Kärnkraft igen

Jag har fått anledning att komma tillbaka till kärnkraften ännu en gång.
Christoffer skrev i en kommentar på mitt förra inlägg att:
”Kärnkraft har utvecklats kraftigt sedan 1970 talet och de reaktorer man kan bygga idag, Är enormt mycket Säkrare, effektivare och billigare, De skapar dessutom inte den sorts avfall som våra nuvarande reaktorer”.

Jag påstod att kärnkraften har samma problem nu som då. Så det är väl lika bra att förtydliga vad jag menar när jag kommer med detta påstående.

1. Problematiken med högaktivt radioaktivtavfall som måste lagras i åtskilliga tusen år kvarstår.

2. Problematiken med kärnavfall som används för framställning av kärnvapen kvarstår och riskerna med spridning av radioaktivt material och teknik kvarstår.

3. Problematiken kring de stora miljöproblem som uranbrytning innebär kvarstår.

4. Problematiken med den mänskliga faktorn som gör att ingen kärnanläggning kan bli helt säker kvarstår.

5. Problematiken med sårbarheten som är förknippad med ett fåtal stora anläggningar kvarstår. Både när det gäller terrorhot och driftsäkerhet.

6. Problematiken med en monopolliknande energimarknad kvarstår.

7. Problematiken med att utvecklingen av alternativa energikällor missgynnas av storskalig satsning på kärnkraft kvarstår. Detta dessutom i en tid då allt flera utvecklingsländer i snabb takt industrialiseras och den globala klimatförändringen kräver ny ren teknik som kan användas i dessa länder nu är stort och ökande.

Påståendet att ny kärnkraft skulle vara billigare får gärna kompletteras med fakta som stödjer detta. Det pågående kärnkraftsbygget i Finland har som så ofta när det gäller stora byggprojekt med ny teknik kantats av förseningar och därmed fördyringar. Det är dock riktigt att ny kärnkraft på sikt strikt ekonomiskt skulle bli billigare än att hålla liv i de gamla kärnkraftverken som blir allt mer ålderstigna.

De företag som utvecklade tekniken och byggde kärnkraftverken i Europa under 70 och 80-talet utvidgade sin marknad efter det att beställningarna i Europa uteblev och ett franskt företag byggde en reaktor åt Saddam Hussein. Mellanöstern är en het region med flera köpstarka nationer som gärna vill ha modern kärnkraft.

När det gäller säkerheten så påstod kärnkraftsförespråkarna redan på 70-talet att kärnkraften var säker. Även om självsäkerheten fick sig en törn i och med ”Three Mile Island” i Harrisburg. Visst har nya material och ny teknik skapat nya möjligheter till bättre säkerhet, men samtidigt visar senare tids incidenter att det fortfarande är människan som är det stora riskmomentet.

En felaktigt monterad säkerhetsdetalj får oförutsedda konsekvenser som på Forsmark 2006.

Personal som gradvis tar allt lättare på säkerhetsarbetet följer inte de rutiner som man borde, de börjar tänka att det ju är så säkert ändå.

En målmedveten sabotör tar sig in i anläggningen och skapar oförutsägbara händelsekedjor.

I slutändan blir säkerheten alltid en avvägning mot kostnaderna. Människor är olika benägna att ta risker, när det gäller kärnkraften är konsekvenserna av felaktiga riskbedömningar något som påverkar hela samhället under oöverblickbar tid.

Jag håller med om att tidsaspekten är en stor skillnad mellan EG-omröstningen och kärnkraftsomröstningen. När det gäller EU så är det åtminstone teoretiskt möjligt att senare ändra sig. När det gäller kärnkraften däremot så har kommande generationer ingen val, de måste leva med konsekvenserna i form av radioaktivtavfall, kärnvapen och ett kontrollsamhälle i bästa fall eller i värsta fall konsekvenser som i Tjernobyl eller Nagasaki eller Hiroshima.

Vi har faktiskt både ärvt jorden av våra föräldrar och lånat den av våra barn.

Kärnkraften och Sydsvenskan

I onsdags gick larmet på reaktor två i Oskarshamns kärnkraftverk, ett stickprov vid kontrollen av inpasserande hantverkare gav utslag på sprängämnet TATP som förekommit bland annat vid terrordåden i London 2005. Två hantverkare som jobbade på den avställda reaktorn häktades misstänka för förberedelse till sabotage.

