Sammanfattning av år 2015

Ytterligare ett händelserikt år är till ända, det varmaste som hittills uppmätts. 2014 års rekord höll bara ett år. Det finns fortfarande folk som inte tror att människan påverkar klimatet och ännu fler som inte tycker att de behöver bry sig.

Mycket jobb återstår för att närma sig en hållbar utveckling. Nu jobbar jag i både MKBs styrelse och i Tekniska nämnden. Det ska bara vara en tidsfråga innan MKB tar ut en större del av parkeringskostnaderna direkt av bilisten istället för på hyran. Det är redan idag svårt att hyra ut garageplatserna i nya hyreshus så det finns all anledning att bygga färre garage och sänka dessa byggkostnader. MKB har kommit igång med byggandet, nu gäller det bara att se till att det inte är de gröna gårdarna som förtätas bort. Det gäller också att vara vaksam så att vi minskar segregeringen istället för att ytterligare förstärka den, det är en stor utmaning när mycket ska byggas snabbt. Om vi lyckas så tar vi flera små steg mot ett Malmö där det är bättre att leva.

Och visst ska gatukontoret bygga fler cykelbanor, vi behöver plats till cykeln och bilisterna uppför sig ofta bättre om de inte har så breda gator. Detta är ju enkelt. Och inte ska vi subventionera villabebyggelse samtidigt som vi behöver pengarna till bostäder inne i staden och dessutom ska bevara Sveriges bördigaste åkermark. Enkelt att förstå, men något som man ständigt behöver påminna politiker och tjänstemän om.

Även detta år gick jag emot den starka resetrenden när jag inte flög i år heller. Även de som borde veta bättre far och flyger kors och tvärs. Jag lyckades i alla fall stoppa en resa med Tekniska nämnden som skulle skicka politiker till Dubai för att studera Internet och miljöarbete!!! Det var en och annan som blev väldigt besviken... men jag misslyckades stoppa resan till Kalifornien för att skicka politiker att studera musikfestivalen Coachella för få inspiration till Malmöfestivalen. Det är beklämmande hur lättvindigt man motiverar långväga resor när man själv får åka med och slipper betala. Jag förstår inte hur resandet lyckats bli nära nog meningen med livet för så många. Men å andra sidan förstår jag inte heller hur unket tankegods från 30-talet blivit så gångbart igen. Det är märkligt och mycket skrämmande.

Men som tur är så har jag ändå ett härligt liv. 2015 har varit ett riktigt bra år!

Sammanfattning av år 2014

Till sist blev det tid för en sammanfattning av 2014. Klimatfrågan var lika aktuell som tidigare och i Malmö blev skyfallet den siste augusti en omskakande påminnelse om att det inte "bara" är fattiga människor som drabbas av klimatförändringen.

Det var ju valår och jag lämnade Stadsbyggnadsnämnden och styrelsen i bostadsrättsföreningen för att ta plats i Tekniska nämnden och styrelsen i kommunens fastighetsbolag MKB. Det känns fint att ha fått förtroendet att jobba vidare mot ett hållbart samhälle. Det återstår mycket arbete...

De fyra åren i Stadsbyggnadsnämnden har varit väldigt givande och jag tycker jag lyckats göra skillnad i flera viktiga frågor. Visst var det frustrerande emellanåt och visst togs det flera beslut som var i fel riktning (stoppade solceller på Köpenhamnsvägen, Södertorpsgårdens bygge i park istället för på parkering, Entrés flytt av livsmedelshandeln...). Men trotts detta är jag övertygad om att det blivit sämre om inte jag hade lagt min energi på att göra Malmö grönare.

Allra viktigast var nog arbetet med att sänka kravet på antalet nya bilparkeringar vid bostadsbyggande. Bilden är från Västra Hamnen i Malmö, vårt skyltfönster mot världen, men också med stora trista markparkeringar som i och för sig ska byggas bort med tiden.

 Det krävdes oväntat mycket jobb innan parkeringsnormen från 2010 verkligen började användas som det var tänkt. Det fanns motstånd från några tjänstemän, politisk ovilja, opposition som inte alls ville ha minskade p-krav, kryddat med en osäkerhet kring vad förändrat arbetssätt vid handläggandet av bilparkeringskraven skulle innebära för stadsbyggnadskontoret. När vi till sist väl lyckades tillämpa den nya normen på Stadsbyggnadskontoret så slapp t.ex. MKBs nya kollektivhus i Sofielund bekosta ett två plans p-däck och skolbarnen på Sofielundsskolan slapp där med bli granne med ett p-däck.

MKB fick även möjlighet att bygga Greenhouse Augustenborg (bilden) ett spjutspetsprojekt med tydlig hållbarhetsinriktning. De 46 lägenheterna behövde endast ordna 16 bilparkeringar, jag tyckte i och för sig att man gott kunde få slippa bilparkeringskravet helt. Parkeringarna blev i alla fall försedda med laddstolpe för att vara anpassade till fossilfri bilism. Det blir istället cykeln som blir prio 1 med säkra cykelparkeringar, en cykelverkstad och uthyrning av lådcykel. För de tillfällen då bilen behövs så ger en bilpool tillgång till bil utan att man behöver äga den.

