Kärnkraften den 28 Januari 2012

I november förra året så visade jag hur många av Sveriges kärnreaktorer som var i drift inför vintern och när alla reaktorerna var tänkta att vara igång. Då var fyra reaktorer ur drift och en under uppstart, medan fem var i full drift. Enligt planerna så förväntades tre av de stillastående reaktorer att var igång före jul och en reaktor hade precis stängts av och prognos saknades.

Så hur ser det ut så här två månader senare? Jo, sex är i full drift, en har reducerad effekt och tre är ur drift.

På Oskarshamn så är det nu endast en reaktor igång.

O1: Gick inte att starta. Den senaste planen är start den 1:e februari.

O2: Är i full drift.

O3: Sveriges största reaktor togs ur drift i tisdags och beräknas vara igång den 31:e januari efter reparation av fyra inre ventiler.


På Ringhals har planeringen fungerat något bättre.

R1: Har problem med ventilerna och körs på nedsatt effekt fram till avstängning den 3 februari sedan beräkas det ta 14 dagar att lösa problemen. 

R2: En bortglömd dammsugare började brinna i maj förra året och man väntar fortfarande på uppstart efter saneringen. Den 2:e februari är det senaste datumet för produktionsstart.

R3 och R4 är i full drift.


Forsmark har kunnat hålla alla reaktorer igång sedan november och får väl tituleras som Sveriges för närvarande driftsäkraste kärnkraftverk. Det är skillnad mot juni 2006 då flera av säkerhetssystem slogs ut vid Sveriges hittills allvarligaste kärnkraftsincident.

Förespråkare av kärnkraften brukar hävda att sol och vind är opålitliga, medan kärnkraften är att lita på eftersom den är oberoende av vädret. Det stämmer ju till hälften, sol och vind växlar, men som man kan se av driftinformationen så växlar även kärnkraften. Planen var att alla kärnreaktorer skulle vara igång i vinter, men med facit i hand är det bara att konstatera att planerna inte höll denna vintern heller.

Nu vill jag ju gärna vara tydlig med att det är mycket bättre att sätta säkerheten först och låta reaktorerna vara ur drift när de krånglar än att chansa på att det går bra även om några ventiler kärvar här och där.

Kärnkraften den 17:de november 2011

Jag kan inte låta bli att publicera några bilder på hur det står till med produktiviteten i Sveriges kärnreaktorer.

På Ringhals har flertalet av reaktorerna stått still under hösten, vissa ända sedan i våras, idag ser det ut så här:

Endast reaktor 4 är igång och den startades i förrgår och ska köras i testdrift i tre veckor.

Reaktor 1 försökte man starta idag, men den fick ventilproblem och måste kylas ner för kontroll, tidpunkt för ny uppstart är okänd.

Reaktor 2 planeras att startas den 17:de december.

Reaktor 3 planeras återstartas den 5:e december.

Forsmark kör för fullt:

På Oskarshamn krånglar reaktor 1 sedan länge, under förberedelser till återstart tillkom nya problem, återstart sker tidigast i nästa vecka :

Jag tycker att det är bra att man är försiktig med att köra reaktorerna när de krånglar så jag hoppas att de lärde sig av den allvarliga incidenten på Forsmark för några år sedan. De som beklagar sig över dyra elpriser och tror att mer kärnkraft är lösningen bör begrunda hur det är med driftsäkerheten i våra kärnkraftverk.

När det dessutom visade sig att man räknat helt fel på vad det kostar att nedmontera Barsebäck borde man undra hur ekonomisk kärnkraften verkligen är i det långa loppet. Tydligen behöver kärnavfallsfonden förstärkas kraftigt och avgiften på 1 öre per kWh kärnkraftsel föreslås öka till 3,7 öre per kWh. Läs artikel i Sydsvenskan.  

Kärnkraften på ledarsidorna

Nu är alla de stora partierna i Tyskland överens om att kärnkraften inte har en framtid och att den därför ska vara avvecklad till år 2022. På ledarsidorna i DN, SvD, SDS och GP verkar man chockade. Det varnas för kraftiga ökningar av elpriset, beroende av rysk gas och katastrof för klimatarbetet.

Jag känner igen dessa dystra tongångar från förutsägelserna om trängselavgiften i Stockholm. Den skulle innebära katastrof för handeln, trafiken skulle lamslås, ja hela Sverige skulle drabbas av återverkningarna.

Men hur står det egentligen till med förståelsen av de stora sambanden och utvecklingspotentialen på de stora ledarredaktionerna?

Att elpriset åker upp och ner (mest upp) har vi fått vänja oss vid sedan elmarknaden avreglerades, de tre giganterna Vattenfall, E.On och Fortum har ett oligopol på den svenska elmarknaden. Dessa bolag har inget intresse av varken konkurrens eller av lägre vinstmarginaler. Om man är orolig för elpriset så borde detta vara något för ledarsidorna att fundera över…

Den ryska gasen är utan tvekan ett beroende som det finns anledning att oroa sig för ur ett europeiskt perspektiv. Men ett ur svenskt perspektiv är den ryska oljan ett betydligt större problem. Vilken ledarsida har fördjupat sig i detta? Ca 40% av Sveriges oljeförbrukning är rysk olja, vi använder mer energi från oljan än kärnkraften och vattenkraften ihop. Vårt transportsystem är därför enormt beroende av Ryssland. I takt med att danska och norska oljefält sinar så ökar vårt beroende av den ryska oljan, inom 20-30 år är det inte omöjligt att vi hämtar 80-90% av vår olja från Ryssland. När järnvägen förfaller får vi alltså förlita oss på personbilar och lastbilar som ryssen tankar åt oss…

När det gäller klimatet så är ledarsidorna vanligtvis enorma teknikoptimister, men att ersätta kärnkraften verkar enligt dessa opinonsbildare lika omöjligt som att tänka sig minskad energiförbrukning. Kolkraften blir alltid ett enormt problem när det talas kärnkraft; men någon diskussion om rimligheten i att svenska folket via Vattenfall bygger nya kolkraftverk har inte jag läst. Tvärtom anses det fullt rimligt att svenska folket bygger kolkraft i Europa och köper utsläppsrätter för vinsterna för att klara våra klimatmål. Hur vore det om Vattenfall slutade investera i kolkraft och istället satsade på teknik som bidrar till lösningen på klimathotet? Att de inte är något vidare på att driva kärnkraftverk har de väl redan visat, men det finns ju fler alternativ...

Jag förstår egentligen inte alls chocken över kärnkraftsnedläggningen, den tyska regeringen beslutade redan år 2001 att kärnkraften hade max 20 år kvar i Tyskland. Vattenfall trodde inte på detta och köpte samma år in sig i tysk kärnkraft, en enorm felsatsning! Jag undrar när det ska gå upp för de svenska politikerna att Tyskland kanske menar allvar även med sina klimatmål, först 40% sänka utsläpp till 2020 och sedan hållbarhet till år 2050. Tro mig, även brunkolen är en Svartepetter och svenska folket får ännu en gång skämmas för sitt smutsiga energibolag.