På ledarsidan i Sydsvenskan reagerade Mats Skogkär reflexmässigt och konstaterade att ”säkerhetsrutinerna fungerade”. Det är väl inte så konstigt att det blev något förhastat när man måste tycka med kort varsel och alla uppgifter inte kommit fram. Dagen efter konstaterades nämligen att det varit en ren slump att männen hade kontrollerats, Oskarshamns kärnkraftverk har nämligen ett undantag, året ut som innebär att endast stickprov görs vid kontroll av vapen och sprängämnen på de inpasserande.

Ledningen för kärnkraftverket reagerade dock snabbt och stoppade även reaktor ett (som var igång) eftersom männen kunde ha vistats även i denna reaktor. När media började gräva i det hela framkom det att den ena mannen varit dömd för en rad grova brott, senast för ett halvår sedan för narkotikabrott och misshandel. En miss hade gjorts, mannen borde aldrig ha släppts in på kärnkraftverket överhuvudtaget. Sedan hittade man i och för sig varken någon bomb eller några spår av någon bombtillverkning, kanske hade stickprovet gett ett felaktigt utslag, kanske hade mannen umgåtts med någon som testat sprängmedelstillverkning. Min poäng är att ihop med tidigare stickprov vid andra kärnkraft som avslöjat flera berusade hantverkare och nu dessa stickprov för att hitta vapen och bomber så undrar jag om stickprov verkligen är tillräckligt vid denna typ av anläggningar.

I fredags försökte man i Sydsvenskans huvudledare skyla över sitt misstag och menade att ett större problem än bristande kontroll av hantverkare var en framtida brist på utbildad kärnkraftspersonal eftersom: ”Frågan är dock hur många studenter som låter sig lockas så länge det saknas ett politiskt beslut om kärnkraftens framtid i Sverige.” Vad jag vet så togs det ett politiskt beslut om kärnkraftens framtid i Sverige efter folkomröstningen 1980. Efter haveriet i Tjernobyl 1986 aktualiserades det hela på nytt och avvecklingen av Barsebäck inleddes. Samtidigt som effekthöjningar i de kvarvarande reaktorerna planerades vilket i slutändan innebar att den totala kärnkraftsproduktionen förblev oförändrad.

1984 kom ny lagstiftning om hur kärnkraftsverksamhet ska bedrivas i lagen 1984:3. Särskilt § 6 blev omtvistad och kom av de som inte vill avveckla kärnkraften att kallas ”Tankeförbudsparagrafen”. Paragrafen var till för att stoppa utveckling av ny kärnkraft och hade följande lydelse: ”Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.” Snarast borde man väl kalla det ett ”planeringsförbud” men ”tankeförbud” låter liksom mer slagkraftigt.

Den nya regeringen tog bort paragrafen 2006 med motiveringen att ”forskning och tekniskt utvecklingsarbete inom kärnteknikområdet är av stor betydelse för kärnsäkerheten och kärnavfallshanteringen” men det ligger nära till hands att misstänka att motivet snarare var öppna upp för nya kärnkraftverk. De stora elbolagen har endast gjort halvhjärtade satsningar på förnyelsebar energi trotts att folkomröstningen för snart 30 år sedan pekade ut detta som framtiden, huvuddelen av investeringarna har gått till effekthöjningar i gamla reaktorer, gaskraftverk och kolkraftverk (dock inte i Sverige). Att äga ett kärnkraftverk är en strålande affär, avfallsproblemet lämnas till kommande generationer, försäkringarna vid ett större haveri står staten för, samtidigt ges förmånliga lån till de stora investeringarna och benen slås undan för nya mindre konkurrenter som utvecklar ny småskalig teknik, som omöjligt kan konkurrera med dessa allt större bjässar.

En del av de som hävdar att man måste acceptera folkomröstningen om EG-inträdet 1994 trotts att stora förändringar har skett med EU sedan dess, hävdar med bestämdhet att man inte kan acceptera folkomröstningen om kärnkraften trotts att kärnkraft har samma problem nu som då… Jag tycker att det är rimligt att man ska finna sig i bägge folkomröstningarna och ska det göras stora förändringar så ska det till nya folkomröstningar.

Klimataktion

I onsdags deltog jag i min andra klimatmanifestation, vi var enligt Sydsvenskan ca 300 personer som tågade från stadshuset till korsningen mellan Södra Förstadsgatan (gågatan) och den fyrfiliga Regementsgatan.