Vi fick fram planerna för hållbart resande i Västra hamnen och Limhamns hamnområde. När det gäller utbyggnaden av Limhamn så saknades det en övergripande plan för trafiken trotts att planen var att skapa blandad stadsbebyggelse. Det blev stor skillnad på trafikfrågan i den första och sista planen som togs i området under mandatperioden.

En annan viktig fråga jag gjorde skillnad i var förskolornas och skolornas prioritering av utrymme för barnens utomhuslek och de anställdas önskan att kunna parkera på skoltomten. Trotts att det fanns tydliga riktlinjer för att barnen skulle prioriteras före bilparkering så planerades många nya förskolor med bilparkering även om den minsta rekommenderade lekytan inte kunde uppnås. Ett enträget arbete ändrade dock prioriteringen i flera ärenden till sist. Nu pågår ett arbete där det ska blir ännu tydligare att barnen verkligen SKA prioriteras före parkeringen.

2014 var också året då jag tog farväl av en älskad följeslagerska. Det var väldigt vemodigt!

Även detta år gick jag emot normen när jag inte flög i år heller. Som privatperson så är det ju ofta konsumtionen av flygresorna som har störst klimatpåverkan. Visst är det strålande om man inte kör så mycket eller om man har skaffat en snålare bil, men en enda resa till Thailand eller USA motsvarar ett helt års bilkörning i klimatpåverkan, för varje flygpassagerare! För en familj på fyra blir det fyra års bilkörning på en enda resa. Nu är det mer än 10 år sedan jag flög senast, det känns bra!

Min mobil är nu inne på sitt elfte år och den fungerar fortfarande. Visst har det varit lockande att kvittera ut en gratis Iphone 5 på jobbet, men det är ju inget jag egentligen behöver för att kunna prata i telefon. Ska man leva som man lär så får den gamla tjäna lite till innan skrotningen.

På det stora hela så har livet varit gott 2014. Visserligen lite mer grått i skägget och förhoppningsvis lite klokare. Med en käresta som gillar grått och klokt så blir ju livet gott!.

Tid att jorda mig

Nu börjar semestern! Planerna hålls på ett minimum, närvaron på ett maximum. Det är tid för en annan rytm, fördjupning och avkoppling. Utrymme att prova nya mönster och bana väg för ny inspiration.

Jag låter Lisa jorda mig och lyfter blicken...

Livet som en dans

Keep a fire burning in your eye
Pay attention to the open sky
You never know what will be coming down
I don't remember losing track of you
You were always dancing in and out of view
I must've thought you'd always be around
Always keeping things real by playing the clown
Now you're nowhere to be found

I don't know what happens when people die
Can't seem to grasp it as hard as I try
It's like a song playing right in my ear
That I can't sing
I can't help listening

I can't help feeling stupid standing 'round
Crying as they ease you down
Cause I know that you'd rather we were dancing
Dancing our sorrow away
Right on dancing
There's nothing you can do about it anyway

Just do the steps that you've been shown
By everyone you've ever known
Until the dance becomes your very own
No matter how close to yours another's steps have grown
In the end there is one dance you'll do alone

Keep a fire for the human race
And let your prayers go drifting into space
You never know what will be coming down

Perhaps a better world is drawing near
And just as easily, it could all disappear
Along with whatever meaning you might have found
Don't let the uncertainty turn you around
Go on and make a joyful sound

Into a dancer you have grown
From a seed somebody else has thrown
Go on ahead and throw some seeds of your own
And somewhere between the time you arrive and the time you go
May lie a reason you were alive but you'll never know

----------

Igår läste jag slut den fina boken "Tisdagarna med Morrie", idag blev jag introducerad för denna insiktsfulla sång av Jackson Browne.

Sinnesro

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total

att den släcker min indignation

över det som är fel, vrångt och orätt.

Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder

och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta

om möjligheten att nå en förändring

bara för att det som är fel är lag och normalt,

att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet

bara för att jag är i minoritet.

Varje ny tanke startar alltid

hos en ensam.

-----
Jag tycker att denna bön är så bra! De tre sista styckena kompletterar det första på ett så klockrent sätt.
Jag har känt hur viktigt det är för mig att hämta kraft från djupa källor för att undvika att drabbas av cynismens apati. Det är oundvikligt att det uppstår misströstan och tvivel när motståndet/ointresset är kompakt, men det finns hopp även när det är tillsynes hopplöst, man får helt enkelt fokusera på det som ger värdighet för där öppnas de vidare perspektiven. 

Sammanfattning av år 2011

Så var det åter dags att summera ett händelserikt år.