Så min vädjan till ledarredaktionerna, prata kolkraft även utan att tala kärnkraft, tala väldigt gärna rysk olja, och framför allt bestäm er för om ni är teknikoptimister eller ej!

Fukushima

Bilden är från http://www.digitalglobe.com/

Jag har ägnat mycket tid åt studier av Malmös stadsbyggnad sedan jag började i stadsbyggnadsnämnden, därför har det varit glest mellan inläggen detta år.

Det har ju hunnit hända mycket i världen så det känns som hög tid att dela lite tankar.

Tsunamin i Japan den 11 mars väckte mina minnen från tsunamin i Thailand och Indonesien julen 2004. Då färdades jag bara två veckor efter katastrofen genom ett av stormen Gudrun ommöblerat landskap, det kändes verkligen som vi var små inför dessa naturens skeenden. Katastrofen i Japan fick ytterligare en dimension när kärnkraftverket i Fukushima gick teknikerna ur händerna.

De första rapporterna berättade att reaktorerna stängts ner som de skulle och att detta var ett helt annat läge än Tjernobyl. Sedan blev de följande dagarna allt mer dramatiska, kylsystemet var utslaget och en allt mer desperata kamp med exploderande reaktorbyggnader, flygbombning och vattenkanoner visade att vi inte längre kunde tygla de krafter som vi trodde oss ha tämjt.

Frivilliga pensionerade kärnkraftstekniker ryckte in för att bespara sina yngre landsmän de höga stråldoserna. Stråldoserna steg, det fanns sprickor i inneslutningen, det rapporterades att plutonium läckte till omgivningen och det blev allt mer osäkert vad som kunde bli värstafallsscenariot. En evakuering av 35 miljonersstaden Tokyo i ett redan katastrofdrabbat land är väl ett mardrömsscenario som var otänktbart för bara en månad sedan.

I allt detta gick de kända klimatreportrarna Mark Lynas och George Monbiot ut och sa att vi inte kan avstå från kärnkraften eftersom kolkraften är ännu värre. Jag förstår hur de tänker och visst är ett regionalt haveri i Japan (och med tiden troligen på någon plats till innan kärnkraften är utkonkurrerad), ett mindre problem än effekterna av ett skenande klimat som troligen innebär kollaps för hela civilisationen så som vi känner den.

Det är dock något absurt kring hela situationen. Vi vet redan att vi inte kan fortsätta som vi gör, ta de kortsiktiga vinsterna nu och lämna år barn, barnbarn och barnbarnsbarn osv att ta hand om vårt hopplösa arv. Vad krävs för att ett uppvaknande ska ske? Hur får vi till den kursändring som måste ske?

Jag måste erkänna att jag känner vördnad för de pensionerade japanska kärnkraftsarbetarna, som troligen trodde helhjärtat på den säkra kärnkraften och som nu avbryter sin ledighet för att ta sig till en av de värsta arbetsplatserna på jorden för att skona den yngre generationen och försöka rädda så mycket det går. Det är något hoppfullt över denna uppoffring, detta medlidande.

Jag har svårt att se att denna offervilja skulle finnas i Sverige. Vilken pensionär skulle ställa in resan till spanska solkusten? Skulle det finnas några grånade herrar här som var beredda att byta fjärrkontrollen mot en ficklampa, med vars hjälp de skulle försöka navigera i strömlösa korridorer intill en stormkokande, möjligen smält reaktorhärd för att försöka få en bild av vad som händer, om det överhuvudtaget går att starta kylsystemet eller om det är dags att överge byggnaden och försöka gjuta in den i en tusenårssarkofag?

Frågan är vad Japanerna kommer att ta med sig från denna tragedi?

Jag hoppas verkligen att det ska sprida sig en tillräcklig insikt i världen om vart vi är på väg och vilka kompromisser som vi tillåter oss för att upprätthålla vår livsstil. På det sättet inger i alla fall katastroferna lite hopp, för de ger i alla fall en möjlighet för fler att inse att allt har ett pris och att vi, som det är nu lämnar efter oss en springnota.

Björklund och fakta

Medan jag stod och stekte pannkakor idag så lyssnade jag på Ekots lördagsintervju. Det var Folkpartiets Jan Björklund som fick svara på frågor om bland annat kärnkraften. Jag reagerade på hur slarvig han var med fakta. Denne företrädare för kunskap i skolan, tog lätt på att statsministern inte hade koll på sysselsättningsstatistiken även om Alliansen gick på val med detta som främsta valfråga. Tydligen hade Björklund inte heller koll på statistiken, men det är väl ok, i mina ögon har Folkpartiet främst tre frågor, skolan, Nato-medlemskap och kärnkraften.


När det gäller kärnkraften brukar Björklund tala om att hälften av Sveriges elproduktion kommer från kärnkraften. I den senaste partiledardebatten så upprepade han detta. Men om man kollar fakta så har kärnkraften haft en allt mindre andel sedan Barsebäck stängdes år 2005. Faktum är att andel blivit allt lägre med år 2009 som ett riktigt dåligt år med endast 37% av produktionen och 50 TWh, det kommer sannolikt att ändra sig i år eftersom man skruvat upp effekten i flera av kärnkraftsreaktorerna, men risken finns att man pressar anläggningarna för hårt och får sämre driftsäkerhet, så vi får se. Så här har andelen varit de senaste åren:

2009   37%   50 TWh
2008   42%   61 TWh
2007   44%   64 TWh
2006   46%   65 TWh
2005   45%   69 TWh
2004   50%   75 TWh
2003   49%   65 TWh
2002   46%   66 TWh
(Källa: SCB)

Ytterligare ett påstående som jag reagerade på var när Björklund påstod att Sverige under 2009 varit tvungen att importera el, i huvudsak kolkraftsel från Danmark och Tyskland. Men om man tittar på Sveriges elimport (4,7 TWh) för 2009 så var fördelningen denna:

Norge     52%
Finland    21%
Danmark 17%
Tyskland  8%
Polen       2%

(Källa: energimyndigheten)

Mer än hälften kommer alltså från Norge som inte har någon kolkraft vad jag vet. Så påståendet att importen i huvudsak är kolkraftsel är felaktig, det är snarast främst vattenkraft. Faktum är att om man tittar på Danmark och Tyskland som Björklund talade om så exporterade Sverige mer el till Danmark än vi importerade och nettoimporten från Tyskland var endast 0,18 TWh. Detta trotts den rekordlåga kärnkraftsproduktionen i Sverige.

Jag noterade även att Björklund inte vill ha något ägardirektiv som hindrar statliga Vattenfall från att bygga nya kolkraftverk i utlandet. Fast han tycker samtidigt illa om att vi ibland behöver importera kolkraftsel, jag tycker att det är inkonsekvent om han anser att vi ska undvika kolkraftsel.

