderade jag på tillfällen då jag känt mig riktigt fri. Det visade sig vara två olika typer av tillfällen. Dels när jag gjorde något för första gången, denna frihetskänsla avtog sedan successivt. Jag kommer särskilt ihåg första gången jag satt själv i bilen med nytaget körkort. Eller när jag satt i förarsätet för första gången på min nyköpta fina bil. Jag återkommer till just bilen och friheten. Känslan när jag gick runt i min egen lägenhet de första gångerna var liknande. Dessa frihetskänslor avtog sedan efter hand och skulle jag köpa en bil eller en ny bostad så skulle känslan inte alls bli den samma.

En annan typ av frihetskänsla infann sig av att lämna skolan sista dagen innan sommarlovet. Eller att lämna tentasalen när sista tentan var skriven. Dessa friheter handlade om att slippa anpassning och krav, de har inte minskat i styrka med tiden.

Dess två olika typer av frihetskänslor ledde in mig på begreppen frigörelse och frivillighet. Frigörelsen verkar till stor del handla om det undermedvetna och i mindre grad om faktisk frihet eftersom känslan är mest påtaglig första gångerna. Ibland blir det nästan komiskt vad som ger denna frihetskänsla. Det kan vara hoppa fallskärm, dricka alkohol, köra fort med motorcykel, åka ner för en skidbacke, det verkar ofta handla om att tappa den egna kontrollen eller att testa gränserna. Kanske är det bortkopplandet av en ofrihet som man inte direkt kan ta på som skapar känslan av friheten. Ibland så handlar det ju rent av om att minska ens makt som när det gäller alkoholen eller att slippa ett tungt ansvar.

Frivilligheten handlar däremot ofta om faktisk frihet. Att man själv har valt hur eller vad man gör. Men även här kan det handla om att ge upp sin egen frihet, fast då måste man själv tro att man har valt detta.

Det är intressant att det som har varit en väg till frihet lätt kan förbytas i ofrihet. Ofta blir det så när det gäller frihet som uppnås med yttre hjälpmedel. Alkoholen är ett tydligt exempel men även mobiltelefonen och förmögenhet leder lätt till ofrihet.

Att friheten är viktig som drivkraft är lätt att se. Den har gett upphov till politiska partier och till och med ett stort antal krig. Friheten hänger tätt samman med makt. Det är tydligt hur lätt synen på frihet ändras när de tidigare ofria får makt och går från frihetskämpar till diktatorer. Eller när det gäller FRA hur liberala politiker får helt annan syn på vikten av frihet och integritet när deras maktställning hotas. FRA-lagen är värd ett eget blogginlägg.

Ett område som är stark kopplat till friheten är möjligheten att röra sig. Bilen har blivit en av de tydligaste frihetssymbolerna sedan 50-talet. Efterhand som allt fler har fått denna frihet så har dock friheten minskat inom flera andra områden (som ren luft, tyst miljö, service nära bostaden och möjligheten att röra sig utan bil) . Alternativen till bilen har blivit allt mer marginaliserade och de som inte har kunnat eller velat ha bil har fått se sin frihet krympa allt snabbare. I USA är detta extra tydligt. Soldater måste skickas i krig för att bilarna ska fortsätta rulla, hela landets infrastruktur är hotad eftersom denna frihet har fått ett skenande pris. I förlängningen hotas civilisationens grundförutsättningar av denna frihet när klimatet, mattillgång och det ekonomiska systemet får stå tillbaka för att försvara friheten bakom ratten. Snacka om frihetens uppgång och fall!

Möjligheten att kommunicera och göra sig förstådd är en av de allra viktigaste friheterna. Kommunikation hänger nämligen ihop med makt. Den som inte kan/får utrycka sig har liten makt. Den som kan styra kommunikationen är däremot mäktig. De fria medierna uppstod just som ett medel för ökad frihet. Samhällen med liten frihet präglas av begränsade möjligheter att kommunicera. När medierna i allt större grad drivs och kontrolleras av ett fåtal politiska eller ekonomiska intressen så minskar denna frihet. Makt och frihet hänger ihop. När någon får ökad makt så innebär det ofta en inskränkning av någon annans frihet. Ibland är det av godo som när någon med för lite frihet får makt på bekostnad av någon med för mycket makt. Tyvärr så tenderar de med mycket makt att hitta sätt att ytterligare öka denna.

Religionen är ett område där definitionen av frihet är intressant . Att få ha en tro innebär en frihet, men även själva religionen handlar ofta om att uppnå frihet. I kristendomen handlar det om frihet från döden och friheten i att ha den högsta makten på sin sida. I buddismen så är frigörelsen från egot och därmed lidandet som är målet. Ofta handlar friheten om att frivilligt ge upp friheten.

All frihet är inte av godo eftersom det ofta handlar om makt och därmed också om maktlöshet. Friheten i sig är ingen garant för ett bra liv. Visdom, solidaritet och långsiktighet behövs för att friheten ska fungera. Möjlighet att dra lärdom av de erfarenheter som friheten ger är centralt. Utan friheten är det dock svårt att dra några lärdomar.

Kärnkraften en tredje gång

2008-06-29T13:09:00.002+02:00

Jag tackar Johan Simu för all kunskap om reaktorteknik och kärnbränslehantering. Jag kan inte säga att jag blivit mer positiv till kärnkraften direkt. Men jag har fått anledning att fundera på om jag skulle kunna fås att ändra ståndpunkt om bra argument fanns.

Det enda argument som jag kan komma på som skulle kunna få mig att ändra ståndpunkt är om en storsatsning på ny kärnkraft skulle kunna bromsa klimatförändringen.

Men eftersom klimatfrågan är ett globalt problem så tror jag mycket mer på en satsning på småskalig förnyelsebar energi som kan användas i de delar av världen där behovet av energi är mycket stort. Samtidigt som utvecklingen av energieffektiva produkter och hem måste prioriteras. Bägge dessa utvecklingar skulle ta skada vid en satsning på ny kärnkraft.

Kärnkraften förknippar jag med energimonopol och maktambitioner, både ekonomiska och militära. Kärnkraften har flera sidor, vissa skulle man kunna förbättra med ny teknik och politisk styrning andra kommer knappast att bli annat än tomma fraser som ingen kan ställas tillsvars för när satsningen väl är påbörjad.

När det gäller säkerhetsfrågorna på kort sikt så tror jag att man skulle kunna förbättra säkerhet i Sverige, med nya reaktorer. Samtidigt så ser jag hur de åldrande reaktorerna kommer att bli ett växande säkerhetsproblem, särskilt när man skruvar upp effekten för att få ut högre lönsamhet.

Kärnavfallet tror jag inte kommer att hanteras på ett långsiktigt säkert sätt. Om man ska tolka Johan Simus kommentarer som kärnkraftsförespråkarnas linje så är kärnavfallet överhuvudtaget inget problem (och inte så mycket annat heller). En gång i tiden så talade man om att helt enkelt dumpa avfallet i havet, vilket man på flera platser har gjort med annat industriavfall, ofta med ödesdigra konsekvenser för miljön.