Vad jag kunde se så var det ännu fler som deltog denna gång än vad det var för en månad sedan. Biltrafiken styrdes effektivt om av polisen som vilket ledde till att det inte blev någon direkt konfrontation med stressade eller upprörda bilister. Troligen hade förra månadens brutala reaktion fått polisen att satsa hårdare på trafiksäkerheten samtidigt som polisen slapp fördela resurser för att hålla reda på fotbollsfans (förra gången spelade MFF på stadion samma kväll).

Stämningen var mycket god, det bjöds på både tilltugg och livemusik. Även ett antal personer närmre de 60 var med, kanske var det lite 68-noslagi, förhoppningsvis berodde det även på att 40-talisterna börjar röra på sig. Kul var det i alla fall med en åldersblandad aktion för framtida generationer. Allt engagemang behövs verkligen, situationen manar till handling, fatalism är destruktivt. Det går inte att bortse ifrån att det finns en påtaglig konflikt mellan de som snarast vill byta den riktning vi har och de som tycker att vi lika gärna kan fortsätta på den inslagna vägen.

Jag anstränger mig verkligen för att glädjas mer åt de framsteg som faktiskt görs även om dessa ofta är små. Men det blir lätt så att frustrationen över det/de som fortsätter att driva utvecklingen i fel riktning tar överhanden. En positiv inställning till möjligheten att förändra är grundläggande för både det egna välbefinnandet och för att orka lägga den energi som går åt för att förändra de strukturer och tankesätt som i rask takt för hela vår civilisation in i en återvändsgränd. Det är när människor möts och jobbar tillsammans som förändring skapas.

Våren i Malmö

Första helgen i maj så var jag ute på långpromenad i Malmö. Sambon jobbade som vanligt timmar i hemtjänsten både lördag och söndag så jag spenderade dagarna ihop med hunden. Luften var varm, fåglarna kvittrade och det var ljuvligt att strosa omkring. I tankarna rörde sig ett remissvar som jag skulle ta ställning till. Det handlade om Malmöstads åtgärdsprogram mot buller år 2009 till 2013. Hunden och jag strosade från de centra delarna av Malmö söderut mot sambons kolonilott i Elinelund med uppmärksamma öron.

Trafiken var inte särskilt tät vid Operahuset bredvid Pildammsparken, den susade på, med inblandning av en och annan tjutande eller mullrande motorcykel som mest påtagliga ljudkälla.

Ju längre söderut vi kom desto mindre trafik var det. Inne i radhus och villakvarteren var det faktiskt flygplanen och gräsklipparna som stod för de mest påtagliga ljudinslagen.

Vi tog vägen genom ett grönområde där en ljuvlig körsbärsallé blommade, det var härligt. Döm om min förvåning när friden förstördes av en ung kille som kom farande på cykelstigen i en stor stadsjeep. Jag vet inte om han var ute efter att testa terrängegenskaperna i grönområdet, men jag blev så förvånad att jag inte ens hann bli rädd. Motorn mullrade hotfullt även om hastigheten inte var så hög.

I ett radhusområde fick jag syn på två grannar som troligen har helt olika förhållande till bilen. På den ena garageuppfarten stod en liten Smart som lätt och ledigt rymdes mellan garageporten och trottoaren. Framsidan hos grannen dominerades helt att en stor Jaguar som tedde sig helt oproportionerlig i förhållande till huset och uppfarten. Jag skulle tro att den stora Jaggan lät betydligt mer än den nätta Smarten när ägaren tog en tur i stan.

Ute på kolonilotten så fick Shiela välförtjänt belöning och vi njöt i solskenet. Vinden låg på från sydöst så vi hörde vindbruset av långtradarna på väg till och från Öresundsbron, med inslag av en eller annan högljudd motorcykel. Genom huvud for en tanke på hur annorlunda Malmö hade låtit om endast kvinnor hade haft körkort…

På vägen tillbaka plockade vi de aluminiumburkar som vi passerade, det blev ca 20 st. Ingen gick dock att panta så de lämnades direkt på återvinningsstationen.

