I tisdags var jag på hållbarhetskonferens med tongivande personer från politiken, näringslivet och forskningen där man diskuterade hur hållbarhetsfrågorna formar framtiden och förutsättningarna för samhälle och företag.
Om jag ska välja ett ord för att sammanfatta det som talarna och deltagarna förmedlade så var det:
Om jag ska välja ett ord för att sammanfatta det som talarna och deltagarna förmedlade så var det:
kollektiv frustration
Vi vet sedan länge vad som behöver göras och hur lite tid vi har på oss innan risken för oöverskådliga konsekvenser blir orimliga, ändå händer så lite. Att då dessutom bli direkt motarbetad av regeringen när det gäller det arbete som vissa kommuner lyckats åstadkomma genom att t.ex. ställa högre krav på energieffektivt byggande än den statliga lägsta normen, det blir bara för mycket.
Visst är det på ett sätt lite hoppingivande att det finns så många som är frustrerade, men samtidigt är det ju alldeles för få och dessa personer har för lite inflytande för att få till stånd de förändringar som krävs.
Det är ju som Viktoria Walldin sa på konferensen, vi har gett tjuven till uppgift att lösa brottet. Inte konstigt att vi är frustrerade!
Anders Wijkman var där och hade ju som vanligt kloka tankar att förmedla.
De som sitter på makten över resurserna är de som älskar sin stora villa, sin bil, sin biff, de senaste teknikprylarna och långresan till solen och upplevelserna. Så länge det är så kommer inget att förändras.
I Malmö är vi ju fortfarande inte överens om det inte är vettigt att fortsätta bygga villaområden på åkermarken eller att det är rimligt att bilarna ska få mindre utrymme så att cykeln och kollektivtrafiken får ta mer plats.
Så här dagen efter stormen Sven är det svårt att förstå varför det är kontroversiellt att det inte räcker att nybyggda hus ligger minst 2 m över havsnivån, utan att 3 m måste var minsta gränsen (Sven pressade upp havsnivån till 1,58 m över normalt och då regnade det som tur var inte dessutom).
Jag tror inte att det är efterverkningarna från den blyade bensinen som gör det så svårt att fatta (även om det hade varit skönt med en enkel förklaring). Kanske är det så att kärleken till bilen, biffen och bungalowen är så mycket större än empatin till de som kommer att få lida av konsekvenserna av våra handlingar/ icke handlingar. Tur att historien innehåller personer som Gandhi, Martin Luther King och Nelson Mandela som har visat att människan kan vara så mycket större än vad vi vanligtvis är.