En gång i tiden så förespråkande jag faktiskt kärnkraften, min tilltro till att teknik och vetenskap skulle lösa de problem som fanns var väl kanske inte så förankrad i kunskap om vilka problemen var utan bottnade mer i en tilltro till de som förespråkande kärnkraften.
Sedan dess har tilltron blivit rejält tilltufsad, jag har sett hur ekonomin i bakgrunden styr det mesta. Om det är tillräckligt lönsamt att göra något så kommer man att vara beredd att ta risker även om konsekvenserna skulle bli omfattande. Detta gäller särskilt om man tror att riskerna befinner sig långt in i framtiden. Jag har sett hur jakten på vinster och marknadsandelar har inneburit att uppenbara konsekvenser har förnekats och att stora risker har förringats. Historien har tyvärr visat att människan är dålig på att hantera långsiktiga risker.

Jag tror visst att man skulle kunna industrialisera separation av det mest långlivade kärnavfallet och återanvända detta vid tillverkning av kärnbränsle. Det skulle säkert gå att militarisera bevakningen kring kärnanläggningarna så att risken för sabotage minskar väsentligt. Det skulle säkert gå att använda torium istället för uran och plutonium och därmed få säkrare anläggningar. Jag är dock pessimistisk kring möjligheterna att stoppa spridning av kärnvapen om kärnteknikindustrin växer. Jag tror inte heller att det är möjligt att stoppa brytning av uran i Sverige om vi satsar på ny kärnkraft. Jag tror inte att det är möjligt att säkra att befintligt kärnavfall inte kommer att spridas i framtiden om man inte ser till att avfallet oskadliggörs, vilket inte kommer att inträffa om det inte finns ekonomiska fördelar med att göra så.

I slutändan handlar energipolitiken om kostnadseffektivitet och lönsamhet vilket innebär att kompromisser alltid kommer att göras. Jag gillar inte att man kompromissar med saker som innebär så stora risker som kärntekniken. Det är så mycket mer positivt förknippat med de förnyelsebara alternativen och energieffektivisering. Slöseriet med energi är stort i vårt samhälle och världen i stort, medvetenheten om att energiproduktionen har konsekvenser är fortfarande låg.

Teknikutvecklingen av den förnyelsebara tekniken går snabbt framåt och en satsning på kärnkraften skulle stoppa utvecklingen.

När jag läser Johan Simus kommentarer så inser jag hur olika vi människor ställer oss till risker. Jag tror inte att Johans förtjusning har med ekonomin att göra utan att han helt enkelt är fascinerad av kärntekniken och den stora utmaningen som ligger i att kunna bemästra den.

Här kommer mina kommentarer till Johans kommentarer på mitt förra blogginlägg:

1. Johan S:
”Det långlivade avfallet från dagens reaktorer beror helt enkelt på att dagens reaktorer är fruktansvärt oeffektiva.”

Lucas:
Dagens reaktorer bygger på gårdagens teknik, på vad som ansågs vara godtagbart säkerhetsmässigt och inte minst vad som ansågs vara mest kostnadseffektivt då. Anledningen till att reaktorerna inte är bränsleeffektivare beror till stor del på att det inte var lönsamt att skapa en upparbetning för effektivare bränsleutnyttjande. Så här i efterhand kan jag konstatera att den brittiska upparbetningsanläggningen i Sellafield är ökänd för sina utsläpp och olyckor. De kärntekniska komplexen i Sellafield har använts såväl till tillverkning av kärnvapen, elproduktion och bearbetning av kärnavfall, allt i en sammanlänkad industriellsymbios.
Om vi valde att satsa på nya kärnkraftverk så tekniken säkert kunna göras säkrare, avfallet skulle säkert kunna minskas och bränslet utnyttjas bättre. I slutändan skulle det hela dock handla om kostnaderna och lönsamheten. Om det var billigare att bryta nytt uran i svenska gruvor eller dagbrott så skulle man hellre göra det än att satsa så upparbetning av gammalt avfall. Det skulle knappast satsas stora summor på att bli kvitt alla de långlivade radioaktiva restprodukterna när man lika gärna kunde gräva ner skiten med förhoppningen att detta inte orsakade problem långt in i framtiden. De stora elbolagen och de gamla energiindustrierna skulle jubla eftersom det skulle satsas en massa resurser i områden där de redan är etablerade och inte behöver vara oroliga för ny konkurrens. De stora bolagen har inget intresse av att småskalig förnyelsebar energi tar marknadsandelar, passivhus och energisnål teknik är rent av ett hot.

Johan S:
”Din invändning mot KBS-3's bygger på en felaktig uppfattning om hur säkerheten garanteras. Säkerhet bygger inte på förvaringens integritet utan på aktinidernas kemiska egenskaper. Alla aktinidoxider har oerhört låg löslighet under reducerande förhållande som råder i berggrunden.”
…
”Aktinidernas stabilitet i berggrunden har förövrigt demonstrerats av de naturliga reaktorerna i Oklo som var aktiva för en miljard år sen. Trots att stora mängder avfall produceras, kontinuerligt badades i flera hundra grader varm ånga och inte skyddades på något sätt så rörde de sig inte ur fläcken.”
…
”Det är helt enkelt fysikaliskt omöjlig att dricksvatten kommer kunna kontamineras med farligt höga koncentrationer av avfallet.”

Lucas:
När det gäller aktinidernas stabilitet i berggrunden och fynden i Oklo så är jag lätt skeptisk till att något som man har en vag uppfattning om hur det kan ha inträffat för ca 1,5 miljarder år sedan bör användas som intäkt hur försiktig man bör vara vid lagring av kärnavfall. 1,5 miljarder år är ofattbart lång tid, som får till och med de tiotusentals åren som kärnavfallet är aktivt att förblekna. Det är faktiskt ca 1 miljard år före de första däggdjuren och före det första livet ens flyttade upp på land. Det räcker att konstatera att aktiniderna som bildas i kärnkraftverken är extrem skadliga för allt avancerat liv, det vore en katastrof om dessa ämnen spreds i naturen. Flera av dessa ämnen har inte existerar på jorden sedan dinosaurernas utdöende, ta plutonium som ett exempel, det är ett ämne med många olika egenskaper som skiftar beroende på isotopsammansättningen, i Wikipedia kallas det ”fysikerns dröm och ingenjörens mardröm”. Jag tillåter mig att tvivla på att dessa ämnen inte skulle kunna kontaminera dricksvatten. Integriteten på kärnavfallet borde rimligtvis vara viktig, inte minst för att människor inte ska få för sig att plocka fram avfallet.

2. Johan S:
”Den civila kärnkraften har byggts ut efter landen i fråga byggt vapen, det går inte då påstå att civil kärnkraft bidrog till vapnen. Anrikningsanläggningar är en svag punkt i kedjan det förnekar jag inte. Men ett land kan ha kärnkraft utan vare sig anrikningsanläggningar eller upparbetningsanläggningar, sverige är ett utmärkt exempel på det.”

Lucas:
Visst var det så att de första kärnvapenmakterna i första hand tog fram atombomben och i andra hand utvecklade civilkärnkraft. På senare tid har dessa dock gått hand i hand, spridningen av civil kärnteknik har varit grunden för kärnvapen i Indien, Pakistan, Israel, Sydafrika, Nordkorea och utgör troligen även grunden i Irans utveckling av kärnteknik. Även i Sverige var kärnvapen en het fråga som debatterades på militär och politisk nivå, parallellt med utvecklingen av civil kärnkraft. Om vi skulle satsa på nya reaktortyper där kärnavfallet återvinns till nytt bränsle skulle vi behöva betydligt fler upparbetningsanläggningar.

Johan S:
”Att avveckla civil kärnkraft för att stoppa kärnvapen är som att avveckla läkemedelsindustrin för att förhindra kemiska och biologiska stridsmedel.”