Året inleddes med att vi upptäckte att Shiela hade fått flera juvertumörer, efter en operation som var ganska besvärlig så kunde vi snart konstatera att det blivit ännu fler tumörer och vi insåg att detta kunde bli sista året med Shiela. Men sedan dess så har tumörerna hållit sig lugna och vi har kunnat njuta av både vår, sommar, höst och lite vinter. Jag hoppas att vi har flera år kvar ihop.

2011 har varit mitt mest aktiva politiska år så här långt. Efter ett år i Malmös Stadsbyggnadsnämnd kan jag konstatera att det ibland är långt mellan mål, policy och faktiska beslut. Det kan vara ett styvt jobb att argumentera för sådant som redan finns svart på vitt.

Det har handlat mycket om parkeringsnorm, förskolor och villaområden på åkermark. Tyvärr visade det sig ganska snart att många tjänstemän på Stadsbyggnadskontoret helt enkelt missat vi fått en ny parkeringsnorm så de jobbade helt enkelt vidare enligt den gamla normen. Efter en oväntat segdragen process så hoppas jag att vi snart ska ha fått alla att både förstå och tillämpa den nya normen. Det är inte utan en viss frustration som jag fått lära mig att många har väldigt svårt att släppa 50-talets syn på bilen. Att få den äldre mannen från villaområdet att se staden utifrån perspektivet hos den yngre kvinnan i hyreshuset är nog nästan lika svårt som att få kamelen genom nålsögat.

Andligt så har året varit utvecklande. Jag var på en helgretreat på Killans bönegård och fördjupade mig i Enneagrammet som jag har haft stor glädje av. Några gånger i månaden har jag träffat vännerna som jag gick Alpha-kurs med och fördjupat mig i existensens mysterium. Söndagarna i Immanuelkyrkan har varit en kraftkälla och tidskriften Nod en inspirerande upptäckt.

Nu några saker jag är lite extra nöjd med under året:

Jag lyckades helt undvika att flyga även i år. Det var mot allmänna trenden för året där utlandsflyget ökade ännu en gång, nu med hela 9%.

Jag är nu inne på mitt åttonde år med samma mobiltelefon.

Shiela och jag skänkte pant för 244 kr till Kooperation utan gränser och Vi skogen. Vi samlade färre burkar än förra året, men panten är nu 1 kr per burk så summan blev högre. Sedan har jag även fortsatt att skänka större delen av mina mötesarvoden för att stödja progressiva organisationer som Naturskyddsföreningen och Amnesty. 

Den gamle och havet

Handen var ovanligt stadig när det nya rakbladet strök över kinden. Blicken var hård och fuktig när han mötte den i spegeln.

Han hade spelat Brahms Requiem när den ljusblå skjortan och de beiga byxorna lagts fram igår. Vännen Hjalmar G:s vältummade bok låg kvar på soffbordet, bredvid stod flaskan med falsk tröst.

Taxin väntade, han tog upp nycklarna, vägde dem i handen men lade tillbaka dem, det fanns ingen anledning att låsa. Resan blev kort och tyst. Den förnedrande rullatorn lastades ur på piren, det var en befrielse att lämna den på vägen till bryggan. De semesterlediga flanörerna tittade, tvekade men höll avstånd, han var ensam på platsen, ensam och beslutsam.

Nere i vattnet kände han knappt kylan. Längtan efter vila var allt. Blicken neråt och inåt, ljudet av röster var ett mummel, det inre dånet en tsunami. Kroppen hade egen vilja, men han tänkte inte låta sig besegras av svaghet, inte igen, inte idag.

Så kom då lugnet, frigörelsen, kroppen som varit så tung flöt så lätt, det var tyst, tsunamin hade passerat, inte ens ett lätt dunkande störde längre.

Brandbilarna kom först, sedan ambulanserna, sist polisen. Vitala unga människor hämtade kroppen och försökte tvinga igång den. Men han hade avsagt sig alla anspråk, han hade lämnat för friheten och tänkte inte återvända.

Epilog

Ingen människa är en ö, våra livsöden flätas samman. Vi existerar både i samma och olika världar samtidigt. Allt och alla hänger ihop om man verkligen skärskådar alla samband. Vi varken kan eller behöver begripa allt. Det sägs att den som älskar livet mer än dess mening har sitt hjärta fullt av både glädje och vemod, det tror jag på.

Åter från kongressen i Karlstad

Jag har varit på min första Miljöpartikongress. Det var en härlig upplevelse. Tre dagar fulla med seminarier, debatter och omröstningar som fyllde mig med mental energi . Jag tror aldrig att jag träffat så många sinsemellan olika människor som har haft så mycket gemensamt.

Upplevelsen var total, det både syntes, hördes och kändes. Syntesen som uppstod mellan eldsjälarna och pragmatikerna var härlig att uppleva. Det var föreningen mellan kärleken till livet och den mer resultatinriktade målmedvetenheten vilka tillsammans mynnade ut i en pulserande demokratisk anda. Jag förstod för första gången vilken enorm betydelse som denna dynamik har.