Till sist kan jag förstå att Björklund trodde att vindkraften stod för 1 % av elproduktionen förra året, fast det var 2% (2,5 TWh), energimyndighetens mål för år 2020 är 30 TWh vindkraftsel. Jag skulle tro att Björklund direkt motarbetar att detta mål ska kunna uppnås, det skulle betyda att vi behöver betydligt mycket mindre kärnkraftsel även om vi inte vidtar några effektiviseringsåtgärder alls. Som jämförelse kan man titta på Tyskland där det producerades 40 TWh vindkraftsel år 2008 (Källa: BWE).

PS. Jag hörde att Riksdagens utredningstjänst räknat på Vattenfalls tyska kärnkraftsäventyr (på uppdrag av miljöpartiet) resultatet var ett minus på 1,5 Miljarder kronor och kostnaderna tickar iväg eftersom två av verken har stått stilla sedan år 2007. Allt som "glimrar" är inte guld...

Äntligen!

Så får då plötsligt Lars G Josefsson VD för Vattenfall avgå. Förhoppningsvis är det ett tecken i tiden att denne expansionsinriktade VD med tillväxt som främsta ledstjärna nu får gå. Han har tagit det lilla klimatvänliga energibolaget i norr och förvandlat det till en smutsig energijätte i Europa. Vattenfalls utsläpp av koldioxid är faktisk dubbelt så stora som hela Sveriges, 100 miljoner ton (sedan finns det ju några växthusgaser till, men sammantaget är ändå Vattenfalls klimatpåverkan större än hela Sveriges). Samtidigt har han pratat om klimatet och till och med lyckats bli energirådgivare åt både Angela Merkel och FN-chefen Ban Ki-Moon. Det hela visar hur man med framgång kan säga en sak och göra något helt annat, men i längden fungerar det tack och lov inte. Vattenfall har blivit en skamfläck i det svenska klimatarbetet, talet om att det är viktigare att agera internationellt än hemma i Sverige blir mäkligt när svenska staten storinvesterar i kolkraft utomlands.

Vad som fick honom sparkad vet jag inte, kanske var det planerna på att sälja elnätet i Sverige och satsa intäkterna på kärnkraft i Storbritannien eller uppgifterna om att det inte finns någon övre gräns på skadeståndsskyldigheten vid ett kärnkraftshaveri i Tyskland. Kanske var det debattartikeln i DN där Lars G beskriver Vattenfall som en besjälad pådrivare i ” i klimat-, miljö- och säkerhetsfrågor.” och dessutom beskriver svenska staten som en ”engagerad ägare”.

Det är ingen nyhet att det finns flera toppar i näringslivet som är väldigt förtjusta i kärnkraft. Jag tror säkert att Lars G Josefsson tycker att det är företagsekonomiskt försvarbart att storsatsa på kärnkraft trotts de osäkra kalkylerna och att det är mindre viktigt att det helstatliga Vattenfall äger elnät i Sverige. En försäljning av Vattenfalls elnät handlar om ca 850.000 abonnenter och affären skulle vara i storleksordningen 50 miljarder kronor. Det skulle väl knappt räcka till en ny kärnkraftsreaktor, men tanken var kanske att förtjänsten från lönsam svensk vattenkraft skulle betala mellanskillnaden. Eller var tanken att investeringen istället skulle ske i svensk kärnkraft och att snacket om brittisk kärnkraft skulle snabba på det hela?

Vattenfall har haft en häpnadsväckande expansion under Lars G, i början av året köpte man nederländska Nuon för närmare 97 miljarder kronor. Planerna var att expansionen i brittisk kärnkraft skulle ske nästa år. Samtidigt finns det planer på nya svensk kärnkraft. Det verkar finnas hur mycket pengar som helst att satsa. I Vattenfalls styrdokument finns ett direktiv om satsningar på förnyelsebar energi, men just dessa satsningar har varit desto blygsammare och inte alls så angelägna.

Nu har ju Lars G hållit på i snart tio år, så socialdemokraterna ska väl vara lite försiktiga med att kasta sten i glashus, även om det verkar som Vattenfall tagit sig än större friheter på sistone, trotts klimatfrågans allt större tyngd.

När det gäller skadeståndsskyldigheten vid ett kärnkraftshaveri, så är detta varken särskilt uppseendeväckande eller någon nyhet (uppgifterna publicerades i Svd 15 sep). Samma regler om obegränsat skadeståndsansvar gäller även de andra kärnkraftsägarna i Tyskland och samma villkor gäller även i Finland, då är det väl märkligare att det finns ett tak på 3,3 miljarder i Sverige. Om kärnkraften är så säker som ägarna påstår så behövs det väl inget tak, eftersom det inte kommer att ske några katastrofer… och om det ändå trotts allt bättre vetande skulle inträffa ett haveri så lär väl Vattenfalls konkurs vara en liten katastrof i jämförelse.

Anledningen till att Lars G fått hållas sägas vara att det gått så bra för Vattenfall, men jag undrar var det kommer att sluta. Kommer det att bli vinst eller förlust på kärnkraftsäventyret i Tyskland? För närvarande står de bägge kärnkraftverken i Krümmel och Brunsbüttel stilla. Det är tveksamt om något av verken kommer att få tillstånd att startas på nytt, annars är det avveckling som gäller. Investeringarna i kolkraft borde ju bli mindre lönsam om klimatförändringarna ska kunna bromsas. Och vad har Vattenfalls turer kostat det svenska varumärket? En vinnare är i alla fall Lars G själv som kan gå i pension med en rejäl ersättning och om jag gissar lär lämna landet för en bekväm ålderdom i rika vänners sällskap.

Till sist kan jag inte låta bli att visa Tage Danielssons kärnkraftsmonolog. Lite kuriosa är att jag hittade ursprunget till monologen som publicerades redan 1974 i boken ”Tankar från roten”.

Kärnkraften

© Greenpeace / Dick Gillberg
Ingen arkivering. Ingen återförsäljning. Läs mer i vår Copyright policy.

De borgerliga partierna har kommit överens om att det ska vara tillåtet att bygga nya kärnreaktorer i Sverige. Centerpartiet som varit kärnkraftsmotståndare så länge jag minns, har nu svängt och partiledaren Maud Olofsson sa med gråten i halsen att hon gjorde det ”för barn och barnbarn”. Antagligen handlar det mycket om valtaktik från Centerns sida i kombination med starka påtryckningar från M och FP. Överenskommelsen sades vara en kompromiss där miljövännerna (om det finns några kvar i C) fick igenom följande mål till år 2020:

· 50 % förnybar energi
· 10 % förnybar energi i transportsektorn
· 20 % effektivare energianvändning
· 40 % minskning av utsläppen av växthusgaser räknat från 1990 (varav 2/3 i Sverige)

Jag har svårt att se kompromissen eftersom Sverige redan antagit ett EU-mål om 49 % förnybar energi och 10 % biobränsle i transportsektorn. Man kan väl knappast påstå att det var någon större vinst med en ynka procent. Det ska väl vara de 40 procenten då, fast det är en siffra som varit aktuell i de borgerliga diskussionerna länge och jag undra vilka partier som tycker att detta var en kompromiss.