Lucas:
Att låta bli att utveckla ny kärnkraft kan väl snarast liknas vid att inte satsa stora nya resurser i den gren av läkemedelsindustrin som även används för tillverkning av biologiska stridsmedel utan att satsa resurserna på en teknik som medicinskt sätt har samma verkan men ingen koppling till stridsmedel. Det är ju faktiskt inte så att det saknas alternativ till kärnkraften…

3. Johan S:
”Riskerna med slaggen från uranbrytning är inte väsentligt skilt från riskerna med slagg från annan gruvbrytning, om man är emot uranbrytning och vill vara konsekvent så måste man även opponera sig mot annan sorts gruvbrytning eftersom de helt enkelt har ungefär samma konsekvenser för miljön. ”

Lucas:
Gruvbrytning är ofta förknippat med miljöförstörning, eftersom det går att framställa energi utan uranbrytning så är denna miljöförstöring onödig. Uranet har dessutom dubbla problem, både som giftig tungmetall och radioaktivt ämne.

Johan S:
”Sett över hela livscykeln så förbrukar dagens kärnkraft mindre material per producerad kWh än förnyelsebara energikällor och den totala mängden metaller som måste brytas till kärnkraft är mindre än för förnyelsebara energikällor.”

Det skulle vara intressant att se dessa livscykelberäkningar. Det skiljer så klart mycket mellan olika förnyelsebara energikällor på olika platser i världen, det gemensamma är dock att de är just förnyelsebara. När det gäller åtgången av metaller så kan dessa återanvändas när de använts till t.ex. vindkraft eller vattenkraft. När det gäller metaller som utsatts för radioaktiva ämnen så är det dock betydligt mer komplicerat eftersom dessa har blivit kontaminerade och är därmed giftiga.

4. Johan S
”Alla generation 4 reaktordesigner förlitar sig i så stor utsträckning som möjligt på passiv säkerhet som enbart styrs av naturlagar. Nödkylningen ska ske utan något aktivt system genom konvektion, reaktorn ska slå av sig själv genom naturliga processer om något händer etc. Mänskliga faktorn kan inte påverka naturlagar!”

Lucas:
Något som byggts av människor, drivs av människor och underhålls av människor kommer att påverkas av den mänskliga faktorn. Visst kan man tänka sig säkrare konstruktioner än dagens, men vad jag vet så är inte de nya kärnreaktorerna i Finland av så kallad fjärde generationen.

5. Johan S
”Att "spridning av radioaktivt material" skulle vara ett problem håller jag inte med om, radioaktiva material sprids redan fritt världen över genom andra industrier men framförallt genom sjukvården. Om någon terrorist vill ha tag på riktigt aktiva och farliga radioaktiva preparat så är det betydligt enklare att bryta sig in på närmaste sjukhuset än det är att försöka ta sig in i en sluten reaktor som är byggd för att aldrig kunna öppnas utanför fabriken den byggs i.”

Lucas:
Vad jag vet så försöker man hålla koll på det radioaktiva material som finns både i industriprocesser och i viss avancerad medicinskutrustning. Att jämföra dessa kvantiteter med dem som används i kärnkraftverken blir dock som att jämföra nyårsraketer med kryssningsmissiler. Jag är skeptisk till att det skulle gå att bygga små reaktorer som skulle vara omöjliga att öppna.

7. Johan S:
”att påstå att utbyggd kärnkraft sätter stopp för förnyelsebar energi är absurt, isåfall kommer väll den planerade kolkraftsutbyggnaden i tyskland vara ett betydligt större hot mot förnyelsebara energin?”

Elproduktion som så mycket annat handlar i grunden om ekonomi. Om stora resurser satsas på ett energislag så kommer detta att utvecklas och bli billigare. Detta innebär att detta energislag kommer att dominera och därmed kommer man inte att satsa på alternativen. Visst är kolkraften ett hot och ett mycket dåligt alternativ, sett ur klimat och miljöperspektiv så är kärnkraften bättre. Kärnkraften har dock för många dåliga sidor för att vara det bästa alternativet när vi nu tvingas ta oss ifrån fossilsamhället. De stora elbolagen tänker i rent ekonomiska termer där lönsamhet, tillväxt och marknadsandelar styr, de bryr sig inte om energin kommer från kolkraft, kärnkraft eller något annat bara deras marknadsläge inte försämras. De skulle troligen inte ens ha något emot om energikonsumtionen minskade bara deras position inte hotades. Tyvärr tror jag dock att både ett skenande klimat och massiv miljöförstörning anses acceptabelt av de krafter som styr de stora energibolagen bara deras position inte hotas. Vattenfall, Eon och Fortum (de stora i Sverige) satsar vad jag vet gärna på både kärnkraft och kolkraft.

Johan S:
”Finlands nya reaktor är den första av sitt slag och ARVEA klantade sig rejält eftersom de inte hade en färdig utarbetad plan för hur allt ska konstureras på bäst sätt. Ett misstag de inte lär göra om i flammanville och där kommer vi få se bättre hur det egentligen ligger till med deras reaktormodell.”

Lucas:
Det mänskliga faktorn alltså J. Vad jag har läst så har man samma problem i Flamanville som i Finland.

Johan S:
”Ett vanligt hederlig kolkraftverk tex spyr ut betydligt mer radioaktiva material till atmosfären än ett kärnkraftverk gör på grund av mängderna uran och dess sönderfallsdöttrar i kolet. Även om vi inkluderar alla kärnvapenprovsprängningar, tjernobyl och diverse andra ryska olyckor så är den mängd radioaktivt material som frigjorts till naturen ofantligt liten i jämförelse med vad som finns naturligt. Den stråldos du och jag utsätts för har inte påverkats överhuvudtaget av kärnteknik eller kärnvapen. Allt liv har utvecklats i en miljö genomsyrad av strålning. ”

Lucas:
Jag tror inte att jämförelse mellan två dåliga energikällor gör någon av dem bättre.

När det gäller utsläpp av radioaktivitet så spelar koncentrationerna stor roll, de som befann sig i närheten av Tjernobyl, atombombsprovsprängningarna eller har kommit i kontakt med höga stråldoser i andra sammanhang har tagit stor skada av detta, huruvida den sammanlagda bakgrundsstrålningen är större eller inte räknat över ett liv är ointressant för dem som har fått så stora stråldoser att de utvecklat cancer.

Jag är helt säker på att jag har utsatts för högre doser av strålning pga. kärnteknik och kärnvapen än vad jag skulle ha gjort om dessa näringar inte funnits (av det enkla fallet att det spridits radioaktiva ämnen i atmosfären). Om jag kommer att få några men av detta vet jag dock inte, förhoppningsvis så blir det inte så.

Jag är osäker på vad du menar med syftningen på livets utveckling och strålning. Människan hade inte blivit långlivad i de miljöer där det tidiga livet utvecklades. Människan mår inte bra av att utsättas för radioaktivitet, att andra varelser klarar det bättre är en klen tröst för de individer som drabbas.

Johan S:
”Strålning är något som alltid funnits och det är ingen skillnad på strålningen från radioaktiva ämnen vi skapar och strålning från naturligt förekommande ämnen. Riskerna vi lämnar över till framtida generationer i och med radioaktivt avfall är så ohyggligt små att det knappt går att beskriva.”