Det var nästan något högtidligt över debatterna ibland. Vi påminndes flera gånger om vikten av respekt och ödmjukhet inför varandra, alla vi som kommit samman från hela vårt avlånga land för att rådslå och sätta kursen för framtiden. Det som uppstod på denna plats kan inte ens de skickligaste pr-strategerna komma i närheten av, för engagemanget kom inifrån människorna. Drivkraften kom från vissheten om att vi kan förändra och insikten om att det är både bråttom och väldigt viktigt.

Jag uppskattade verkligen denna upplevelse, särskilt med tanke på att kommunpolitiken ibland kan kännas väldigt platt. Intresset av att förstå eller ens lyssna på de andra kan vara i det närmaste obefintlig och ibland har jag undrat om vi bara spelar upp ett skådespel. Men jag är egentligen övertygad om att vi kan lära av varandra bara det finns en vilja att förstå och en respekt för varför vi är där.

Till sist en länk till talen av de nya språkrören Åsa och Gustav.

Summering av år 2010

Återigen har ett händelserikt år passerat. När jag blickar tillbaka så ser jag att de stora händelserna under 2009 gav mognad och bar frukt under 2010. Livet var trivsammare under året än vad föregående år hade varit.

Första halvan av året var jag singel (liksom jag varit större delen av 2009), det var nyttigt för självkännedomen, men längtan efter mer ledde till att jag efter ett tag sökte mig utåt och till nya sammanhang. Av en händelse gick jag till Immanuelskyrkan en söndag, det visade sig helt oväntat vara så givande att jag fortsatt gå dit och dessutom hoppade jag på en Alpha-kurs. Jag upptäckte det fina med en djupare samvaro där existensen står i centrum. Det var faktiskt så givande att jag hoppade på ytterligare en Alphakurs på hösten när jag fick frågan om jag ville vara med som en av ledarna.

Efter att ha dejtat en kvinna som visade sig vara psykolog så upptäckte jag Ennegrammet som med en fascinerande träffsäkerhet beskriver människotyper utifrån det undermedvetna. Denna kunskap har gett mig betydligt större förståelse av både mig själv och mina medmänniskor.

Under sommaren såg jag min före detta allt oftare och en bit in på hösten så kändes det naturligt att vi åter delade lägenhet. Shiela (hunden) var mycket nöjd med denna utveckling.

Valet var så klart en stor händelse. Jag var aktivare än vid förra valrörelsen, men måste erkänna att opinionssiffrorna var ångestframkallande och att valarbetet blev en del av min terapi. Inte heller denna gång så handlade valet om de långsiktiga ödesfrågorna och det blev ekonomerna Reinfeldt och Borg som fortsätter styra landet med fokus på tillväxtsiffror, konsumtion och arbete. Som tur var så skiftades inte makten i Malmö så jag fick fortsätta arbetet med framtidsfrågorna i min hemstad.

Stadsdelspolitiken tuffade på, den ekonomiska krisen glömdes bort vad tiden gick och det blev åter utrymme för lite mer grönt förändringsarbete. Det blev lite mer rättvisa bananer, oftast grönare remissvar och ett gott samarbetsklimat. Spänningen inför valet och kraftansträngningen under krishanteringen lämnade dock inte utrymme för några tydliga hållbarhetsframsteg. Men bättre måluppföljning, nya miljömål och en egen budgetpost för grön omställning har skapat förutsättningar för att ta större steg under kommande år.

När jag engagerade mig politiskt så var det med insikten om att de långsiktiga utmaningarna kräver ett nytänkande kring resurser (både materiella och sociala) och att arbetet måste börja lokalt. Jag är övertygad om att vi kan planera vårt samhälle betydigt klokare! Just stadsplaneringsfrågorna visade sig vara de frågor som väckte min största iver, de vägval vi gör här kommer att sätta spår i flera hundra år. Ibland fick stadsdelsfullmäktige svara på stadsbyggnadsremisser och jag vågar påstå att det var mitt engagemang som såg till att våra svar tog med de stora ödesfrågorna.

Efter valet så var stadsbyggnadsnämnden högt upp på min önskelista och det var med bultande hjärta jag gick upp på miljöpartiets medlemsmöte för att tala om varför jag var den bästa kandidaten. Det gick vägen och denna mandatperiod kommer jag att göra mitt yttersta för att Malmö ska gå från vision till verklighet och verkligen skapa förutsättningar för den hållbarhet som vi är så beroende av. Det känns verkligen som ett privilegium att få denna chans.

