Frusterad och besviken

Jag är besviken och frusterad! COP 15 blev en manifestation i kortsiktiga särintressen. Egentligen visste jag ju redan att den handlingskraft som visades av världens ledare för att rädda finansmarknaden, inte alls finns för att rädda vår civilisation. Jag tycker att det är absurt, men så kortsiktigt styrs vår värld. Köpenhamnsmötet utmynnade i ett dokument utan förpliktelser, det är BAU (Business As Usual) som gäller, mer tillväxt och vi blir lyckliga, nästkommande generationer får ta kollapsen bäst de vill, vi ska ju leva "drägligt" nu...


Självklart var jag på plats i Köpenhamn i den stora lördagsmarschen. Det var inspirerande, arrangörerna talade om 100.000 människor, polisen hade slutat räkna vid 30.000. Det var omöjligt för mig att göra en uppskattning, men det var i alla fall väldigt många som var där för att visa att klimatet är en ödes fråga. Jag träffade de vanliga engagerade miljöpartisterna som Lari, Mia, Fredrik, Karolina och flera till. Även en granne och några kändisar som Maria Wetterstrand och Ilmar Reepalu var där, det gladde mig.

Jag tror säkert att statsminister Reinfeldt gjorde allt han kunde som ordförande i EU för att få till ett bindande avtal, om än inte ett som skulle innebär att 2-gradersmålet skulle vara möjligt att nå, men ändå. Han konstaterade att den politiska viljan saknades bland flera av deltagarna, vilket säkert är helt korrekt. Det känns så frustrerande. Det misslyckade mötet kommer att tas som intäkt här hemma för att vi inte ska ställa om Sverige, eftersom ”det ändå inte gör någon skillnad”, vilket är helt fel, det saknas ju ledarskap som visar att det är möjligt att förändra, där kunde vi ta ledartröjan. Dessutom skulle vi trygga landet inför framtiden, skapa nya jobb och få en strävan mot gemensamma mål i vårt samhällsbygge.


Nu är det ju så mycket mer än det globala klimatet som förändras för våran del de närmsta 20 åren. Ta Sveriges energibehov tex., idag kommer en tredjedel (131 TWh/år) av vår energikonsumtion från oljan. Denna olja importerar vi från följande länder (år 2007 enligt SPI):

32% Ryssland
28% Danmark
27% Norge
7 % Venezuela
4 % Storbritannien
2 % Iran


Danskarna nådde Peak Oil år 2004 och om fem år (2015) så beräknas Danmark sluta exportera olja! När det gäller Norge så nådde de sin peak år 2001 och kring år 2030 så kommer exporten troligen att ha upphört. Dvs 60% av Sveriges olja (eller 20% av energin) kommer att försvinna inom 20 år. Samtidigt ökar konkurrensen om oljan i världen.


Ryssland verkar vara alternativet, det är inte så lockande, men Iran och Venezuela inger ju inte heller någon trygghet. En omställning bort från oljan behövs verkligen skyndsamt. Samtidigt så satsar regeringen 27 miljarder på motorvägstunnlar i Stockholm, en investering som kommer att kräva en massa oljeimport för att kunna användas. Satsningar på järnväg framstår som betydligt mer framsynt, men som finansminister Borg sa:

” – En investering i väg är fyra-fem gånger viktigare än i järnväg. Vi har överinvesterat i järnvägar. Vi måste våga göra en prioritering.”

Jag brukar tänka på finansministern när jag inte får sittplats på det överfulla tåget till Höör.

Till sist vill jag rekommendera intervjun där den "klimatskeptiska" geologiprofessorn Ian Plimer gör allt han kan för att undvika att svara på faktafrågor.