Enligt bullerprogramet hade vi vandrat genom några av Malmös tystare delar, det stämmer säkert. Jag skulle tro att endast något hundratal av de ca 50.000 malmöbor som har mer än 30 dBA vägljud inomhus bor i de delar där vi vandrat. Enligt bullerprogramet skulle det kosta 250 miljoner att få ner ljudet genom passiv bullerdämpning som tex (ljudisolerande fönster). Vill man tysta även skolorna tillkommer ca 70 miljoner och vill man få bort bullret från parker, rekreationsområden och torg blir det ytterligare ca 40 miljoner. Sammanlagt alltså ca 360 miljoner. Dagens investeringstakt är 1,5 miljoner om året, det skulle alltså ta ca 240 år att få bort bullret om allt annat är lika (vilket det inte kommer att vara).

Det är så klart mycket enklare att angripa källan till bullret, Att skapa ett lugnare körtempo skulle göra stor skillnad, att minska vägtrafiken skulle göra ännu större skillnad. Det kräver dock politisk beslutsamhet eftersom det är ett känsligt ämne med ett i dubbel bemärkelse högljutt motstånd som är bortskämt med hög framkomlighet. Prognoserna pekar på kraftiga trafikökningar med dagens trafikplanering.

Enligt Malmös miljöförvaltning bedöms den samhällsekonomiska kostnaden enbart för det upplevda bullret vara ca 250 miljoner om året i Malmö. Då är inte hälsokostnaderna för det trafikbuller som vi normalt inte reflekterar över medräknat. Enligt en SIKA rapport från 2003 bedöms den samhällsekonomiska kostnaderna för vägtrafikbuller i Sverige vara 5-10 miljarder om året.

Obamas pastor och media

Jag har följt den amerikanska valrörelsen med visst intresse. Barack Obama har gjort ett gott intryck och hans budskap om ett hopp om ett annat USA kan förhoppningsvis innebära en förändring.

På senare tid har Obama fått problem med gamla uttalanden som pastorn i hans församling har gjort. Gång efter gång har nyhetsmedia som Foxnews, CBS och ABC visat är pastorn fördömer USA och dessutom påstår att 11:e september är en konsekvens av USA:s utrikespolitik (vilket anses var helt orimligt, eftersom alla vet att det handlar om avundsjuka och blint hat).

Här är ett inslag från ABC news som beskriver det hela.


Fox News försöker ge pastorn en chans att förklara sig, eller...


En fördjupad analys av vad pastorn sa följer, även den på Fox News.


Jag tycker att det är nästan komiskt hur dålig denna journalistik är. Som tittare blir jag bara trött av allt pladder och sakfrågan dränks totalt i det hätska tonläget, som verkar i det närmaste frammanat för att misskreditera den som ska försvara pastorns uttalande.

Som kontrast kan man se en timmeslång intervju på PBS som har en helt annan approach.

http://www.pbs.org/moyers/journal/04252008/watch.html

Om man inte orkar se hela intervjun så kommer här några utdrag ur den, där man kan läsa vad pastorn sa och hans egna ord om vad han menade.

Från predikan 2003:

REVEREND JEREMIAH WRIGHT (SERMON TAPE): Where governments lie, God does not lie. Where governments change, God does not change. And I'm through now. But let me leave you with one more thing. Governments fail. The government in this text comprised of Caesar, Cornelius, Pontius Pilate - the Roman government failed. The British government used to rule from East to West. The British government had a Union Jack. She colonized Kenya, Ghana, Nigeria, Jamaica, Barbados, Trinidad and Hong Kong. Her navies ruled the seven seas all the way down to the tip of Argentina in the Falklands, but the British government failed. The Russian government failed. The Japanese government failed. The German government failed. And the United States of America government, when it came to treating her citizens of Indian descent fairly, she failed. She put them on reservations. When it came to treating her citizens of Japanese descent fairly, she failed. She put them in internment prison camps. When it came to treating citizens of African descent fairly, America failed. She put them in chains. The government put them on slave quarters, put them on auction blocks, put them in cotton fields, put them in inferior schools, put them in substandard housing, put them in scientific experiments, put them in the lowest paying jobs, put them outside the equal protection of the law, kept them out of their racist bastions of higher education and locked them into position of hopelessness and helplessness. The government gives them the drugs, builds bigger prisons, passes a three-strike law, and then wants us to sing God bless America? No, no, no. Not God bless America; God damn America! That's in the Bible, for killing innocent people. God damn America for treating her citizen as less than human. God damn America as long as she keeps trying to act like she is God and she is supreme!