Kärnkraftsvännerna är glada. Målet om 50 % förnybar energi lär väl knappast få en fortsättning efter 2020 eftersom kärnkraften inte är förnybar och det krävs en omfattande omstrukturering av transportsektorn för att göra den fossilfri före 2030 (även om detta också sägs vara ett mål). Det blir helt enkelt inte utrymme över för så många nya reaktorer om halva energin ska vara förnybar, samtidigt som effekterna skruvas upp.

Men vilka är då fördelarna respektive nackdelarna med ny kärnkraft i Sverige istället för utfasning?

Fördelar:
- Nordeuropas beroende av rysk energi minskar.
- Dagens kärnkraftverk fasas antagligen ur något tidigare än de gjort annars, vilket innebär att säkerheten ökar.

Nackdelar:
- Satsningarna på förnyelsebar energi minskar.
- Mängden kärnavfall ökar.
- Dagens energijättar behåller sina oligopol.
- Den elintensiva industrin får minskat intresse för energieffektiviseringar.
- Kärnkraftsindustrin får vind i seglen och expanderar troligen till flera länder i mellanöstern, vilket betydligt ökar risken för kärnvapenspridning.
- Det blir ett naturligt steg att börja bryta uran i Sverige.
- Sverige går miste om chansen att bli världens första land med en helt förnybar energikonsumtion.
- Färre jobb skapas i energisektorn.
- Inhemsk förnyelsebar energiindustri missgynnas när Franska och Japanska kärnkraftstillverkare får beställningar i miljardklassen.
- Den fjärde generationens kärnkraft som sägs vara betydligt säkrare och effektivare kommer inte att byggas i Sverige eftersom denna teknik fortfarande ligger för långt fram i tiden (och skulle bli dyrare). Här är ett fall då vänta och se faktisk är att föredra.


Centern försöker rädda sig med att kärnkraften inte kommer att byggas ut eftersom den är för dyr. Men tyvärr tror jag inte att kostnadsaspekten är tillräckligt avskräckande, energijättarna vill inte ha konkurrens så ur deras perspektiv är det lönsammare att investera i dyr kärnkraft än att riskera sina marknadsandelar men förnybar energi som kan byggas av nya intressenter.

Jag tror inte heller att det är möjligt att undvika antingen subventioner av nya kärnkraftverk eller minskade anslag till produktion av förnybar energi. Det är för starka intressen som vill ha kärnkraft och som inte vill se satsningar på förnybar energi.

Riskfrågorna och avfallet lär i slutändan bli en fråga för staten. Med tanke på den tidshorisont som avfallet måste hanteras så är det högst troligt att dagens energibolag kommer att ha upphört för länge sedan innan avfallet är ofarligt.

De som förespråkar kärnkraften framhåller att nya kärnkraftverk i Sverige skulle ersätta kolkraft i andra länder och visst skulle det kunna vara så. Om man i Sverige ställer kravet att de som vill bygga ny kärnkraft måste minska kolkraftsproduktionen i andra länder i motsvarande mängd. Alla de tre stora, Vattenfall, Eon och Fortum har betydande kolkraftsproduktion. Några krav lär dock knappast ställas, även om detta vore juridisk möjligt (vilket det antagligen inte är) för viljan att bygga nytt är betydligt större än viljan att fasa ut. Vattenfall är ett helägt statligt företag, men den politiska styrningen har varit i stort sett obefintlig, nya kolkraftverk byggs trotts vetskapen om klimatförändringen.

Tillsist tycker jag att man borde utlysa en ny omröstning om kärnkraften i samband med valet 2010 eftersom man tänker sig att frångå den förra omröstningen. Det handlar om demokratisk trovärdighet.

Kärnkraften en tredje gång

Jag tackar Johan Simu för all kunskap om reaktorteknik och kärnbränslehantering. Jag kan inte säga att jag blivit mer positiv till kärnkraften direkt. Men jag har fått anledning att fundera på om jag skulle kunna fås att ändra ståndpunkt om bra argument fanns.

Det enda argument som jag kan komma på som skulle kunna få mig att ändra ståndpunkt är om en storsatsning på ny kärnkraft skulle kunna bromsa klimatförändringen.

Men eftersom klimatfrågan är ett globalt problem så tror jag mycket mer på en satsning på småskalig förnyelsebar energi som kan användas i de delar av världen där behovet av energi är mycket stort. Samtidigt som utvecklingen av energieffektiva produkter och hem måste prioriteras. Bägge dessa utvecklingar skulle ta skada vid en satsning på ny kärnkraft.

Kärnkraften förknippar jag med energimonopol och maktambitioner, både ekonomiska och militära. Kärnkraften har flera sidor, vissa skulle man kunna förbättra med ny teknik och politisk styrning andra kommer knappast att bli annat än tomma fraser som ingen kan ställas tillsvars för när satsningen väl är påbörjad.

När det gäller säkerhetsfrågorna på kort sikt så tror jag att man skulle kunna förbättra säkerhet i Sverige, med nya reaktorer. Samtidigt så ser jag hur de åldrande reaktorerna kommer att bli ett växande säkerhetsproblem, särskilt när man skruvar upp effekten för att få ut högre lönsamhet.

Kärnavfallet tror jag inte kommer att hanteras på ett långsiktigt säkert sätt. Om man ska tolka Johan Simus kommentarer som kärnkraftsförespråkarnas linje så är kärnavfallet överhuvudtaget inget problem (och inte så mycket annat heller). En gång i tiden så talade man om att helt enkelt dumpa avfallet i havet, vilket man på flera platser har gjort med annat industriavfall, ofta med ödesdigra konsekvenser för miljön.

En gång i tiden så förespråkande jag faktiskt kärnkraften, min tilltro till att teknik och vetenskap skulle lösa de problem som fanns var väl kanske inte så förankrad i kunskap om vilka problemen var utan bottnade mer i en tilltro till de som förespråkande kärnkraften.
Sedan dess har tilltron blivit rejält tilltufsad, jag har sett hur ekonomin i bakgrunden styr det mesta. Om det är tillräckligt lönsamt att göra något så kommer man att vara beredd att ta risker även om konsekvenserna skulle bli omfattande. Detta gäller särskilt om man tror att riskerna befinner sig långt in i framtiden. Jag har sett hur jakten på vinster och marknadsandelar har inneburit att uppenbara konsekvenser har förnekats och att stora risker har förringats. Historien har tyvärr visat att människan är dålig på att hantera långsiktiga risker.