Lucas:
Visst kan människan klara av en viss strålning. Det finns flera olika orsaker till cancer varav strålning är en. Det råder dock ingen tvekan om att det innebär en ökad risk för att utveckla cancer att utsättas för radioaktiva ämnen. Jag delar inte den optimistiska synen på de små riskerna för framtida generationer, kanske beror det på att jag har vuxit upp under kalla krigets logik där hela mänsklighetens framtid kan avgöras av genom att ”trycka på knappen”. Jag litar helt enkelt inte på att detta extremt giftiga avfall inte skulle kunna spridas över den extremt långa tidsperiod som det handlar om.

Johan S:
”Till och med i värsta tänkbara katastrofen som tjernobyl representerar så förväntar man sig högst 4000 extra dödliga cancerfall bland de 600 000 som rensade upp efter olyckan och utsattes för störst stråldoser. De 4000 cancerfallen ska då sättas i perspektiv med de 100 000 dödliga cancerfall man förväntar sig naturligt i den gruppen.”

Lucas:
Det är ju kul med statistik. Vad innebär ”4000 extra dödliga cancerfall”? Är det personer som statistiskt sätt borde ha dött av något annat än cancer? Det intressanta i sammanhanget är väl att det finns ett tydligt samband mellan stråldoser och utvecklande av cancer. För individen är det nog inte så stor skillnad att få veta att man har utvecklat en obotlig cancer när man är 12, 32, 52 eller 82 år för den delen. Bara att få veta att man har en cancer eller en tumör som troligen kan behandlas är illa nog för de flesta.

En studie i de delarna av Sverige som utsattes för mest radioaktivtnedfall efter Tjernobyl visade ett statistiskt säkert samband mellan graden av radioaktivt nedfall av cesium 137 och en ökning i antalet cancerfall i de drabbade områdena. Visst det finns säkert invändningar mot studien, men bara den psykologiska effekten av att veta att man utsatts för radioaktivt nedfall kan säkert ge upphov till stora problem.

Bara det faktum att 600 000 personer skulle ha behövts för att sanera efter olyckan borde väl vara illa nog även om ingen hade dött av cancer.

Men om man nu ska säga något positivt om katastrofen så verkar det avspärrande området kring kärnanläggningen ha blivit ett radioaktivt andningshål för vilda djur.

Kärnkraft igen

2008-05-31T13:34:00.003+02:00

Jag har fått anledning att komma tillbaka till kärnkraften ännu en gång.
Christoffer skrev i en kommentar på mitt förra inlägg att:
”Kärnkraft har utvecklats kraftigt sedan 1970 talet och de reaktorer man kan bygga idag, Är enormt mycket Säkrare, effektivare och billigare, De skapar dessutom inte den sorts avfall som våra nuvarande reaktorer”.

Jag påstod att kärnkraften har samma problem nu som då. Så det är väl lika bra att förtydliga vad jag menar när jag kommer med detta påstående.

1. Problematiken med högaktivt radioaktivtavfall som måste lagras i åtskilliga tusen år kvarstår.

2. Problematiken med kärnavfall som används för framställning av kärnvapen kvarstår och riskerna med spridning av radioaktivt material och teknik kvarstår.

3. Problematiken kring de stora miljöproblem som uranbrytning innebär kvarstår.

4. Problematiken med den mänskliga faktorn som gör att ingen kärnanläggning kan bli helt säker kvarstår.

5. Problematiken med sårbarheten som är förknippad med ett fåtal stora anläggningar kvarstår. Både när det gäller terrorhot och driftsäkerhet.

6. Problematiken med en monopolliknande energimarknad kvarstår.

7. Problematiken med att utvecklingen av alternativa energikällor missgynnas av storskalig satsning på kärnkraft kvarstår. Detta dessutom i en tid då allt flera utvecklingsländer i snabb takt industrialiseras och den globala klimatförändringen kräver ny ren teknik som kan användas i dessa länder nu är stort och ökande.

Påståendet att ny kärnkraft skulle vara billigare får gärna kompletteras med fakta som stödjer detta. Det pågående kärnkraftsbygget i Finland har som så ofta när det gäller stora byggprojekt med ny teknik kantats av förseningar och därmed fördyringar. Det är dock riktigt att ny kärnkraft på sikt strikt ekonomiskt skulle bli billigare än att hålla liv i de gamla kärnkraftverken som blir allt mer ålderstigna.

De företag som utvecklade tekniken och byggde kärnkraftverken i Europa under 70 och 80-talet utvidgade sin marknad efter det att beställningarna i Europa uteblev och ett franskt företag byggde en reaktor åt Saddam Hussein. Mellanöstern är en het region med flera köpstarka nationer som gärna vill ha modern kärnkraft.

När det gäller säkerheten så påstod kärnkraftsförespråkarna redan på 70-talet att kärnkraften var säker. Även om självsäkerheten fick sig en törn i och med ”Three Mile Island” i Harrisburg. Visst har nya material och ny teknik skapat nya möjligheter till bättre säkerhet, men samtidigt visar senare tids incidenter att det fortfarande är människan som är det stora riskmomentet.

En felaktigt monterad säkerhetsdetalj får oförutsedda konsekvenser som på Forsmark 2006.

Personal som gradvis tar allt lättare på säkerhetsarbetet följer inte de rutiner som man borde, de börjar tänka att det ju är så säkert ändå.

En målmedveten sabotör tar sig in i anläggningen och skapar oförutsägbara händelsekedjor.

I slutändan blir säkerheten alltid en avvägning mot kostnaderna. Människor är olika benägna att ta risker, när det gäller kärnkraften är konsekvenserna av felaktiga riskbedömningar något som påverkar hela samhället under oöverblickbar tid.

Jag håller med om att tidsaspekten är en stor skillnad mellan EG-omröstningen och kärnkraftsomröstningen. När det gäller EU så är det åtminstone teoretiskt möjligt att senare ändra sig. När det gäller kärnkraften däremot så har kommande generationer ingen val, de måste leva med konsekvenserna i form av radioaktivtavfall, kärnvapen och ett kontrollsamhälle i bästa fall eller i värsta fall konsekvenser som i Tjernobyl eller Nagasaki eller Hiroshima.

Vi har faktiskt både ärvt jorden av våra föräldrar och lånat den av våra barn.

Kärnkraften och Sydsvenskan

2008-05-25T21:27:00.004+02:00

I onsdags gick larmet på reaktor två i Oskarshamns kärnkraftverk, ett stickprov vid kontrollen av inpasserande hantverkare gav utslag på sprängämnet TATP som förekommit bland annat vid terrordåden i London 2005. Två hantverkare som jobbade på den avställda reaktorn häktades misstänka för förberedelse till sabotage.

På ledarsidan i Sydsvenskan reagerade Mats Skogkär reflexmässigt och konstaterade att ”säkerhetsrutinerna fungerade”. Det är väl inte så konstigt att det blev något förhastat när man måste tycka med kort varsel och alla uppgifter inte kommit fram. Dagen efter konstaterades nämligen att det varit en ren slump att männen hade kontrollerats, Oskarshamns kärnkraftverk har nämligen ett undantag, året ut som innebär att endast stickprov görs vid kontroll av vapen och sprängämnen på de inpasserande.