BILL MOYERS: What did you mean when you said that?

REVEREND WRIGHT: When you start confusing God and government, your allegiances to government -a particular government and not to God, that you're in serious trouble because governments fail people. And governments change. And governments lie. And those three points of the sermon. And that is the context in which I was illustrating how the governments biblically and the governments since biblical times, up to our time, changed, how they failed, and how they lie. And when we start talking about my government right or wrong, I don't think that goes. That is consistent with what the will of God says or the word of God says that governments don't say right or wrong. That governments that wanna kill innocents are not consistent with the will of God. And that you are made in the image of God, you're not made in the image of any particular government. We have the freedom here in this country to talk about that publicly, whereas some other places, you're dead if say the wrong thing about your government.
.
.
.

Från predikan 16 september 2001

REVEREND WRIGHT (SERMON TAPE): The people of faith have moved from the hatred of armed enemies, these soldiers who captured the king, those soldiers who slaughtered his son and put his eyes out, the soldiers who sacked the city, burned the towns, burned the temples, burned the towers, and moved from the hatred for armed enemies to the hatred of unarmed innocents, the babies, the babies . "Blessed are they who dash your baby's brains against a rock." And that my beloved is a dangerous place to be. Yet, that is where the people of faith are in 551 BC and that is where far too many people of faith are in 2001 AD. We have moved from the hatred of armed enemies to the hatred of unarmed innocents. We want revenge. We want paybacks and we don't care who gets hurt in the process.
I heard Ambassador Peck on an interview yesterday. Did anybody else see him or hear him? He was on Fox news. This is a white man and he was upsetting the Fox news commentators to no end. He pointed out. You see him John? A white man he pointed out -an Ambassador! He pointed out that what Malcolm X said when he got silenced by Elijah Mohammad was in fact true. America's chickens are coming home to roost! We took this country by terror away from the Sioux, the Apache, the Arawak, the Comanche, the Arapaho, the Navajo. Terrorism! We took Africans from their country to build our way of ease and kept them enslaved and living in fear. Terrorism! We bombed Grenada and killed innocent civilians, babies, non-military personnel. We bombed the black civilian community of Panama with stealth bombers and killed unarmed teenagers and toddlers, pregnant mothers and hard-working fathers. We bombed Gadafi's home and killed his child. "Blessed are they who bash your children's head against a rock!" We bombed Iraq. We killed unarmed civilians trying to make a living. We bombed a plant in Sudan to payback for the attack on our embassy. Killed hundreds of hard-working people; mothers and fathers who left home to go that day, not knowing that they would never get back home. We bombed Hiroshima! We bombed Nagasaki, and we nuked far more than the thousands in New York and the Pentagon, and we never batted an eye! Kids playing in the playground, mothers picking up children after school, civilians - not soldiers - people just trying to make it day by day. We have supported state terrorism against the Palestinians and Black South Africans, and now we are indignant? Because the stuff we have done overseas has now been brought back into our own front yards! America's chickens are coming home to roost! Violence begets violence. Hatred begets hatred and terrorism begets terrorism. A White Ambassador said that y'all not a Black Militant. Not a Reverend who preaches about racism. An Ambassador whose eyes are wide open, and who's trying to get us to wake up and move away from this dangerous precipice upon which we are now poised--

BILL MOYERS: You preached that sermon on the Sunday after 9-11 -- almost 7 years ago. When people saw the sound bites from it this year, they were upset because you seemed to be blaming America. Did you somehow fail to communicate?

REVEREND WRIGHT: The persons who have heard the entire sermon understand the communication perfectly. What is not the failure to communicate is when something is taken like a sound bite for a political purpose and put constantly over and over again, looped in the face of the public. That's not a failure to communicate. Those who are doing that are communicating exactly what they wanna do, which is to paint me as some sort of fanatic or as the learned journalist from the New York Times called me, a "wack-a-doodle." It's to paint me as something. Something's wrong with me. There's nothing wrong with this country. There's -its policies. We're perfect. We-our hands are free. Our hands have no blood on them. That's not a failure to communicate. The message that is being communicated by the sound bites is exactly what those pushing those sound bites want to communicate.

BILL MOYERS: What do you think they wanted to communicate?