Jag tror visst att man skulle kunna industrialisera separation av det mest långlivade kärnavfallet och återanvända detta vid tillverkning av kärnbränsle. Det skulle säkert gå att militarisera bevakningen kring kärnanläggningarna så att risken för sabotage minskar väsentligt. Det skulle säkert gå att använda torium istället för uran och plutonium och därmed få säkrare anläggningar. Jag är dock pessimistisk kring möjligheterna att stoppa spridning av kärnvapen om kärnteknikindustrin växer. Jag tror inte heller att det är möjligt att stoppa brytning av uran i Sverige om vi satsar på ny kärnkraft. Jag tror inte att det är möjligt att säkra att befintligt kärnavfall inte kommer att spridas i framtiden om man inte ser till att avfallet oskadliggörs, vilket inte kommer att inträffa om det inte finns ekonomiska fördelar med att göra så.

I slutändan handlar energipolitiken om kostnadseffektivitet och lönsamhet vilket innebär att kompromisser alltid kommer att göras. Jag gillar inte att man kompromissar med saker som innebär så stora risker som kärntekniken. Det är så mycket mer positivt förknippat med de förnyelsebara alternativen och energieffektivisering. Slöseriet med energi är stort i vårt samhälle och världen i stort, medvetenheten om att energiproduktionen har konsekvenser är fortfarande låg.

Teknikutvecklingen av den förnyelsebara tekniken går snabbt framåt och en satsning på kärnkraften skulle stoppa utvecklingen.

När jag läser Johan Simus kommentarer så inser jag hur olika vi människor ställer oss till risker. Jag tror inte att Johans förtjusning har med ekonomin att göra utan att han helt enkelt är fascinerad av kärntekniken och den stora utmaningen som ligger i att kunna bemästra den.

Här kommer mina kommentarer till Johans kommentarer på mitt förra blogginlägg:

1. Johan S:
”Det långlivade avfallet från dagens reaktorer beror helt enkelt på att dagens reaktorer är fruktansvärt oeffektiva.”

Lucas:
Dagens reaktorer bygger på gårdagens teknik, på vad som ansågs vara godtagbart säkerhetsmässigt och inte minst vad som ansågs vara mest kostnadseffektivt då. Anledningen till att reaktorerna inte är bränsleeffektivare beror till stor del på att det inte var lönsamt att skapa en upparbetning för effektivare bränsleutnyttjande. Så här i efterhand kan jag konstatera att den brittiska upparbetningsanläggningen i Sellafield är ökänd för sina utsläpp och olyckor. De kärntekniska komplexen i Sellafield har använts såväl till tillverkning av kärnvapen, elproduktion och bearbetning av kärnavfall, allt i en sammanlänkad industriellsymbios.
Om vi valde att satsa på nya kärnkraftverk så tekniken säkert kunna göras säkrare, avfallet skulle säkert kunna minskas och bränslet utnyttjas bättre. I slutändan skulle det hela dock handla om kostnaderna och lönsamheten. Om det var billigare att bryta nytt uran i svenska gruvor eller dagbrott så skulle man hellre göra det än att satsa så upparbetning av gammalt avfall. Det skulle knappast satsas stora summor på att bli kvitt alla de långlivade radioaktiva restprodukterna när man lika gärna kunde gräva ner skiten med förhoppningen att detta inte orsakade problem långt in i framtiden. De stora elbolagen och de gamla energiindustrierna skulle jubla eftersom det skulle satsas en massa resurser i områden där de redan är etablerade och inte behöver vara oroliga för ny konkurrens. De stora bolagen har inget intresse av att småskalig förnyelsebar energi tar marknadsandelar, passivhus och energisnål teknik är rent av ett hot.


Johan S:
”Din invändning mot KBS-3's bygger på en felaktig uppfattning om hur säkerheten garanteras. Säkerhet bygger inte på förvaringens integritet utan på aktinidernas kemiska egenskaper. Alla aktinidoxider har oerhört låg löslighet under reducerande förhållande som råder i berggrunden.”
…
”Aktinidernas stabilitet i berggrunden har förövrigt demonstrerats av de naturliga reaktorerna i Oklo som var aktiva för en miljard år sen. Trots att stora mängder avfall produceras, kontinuerligt badades i flera hundra grader varm ånga och inte skyddades på något sätt så rörde de sig inte ur fläcken.”
…
”Det är helt enkelt fysikaliskt omöjlig att dricksvatten kommer kunna kontamineras med farligt höga koncentrationer av avfallet.”

Lucas:
När det gäller aktinidernas stabilitet i berggrunden och fynden i Oklo så är jag lätt skeptisk till att något som man har en vag uppfattning om hur det kan ha inträffat för ca 1,5 miljarder år sedan bör användas som intäkt hur försiktig man bör vara vid lagring av kärnavfall. 1,5 miljarder år är ofattbart lång tid, som får till och med de tiotusentals åren som kärnavfallet är aktivt att förblekna. Det är faktiskt ca 1 miljard år före de första däggdjuren och före det första livet ens flyttade upp på land. Det räcker att konstatera att aktiniderna som bildas i kärnkraftverken är extrem skadliga för allt avancerat liv, det vore en katastrof om dessa ämnen spreds i naturen. Flera av dessa ämnen har inte existerar på jorden sedan dinosaurernas utdöende, ta plutonium som ett exempel, det är ett ämne med många olika egenskaper som skiftar beroende på isotopsammansättningen, i Wikipedia kallas det ”fysikerns dröm och ingenjörens mardröm”. Jag tillåter mig att tvivla på att dessa ämnen inte skulle kunna kontaminera dricksvatten. Integriteten på kärnavfallet borde rimligtvis vara viktig, inte minst för att människor inte ska få för sig att plocka fram avfallet.

2. Johan S:
”Den civila kärnkraften har byggts ut efter landen i fråga byggt vapen, det går inte då påstå att civil kärnkraft bidrog till vapnen. Anrikningsanläggningar är en svag punkt i kedjan det förnekar jag inte. Men ett land kan ha kärnkraft utan vare sig anrikningsanläggningar eller upparbetningsanläggningar, sverige är ett utmärkt exempel på det.”

Lucas:
Visst var det så att de första kärnvapenmakterna i första hand tog fram atombomben och i andra hand utvecklade civilkärnkraft. På senare tid har dessa dock gått hand i hand, spridningen av civil kärnteknik har varit grunden för kärnvapen i Indien, Pakistan, Israel, Sydafrika, Nordkorea och utgör troligen även grunden i Irans utveckling av kärnteknik. Även i Sverige var kärnvapen en het fråga som debatterades på militär och politisk nivå, parallellt med utvecklingen av civil kärnkraft. Om vi skulle satsa på nya reaktortyper där kärnavfallet återvinns till nytt bränsle skulle vi behöva betydligt fler upparbetningsanläggningar.

Johan S:
”Att avveckla civil kärnkraft för att stoppa kärnvapen är som att avveckla läkemedelsindustrin för att förhindra kemiska och biologiska stridsmedel.”