Ledningen för kärnkraftverket reagerade dock snabbt och stoppade även reaktor ett (som var igång) eftersom männen kunde ha vistats även i denna reaktor. När media började gräva i det hela framkom det att den ena mannen varit dömd för en rad grova brott, senast för ett halvår sedan för narkotikabrott och misshandel. En miss hade gjorts, mannen borde aldrig ha släppts in på kärnkraftverket överhuvudtaget. Sedan hittade man i och för sig varken någon bomb eller några spår av någon bombtillverkning, kanske hade stickprovet gett ett felaktigt utslag, kanske hade mannen umgåtts med någon som testat sprängmedelstillverkning. Min poäng är att ihop med tidigare stickprov vid andra kärnkraft som avslöjat flera berusade hantverkare och nu dessa stickprov för att hitta vapen och bomber så undrar jag om stickprov verkligen är tillräckligt vid denna typ av anläggningar.

I fredags försökte man i Sydsvenskans huvudledare skyla över sitt misstag och menade att ett större problem än bristande kontroll av hantverkare var en framtida brist på utbildad kärnkraftspersonal eftersom: ”Frågan är dock hur många studenter som låter sig lockas så länge det saknas ett politiskt beslut om kärnkraftens framtid i Sverige.” Vad jag vet så togs det ett politiskt beslut om kärnkraftens framtid i Sverige efter folkomröstningen 1980. Efter haveriet i Tjernobyl 1986 aktualiserades det hela på nytt och avvecklingen av Barsebäck inleddes. Samtidigt som effekthöjningar i de kvarvarande reaktorerna planerades vilket i slutändan innebar att den totala kärnkraftsproduktionen förblev oförändrad.

1984 kom ny lagstiftning om hur kärnkraftsverksamhet ska bedrivas i lagen 1984:3. Särskilt § 6 blev omtvistad och kom av de som inte vill avveckla kärnkraften att kallas ”Tankeförbudsparagrafen”. Paragrafen var till för att stoppa utveckling av ny kärnkraft och hade följande lydelse: ”Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.” Snarast borde man väl kalla det ett ”planeringsförbud” men ”tankeförbud” låter liksom mer slagkraftigt.

Den nya regeringen tog bort paragrafen 2006 med motiveringen att ”forskning och tekniskt utvecklingsarbete inom kärnteknikområdet är av stor betydelse för kärnsäkerheten och kärnavfallshanteringen” men det ligger nära till hands att misstänka att motivet snarare var öppna upp för nya kärnkraftverk. De stora elbolagen har endast gjort halvhjärtade satsningar på förnyelsebar energi trotts att folkomröstningen för snart 30 år sedan pekade ut detta som framtiden, huvuddelen av investeringarna har gått till effekthöjningar i gamla reaktorer, gaskraftverk och kolkraftverk (dock inte i Sverige). Att äga ett kärnkraftverk är en strålande affär, avfallsproblemet lämnas till kommande generationer, försäkringarna vid ett större haveri står staten för, samtidigt ges förmånliga lån till de stora investeringarna och benen slås undan för nya mindre konkurrenter som utvecklar ny småskalig teknik, som omöjligt kan konkurrera med dessa allt större bjässar.

En del av de som hävdar att man måste acceptera folkomröstningen om EG-inträdet 1994 trotts att stora förändringar har skett med EU sedan dess, hävdar med bestämdhet att man inte kan acceptera folkomröstningen om kärnkraften trotts att kärnkraft har samma problem nu som då… Jag tycker att det är rimligt att man ska finna sig i bägge folkomröstningarna och ska det göras stora förändringar så ska det till nya folkomröstningar.

Klimataktion

2008-05-25T19:20:00.006+02:00

I onsdags deltog jag i min andra klimatmanifestation, vi var enligt Sydsvenskan ca 300 personer som tågade från stadshuset till korsningen mellan Södra Förstadsgatan (gågatan) och den fyrfiliga Regementsgatan.

Vad jag kunde se så var det ännu fler som deltog denna gång än vad det var för en månad sedan. Biltrafiken styrdes effektivt om av polisen som vilket ledde till att det inte blev någon direkt konfrontation med stressade eller upprörda bilister. Troligen hade förra månadens brutala reaktion fått polisen att satsa hårdare på trafiksäkerheten samtidigt som polisen slapp fördela resurser för att hålla reda på fotbollsfans (förra gången spelade MFF på stadion samma kväll).

Stämningen var mycket god, det bjöds på både tilltugg och livemusik. Även ett antal personer närmre de 60 var med, kanske var det lite 68-noslagi, förhoppningsvis berodde det även på att 40-talisterna börjar röra på sig. Kul var det i alla fall med en åldersblandad aktion för framtida generationer. Allt engagemang behövs verkligen, situationen manar till handling, fatalism är destruktivt. Det går inte att bortse ifrån att det finns en påtaglig konflikt mellan de som snarast vill byta den riktning vi har och de som tycker att vi lika gärna kan fortsätta på den inslagna vägen.

Jag anstränger mig verkligen för att glädjas mer åt de framsteg som faktiskt görs även om dessa ofta är små. Men det blir lätt så att frustrationen över det/de som fortsätter att driva utvecklingen i fel riktning tar överhanden. En positiv inställning till möjligheten att förändra är grundläggande för både det egna välbefinnandet och för att orka lägga den energi som går åt för att förändra de strukturer och tankesätt som i rask takt för hela vår civilisation in i en återvändsgränd. Det är när människor möts och jobbar tillsammans som förändring skapas.

Våren i Malmö

2008-05-18T21:23:00.011+02:00

Första helgen i maj så var jag ute på långpromenad i Malmö. Sambon jobbade som vanligt timmar i hemtjänsten både lördag och söndag så jag spenderade dagarna ihop med hunden. Luften var varm, fåglarna kvittrade och det var ljuvligt att strosa omkring. I tankarna rörde sig ett remissvar som jag skulle ta ställning till. Det handlade om Malmöstads åtgärdsprogram mot buller år 2009 till 2013. Hunden och jag strosade från de centra delarna av Malmö söderut mot sambons kolonilott i Elinelund med uppmärksamma öron.

Trafiken var inte särskilt tät vid Operahuset bredvid Pildammsparken, den susade på, med inblandning av en och annan tjutande eller mullrande motorcykel som mest påtagliga ljudkälla.

Ju längre söderut vi kom desto mindre trafik var det. Inne i radhus och villakvarteren var det faktiskt flygplanen och gräsklipparna som stod för de mest påtagliga ljudinslagen.

Vi tog vägen genom ett grönområde där en ljuvlig körsbärsallé blommade, det var härligt. Döm om min förvåning när friden förstördes av en ung kille som kom farande på cykelstigen i en stor stadsjeep. Jag vet inte om han var ute efter att testa terrängegenskaperna i grönområdet, men jag blev så förvånad att jag inte ens hann bli rädd. Motorn mullrade hotfullt även om hastigheten inte var så hög.

I ett radhusområde fick jag syn på två grannar som troligen har helt olika förhållande till bilen. På den ena garageuppfarten stod en liten Smart som lätt och ledigt rymdes mellan garageporten och trottoaren. Framsidan hos grannen dominerades helt att en stor Jaguar som tedde sig helt oproportionerlig i förhållande till huset och uppfarten. Jag skulle tro att den stora Jaggan lät betydligt mer än den nätta Smarten när ägaren tog en tur i stan.

Ute på kolonilotten så fick Shiela välförtjänt belöning och vi njöt i solskenet. Vinden låg på från sydöst så vi hörde vindbruset av långtradarna på väg till och från Öresundsbron, med inslag av en eller annan högljudd motorcykel. Genom huvud for en tanke på hur annorlunda Malmö hade låtit om endast kvinnor hade haft körkort…

På vägen tillbaka plockade vi de aluminiumburkar som vi passerade, det blev ca 20 st. Ingen gick dock att panta så de lämnades direkt på återvinningsstationen.