Annat som jag är nöjd med eller lite stolt över under 2010:

Jag fortsatte skänka mitt politikerarvode på ca 25.000 kr till organisationer som bedriver miljö och solidaritetsarbete. Under de fyra år jag varit stadsdelspolitiker har det blivit nästan 100.000 kr, vilket jag föreställer mig har inneburit att mitt politiska uppdrag har fått ett betydligt större genomslag än det annars hade haft. Mitt nya uppdrag i stadsbyggnadsnämnden kommer inte att ge lika högt arvode (jag blir en vanlig ledamot) men jag tänker fortsätta att låta mitt politiska arbete mångfaldigas genom att ge bort även detta arvode.

Jag har inte flugit under året, varken privat eller i jobbet. Det var mot trenden i Sverige där flygresandet ökade med 5% (utrikes +8%) trots Eyjafjallajökull och klimatförändringar.

Vindkraftverket som jag köpte en andel i har nu stått för min elförsörjning under ett år. Det visade sig vara en lyckad investering även rent ekonomiskt när kärnkraften fortsatte att krångla och elpriserna sköt i höjden.

Shiela och jag fortsatte samla burkar som vi skänkte bort panten på, det blev 170 kronor.

En liten praktisk pryl som jag införskaffade var "RazorPit Razor Blade Sharpener" som används för att rengöra rakhyveln, den har ungefär fördubblat livslängden på mina rakblad. Den kostade 240 kr, men denna kostnad är igensparad på mindre än ett år. Det känns bra att halvera antalet kasserade rakblad.

Mohandas G

Så upptäckte jag till sist Mahatma Gandhi när jag läste Zac O Yeahs biografi ”Mahatma”. Denne orädde man har med sitt ”icke våld – icke samarbete” inspirerat några av världens modigaste människor till att lyckats med det till synes omöjliga.

Det är så lätt att välja rädslans väg, att endast se våldets väg som det framkomliga, detta trotts att historien gång efter gång visat att våld föder våld och att både de som utsätts för och utövar våld blir offer.

Gandhi sa:

”Öga för öga gör hela världen blind”

Trotts denna insikt så är ryggmärgsreflexen så ofta att våld måste bemötas med våld, det antas vara en snabb lösning men erfarenheten säger att resultatet nästan alltid blir att problemen förvärras och att något ännu värre skapas.

Jag känner inte till någon väpnad revolution som inte skapat massivt lidande och exemplen på när revoltörerna förvandlas till just det man revolterade emot är överväldigande.

Zimbabwe, Iran, Ryssland, Grekland, Kuba exemplen är otaliga.  

Detta kan nog de flesta se, det blir däremot betydligt svårare att se att:

“Earth provides enough to satisfy every man's need, but not every man's greed.”

Vi vill gärna tro att vi förtjänar att ha det bra samtidigt som vi rationaliserar världens otroliga orättvisor med att det inte är vårt problem eller att de drabbade har sig själva att skylla. Detta synsätt har vi även när man kan se att vårt levnadssätt är den direkta orsaken till lidandet eller om man ser till klimatet bäddar för nytt lidande.

Frihetskämpen Winston Churchill avskydde Gandhi eftersom han var ett hot mot imperiet på samma sätt som amerikaner i södern avskydde Martin Luther King eller regimen i Sydafrika avskydde Nelson Mandela. Vår historia ger oss anledning att vara ödmjuka…

Inom politiken finns det ett talesätt som säger att: “Om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så kommer folk att börja tro på den”. Detta stämmer enligt min erfarenhet, men när man bara är intresserad av att vinna och därför bortser från metoderna så kommer det man förlorat på vägen vara betydligt värdefullare än själva segern.

Jag blev inspirerad av Gandhi och instämmer med Albert Einstein:

” Generations to come, it may well be, will scarce believe that such a man as this one ever in flesh and blood walked upon this Earth.”

Vad jag tar med mig från denna bekantskap vet jag inte riktigt ännu, men att man måste våga vara modig står helt klart för mig ännu en gång.

Nya tag

Ribban i oktober

Valet var en besvikelse, även om det märktes redan veckorna före vartåt det lutade så kändes det tungt med ytterligare fyra förlorade år för det viktiga omställningsarbetet. Sedan sjönk det in (precis som för fyra år sedan) att det finns flera arenor, även om regeringen är viktig så tas det beslut på så många fler nivåer.


I Malmö kan det arbete som påbörjats förra mandatperioden fortsätta (de rödgrön behåller makten). Jag blev t ex riktigt upplivad när jag läste det andra dialog pm:et kring hur Malmö ska utvecklas på lång sikt "Så förtätar vi Malmö!". Malmö ska hållas kompakt, bebyggelsen ska vara blandad och det blir ingen fortsättning med ”villamattor” över Skånes bördigaste jordar. Biltrafiken ska vara en mindre del av transportsystemet så det blir spårvagnar och satsning på cykel. Om detta dokument blir styrande de närmsta 30 åren så kan det bli riktigt bra! Dessutom kommer Ribban att förbli en frizon utan reklamskylltar och muzak.

