Två siffror i debatten

Jag tittade på Agendas partiledare debatt i söndags. Det var en bra och intressant debatt som bland annat tog upp klimatfrågan. För den oinvigde kan jag tänka mig att regeringens klimatpolitik framstår som progressiv och oppositionens invändningar som gnällig överbudspolitik, men jag vill med detta inlägg belysa några siffror som förekom i debatten för att förklara exakt vad de innebär, för det är inte alls uppenbart.

Den första siffran är 40%:
Regeringen har som mål att sänka utsläppen av växthusgaser med 40% till år 2020. För den oinvigde låter detta kanske riktigt ambitiöst, men 40% är inte riktigt vad det låter som. Försök hänga med för denna siffra krymper i många steg.

Till att börja med innebär inte målet att dagens utsläpp ska minska med 40%, utan man utgår från Sveriges utsläpp år 1990, fast ändå inte riktigt…

De svenska utsläppen var år 1990 ca 75 miljoner ton koldioxid ekvivalenter (ekvivalenter betyder att andra växthusgaser är omräknade till sin motsvarighet i koldioxid) eller 77 miljoner ton om man tar hänsyn till att flygets klimatpåverkan beräknas vara minst dubbelt så stor som enbart utsläppen av koldioxid. Fast man utgår inte från denna siffra eftersom man inte räknar med att flygets klimatpåverkan är större än koldioxidens. Faktum är att man överhuvudtaget inte räknar med utrikesflyget och inte heller utrikessjöfarten. Siffran utan utrikestransporterna blir ca 72 miljoner ton/år, fast tänka sig, man utgår inte från denna siffra heller…

Man räknar nämligen inte de utsläpp som kommer från anläggningar och verksamheter som ingår i handeln med utsläppsrätter (som för närvarande delas ut gratis), i dessa ingår bland annat flyget, stålverken, pappersindustrin och oljeraffinaderierna vilka tillsammans utgör ca 1/3 av de svenska utsläppen. Utsläppssiffran blir då istället ca 50 miljoner ton, dvs minskningsmålet 40% blir 20 miljoner ton till 2020, fast ändå inte riktigt...

För hela denna utsläppsminskning är inte tänkt att göras i Sverige, utan endast 2/3, dvs 13 miljoner ton.

Nu har det ju dessutom gått några år sedan 1990 så utsläppen i den icke handlande sektorn har redan minskat med 4 miljoner ton per år pga tidigare åtgärder, alltså återstår det enligt målet en minskning med 9 miljoner ton i Sverige eller räknat från år 1990 en 12 procentig minskning, fast då är en del åtgärder redan genomförda av förra regeringen och dessa beräknas uppnå en ytterligare minskning med ca 5 miljoner ton per år till år 2020.

Till sist återstår alltså för regeringen att komma med inhemska åtgärder som minskar utsläppen med ca 4 miljoner ton per år fram till år 2020 eller om man så vill 5% av 1990 års totala utsläpp (inräknat utrikestransporter och totalpåverkan från flyget). Detta motsvarar ca 20% av vägtrafikens utsläpp år 2007 eller den utsläppsökning som skett på vägtrafiken och utrikesflyget sedan år 1990.

Frågan är om inte den ekonomiska nedgången kommer att minska utsläppen i denna storleksordning om den håller i sig några år, fast det blir då kortsiktigt och utan att någon verklig omställning sker.

Den andra siffran är 12 öre:
Statsminister Reinfeldt menade i Agenda-debatten att regeringen faktisk inte enbart lever på förra regeringens klimatåtgärder, man har t ex höjt koldioxidskatten med 12 öre under mandatperioden, först 8 öre år 2008 och sedan ytterligare 4 öre år 2009. Detta säger ju inte den oinvigde något, men om man räknar om detta i bensinskatt och dessutom tar med höjningarna av energiskatten så blir det totalt 58 öre/ liter bensin, inklusive momsen på bränsleskatterna. Den totala fasta bensinskatten (energiskatt+koldioxidskatt)*moms har ökat under regeringen Reinfeldt från 6 kr 32 öre år 2007 till 6 kr 90 öre år 2009. Det blir alltså nästan 20 öre / liter och år. Fast då har vi inte tagit hänsyn till inflationen, eftersom dessa miljöskatter inte är i procent av bensinpriset utan ett fast belopp per liter bensin så innebär inflationen i sig en minskning av skattens värde. Inflationen mellan år 2006 och 2008 var 6.1% (enligt SCB) vilket innebär att om bensinskatten endast inflationsjusteras så skulle skatten bli 6 kr 70 öre år 2009 dvs den faktiska höjningen justerat för inflationen blir 20 öre per liter på 3 år. Alltså ca 7 öre per liter och år, det är mindre än vad bensinpriset brukar hoppa upp eller ner med under en vecka.