REVEREND WRIGHT: I think they wanted to communicate that I am- unpatriotic, that I am un-American, that I am filled with hate speech, that I have a cult at Trinity United Church of Christ. And, by the way, guess who goes to his church, hint, hint, hint? That's what they wanted to communicate. They know nothing about the church. They know nothing about our prison ministry. They know nothing about our food share ministry. They know nothing about our senior citizens home. They know nothing about all we try to do as a church and have tried to do, and still continue to do as a church that believes what Martin Marty said, that the two worlds have to be together-the world before church and the world after postlude. And that the gospel of Jesus Christ has to speak to those worlds, not only in terms of the preached message on a Sunday morning but in terms of the lived-out ministry throughout the week.

Säga vad man vill men Wright är en pastor i Martin Luther Kings anda, han är inte nöjd med sitt USA, han verkar knappt dela religion med sin president.

Som bakgrund till pastorns missnöje med “det vita USA” är fängelsestatistiken talande:

Med 2,3 miljoner invånare i fängelse toppar USA listan över världens länder, både när det gäller absoluta antal fångar och fängslade per capita. Folkrika Kina kommer på andra plats. Detta enligt en studie gjord av ett oberoende undersökningsföretag som publiceras i Washington Post på fredagen.Undersökningen visar att en stor del av de fängslade är svarta. Bland annat sitter en av nio svarta män mellan 20 och 34 år inlåsta för olika brott. För svarta kvinnor i gruppen 35-39 är siffran en på hundra vilket ska jämföras med en på 355 för vita kvinnor i samma åldersgrupp.

Osaklig media måste göra det svårt att bedriva en konstruktiv valrörelse i USA. Det hopplösa snuttifierandet måste göra det hart när omöjligt att blida sig en grundad uppfattning om de viktiga frågorna. Förhoppningsvis är antalet amerikaner som trotts detta försöker sätta sig in i ödesfrågorna tillräckligt många…

Hållbar utveckling i Malmö

Den senaste veckan har jag deltagit i tre olika aktiviteter med en röd tråd, nämligen en hållbar utveckling.

Först ställde jag mig i en av Malmös vältrafikerade korsningar ihop med något hundratal andra under ca 20 minuter (planen var att hålla på i 30 minuter). Det var första gången för mig, men den 6:e gången för Klimax i Malmö. Meningen med manifestationerna är att belysa det orimliga i att biltrafiken tar så stor plats i staden och att den dessutom ökar, trotts de väldokumenterade konsekvenserna (klimatförändring, luftföroreningar, buller, olyckor, minskad framkomlighet, otrygghet och ”död yta”). Stämningen var god, ja rent av upprymd och entusiastisk. Nu äntligen kändes det som att man gjorde något.

Två ”dialogpoliser” övervakade det hela och dirigerade trafiken så att den kunde flyta vidare runt manifestationen. Kanske var polisen lite väl effektivt för efter vad jag tror var en kvart så utvidgades manifestationen till hela korsningen och då hindrades trafiken i realiteten. En 20-årig kille i en nyare golf med en jämnårig kompis i passagerarstolen fick därför sin framfart hindrad och kände sig troligen väldigt kränkt. För han rusade motorn, lade i en växel och körde rent rått in i avspärrningen. En tjej fick foten överkörd och skrek, en kille for upp på den accelererande bilens motorhuv. Väl igenom korsningen tvärnitade bilen och killen for ner i gatan, i samma stund som han landat tryckte bilisten gasen i botten och det såg för ett ögonblick ut som om den liggande aktivisten skulle bli överkörd. Nu gick det tack och lov inte så illa, bilisten smet från platsen i hög fart medan de två poliserna sprang efter. Kort därefter avblåstes manifestationen. Adrenalinnivån hade höjts märkbart, en något chockad men ändå i stort sätt lugn stämning rådde.

Egentligen var det inträffade inte så konstigt, det inträffar dagligen trafikolyckor i Malmö där oskyddade trafikanter blir påkörda, tempot i trafiken är uppskruvat, unga killar leker i sina bilar, smockan hänger i luften när framkomligheten upplevs hindrad av en eller annan orsak. När det blir så uppenbart att någon med flit ställer sig i vägen så blir det bara för mycket för den som redan är uppe i varv. Tyvärr ter ju sig verkligheten allt för ofta annorlunda när man sitter i en stålbur på över ett ton, med händerna på en ratt och foten på hundratals "hästar". Omgivningen blir liksom mer avlägsen och beteenden som hade fått en att rodna av skam om man befann sig i en annan situation blir nu nästan naturliga.

