Bilden är från http://www.digitalglobe.com/
Jag har ägnat mycket tid åt studier av Malmös stadsbyggnad sedan jag började i stadsbyggnadsnämnden, därför har det varit glest mellan inläggen detta år.
Det har ju hunnit hända mycket i världen så det känns som hög tid att dela lite tankar.
Tsunamin i Japan den 11 mars väckte mina minnen från tsunamin i Thailand och Indonesien julen 2004. Då färdades jag bara två veckor efter katastrofen genom ett av stormen Gudrun ommöblerat landskap, det kändes verkligen som vi var små inför dessa naturens skeenden. Katastrofen i Japan fick ytterligare en dimension när kärnkraftverket i Fukushima gick teknikerna ur händerna.
De första rapporterna berättade att reaktorerna stängts ner som de skulle och att detta var ett helt annat läge än Tjernobyl. Sedan blev de följande dagarna allt mer dramatiska, kylsystemet var utslaget och en allt mer desperata kamp med exploderande reaktorbyggnader, flygbombning och vattenkanoner visade att vi inte längre kunde tygla de krafter som vi trodde oss ha tämjt.
Frivilliga pensionerade kärnkraftstekniker ryckte in för att bespara sina yngre landsmän de höga stråldoserna. Stråldoserna steg, det fanns sprickor i inneslutningen, det rapporterades att plutonium läckte till omgivningen och det blev allt mer osäkert vad som kunde bli värstafallsscenariot. En evakuering av 35 miljonersstaden Tokyo i ett redan katastrofdrabbat land är väl ett mardrömsscenario som var otänktbart för bara en månad sedan.
I allt detta gick de kända klimatreportrarna Mark Lynas och George Monbiot ut och sa att vi inte kan avstå från kärnkraften eftersom kolkraften är ännu värre. Jag förstår hur de tänker och visst är ett regionalt haveri i Japan (och med tiden troligen på någon plats till innan kärnkraften är utkonkurrerad), ett mindre problem än effekterna av ett skenande klimat som troligen innebär kollaps för hela civilisationen så som vi känner den.
Det är dock något absurt kring hela situationen. Vi vet redan att vi inte kan fortsätta som vi gör, ta de kortsiktiga vinsterna nu och lämna år barn, barnbarn och barnbarnsbarn osv att ta hand om vårt hopplösa arv. Vad krävs för att ett uppvaknande ska ske? Hur får vi till den kursändring som måste ske?
Jag måste erkänna att jag känner vördnad för de pensionerade japanska kärnkraftsarbetarna, som troligen trodde helhjärtat på den säkra kärnkraften och som nu avbryter sin ledighet för att ta sig till en av de värsta arbetsplatserna på jorden för att skona den yngre generationen och försöka rädda så mycket det går. Det är något hoppfullt över denna uppoffring, detta medlidande.
Jag har svårt att se att denna offervilja skulle finnas i Sverige. Vilken pensionär skulle ställa in resan till spanska solkusten? Skulle det finnas några grånade herrar här som var beredda att byta fjärrkontrollen mot en ficklampa, med vars hjälp de skulle försöka navigera i strömlösa korridorer intill en stormkokande, möjligen smält reaktorhärd för att försöka få en bild av vad som händer, om det överhuvudtaget går att starta kylsystemet eller om det är dags att överge byggnaden och försöka gjuta in den i en tusenårssarkofag?
Frågan är vad Japanerna kommer att ta med sig från denna tragedi?
Jag hoppas verkligen att det ska sprida sig en tillräcklig insikt i världen om vart vi är på väg och vilka kompromisser som vi tillåter oss för att upprätthålla vår livsstil. På det sättet inger i alla fall katastroferna lite hopp, för de ger i alla fall en möjlighet för fler att inse att allt har ett pris och att vi, som det är nu lämnar efter oss en springnota.