Nu sitter jag och klurar på om jag ska nominerar mig för uppdrag i Region Skåne eller i Malmö. Entusiasmen är återställd och jag har inte låtit mig nedslås, det är mycket jobb kvar som behöver göras…

Enneagram

Jag fick en aha-upplevelse när jag snubblade över Enneagrammet som beskriver nio olika personlighetstyper. När jag hittat min typ så var det bara att förvånas över hur träffsäker beskrivningen var. Det var som att få en karta till mitt inre och kunna konstatera att den som gjort kartan hade god kännedom om ett landskap där jag endast gått på känn och därför inte skaffat mig en helhetsbild. Vad jag förstår bygger det hela på djupare kunskap av människans psyke, kunskap om att vi i grunden är väldigt lika i hur vi formas mentalt men också att den mentala utvecklingen kan ge vitt skilda personligheter utifrån likartad uppväxt.

Att jag blev så fascinerad beror nog mycket på mitt förhållande med min före detta sambo. Att vi inte upplevde världen, oss själva eller varandra på samma sätt förstod jag ganska snart. Jag upplevde att hon var en paradox i mycket (även hon hade svårt att begripa mitt beteende ibland). När jag sedan intresserade mig för klimatfrågan och engagerade mig politiskt så såg jag hur vi människor ofta talar förbi varandra, det som var så tydligt för mig kunde vara nästan omöjligt för andra att se. Jag misstänkte att bristande intellektuell förståelse, social indoktrinering och ren egoism var grundorsakerna till att vi inte kom någon vart. Nu kan jag se att det ofta handlar om hur olika vårt undermedvetna har präglats, vad vi upplever som ideal, vad vi inte vill kännas vid och vad som känns bekvämt för oss, vår personlighet helt enkelt. De allra flesta är omedvetna om hur våra drivkrafter påverkar verklighetsuppfattningen och har svårt att begripa människor med andra drivkrafter, det är lätt att avfärda dem som dumma eller ännu värre rent av onda.

Att personligheten är något som grundläggs tidigt tror jag är oväntat för många, men när man ser tillbaka så fanns mönstren där redan i barndomen, sedan handlar det mycket om hur ”väl” man lyckat anpassa sig till de utmaningar som uppstått, men grunden var lagd redan när vi började bli självmedvetna.

För mig var den vidgade mentala förståelsen verkligen givande. När jag och min före detta läste beskrivningarna så framstod våra mönster kusligt tydligt. Men vi såg nu varandra i ett nytt ljus och det gjorde det hela väl värt även de mindre smickrande upptäckterna. Vi kunde le åt de tokiga missförstånden vi upplevt och mycket som en gång var obegripligt gick nu att förstå.

Jag trodde redan tidigare att människor sällan går in för att vara hänsynslösa och grymma utan tvärtom att de allra flesta vill vara bra människor. Jag hade dock en mycket diffus bild av vilka andras inre drivkrafter kunde vara och hade inte förställt mig att det kunde finnas så sammanhållna personlighetstyper. Men när jag läste beskrivningarna så började jag se på folk i min omgivning utifrån ett annat perspektiv och mycket klarnade.

Redan tidigare så försökte jag se det barnliga i andras paradoxer (och mina egna), istället för att bli arg och fördömande (ibland är det svårt). Enneagrammet gjorde det lättare att skilja på människan och personligheten. Jag kan varmt rekommendera att ta en titt på sig själv utifrån Enneagrammet, det finns säkert något att upptäcka (även om det kan ta emot)

Länk till beskrivning av Enneagram

Senaste tiden

Jag vet att det var länge sedan nu...

Precis som förra året så tog det inre sig lite större friheter i maj. Plötsligt var jag på min första dejt för året och livet var väldigt spännande, möjligheterna obegränsade och modet stort. Något oväntat nådde jag tidigt toppen av turen och nerfarten var brant. Lite visare, fortfarande i kontakt, öppnar sig nu sommaren med ett skimmer av livets mysterier och oväntade vändningar.

Det är en veckas slutspurt kvar på jobbet, sedan stundar det tidlösa livet. Planer värjer jag mig från. Det blir tid för vila, fördjupning och spontanitet.

Tid för existensen

I mellan åt blir det utrymme för funderingar över existensen. Vem är jag, vad gör jag och varför? Det talas om olika ålderskriser, 13, 25, 30, 40, 50, 60… Men är det inte snarare faser med tillfälle att fördjupa, begrunda och förankra än en kris att ta sig förbi?

De existentiella frågorna har smugit sig på mig allt oftare de senaste tio åren. Eftersom människan egentligen bara kan se sig själv när hon speglar sig i andra så har jag blivit allt mer nyfiken på hur andra förhåller sig till livet och vad det innebär att vara människa. Existensen kräver både sitt utrymme och sammanhang. Min erfarenhet är att funderingarna ofta hålls på avstånd eller försvinner i ”livspusslandet”. Det har varit likadant för mig (helt omedvetet). Kanske beror det på att frågor som berör våra innersta drivkrafter hotar att ge svar som man inte vill ha eller att vi är så uppe i varv att vi inte klarar att blicka inåt. Kanske är det kunskapen om döden som håller funderingarna på avstånd. I mitt fall har jag behövt skakas om lite för att bli redo för funderingar med nya infallsvinklar som har gett mig nya prioriteringar.