Lucas:
Att låta bli att utveckla ny kärnkraft kan väl snarast liknas vid att inte satsa stora nya resurser i den gren av läkemedelsindustrin som även används för tillverkning av biologiska stridsmedel utan att satsa resurserna på en teknik som medicinskt sätt har samma verkan men ingen koppling till stridsmedel. Det är ju faktiskt inte så att det saknas alternativ till kärnkraften…

3. Johan S:
”Riskerna med slaggen från uranbrytning är inte väsentligt skilt från riskerna med slagg från annan gruvbrytning, om man är emot uranbrytning och vill vara konsekvent så måste man även opponera sig mot annan sorts gruvbrytning eftersom de helt enkelt har ungefär samma konsekvenser för miljön. ”

Lucas:
Gruvbrytning är ofta förknippat med miljöförstörning, eftersom det går att framställa energi utan uranbrytning så är denna miljöförstöring onödig. Uranet har dessutom dubbla problem, både som giftig tungmetall och radioaktivt ämne.

Johan S:
”Sett över hela livscykeln så förbrukar dagens kärnkraft mindre material per producerad kWh än förnyelsebara energikällor och den totala mängden metaller som måste brytas till kärnkraft är mindre än för förnyelsebara energikällor.”

Det skulle vara intressant att se dessa livscykelberäkningar. Det skiljer så klart mycket mellan olika förnyelsebara energikällor på olika platser i världen, det gemensamma är dock att de är just förnyelsebara. När det gäller åtgången av metaller så kan dessa återanvändas när de använts till t.ex. vindkraft eller vattenkraft. När det gäller metaller som utsatts för radioaktiva ämnen så är det dock betydligt mer komplicerat eftersom dessa har blivit kontaminerade och är därmed giftiga.

4. Johan S
”Alla generation 4 reaktordesigner förlitar sig i så stor utsträckning som möjligt på passiv säkerhet som enbart styrs av naturlagar. Nödkylningen ska ske utan något aktivt system genom konvektion, reaktorn ska slå av sig själv genom naturliga processer om något händer etc. Mänskliga faktorn kan inte påverka naturlagar!”

Lucas:
Något som byggts av människor, drivs av människor och underhålls av människor kommer att påverkas av den mänskliga faktorn. Visst kan man tänka sig säkrare konstruktioner än dagens, men vad jag vet så är inte de nya kärnreaktorerna i Finland av så kallad fjärde generationen.

5. Johan S
”Att "spridning av radioaktivt material" skulle vara ett problem håller jag inte med om, radioaktiva material sprids redan fritt världen över genom andra industrier men framförallt genom sjukvården. Om någon terrorist vill ha tag på riktigt aktiva och farliga radioaktiva preparat så är det betydligt enklare att bryta sig in på närmaste sjukhuset än det är att försöka ta sig in i en sluten reaktor som är byggd för att aldrig kunna öppnas utanför fabriken den byggs i.”

Lucas:
Vad jag vet så försöker man hålla koll på det radioaktiva material som finns både i industriprocesser och i viss avancerad medicinskutrustning. Att jämföra dessa kvantiteter med dem som används i kärnkraftverken blir dock som att jämföra nyårsraketer med kryssningsmissiler. Jag är skeptisk till att det skulle gå att bygga små reaktorer som skulle vara omöjliga att öppna.

7. Johan S:
”att påstå att utbyggd kärnkraft sätter stopp för förnyelsebar energi är absurt, isåfall kommer väll den planerade kolkraftsutbyggnaden i tyskland vara ett betydligt större hot mot förnyelsebara energin?”

Elproduktion som så mycket annat handlar i grunden om ekonomi. Om stora resurser satsas på ett energislag så kommer detta att utvecklas och bli billigare. Detta innebär att detta energislag kommer att dominera och därmed kommer man inte att satsa på alternativen. Visst är kolkraften ett hot och ett mycket dåligt alternativ, sett ur klimat och miljöperspektiv så är kärnkraften bättre. Kärnkraften har dock för många dåliga sidor för att vara det bästa alternativet när vi nu tvingas ta oss ifrån fossilsamhället. De stora elbolagen tänker i rent ekonomiska termer där lönsamhet, tillväxt och marknadsandelar styr, de bryr sig inte om energin kommer från kolkraft, kärnkraft eller något annat bara deras marknadsläge inte försämras. De skulle troligen inte ens ha något emot om energikonsumtionen minskade bara deras position inte hotades. Tyvärr tror jag dock att både ett skenande klimat och massiv miljöförstörning anses acceptabelt av de krafter som styr de stora energibolagen bara deras position inte hotas. Vattenfall, Eon och Fortum (de stora i Sverige) satsar vad jag vet gärna på både kärnkraft och kolkraft.

Johan S:
”Finlands nya reaktor är den första av sitt slag och ARVEA klantade sig rejält eftersom de inte hade en färdig utarbetad plan för hur allt ska konstureras på bäst sätt. Ett misstag de inte lär göra om i flammanville och där kommer vi få se bättre hur det egentligen ligger till med deras reaktormodell.”

Lucas:
Det mänskliga faktorn alltså J. Vad jag har läst så har man samma problem i Flamanville som i Finland.

Johan S:
”Ett vanligt hederlig kolkraftverk tex spyr ut betydligt mer radioaktiva material till atmosfären än ett kärnkraftverk gör på grund av mängderna uran och dess sönderfallsdöttrar i kolet. Även om vi inkluderar alla kärnvapenprovsprängningar, tjernobyl och diverse andra ryska olyckor så är den mängd radioaktivt material som frigjorts till naturen ofantligt liten i jämförelse med vad som finns naturligt. Den stråldos du och jag utsätts för har inte påverkats överhuvudtaget av kärnteknik eller kärnvapen. Allt liv har utvecklats i en miljö genomsyrad av strålning. ”

Lucas:
Jag tror inte att jämförelse mellan två dåliga energikällor gör någon av dem bättre.

När det gäller utsläpp av radioaktivitet så spelar koncentrationerna stor roll, de som befann sig i närheten av Tjernobyl, atombombsprovsprängningarna eller har kommit i kontakt med höga stråldoser i andra sammanhang har tagit stor skada av detta, huruvida den sammanlagda bakgrundsstrålningen är större eller inte räknat över ett liv är ointressant för dem som har fått så stora stråldoser att de utvecklat cancer.

Jag är helt säker på att jag har utsatts för högre doser av strålning pga. kärnteknik och kärnvapen än vad jag skulle ha gjort om dessa näringar inte funnits (av det enkla fallet att det spridits radioaktiva ämnen i atmosfären). Om jag kommer att få några men av detta vet jag dock inte, förhoppningsvis så blir det inte så.

Jag är osäker på vad du menar med syftningen på livets utveckling och strålning. Människan hade inte blivit långlivad i de miljöer där det tidiga livet utvecklades. Människan mår inte bra av att utsättas för radioaktivitet, att andra varelser klarar det bättre är en klen tröst för de individer som drabbas.

Johan S:
”Strålning är något som alltid funnits och det är ingen skillnad på strålningen från radioaktiva ämnen vi skapar och strålning från naturligt förekommande ämnen. Riskerna vi lämnar över till framtida generationer i och med radioaktivt avfall är så ohyggligt små att det knappt går att beskriva.”