Enligt bullerprogramet hade vi vandrat genom några av Malmös tystare delar, det stämmer säkert. Jag skulle tro att endast något hundratal av de ca 50.000 malmöbor som har mer än 30 dBA vägljud inomhus bor i de delar där vi vandrat. Enligt bullerprogramet skulle det kosta 250 miljoner att få ner ljudet genom passiv bullerdämpning som tex (ljudisolerande fönster). Vill man tysta även skolorna tillkommer ca 70 miljoner och vill man få bort bullret från parker, rekreationsområden och torg blir det ytterligare ca 40 miljoner. Sammanlagt alltså ca 360 miljoner. Dagens investeringstakt är 1,5 miljoner om året, det skulle alltså ta ca 240 år att få bort bullret om allt annat är lika (vilket det inte kommer att vara).

Det är så klart mycket enklare att angripa källan till bullret, Att skapa ett lugnare körtempo skulle göra stor skillnad, att minska vägtrafiken skulle göra ännu större skillnad. Det kräver dock politisk beslutsamhet eftersom det är ett känsligt ämne med ett i dubbel bemärkelse högljutt motstånd som är bortskämt med hög framkomlighet. Prognoserna pekar på kraftiga trafikökningar med dagens trafikplanering.

Enligt Malmös miljöförvaltning bedöms den samhällsekonomiska kostnaden enbart för det upplevda bullret vara ca 250 miljoner om året i Malmö. Då är inte hälsokostnaderna för det trafikbuller som vi normalt inte reflekterar över medräknat. Enligt en SIKA rapport från 2003 bedöms den samhällsekonomiska kostnaderna för vägtrafikbuller i Sverige vara 5-10 miljarder om året.

Obamas pastor och media

2008-05-05T21:34:00.004+02:00

Jag har följt den amerikanska valrörelsen med visst intresse. Barack Obama har gjort ett gott intryck och hans budskap om ett hopp om ett annat USA kan förhoppningsvis innebära en förändring.

På senare tid har Obama fått problem med gamla uttalanden som pastorn i hans församling har gjort. Gång efter gång har nyhetsmedia som Foxnews, CBS och ABC visat är pastorn fördömer USA och dessutom påstår att 11:e september är en konsekvens av USA:s utrikespolitik (vilket anses var helt orimligt, eftersom alla vet att det handlar om avundsjuka och blint hat).

Här är ett inslag från ABC news som beskriver det hela.

Fox News försöker ge pastorn en chans att förklara sig, eller...

En fördjupad analys av vad pastorn sa följer, även den på Fox News.

Jag tycker att det är nästan komiskt hur dålig denna journalistik är. Som tittare blir jag bara trött av allt pladder och sakfrågan dränks totalt i det hätska tonläget, som verkar i det närmaste frammanat för att misskreditera den som ska försvara pastorns uttalande.

Som kontrast kan man se en timmeslång intervju på PBS som har en helt annan approach.

http://www.pbs.org/moyers/journal/04252008/watch.html

Om man inte orkar se hela intervjun så kommer här några utdrag ur den, där man kan läsa vad pastorn sa och hans egna ord om vad han menade.

Från predikan 2003:

REVEREND JEREMIAH WRIGHT (SERMON TAPE): Where governments lie, God does not lie. Where governments change, God does not change. And I'm through now. But let me leave you with one more thing. Governments fail. The government in this text comprised of Caesar, Cornelius, Pontius Pilate - the Roman government failed. The British government used to rule from East to West. The British government had a Union Jack. She colonized Kenya, Ghana, Nigeria, Jamaica, Barbados, Trinidad and Hong Kong. Her navies ruled the seven seas all the way down to the tip of Argentina in the Falklands, but the British government failed. The Russian government failed. The Japanese government failed. The German government failed. And the United States of America government, when it came to treating her citizens of Indian descent fairly, she failed. She put them on reservations. When it came to treating her citizens of Japanese descent fairly, she failed. She put them in internment prison camps. When it came to treating citizens of African descent fairly, America failed. She put them in chains. The government put them on slave quarters, put them on auction blocks, put them in cotton fields, put them in inferior schools, put them in substandard housing, put them in scientific experiments, put them in the lowest paying jobs, put them outside the equal protection of the law, kept them out of their racist bastions of higher education and locked them into position of hopelessness and helplessness. The government gives them the drugs, builds bigger prisons, passes a three-strike law, and then wants us to sing God bless America? No, no, no. Not God bless America; God damn America! That's in the Bible, for killing innocent people. God damn America for treating her citizen as less than human. God damn America as long as she keeps trying to act like she is God and she is supreme!

BILL MOYERS: What did you mean when you said that?

REVEREND WRIGHT: When you start confusing God and government, your allegiances to government -a particular government and not to God, that you're in serious trouble because governments fail people. And governments change. And governments lie. And those three points of the sermon. And that is the context in which I was illustrating how the governments biblically and the governments since biblical times, up to our time, changed, how they failed, and how they lie. And when we start talking about my government right or wrong, I don't think that goes. That is consistent with what the will of God says or the word of God says that governments don't say right or wrong. That governments that wanna kill innocents are not consistent with the will of God. And that you are made in the image of God, you're not made in the image of any particular government. We have the freedom here in this country to talk about that publicly, whereas some other places, you're dead if say the wrong thing about your government.
.
.
.

Från predikan 16 september 2001

REVEREND WRIGHT (SERMON TAPE): The people of faith have moved from the hatred of armed enemies, these soldiers who captured the king, those soldiers who slaughtered his son and put his eyes out, the soldiers who sacked the city, burned the towns, burned the temples, burned the towers, and moved from the hatred for armed enemies to the hatred of unarmed innocents, the babies, the babies . "Blessed are they who dash your baby's brains against a rock." And that my beloved is a dangerous place to be. Yet, that is where the people of faith are in 551 BC and that is where far too many people of faith are in 2001 AD. We have moved from the hatred of armed enemies to the hatred of unarmed innocents. We want revenge. We want paybacks and we don't care who gets hurt in the process.
I heard Ambassador Peck on an interview yesterday. Did anybody else see him or hear him? He was on Fox news. This is a white man and he was upsetting the Fox news commentators to no end. He pointed out. You see him John? A white man he pointed out -an Ambassador! He pointed out that what Malcolm X said when he got silenced by Elijah Mohammad was in fact true. America's chickens are coming home to roost! We took this country by terror away from the Sioux, the Apache, the Arawak, the Comanche, the Arapaho, the Navajo. Terrorism! We took Africans from their country to build our way of ease and kept them enslaved and living in fear. Terrorism! We bombed Grenada and killed innocent civilians, babies, non-military personnel. We bombed the black civilian community of Panama with stealth bombers and killed unarmed teenagers and toddlers, pregnant mothers and hard-working fathers. We bombed Gadafi's home and killed his child. "Blessed are they who bash your children's head against a rock!" We bombed Iraq. We killed unarmed civilians trying to make a living. We bombed a plant in Sudan to payback for the attack on our embassy. Killed hundreds of hard-working people; mothers and fathers who left home to go that day, not knowing that they would never get back home. We bombed Hiroshima! We bombed Nagasaki, and we nuked far more than the thousands in New York and the Pentagon, and we never batted an eye! Kids playing in the playground, mothers picking up children after school, civilians - not soldiers - people just trying to make it day by day. We have supported state terrorism against the Palestinians and Black South Africans, and now we are indignant? Because the stuff we have done overseas has now been brought back into our own front yards! America's chickens are coming home to roost! Violence begets violence. Hatred begets hatred and terrorism begets terrorism. A White Ambassador said that y'all not a Black Militant. Not a Reverend who preaches about racism. An Ambassador whose eyes are wide open, and who's trying to get us to wake up and move away from this dangerous precipice upon which we are now poised--

BILL MOYERS: You preached that sermon on the Sunday after 9-11 -- almost 7 years ago. When people saw the sound bites from it this year, they were upset because you seemed to be blaming America. Did you somehow fail to communicate?

