Varför rädda bilindustrin?

Är ”svensk” bilindustri värd att räddas? Jag tycker att det är en berättigad fråga. Till att börja med så hänger den akuta krisen ihop med att de svenska bilmärkena Volvo och Saab ägs av den krisande amerikanska bilindustrin och denna industri tycker jag definitivt inte är värd att räddas. GM, Ford och Chrysler är ökända för sitt motarbetande av såväl klimat som miljöarbete. De har tillverkat allt tyngre och törstigare bilar i vad som kan liknas vid ett rent trotts mot alla som varnat för såväl peak oil, klimatförändringar och gynnandet av oljeproducerande diktaturer. Företagsledarna hade inte ens verklighetsförankring nog att inse att det var oklokt att komma till Washington i varsitt privatplan för att be om flera miljarder i räddningspaket. Nu kan man ju inte påstå att andra biltillverkare har varit några föredömen direkt men de amerikanska har utmärkt sig som bad boys.

I ett europeiskt perspektiv så utmärker sig Volvo och Saab som tillverkare av tunga och törstiga bilar. Det är också därför som Sverige utmärker sig som det land i Europa där nya bilar har högst koldioxidutsläpp, i snitt 180 g/km år 2007 mot europasnittets 158 g/km. Nu är ju siffrorna inte helt rättvisa eftersom de inte tar hänsyn till de bilar som tankas med inblandning av etanol och biobränsle, med korrigering för detta blir den svenska siffran för år 2007 169 g/km (jag vet inte vad det europeiska snittet blir med motsvarande korrigering). Utveckling har dock gått framåt under år 2008 och första halvåret var vi ner i 174 g/km utan biobränsle och 153 g/km med hänsyn till biobränsle. Tyvärr så kommer biobränslesiffran att påverkas mycket negativ av att bensinen nu är billigare än etanolen och att försäljningen av E85 därför halverades under november. När miljöbilspremien och andra förmåner försvinner nästa år så finns det en risk att den positiva trenden stoppar.

Om man tittar på enskilda märken i Europa var som sagt de svenska inga föredömen. Saab hade år 2007 ett snitt på 189 g/km och Volvo var nästan lika dåliga med 188 g/km. Det var klart sämre än stora konkurrenter som Daimler 181 g/km, BMW 170 g/km, Toyota 149 g/km, Renault 146 g/km och bästa tillverkarna PSA Peugeot-Citroën och Fiat med 141 g/km.

När det gäller Volvo så har den tunga stadsjeepen XC90 globalt sett varit deras bäst säljande modell i flera år (även under 2007). Miljötänkandet har fått stå tillbaka för starka motorer och beslutet att upphöra med satsningen på gasbilar i samma veva som man valde att ta fram en V8-motor säger en hel del om vilket miljöprofil man valt. Enligt tidningen Ny Teknik så jobbade en grupp Volvoingenjörer på fritiden för att pressa ner förbrukningen till miljöbilspremienivå på deras mindre modeller. Det låter ju lovande att det finns ingenjörer som har förstått det allvarliga läget, men jag tror att det fortfarande är rätt dåligt med förståelsen högre upp. Den nya något mindre stadsjeepen XC60 framhålls som ett framtidshopp för Volvo. Men om man tittar på utsläppssiffrorna så ser det inte så bra ut. Den stora stadsjeepen XC90 släpper med minsta motorn ut 219 g/km, den nya mindre stadsjeepen XC60 släpper med samma motor ut 199 g/km. Sätter man motorn i en Volvo V70 så sjunker utsläppen till 178 g/km och i den mindre V50 modellen så blir det 166 g/km, fast då nöjer man sig med tvåhjulsdrift. Motorn blir dessutom överdimensionerad i V50 som klar sig med en mindre motor och då endast släpper ut 118 g/km. Det hela visar tydligt hur tokig hela stadsjeeps idén med tunga fyrhjulsdrivna bilar är. Spännvidden på Volvos modeller är stor, klart sämst är stadsjeepen XC90 som med V8 motor släpper ut förskräckande 322 g/km, medan den lilla C30n i drivE utförande klarar sig med 115 g/km. Bilindustrin lyckades 1998 stoppa bindande krav på begränsning av koldioxidutsläppen från nya bilar i EU. Som motprestation lovade de att frivilligt uppfylla ett mål på 140 g/km till år 2008. Det är bara att konstatera att detta mål har det tagits lätt på. För varje såld stadsjeep med V8 så måste Volvo sälja 13 st C30 med snålaste motorn om snittet ska bli 140 g/km. Fast nu blir målet bindande och sänkt till 130 g/km, det träder dock inte i kraft fullt ut före år 2015, med de första sanktionerna år 2012.

När det gäller Saab så har man satsat hela miljöprofilen på etanolbilar, men utanför Sverige så har detta inte varit så framgångsrikt. Man kan väl konstatera att de svenska bilmärkena knappast kommer att saknas av miljömedvetna bilköpare i världen. I Sverige skulle utbudet av biobränslebilar minska, men när E85 är dyrare än bensin och övriga förmåner försvinner så lär inte saknaden bli så stor. Jag tycker att det är synd att Volvo har haft en så usel ledning och tagit så många dåliga beslut och visst skulle det kännas lite vemodigt om Volvo lades ner. Både farfar, morfar och pappa har haft flera Volvobilar, men när pappa köpte ny bil senast så lyssnade han på mig och köpte en Toyota istället (den var klart bättre miljömässigt än motsvarande Volvo).

