Före sommaren gjorde Piratpartiet succé i EU-parlamentsvalet. De lyckades föra fram integritetsperspektivet, många politiker var oförstående kring detta perspektiv och avfärdade det hela som ett uttryck för den gratiskultur som vuxit fram på Internet. Regeringspolitikerna tappade sin trovärdighet i integritetsfrågorna, vilket Socialdemokraterna redan tappat sedan tidigare. Man förstod helt enkelt inte djupet i farhågorna, man utgick från ett ekonomiskt perspektiv och såg den ekonomiska faran med en förändrad upphovsrätt. Visst är integriteten viktig men...
Det hetaste ämnet för ett halvår sedan var finanskrisen. Det talades om paradigmskifte pga ”härdsmältan” på finansmarknaderna och världsekonomin. Statliga garantier har nu givits, marknaden känner sig tryggare och det verkar råda en tyst överenskommelse om att inte störa ”återhämtningen”. Visst blev vissa lite väl giriga, men det är snart bra igen, nu måste vi fortsätta som tidigare. Utifrån perspektivet att det rådande ekonomiska systemet är en självklarhet finns det inget större behov av reflektion över vare sig orsakerna och konsekvenserna. Visst är det som inträffat allvarligt men…
Den stora frågan före finanskrisen var klimatfrågan. Rapporteringen var massiv, en vetenskaplig fokus utan motstycke. Visst överdrev kvällspressen i vanligt ordning, men huvudbudskapet var tydligt, vi måste göra något nu. Några år efter de värsta värmeböljorna, utan några riktiga dräparstormar eller andra spektakulära väderhändelser har det dock stillat sig. Det är ju bäst om vi koncentrerar oss på tillväxten och betalar någon annan för att förändra sig. Visst finns det saker vi kan göra här och nu men…
Som jag ser det är det olika perspektiv på tre områden som styr vad som händer/har hänt i dessa frågor.
Det ekonomiska perspektivet:
Är det ekonomiska systemet orsaken till problemen eller lösningen på problemen? Finns det behov att ändra det ekonomiska systemet eller fungerar det i stort sätt bra?
Tidsperspektivet:
Är det möjligt/intressant att titta ett par generationer framåt eller är det som händer bortom två mandatperioder ointressant?
Det existentiella perspektivet:
Vad är viktigt och värdefullt? Vad vill vi åstadkomma? Vad vill vi undvika? Behövs det visioner?
Perspektiv är viktiga, jag tror få är medvetna om hur påverkade deras syn på det som händer är av just perspektiven. När perspektiven i ett samhälle är få blir möjligheterna att påverka utvecklingen likaså.
PS.
Hur räknar man ut att en jobbskattesänkning på 10 miljarder skapar 10.000 jobb? Vilka problem löser en allmänt ökad privatkonsumtion bland löntagarna?