REVEREND WRIGHT: The persons who have heard the entire sermon understand the communication perfectly. What is not the failure to communicate is when something is taken like a sound bite for a political purpose and put constantly over and over again, looped in the face of the public. That's not a failure to communicate. Those who are doing that are communicating exactly what they wanna do, which is to paint me as some sort of fanatic or as the learned journalist from the New York Times called me, a "wack-a-doodle." It's to paint me as something. Something's wrong with me. There's nothing wrong with this country. There's -its policies. We're perfect. We-our hands are free. Our hands have no blood on them. That's not a failure to communicate. The message that is being communicated by the sound bites is exactly what those pushing those sound bites want to communicate.

BILL MOYERS: What do you think they wanted to communicate?

REVEREND WRIGHT: I think they wanted to communicate that I am- unpatriotic, that I am un-American, that I am filled with hate speech, that I have a cult at Trinity United Church of Christ. And, by the way, guess who goes to his church, hint, hint, hint? That's what they wanted to communicate. They know nothing about the church. They know nothing about our prison ministry. They know nothing about our food share ministry. They know nothing about our senior citizens home. They know nothing about all we try to do as a church and have tried to do, and still continue to do as a church that believes what Martin Marty said, that the two worlds have to be together-the world before church and the world after postlude. And that the gospel of Jesus Christ has to speak to those worlds, not only in terms of the preached message on a Sunday morning but in terms of the lived-out ministry throughout the week.

Säga vad man vill men Wright är en pastor i Martin Luther Kings anda, han är inte nöjd med sitt USA, han verkar knappt dela religion med sin president.

Som bakgrund till pastorns missnöje med “det vita USA” är fängelsestatistiken talande:

Med 2,3 miljoner invånare i fängelse toppar USA listan över världens länder, både när det gäller absoluta antal fångar och fängslade per capita. Folkrika Kina kommer på andra plats. Detta enligt en studie gjord av ett oberoende undersökningsföretag som publiceras i Washington Post på fredagen.Undersökningen visar att en stor del av de fängslade är svarta. Bland annat sitter en av nio svarta män mellan 20 och 34 år inlåsta för olika brott. För svarta kvinnor i gruppen 35-39 är siffran en på hundra vilket ska jämföras med en på 355 för vita kvinnor i samma åldersgrupp.

Osaklig media måste göra det svårt att bedriva en konstruktiv valrörelse i USA. Det hopplösa snuttifierandet måste göra det hart när omöjligt att blida sig en grundad uppfattning om de viktiga frågorna. Förhoppningsvis är antalet amerikaner som trotts detta försöker sätta sig in i ödesfrågorna tillräckligt många…

Hållbar utveckling i Malmö

2008-05-01T17:45:00.003+02:00

Den senaste veckan har jag deltagit i tre olika aktiviteter med en röd tråd, nämligen en hållbar utveckling.

Först ställde jag mig i en av Malmös vältrafikerade korsningar ihop med något hundratal andra under ca 20 minuter (planen var att hålla på i 30 minuter). Det var första gången för mig, men den 6:e gången för Klimax i Malmö. Meningen med manifestationerna är att belysa det orimliga i att biltrafiken tar så stor plats i staden och att den dessutom ökar, trotts de väldokumenterade konsekvenserna (klimatförändring, luftföroreningar, buller, olyckor, minskad framkomlighet, otrygghet och ”död yta”). Stämningen var god, ja rent av upprymd och entusiastisk. Nu äntligen kändes det som att man gjorde något.

Två ”dialogpoliser” övervakade det hela och dirigerade trafiken så att den kunde flyta vidare runt manifestationen. Kanske var polisen lite väl effektivt för efter vad jag tror var en kvart så utvidgades manifestationen till hela korsningen och då hindrades trafiken i realiteten. En 20-årig kille i en nyare golf med en jämnårig kompis i passagerarstolen fick därför sin framfart hindrad och kände sig troligen väldigt kränkt. För han rusade motorn, lade i en växel och körde rent rått in i avspärrningen. En tjej fick foten överkörd och skrek, en kille for upp på den accelererande bilens motorhuv. Väl igenom korsningen tvärnitade bilen och killen for ner i gatan, i samma stund som han landat tryckte bilisten gasen i botten och det såg för ett ögonblick ut som om den liggande aktivisten skulle bli överkörd. Nu gick det tack och lov inte så illa, bilisten smet från platsen i hög fart medan de två poliserna sprang efter. Kort därefter avblåstes manifestationen. Adrenalinnivån hade höjts märkbart, en något chockad men ändå i stort sätt lugn stämning rådde.

Egentligen var det inträffade inte så konstigt, det inträffar dagligen trafikolyckor i Malmö där oskyddade trafikanter blir påkörda, tempot i trafiken är uppskruvat, unga killar leker i sina bilar, smockan hänger i luften när framkomligheten upplevs hindrad av en eller annan orsak. När det blir så uppenbart att någon med flit ställer sig i vägen så blir det bara för mycket för den som redan är uppe i varv. Tyvärr ter ju sig verkligheten allt för ofta annorlunda när man sitter i en stålbur på över ett ton, med händerna på en ratt och foten på hundratals "hästar". Omgivningen blir liksom mer avlägsen och beteenden som hade fått en att rodna av skam om man befann sig i en annan situation blir nu nästan naturliga.

Jag har själv varit en ung kille bakom ratten på en sportbil och betedde mig då flera gånger allt annat än omdömesgillt. I efterhand är det lätt att tycka att det vore rätt åt mig om jag blivit av med körkortet, men den inställningen hade jag knappast då. Jag lugnade dock ner mig väsentligt efter att ha åkt på en fortkörning där kortet klarade sig med en marginal på knappa 3 km/h. Vad kan jag säga, det var 8 år sedan och jag var allmänt omedveten. Min och många unga mäns inställning till bilen kan väl liknas vid den amerikanska vapenlobbyns inställning till rätten att bära vapen. Mycket har dock hänt med mig sedan dess…

Det hela rapporterades i både DN och Sydsvenskan.

Dagen efter var jag på miljöförvaltningen i Malmö när en pedagogisk satsning på ”lärande för hållbar utveckling” startade. Projektet ska hålla på till 2014 och förhoppningen är att en mycket högre medvetenhet ska genomsyra Malmö. En rad lyckade projekt som redan genomförts lyftes fram och det var riktigt roligt att se hur många eldsjälar som jobbar långsiktigt för att vända utvecklingen. Några politiker talade om framtiden bland andra Lari Pitkä-Kangas (mp) kommunalråd med ansvar för stadsekologi och Mats Pertoft (mp) riksdagsledamot och talesman i skolfrågor. Jag blev på riktigt gott humör av detta, det är så lätt att fastna i allt som inte går åt rätt håll.