Strategi för framtiden

För ett par veckor sedan lyssnade jag på den svenska koncernledningen i mitt företag, de höll ett informationsmöte i Malmö. Vi fick veta hur affärsläget är nu och hur framtidsstrategin ser ut. Det var tre vältaliga och avspända herrar som talade väldigt mycket om hur den ekonomiska krisen påverkar affärerna, hur investerarna måste få sin avkastning och hur målet om högre tillväxt ligger fast. Dragningen höll på i över timme och efteråt var det utrymme för frågor.

Jag tog chansen att fråga om hanteringen av de andra två kriserna ingick i framtidsstrategin. De frågande minerna visade att uppmärksamheten var fångad och jag förtydligade med att affärspåverkan troligen ganska snart skulle bli betydligt större av de andra två kriserna. Fortfarande var det frågande miner, jo jag menar så klart klimatförändringarna och energikrisen dvs peak oil. Oj vilken fart det blev på alla tre i ledningen, från att inte överhuvudtaget berört dessa frågor så blev alla tre ivriga att tala om hur viktigt detta var. Två körde faktisk hybridbil (Toyota Prius) vilket var mycket bra för både plånbok och miljön, företaget ska miljöcertifieras (delvis pga att kunder börjat kräva det vid upphandling), innovationer på miljöområdet prioriteras (mycket viktigt för ett modernt företag), tjänsteresandet med flyg minskas (främst av kostnadsskäl, men ändå).

Det var väldigt roligt att se denna iver att svara på frågan, men jag undrade lite stilla för mig själv varför de inte nämnt detta när framtidsstrategin presenterades, när det nu var så viktigt. Ännu mer undrade blev jag när en stor affär med norsk oljeindustri lyftes fram som något att belysa för att visa på internationella framgångar.

Efteråt fick jag chansen att prata lite med VD:n som stoppade mig och sa att min fråga var mycket bra. Jag blev smickrad av att han kände igen mig och tog chansen att förtydliga min fråga genom att säga att när finanskrisen är över så kommer samhället inte att kunna gå tillbaka till hur det var tidigare. Om företagets långsiktigt strategiska kunder är bla Volvo och norska oljebolag så måste vi ta hänsyn till att dessa bolag kommer att få helt andra förutsättningar i framtiden. VD:n verkade inte så orolig, ny teknik var att vänta, energi och transporter kommer att vara viktigt även i framtiden. Jag försökte förklara att det troligen inte var olja och lastbilar som skulle dominera, SJ var snarare framtiden. VD:n ursäktade sig med att han behövde skynda till flyget, men poängterade att han tycker att miljön är väldigt viktig.

Jag hoppas att min fråga satte igång några tankar på flyget hem. Kanske är det en fördom, men jag har fått för mig att många ekonomer och näringslivstoppar bara ser en verklig kris (den finansiella) och sedan finns det två mediala hot som är uppe för tillfället men som kommer att avklinga med tiden.

Ett oväntat möte

Det var något bekant över den äldre herren som på bred småländska frågade mig om sätet mittemot var ledigt. När två tjejer som han tydligen pratat med på perrongen frågade om de fick ta ett foto ihop med honom så insåg jag att jag satt mittemot en av världens rikaste män, nämligen Ingvar Kamprad. Han satt och läste Veckans Affärer så vi pratade inte direkt, även om jag funderade ett par gånger om jag inte borde ta chansen och fråga honom om hur han ser på klimatförändringen.

Visst är det ett speciellt land vi lever i där detta händer. Jag kom att tänka på kontrasten mellan denne entreprenörslegend som åkte lokaltåget och det jag läst om direktörerna på Volvo och Ericsson som beställt två nya lyxflygplan för 850 miljoner kronor förutom de två som köptes år 2007 för 512 miljoner. Men det är klart att viktiga personer måste kunna åka ståndsmässigt eller...

En kul anekdot var att Kamprad lyckades tappa en penna när biljettkontrollanten kom och eftersom den försvann in under sätet i det nästan fullsatta tåget så fick den ligga efter lite letade av oss som satt närmast. När jag sedan skulle stiga av så såg jag att Ingvar spanade lite oroligt efter sin penna, så jag krånglade mig ner på huk och lyckades fiska fram pennan som låg mellan ett par väskor. Ingvar sken upp och tackade så mycket, han förklarade att han ju var smålänning. Jag log och sa att det var en liten insats för att han skulle kunna fortsätta resan i lugn och ro.