Lucas:
Visst kan människan klara av en viss strålning. Det finns flera olika orsaker till cancer varav strålning är en. Det råder dock ingen tvekan om att det innebär en ökad risk för att utveckla cancer att utsättas för radioaktiva ämnen. Jag delar inte den optimistiska synen på de små riskerna för framtida generationer, kanske beror det på att jag har vuxit upp under kalla krigets logik där hela mänsklighetens framtid kan avgöras av genom att ”trycka på knappen”. Jag litar helt enkelt inte på att detta extremt giftiga avfall inte skulle kunna spridas över den extremt långa tidsperiod som det handlar om.

Johan S:
”Till och med i värsta tänkbara katastrofen som tjernobyl representerar så förväntar man sig högst 4000 extra dödliga cancerfall bland de 600 000 som rensade upp efter olyckan och utsattes för störst stråldoser. De 4000 cancerfallen ska då sättas i perspektiv med de 100 000 dödliga cancerfall man förväntar sig naturligt i den gruppen.”

Lucas:
Det är ju kul med statistik. Vad innebär ”4000 extra dödliga cancerfall”? Är det personer som statistiskt sätt borde ha dött av något annat än cancer? Det intressanta i sammanhanget är väl att det finns ett tydligt samband mellan stråldoser och utvecklande av cancer. För individen är det nog inte så stor skillnad att få veta att man har utvecklat en obotlig cancer när man är 12, 32, 52 eller 82 år för den delen. Bara att få veta att man har en cancer eller en tumör som troligen kan behandlas är illa nog för de flesta.

En studie i de delarna av Sverige som utsattes för mest radioaktivtnedfall efter Tjernobyl visade ett statistiskt säkert samband mellan graden av radioaktivt nedfall av cesium 137 och en ökning i antalet cancerfall i de drabbade områdena. Visst det finns säkert invändningar mot studien, men bara den psykologiska effekten av att veta att man utsatts för radioaktivt nedfall kan säkert ge upphov till stora problem.

Bara det faktum att 600 000 personer skulle ha behövts för att sanera efter olyckan borde väl vara illa nog även om ingen hade dött av cancer.

Men om man nu ska säga något positivt om katastrofen så verkar det avspärrande området kring kärnanläggningen ha blivit ett radioaktivt andningshål för vilda djur.

Kärnkraft igen

Jag har fått anledning att komma tillbaka till kärnkraften ännu en gång.
Christoffer skrev i en kommentar på mitt förra inlägg att:
”Kärnkraft har utvecklats kraftigt sedan 1970 talet och de reaktorer man kan bygga idag, Är enormt mycket Säkrare, effektivare och billigare, De skapar dessutom inte den sorts avfall som våra nuvarande reaktorer”.

Jag påstod att kärnkraften har samma problem nu som då. Så det är väl lika bra att förtydliga vad jag menar när jag kommer med detta påstående.

1. Problematiken med högaktivt radioaktivtavfall som måste lagras i åtskilliga tusen år kvarstår.

2. Problematiken med kärnavfall som används för framställning av kärnvapen kvarstår och riskerna med spridning av radioaktivt material och teknik kvarstår.

3. Problematiken kring de stora miljöproblem som uranbrytning innebär kvarstår.

4. Problematiken med den mänskliga faktorn som gör att ingen kärnanläggning kan bli helt säker kvarstår.

5. Problematiken med sårbarheten som är förknippad med ett fåtal stora anläggningar kvarstår. Både när det gäller terrorhot och driftsäkerhet.

6. Problematiken med en monopolliknande energimarknad kvarstår.

7. Problematiken med att utvecklingen av alternativa energikällor missgynnas av storskalig satsning på kärnkraft kvarstår. Detta dessutom i en tid då allt flera utvecklingsländer i snabb takt industrialiseras och den globala klimatförändringen kräver ny ren teknik som kan användas i dessa länder nu är stort och ökande.

Påståendet att ny kärnkraft skulle vara billigare får gärna kompletteras med fakta som stödjer detta. Det pågående kärnkraftsbygget i Finland har som så ofta när det gäller stora byggprojekt med ny teknik kantats av förseningar och därmed fördyringar. Det är dock riktigt att ny kärnkraft på sikt strikt ekonomiskt skulle bli billigare än att hålla liv i de gamla kärnkraftverken som blir allt mer ålderstigna.

De företag som utvecklade tekniken och byggde kärnkraftverken i Europa under 70 och 80-talet utvidgade sin marknad efter det att beställningarna i Europa uteblev och ett franskt företag byggde en reaktor åt Saddam Hussein. Mellanöstern är en het region med flera köpstarka nationer som gärna vill ha modern kärnkraft.

När det gäller säkerheten så påstod kärnkraftsförespråkarna redan på 70-talet att kärnkraften var säker. Även om självsäkerheten fick sig en törn i och med ”Three Mile Island” i Harrisburg. Visst har nya material och ny teknik skapat nya möjligheter till bättre säkerhet, men samtidigt visar senare tids incidenter att det fortfarande är människan som är det stora riskmomentet.

En felaktigt monterad säkerhetsdetalj får oförutsedda konsekvenser som på Forsmark 2006.

Personal som gradvis tar allt lättare på säkerhetsarbetet följer inte de rutiner som man borde, de börjar tänka att det ju är så säkert ändå.

En målmedveten sabotör tar sig in i anläggningen och skapar oförutsägbara händelsekedjor.

I slutändan blir säkerheten alltid en avvägning mot kostnaderna. Människor är olika benägna att ta risker, när det gäller kärnkraften är konsekvenserna av felaktiga riskbedömningar något som påverkar hela samhället under oöverblickbar tid.

Jag håller med om att tidsaspekten är en stor skillnad mellan EG-omröstningen och kärnkraftsomröstningen. När det gäller EU så är det åtminstone teoretiskt möjligt att senare ändra sig. När det gäller kärnkraften däremot så har kommande generationer ingen val, de måste leva med konsekvenserna i form av radioaktivtavfall, kärnvapen och ett kontrollsamhälle i bästa fall eller i värsta fall konsekvenser som i Tjernobyl eller Nagasaki eller Hiroshima.

Vi har faktiskt både ärvt jorden av våra föräldrar och lånat den av våra barn.

Kärnkraften och Sydsvenskan

I onsdags gick larmet på reaktor två i Oskarshamns kärnkraftverk, ett stickprov vid kontrollen av inpasserande hantverkare gav utslag på sprängämnet TATP som förekommit bland annat vid terrordåden i London 2005. Två hantverkare som jobbade på den avställda reaktorn häktades misstänka för förberedelse till sabotage.

På ledarsidan i Sydsvenskan reagerade Mats Skogkär reflexmässigt och konstaterade att ”säkerhetsrutinerna fungerade”. Det är väl inte så konstigt att det blev något förhastat när man måste tycka med kort varsel och alla uppgifter inte kommit fram. Dagen efter konstaterades nämligen att det varit en ren slump att männen hade kontrollerats, Oskarshamns kärnkraftverk har nämligen ett undantag, året ut som innebär att endast stickprov görs vid kontroll av vapen och sprängämnen på de inpasserande.