Innan jag träffade min före detta så ägnade jag mycket av min uppmärksamhet åt killgrejer. Det var datorspelande, bilar och väntan på nästa häftiga pryl. I mitt innersta längtade jag efter kärleken (knappast unikt), men den tedde sig gäckande och krävande så det andra fick min tid.

När jag hittade kärleken så blev det ganska snart konkurrens om uppmärksamheten i mitt liv. Det var oväntat för mig. Det jag hade ägnat min uppmärksamhet åt hitintills hade format mig mer än jag förstått, det hade skapat min världsbild och belönat mig för uppmärksamheten. När jag tvingades dela uppmärksamheten så blev det en sorts ifrågasättande av vem jag var, vilket jag instinktivt värjde mig mot. Men när jag på djupet tvingades ta mig an mina värderingar så började en förskjutning och ett sökande efter sammanhang.

Det var inte så lätt att leva tätt inpå en annan människa när förälskelsen stillades. Jag förstod hur mycket barn vi människor är även som vuxna. Behovet av att skapa en familj gjorde att vi skaffade oss en hund och tillvaron formade oss med tiden. Det gav mig mycket positivt och min världsbild berikades när jag konfronterades med känslor och tankar som inte varit del av mitt liv tidigare.

När vi separerade ändrades tillvaron på nytt. Först blev det tyst och tomt. Jag hade inte valt den nya tillvaron själv och även om förändringen inte kom oväntat så var det en stor omställning. Först ville jag ersätta förlusten, men det visade sig vara fel drivkraft för att starta något nytt. Jag var helt enkelt tvungen att utforska den nya tillvaron och på sätt och vis lära känna mig själv på nytt under de nya förutsättningarna (det verkar vara ett tema i livet).

Min erfarenhet så här långt är att varje omställning har fördjupat tillvaron och lett fram till insikter. Det har dock krävt sina födslovåndor och känts väl ansträngande ibland. Just nu håller jag på att ta del av andras funderingar om livet, jag går t ex en Alphakurs och njuter av att göra nya bekantskaper och tränga in i sådant som berör existensen.

Jag är nyfiken på hur troende existentiellt förhåller sig till de framtidsutmaningar som vår världsutveckling ställer oss inför (t ex globalisering, befolkningstillväxt, resursknapphet och klimatförändring). Vad innebär begrepp som, solidaritet, etik och moral när vi lever i ett sådant överflöd medan vi via konsumtionen är direkt länkade till de som lever i armod. Hur förhåller man sig till det materiella kontra det själsliga när vi definieras så mycket av vad vi konsumerar och vår konsumtion dessutom har så stor påverkan på andra. Finns det någon livskraft eller motståndskraft i tron? Eller handlar den mer om överlevnadsstrategi, tillhörighet och hantering av döden?

Frågorna blir många, men känns angelägna. Förändring är oundviklig (och nödvändig), men vilka har vilja och kraft att forma den? Hur fångade är vi av ”den enda vägens politik” d v s evig ekonomisk tillväxt?

Jag tror att den positiva kraften måste komma inifrån och sprida sig via sammanhang som bryter dagens tankemönster. Kulturen måste utvecklas i takt med tekniken (och egentligen tvärt om).

I kristendomen är skillnaden mellan gamla och nya testamentet slående, vilket är naturligt, det skiljer ju upp till tusen år mellan dem. Men vilka är drivkrafterna två tusen år efter uppenbarelseboken? Spännvidden mellan t ex Caritas, Kristna fredsrörelsen och den kristna högern i USA är svindlande (och för mig väsensskild) . Vissa värderingar verkar envist hänga kvar ända sedan pyramiderna byggdes även om de är uppenbart destruktiva. Vi har alla dessa ”frön” i oss, men som flockvarelser så vattnar vi gemensamt det som växer i vår värld.

Tage Danielsson skrev:

”Människan har skapat Gud till sin avbild, längre räckte inte hennes fantasi.”

Det är viktigt vad vi fantiserar om…

Summering av år 2009

År 2009 var ett händelserikt år, det kändes bitvis som ett maratonlopp utan målgång. Först separationen från min käresta, sedan full fart med jobbet, Shiela, Stadsdelsfullmäktige, bostadsrättsföreningen och Miljöpartiets styrelse i Malmö (nytt för året).