Personligen så skulle jag ha svårt att köpa en bil av en tillverkare som fortsätter att utveckla stadsjeepar trotts klimathotet, vilket innebär att ingen av de större biltillverkarna lockar mig.

Klimatet som religion

Kan man säga att klimatfrågan är religiös?
Det beror väl på vem som frågar men för egen del så måste jag säga att mitt engagemang kan liknas vid ett religiöst. För många har detta en negativ klang men låt mig förklara.

Det jag syftar på är att klimatfrågan i hög grad avgör vad jag gör eller inte gör. Det är en fråga som jag anser är av avgörande existentiell art och som jag i egenskap av privilegierad västerlänning identifierar mig stark med. Det är också anledningen till att jag gör en massa saker som jag egentligen tycker är rätt otäcka (fast som ofta visar sig vara helt ofarliga). Klimatfrågan har fått mig samhällsengagerad till den grad att jag blivit fritidspolitiker (i mp), fått mig att gå med i styrelsen för min bostadsrättsförening, inneburit att jag utmärkt mig socialt genom att agera i enlighet med min övertygelse och fått mig att delta i olika offentliga manifestationer. Egentligen är jag en ganska blyg person men jag har helt enkelt tvingats inse att jag har ett personligt ansvar som sträcker sig bortom mina egna aktiviteter och om inte jag som känner så stark för frågan gör en rejäl insatts så kommer det aldrig att ske någon kursändring.

Jag är inte säker på varför just jag har blivit så engagerad när så många i min omgivning inte alls verkar tillmäta problemet samma betydelse.

Kanske är det ett behov av en mening i livet det som ger näring åt engagemanget. Om mitt liv hade kretsat kring sport, resor, mode eller bilar så hade jag kanske inte brytt mig så mycket. Kanske var det min uppväxt, mammas religiositet, erfarenheter från söndagsskolan, det jag lärde mig på skogsmulle och sommarloven på landet i Småland som lagt grunden till min inställning. Otillfredsställelse kring vad vår kultur har att erbjuda har säkert varit en katalysator. Insikten om hur de som inte bryr sig om varken klimat eller miljö tänker och vilken makt de har helt enkelt gjort det nödvändigt att agera.

Frågan handlar dock inte om blind tro i mitt fall. En stor skillnad mellan mitt förhållande till klimatfrågan och en övertygad troendes förhållande till sin religion är att jag tror medan den religiöse vet.
Jag tror att vetenskapsmännen har rätt när de säger att vi måste vända utvecklingen för att inte riskera en gigantisk katastrof. Den troende vet att de heliga skrifterna innehåller sanningen och allt man behöver veta. Visst är det så att skillnaden mellan att tro något och att veta något inte är så stor om man inte är beredd att ompröva det man tror. Jag kan dock säga att jag hade en annan syn på miljö och klimatfrågor innan jag satte mig in i problematiken. Dessutom fortsätter jag att fördjupa mig i frågan och jag tar även del av vad de så kallade skeptikerna har att säga. Om det skulle visa sig att våra utsläpp inte spelar någon större roll så skulle jag främst bli lättad.

Människan är en varelse som är i stort behov av en tro för att definiera tillvaron, det kan handla om tron på familjen, tron på någon auktoritet, tron på den tekniska utvecklingen eller tron på tillväxten (det går också att kombinera en eller flera av dessa). I alla dessa fall så kan dock blind tro och brist på ifrågasättande leda till storskalig katastrof.

För mig behöver det inte finnas en motsättning mellan att vara religiöst troende och att vara engagerad i klimatfrågan. Faktum är att jag tycker att det är märkligt att tro att livet på jorden är skapat av gud och sedan komma till slutsatsen att det inte gör så mycket om vi helt ändrar förutsättningarna för denna skapelse. Jag är själv inte utövande troende men känner vördnad inför så väl KG Hammars kristna tro som Dalai Lamas och Thich Nhat Hanhs buddhistiska praktik. När jag hörde talas om indianerna som planerade sju generationer framåt så blev jag djupt rörd. Jag tror inte att en människa kommer att mogna och uppnå sin potential om den inte grunnar på de existentiella frågeställningarna.

Genom historien så har framsteg ofta gått hand i hand med ett engagemang som kan beskrivas som i det närmaste religiöst, inte så sällan så har religiösa människor varit förgrundsgestalter och en viktig kraft för förändring. Jag tänker på slaveriets avskaffande (Kväkarna), Indiens frigörelse (Mahatma Ghandi), rörelsen för kvinnlig rösträtt (Elin Wägner), medborgarrättsrörelsen i USA (Martin Luther King), fredsrörelsen under Vietnamkriget och frihetskampen för apartheids avskaffande i Sydafrika (Nelson Mandela).

Det är med glädje som jag ser att Svenska Kyrkan håller ett interreligiöst möte för att samla världens religioner för att gemensamt påverka i klimatfrågan. Som jag ser det så har både den kristna högern i USA och de muslimska fundamentalisterna rätt när de beskyller varandra för att tjäna ondskan. Blind tro är farlig oberoende av vilka heliga skrifter man uttolkar. Jag anstränger mig för att ha ett öppet sinnelag och vara lyhörd för alternativa synsätt. Ett är dock säkert, att jag satte mig in i klimatfrågan innebar att mitt liv tog sig en ny riktning. PS bilden är ifrån klimatmanifestationen den 6/12 i Malmö.