I torsdags var jag på mitt första Stadsbyggnadsmöte som ledamot för Miljöpartiet. Det var en ”skolstartskänsla” över mötet, förväntan, nya ansikten och en ödmjukhet inför uppdraget.
Vi ska få utbildning under våren, men förväntas kunna fatta beslut redan innan vi är riktigt insatta i förutsättningarna för uppdraget. Min inställning är att jag ska ställa frågor om jag vet tillräckligt för att veta att jag inte vet :-). Det kommer att ta tid att gå till beslut när det finns mycket som behöver förklaras, men visst är det tokigare att inte veta vad man beslutar och varför.
Ordföranden Carina Svensson (s) är ny på sin post och jag har en positiv känsla kring hennes ledarstil. Hon har potential att växa in i rollen med ett öppet sinnelag.
Oppositionsledaren Stefan Lindhe (m) förklarade redan på första mötet att han motsätter sig en utveckling där bilen inte självklart är utgångspunkten för stadsplaneringen. Något säger mig att detta kommer att vara något jag får höra lika ofta som jag i Stadsdelsfullmäktige fick höra att vi borde avskaffa stadsdelarna.
Det moderata stadsplaneringsresonemanget går ungefär så här:
Om man planerar staden på ett sådant sätt att det är smidigast för människorna att promenera, cykla och åka kollektiv och därmed inte bygger staden med biltrafikens behov som normsättare så kommer staden att korkas igen av förtvivlade bilister som trotts trängsel och parkeringsfrustration inte ser några alternativ. Detta kommer att krascha vardagspusslet och skada tillväxten. Vi ska därför planera staden utifrån god framkomlighet med bil, men så klart samtidigt satsa på alternativen så att dessa blir ännu attraktivare och bilen därför blir stående på uppfarten eller i källargaraget när medborgarna har gjort sitt val. Att vi då sitter med en massa parkeringsplatser och trafikleder som inte längre behövs är något vi får kosta på oss, för om medborgarna trotts att alternativen är smidiga ändå väljer bilen så kommer det ju inte att fungera om inte bilarna fått sitt utrymme.
Att staden där alternativen till bilen är förstahandsvalet ser annorlunda ut än bilstaden verkar lika svårt att ta till sig som att det är en fråga om att prioritera.
Till min glädje verkar dock denna insikt finnas bland åtminstone vissa arkitekter och stadsplanerare. Det var inte utan ett leende på läpparna som jag hörde Stadsarkitekten ifrågasätta folkpartisten som tycktes föreslå att om bilens behov inte kunde tillgodoses så skulle Västra hamnen lämnas halvfärdig och åkermarken bebyggas istället.
Återigen har ett händelserikt år passerat. När jag blickar tillbaka så ser jag att de stora händelserna under 2009 gav mognad och bar frukt under 2010. Livet var trivsammare under året än vad föregående år hade varit.
Första halvan av året var jag singel (liksom jag varit större delen av 2009), det var nyttigt för självkännedomen, men längtan efter mer ledde till att jag efter ett tag sökte mig utåt och till nya sammanhang. Av en händelse gick jag till Immanuelskyrkan en söndag, det visade sig helt oväntat vara så givande att jag fortsatt gå dit och dessutom hoppade jag på en Alpha-kurs. Jag upptäckte det fina med en djupare samvaro där existensen står i centrum. Det var faktiskt så givande att jag hoppade på ytterligare en Alphakurs på hösten när jag fick frågan om jag ville vara med som en av ledarna.
Efter att ha dejtat en kvinna som visade sig vara psykolog så upptäckte jag Ennegrammet som med en fascinerande träffsäkerhet beskriver människotyper utifrån det undermedvetna. Denna kunskap har gett mig betydligt större förståelse av både mig själv och mina medmänniskor.
Under sommaren såg jag min före detta allt oftare och en bit in på hösten så kändes det naturligt att vi åter delade lägenhet. Shiela (hunden) var mycket nöjd med denna utveckling.
Valet var så klart en stor händelse. Jag var aktivare än vid förra valrörelsen, men måste erkänna att opinionssiffrorna var ångestframkallande och att valarbetet blev en del av min terapi. Inte heller denna gång så handlade valet om de långsiktiga ödesfrågorna och det blev ekonomerna Reinfeldt och Borg som fortsätter styra landet med fokus på tillväxtsiffror, konsumtion och arbete. Som tur var så skiftades inte makten i Malmö så jag fick fortsätta arbetet med framtidsfrågorna i min hemstad.
Stadsdelspolitiken tuffade på, den ekonomiska krisen glömdes bort vad tiden gick och det blev åter utrymme för lite mer grönt förändringsarbete. Det blev lite mer rättvisa bananer, oftast grönare remissvar och ett gott samarbetsklimat. Spänningen inför valet och kraftansträngningen under krishanteringen lämnade dock inte utrymme för några tydliga hållbarhetsframsteg. Men bättre måluppföljning, nya miljömål och en egen budgetpost för grön omställning har skapat förutsättningar för att ta större steg under kommande år.
När jag engagerade mig politiskt så var det med insikten om att de långsiktiga utmaningarna kräver ett nytänkande kring resurser (både materiella och sociala) och att arbetet måste börja lokalt. Jag är övertygad om att vi kan planera vårt samhälle betydigt klokare! Just stadsplaneringsfrågorna visade sig vara de frågor som väckte min största iver, de vägval vi gör här kommer att sätta spår i flera hundra år. Ibland fick stadsdelsfullmäktige svara på stadsbyggnadsremisser och jag vågar påstå att det var mitt engagemang som såg till att våra svar tog med de stora ödesfrågorna.
Efter valet så var stadsbyggnadsnämnden högt upp på min önskelista och det var med bultande hjärta jag gick upp på miljöpartiets medlemsmöte för att tala om varför jag var den bästa kandidaten. Det gick vägen och denna mandatperiod kommer jag att göra mitt yttersta för att Malmö ska gå från vision till verklighet och verkligen skapa förutsättningar för den hållbarhet som vi är så beroende av. Det känns verkligen som ett privilegium att få denna chans.
Annat som jag är nöjd med eller lite stolt över under 2010:
Jag fortsatte skänka mitt politikerarvode på ca 25.000 kr till organisationer som bedriver miljö och solidaritetsarbete. Under de fyra år jag varit stadsdelspolitiker har det blivit nästan 100.000 kr, vilket jag föreställer mig har inneburit att mitt politiska uppdrag har fått ett betydligt större genomslag än det annars hade haft. Mitt nya uppdrag i stadsbyggnadsnämnden kommer inte att ge lika högt arvode (jag blir en vanlig ledamot) men jag tänker fortsätta att låta mitt politiska arbete mångfaldigas genom att ge bort även detta arvode.
Jag har inte flugit under året, varken privat eller i jobbet. Det var mot trenden i Sverige där flygresandet ökade med 5% (utrikes +8%) trots Eyjafjallajökull och klimatförändringar.
Vindkraftverket som jag köpte en andel i har nu stått för min elförsörjning under ett år. Det visade sig vara en lyckad investering även rent ekonomiskt när kärnkraften fortsatte att krångla och elpriserna sköt i höjden.
Shiela och jag fortsatte samla burkar som vi skänkte bort panten på, det blev 170 kronor.
En liten praktisk pryl som jag införskaffade var "RazorPit Razor Blade Sharpener" som används för att rengöra rakhyveln, den har ungefär fördubblat livslängden på mina rakblad. Den kostade 240 kr, men denna kostnad är igensparad på mindre än ett år. Det känns bra att halvera antalet kasserade rakblad.