Jag har själv varit en ung kille bakom ratten på en sportbil och betedde mig då flera gånger allt annat än omdömesgillt. I efterhand är det lätt att tycka att det vore rätt åt mig om jag blivit av med körkortet, men den inställningen hade jag knappast då. Jag lugnade dock ner mig väsentligt efter att ha åkt på en fortkörning där kortet klarade sig med en marginal på knappa 3 km/h. Vad kan jag säga, det var 8 år sedan och jag var allmänt omedveten. Min och många unga mäns inställning till bilen kan väl liknas vid den amerikanska vapenlobbyns inställning till rätten att bära vapen. Mycket har dock hänt med mig sedan dess…

Det hela rapporterades i både DN och Sydsvenskan.

Dagen efter var jag på miljöförvaltningen i Malmö när en pedagogisk satsning på ”lärande för hållbar utveckling” startade. Projektet ska hålla på till 2014 och förhoppningen är att en mycket högre medvetenhet ska genomsyra Malmö. En rad lyckade projekt som redan genomförts lyftes fram och det var riktigt roligt att se hur många eldsjälar som jobbar långsiktigt för att vända utvecklingen. Några politiker talade om framtiden bland andra Lari Pitkä-Kangas (mp) kommunalråd med ansvar för stadsekologi och Mats Pertoft (mp) riksdagsledamot och talesman i skolfrågor. Jag blev på riktigt gott humör av detta, det är så lätt att fastna i allt som inte går åt rätt håll.

Och så i måndags, var jag på stadsbiblioteket och lyssnade på ett föredrag av en ekonomiprofessor i min smak, nämligen Mats Alvesson. Han utgick från sin bok ”Tomhetens triumf”. Som handlar om ”grandiositet, illusionsnummer och nollsummespel”. (Nästa samma föredrag hittade jag senare videofilmat från Malmöhögskola.)

Kärnan i Mats budskap är att, eftersom våra basbehov redan är tillfredställda så ägnar vi allt mer resurser och tid åt överflödskonsumtion dvs. sätter allt mer ”guldkant” på tillvaron. Allt för att motivera fortsatt konsumtion (och ekonomiskt tillväxt), till och med de mest basala tingen har laddats med grandiositet. Det kan gälla kalsonger, badrum, sängar, handväskor, drycker eller yrkestitlar. Det goda livet har blivit något som man i allt större grad behöver köpa sig istället för något som man lever. Alla ytor ska se tilltalande ut, medan det som finns under ytan inte behöver ha någon substans.

Illusionsnummerna består i att det ofta är mer framgångsrikt/tilltalande att verka göra något bra, att verka vara sympatisk eller lyssnade, än att ta sig an den komplicerade och mångtydiga verkligheten och faktiskt i praktiken låta det man pratar om genomsyra vad man verkligen sysslar med. Pr-branschen sysselsätter allt fler och det läggs ca 50 miljarder på marknadsföring i Sverige, vilket kan jämföras med de 42 miljarder som staten satsade på utbildning och universitetsforskning år 2007.

Ett nollsummespel uppstår då alla är lite tjusigare och man faktiskt inte stiger i anseende fast man har satsat på ”de rätta attributen”, det krävs liksom bara för att man ska hänga kvar. När alla grannarna har både renoverat badrummet och köket så kan du inte känna dig lika nöjd med ditt nya kök. Att åka till Kanarieöarna är liksom inte så givande är kollegorna solar i Thailand. Eller när alla militärer har blivit officerare så är det inte så kul att vara kapten längre. Mats Alvesson var mycket underhållande och lockade till många skratt trotts det allvarliga ämnet. Mitt intryck efter fördedraget var att han kunde ha lagt mer tid på psykologin bakom dessa fenomen och varför vårt samhälle uppmuntrar dessa fenomen i en sådan omfattning.

En liten iakttagelse från dessa tre evenemang var att de alla tre engagerade många tjejer och kvinnor. I klimatmanifestationen var den mest representerade gruppen, tjejer under 25 år (minst representerade var nog män över 50 år) . När det gällde ”lärande för hållbar utvecklig” tycktes det vara kvinnor mellan 30 och 40. På föredraget om ”Tomhetens triumf” var det kvinnorna runt 60 år (medan personer under 30 var lätträknade).