Det var stundtals en smått overklig känsla över tillvaron, som bara rullade på. Som tur var fick jag hjälp av mina föräldrar med Shiela (TACK!) annars hade det aldrig gått. Jag iakttog civilisationens kollektiva självmord fortgå, såg bekymrade makthavare som manade till handling samtidigt som de ökade takten på den redan inslagna vägen mot kollaps. Den personliga frustrationen blandades till en bitter cocktail av saknad och sorg över tingens tillstånd. Ensamheten kom i fatt mig efter ett tag, jag sökte en lösning, träffade en längtande kvinna, men jag insåg att vi inte delade riktig samma längtan. Mötet gav mig dock djupare insikter och faktiskt lite ökat självförtroende.

När semestern var slut och krafterna började tryta redan efter första arbetsveckan så insåg jag att det behövdes en omstrukturering av tillvaron. Jag lämnade både min dejt och styrelseuppdraget för Miljöpartiet i Malmö. Ännu en kvinna hoppades på kärleken ihop och mycket var rätt, men till sist stod det klart att jag inte var redo för en större förändring. Dessa möten fördjupade självinsikten och det nya decenniet tar ett avstamp från det gamla.

Här är några aktiviteter och händelser som jag är lite extra glad/stolt över under år 2009.

Jag fortsatte att ge bort mitt politikerarvode på ca 25.000 kr till välgörenhet, hälften till humanitär solidaritet (så som Läkare utan gränser, Amnesty, Attac, Unicef, Vi-Skogen och Rädda barnen) och hälften till en hållbar utveckling via miljökamp (så som Greenpeace, Svenska naturskyddsföreningen, Miljöförbundet Jordens Vänner Stiftelsen utan djurförsök, Avaaz och Sea Shepherd).

Shiela och jag fortsatte att samla burkar och fick ihop 305 kr som skänktes till Vi Skogen och Kooperation utan gränser, det var något sämre än förra året men en hel del burkar ändå.


Vid EU-parlamentsvalet så stod jag bredvid en Piratpartist och delade ut Miljöpartiets valsedlar, det var ett lyckat val för både piraterna och miljökämparna.

I bostadsrättsföringen bytte vi bort ett bundet elavtal med Vattenfall och valde miljömärkt el från Skellefteå  Kraft istället. Visst var ordföranden lite nervös att det skulle bli dyrare, men jag försäkrade sturskt att det inte skulle bli så i längden, sedan kom köldknäppen och Ringhals var nere för underhåll. Jag är dock säker på att priserna sjunker och det känns väldigt bra att inte betala till Vattenfalls kolkraftverk och bonusar.

På jobbet påpekade jag för den miljöansvarige på företaget hur tokigt det skulle vara att först ha miljövecka och sedan börja låta trapphusen vara tända dygnet runt för att någon på direktörsvåningen tyckte att kontoret såg tråkigt ut utifrån. Efter några turer fick belysningen vara släckt tills någon trycker på knappen och sedan slocknar den igen efter några minuter (på samma sätt som tidigare).

Fruktskalen togs med till jobbet för kompostering även detta år. 10 kg bananskal lär räcka till biogas motsvarande en liter bensin. År 2010 hoppas jag att min bostadsrättsförening gör det möjligt att återvinna matrester hemma.

Jag lyckades helt undvika flyget, både privat och i jobbet. Jag har faktiskt inte flugit privat sedan 2002. Både inrikes och utrikesflyget minskade med 10% i Sverige år 2009.


Vindkraftsverket som jag köpte en andel i 2008 blev äntligen färdigt och var faktiskt det som producerade mest vindkraftsel i Sverige de fyra sista månaderna på året.


Hemma skaffade jag LED-lampor till lägenheten, det var lite skiftande med ljusstyrkan, men jag hittade snart lampor som passade till de olika rummen. Dessutom skaffade jag en "tamagotchi" i form av en solcellsdriven klocka. Jag hade varit utan klocka i mer än ett år sedan den gamla spräckt glaset som inte gick att byta. Min nya klocka pysslar jag dock ömt om.


På stadsdelskansliet så byttes tio bilparkeringar mot 400 cykelparkeringar och komplett källsortering infördes, det var inget politiskt beslut men jag inbillar mig att det delvis hade med min påverkan att göra.


Jag lyckades få Skanska att installera ett skymningsrelä på sitt kontor vid Malmös högskola efter endel envishet. Mina försök till påverkan av Malmöstads verksamhet som medborgare gick dock inget vidare, som tur är går det lite bättre som politiker.


Jag avslutade mina konton på Swedbank i Höör efter att pappa talat om att jag inte ens behövde gå till bankkontoret för att få det gjort. Det var skönt att inte bidra till finansfolkets bonusar på denna bank. Ekobanken fick dock en del insättningar under året.

Som slutspurt demonstrerade jag vid klimatmötet (COP15) i Köpenhamn, men makthavarna levererade inte och min övertygelse om att mer engagemang behövs stärktes. År 2010 är det valår och förhoppningsvis får miljöminister Andreas Carlgren snart göra något som passar honom bättre.