Och så i måndags, var jag på stadsbiblioteket och lyssnade på ett föredrag av en ekonomiprofessor i min smak, nämligen Mats Alvesson. Han utgick från sin bok ”Tomhetens triumf”. Som handlar om ”grandiositet, illusionsnummer och nollsummespel”. (Nästa samma föredrag hittade jag senare videofilmat från Malmöhögskola.)

Kärnan i Mats budskap är att, eftersom våra basbehov redan är tillfredställda så ägnar vi allt mer resurser och tid åt överflödskonsumtion dvs. sätter allt mer ”guldkant” på tillvaron. Allt för att motivera fortsatt konsumtion (och ekonomiskt tillväxt), till och med de mest basala tingen har laddats med grandiositet. Det kan gälla kalsonger, badrum, sängar, handväskor, drycker eller yrkestitlar. Det goda livet har blivit något som man i allt större grad behöver köpa sig istället för något som man lever. Alla ytor ska se tilltalande ut, medan det som finns under ytan inte behöver ha någon substans.

Illusionsnummerna består i att det ofta är mer framgångsrikt/tilltalande att verka göra något bra, att verka vara sympatisk eller lyssnade, än att ta sig an den komplicerade och mångtydiga verkligheten och faktiskt i praktiken låta det man pratar om genomsyra vad man verkligen sysslar med. Pr-branschen sysselsätter allt fler och det läggs ca 50 miljarder på marknadsföring i Sverige, vilket kan jämföras med de 42 miljarder som staten satsade på utbildning och universitetsforskning år 2007.

Ett nollsummespel uppstår då alla är lite tjusigare och man faktiskt inte stiger i anseende fast man har satsat på ”de rätta attributen”, det krävs liksom bara för att man ska hänga kvar. När alla grannarna har både renoverat badrummet och köket så kan du inte känna dig lika nöjd med ditt nya kök. Att åka till Kanarieöarna är liksom inte så givande är kollegorna solar i Thailand. Eller när alla militärer har blivit officerare så är det inte så kul att vara kapten längre. Mats Alvesson var mycket underhållande och lockade till många skratt trotts det allvarliga ämnet. Mitt intryck efter fördedraget var att han kunde ha lagt mer tid på psykologin bakom dessa fenomen och varför vårt samhälle uppmuntrar dessa fenomen i en sådan omfattning.

En liten iakttagelse från dessa tre evenemang var att de alla tre engagerade många tjejer och kvinnor. I klimatmanifestationen var den mest representerade gruppen, tjejer under 25 år (minst representerade var nog män över 50 år) . När det gällde ”lärande för hållbar utvecklig” tycktes det vara kvinnor mellan 30 och 40. På föredraget om ”Tomhetens triumf” var det kvinnorna runt 60 år (medan personer under 30 var lätträknade).

Funderingar kring grön ideologi

2008-04-19T18:41:00.007+02:00

Jag har varit på miljöpartiet i Malmö och lyssnat på ett föredrag om grön ideologi av det före detta språkröret Birger Schlaug. Det var väldigt intressant! Birger började med insikten om att allt hänger ihop genom att påminna om att vi till ca 70% består av vatten. Detta vatten består av en nästan ofattbar mängd vattenmolekyler. Sannolikt så delar varje nu levande människa vattenmolekyler med tidigare berömdheter som Einstein, Gandhi, Hitler, Jesus och Mohammed. Vi ingår i ett jättelikt kretslopp, med koppling både framåt och bakåt, samma byggstenar återanvänds gång efter gång förutsättningarna beror på det som varit.

En definition av vad som är en politisk ideologi är att den ska kunna besvara frågorna:

1: Hur fungerar världen idag?
2: Vad ledde fram till att välden ser ut som den gör?
3: Hur tycker man att världen borde se ut?
4: Vad behöver göras för att man ska få den värld man vill ha?

Den gröna ideologin innebär (mycket förenklat) följande:

1: Världen är på väg mot en katastrof! Dagens ekonomiska system värdesätter inte ekosystemen som är grunden för livet på vår planet. Vi urholkar i en ökande takt möjligheterna att upprätthålla de biologiska system som vi är en del av och sågar bokstavligen av den gren som vi sitter på. Detta kan inte fortgå.

2: De ideologier som har dominerat och dominerar har alla det gemensamma draget att de är dominansideologier. Dvs de bygger på/bortser från någon form av ohållbart maktförhållande:
Norr dominerar över Syd.
Rika dominerar över fattiga.
Vita dominerar över svarta.
Män dominerar över kvinnor.
Ekonomin dominerar över ekologin.
Människan dominerar över ekosystemen.

3: Jorden är begränsad och de livsuppehållande systemen på jorden måste sätta gränsen för människans aktiviteter. Människan är en social varelse och måste leva i harmoni med sin omgivning. Sociala orättvisor skapar disharmoni. Den världsordning som vi borde ha är den som vi skulle tycka var ok om vi föreställer oss att vi skulle återfödas på jorden på en slumpmässig plats och som en slumpmässig varelse.

4: Det ekonomiska systemet måste göras om (på politisk väg). Synen att människan får sitt värde utifrån vad den producerar och/eller konsumerar måste ändras (på politisk väg). Människor måste växa upp under sådana förhållanden att de blir naturligt medvetna om det ansvar det innebär att vara människa.

Birger menar att det behövs ett grönt parti måste vara radikalt för att det inte ska ”ätas upp” av de rådande normerna. Hans erfarenhet är att en politiker som befinner sig ”i maktens grytor” befinner sig på ett ”sluttande plan” där man obönhörligen bombarderas med de rådande normerna och får sin världsbild förskjuten. En vital demokrati och delaktighet är ett måste för att kunna förändra de rådande normerna.

Jag kom att tänka på en artikel i senaste numret (nr 16) av tidskriften ”Fokus” som handlar om de nya moderaternas ideologi. Katrine Kielos skriver:

”Den bärande tanken i den nymoderata ideologin handlar inte om kapital före arbete, eller om att bara för att jävlas ta från de fattiga och ge till de rika. Den nymoderata ideologin handlar om politikens begränsningar. Den ska hålla sig på sin kant för den kan inte åstadkomma särskilt mycket: en fiffig incitamentsstruktur här och några skattesänkningar där. Det är ingen stor grej.”

Jag tycker att detta är insiktsfullt, det saknas visioner förutom att alla ska arbeta. Kielos avslutar med att hon istället ”gärna skrivit om socialdemokraternas planer, men de är vad jag förstår hemligstämplade.” Behovet att levande ideologier och visioner är stort även i dessa tider, den politiska eliten verkar i allt för stor utsträckning vara uppäten av systemet.

Jag blir dock glad av att läsa den kristdemokratiske EU-parlamentarikern Anders Wijkman som på något underligt sätt har behållit skärpan och skriver (i Dagensmiljö 17/4) följande:

” Självklart är marknadsekonomiska instrument att föredra framför planekonomi. Men marknaden fungerar bara väl om ramverket är det rätta. När ramverket är fel – som i dag – går utvecklingen på många områden åt fel håll. Tillväxten blir oekonomisk och skapar mera problem än nytta. Om vi inte snabbt attackerar dessa brister är det min övertygelse att vi inom kort hamnar i en situation där drakoniska åtgärder blir nödvändiga – i realiteten en slags planekonomi.”

Jag kunde inte sagt det bättre själv… Dagen har varit inspirerande och jag har hämtat ny energi.