Ledningen för kärnkraftverket reagerade dock snabbt och stoppade även reaktor ett (som var igång) eftersom männen kunde ha vistats även i denna reaktor. När media började gräva i det hela framkom det att den ena mannen varit dömd för en rad grova brott, senast för ett halvår sedan för narkotikabrott och misshandel. En miss hade gjorts, mannen borde aldrig ha släppts in på kärnkraftverket överhuvudtaget. Sedan hittade man i och för sig varken någon bomb eller några spår av någon bombtillverkning, kanske hade stickprovet gett ett felaktigt utslag, kanske hade mannen umgåtts med någon som testat sprängmedelstillverkning. Min poäng är att ihop med tidigare stickprov vid andra kärnkraft som avslöjat flera berusade hantverkare och nu dessa stickprov för att hitta vapen och bomber så undrar jag om stickprov verkligen är tillräckligt vid denna typ av anläggningar.

I fredags försökte man i Sydsvenskans huvudledare skyla över sitt misstag och menade att ett större problem än bristande kontroll av hantverkare var en framtida brist på utbildad kärnkraftspersonal eftersom: ”Frågan är dock hur många studenter som låter sig lockas så länge det saknas ett politiskt beslut om kärnkraftens framtid i Sverige.” Vad jag vet så togs det ett politiskt beslut om kärnkraftens framtid i Sverige efter folkomröstningen 1980. Efter haveriet i Tjernobyl 1986 aktualiserades det hela på nytt och avvecklingen av Barsebäck inleddes. Samtidigt som effekthöjningar i de kvarvarande reaktorerna planerades vilket i slutändan innebar att den totala kärnkraftsproduktionen förblev oförändrad.

1984 kom ny lagstiftning om hur kärnkraftsverksamhet ska bedrivas i lagen 1984:3. Särskilt § 6 blev omtvistad och kom av de som inte vill avveckla kärnkraften att kallas ”Tankeförbudsparagrafen”. Paragrafen var till för att stoppa utveckling av ny kärnkraft och hade följande lydelse: ”Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.” Snarast borde man väl kalla det ett ”planeringsförbud” men ”tankeförbud” låter liksom mer slagkraftigt.

Den nya regeringen tog bort paragrafen 2006 med motiveringen att ”forskning och tekniskt utvecklingsarbete inom kärnteknikområdet är av stor betydelse för kärnsäkerheten och kärnavfallshanteringen” men det ligger nära till hands att misstänka att motivet snarare var öppna upp för nya kärnkraftverk. De stora elbolagen har endast gjort halvhjärtade satsningar på förnyelsebar energi trotts att folkomröstningen för snart 30 år sedan pekade ut detta som framtiden, huvuddelen av investeringarna har gått till effekthöjningar i gamla reaktorer, gaskraftverk och kolkraftverk (dock inte i Sverige). Att äga ett kärnkraftverk är en strålande affär, avfallsproblemet lämnas till kommande generationer, försäkringarna vid ett större haveri står staten för, samtidigt ges förmånliga lån till de stora investeringarna och benen slås undan för nya mindre konkurrenter som utvecklar ny småskalig teknik, som omöjligt kan konkurrera med dessa allt större bjässar.

En del av de som hävdar att man måste acceptera folkomröstningen om EG-inträdet 1994 trotts att stora förändringar har skett med EU sedan dess, hävdar med bestämdhet att man inte kan acceptera folkomröstningen om kärnkraften trotts att kärnkraft har samma problem nu som då… Jag tycker att det är rimligt att man ska finna sig i bägge folkomröstningarna och ska det göras stora förändringar så ska det till nya folkomröstningar.

Därför är kärnkraften ohållbar

Förra året var inget bra år för svensk kärnkraft. Den troligtvis värsta "incidenten" i svensk kärnkraftshistoria inträffade i juli 2006. Detta uppenbarade en undermålig säkerhetskultur, ledde till stängda reaktorer och framför allt avslöjades en otillräcklig granskning av säkerheten. Allt detta är mycket oroväckande, men är det så förvånande? Förr eller senare kommer det inträffa ytterligare en allvarlig kärnkraftsolycka i världen, troligtvis kommer det att inträffa i ett land där man tycker sig ha god säkerhet och troligen kommer olyckan att vara orsakad av en hel serie "osannolika" händelser och "märkliga" missbedömningar.

Vi har ännu inte lärt oss av Hiroshima, Nagasaki, Harrisburg eller Tjernobyl. De främsta argumenten mot kärnkraften är samma som de alltid varit:

1. Följderna av ett massivt utsläpp av radioaktivitet är så fasansfulla att de inte kan accepteras.
   
2. Människor gör missbedömningar, vi slappnar av när inget händer. Olyckor kommer att inträffa.
   
3. Säkerheten kring kärnavfallet kan inte garanteras under flera tusen år.
   
4. Säkerheten kring kärnanläggningarna är svår att upprätthålla om en grupp målmedvetna människor bestämmer sig för att skapa kaos.


5. Samma teknik används till kärnvapen som till civil kärnkraft, vi kan inte stoppa spridningen av kärnvapen om vi fortsätter satsa på kärnkraft.


6. Uranbrytning har stora miljökonsekvenser.

Ett samhälle kan klara att en jumbojet störtar i en storstad någon gång (även om de politiska konsekvenserna kan bli förödande om kraschen var orsakad av illvilliga människor och det råkar finnas makthavare som passar på att testa en ny doktrin) . Det blir stor förödelse, men konsekvenserna behöver inte bli långvariga, man kan bygga upp på nytt. Spåren efter Hiroshima, Nagasaki och Tjernobyl kommer att finnas kvar i flera generationer till.

Efter läckan av den ocensurerade internrapporten från Forsmark i höstas så har det blivit fart på SKI. Nu stoppas det reaktorer så fort brister i säkerheten kan befaras, detta är bra men jag kan inte låta bli att undra om inte detta återerövrade säkerhetsinitiativ kommer att mattas med tiden. Det är bra att den svenska kärnkraften ska granskas av någon utomstående, men finns det verkligen någon helt opartisk och objektiv granskare? IAEA är ju en öppen förespråkare av civil kärnkraft över hela världen trotts sina uppenbara misslyckanden med att stoppa kärnvapenspridningen. Kanske har jag fel, men nog verkar IAEA så förtjusta i kärnkraften att man svårligen kommer att aktivt bidra till en avveckling.

Det är inte så att turerna kring kärnkraftssäkerheten har gått medierna förbi, men utan rapportering från public service hade VD:n på Forsmark troligen suttit kvar och SKI hade troligen inte varit lika mycket på hugget. Det lilla som hörts från de borgerliga ledarsidorna har varit av typen "detta visar att säkerheten fungerar" alternativt "nu blir säkerheten ännu bättre". Jag undrar om ens en härdsmälta skulle göra något större intryck bland skribenterna.

Visst är det väl märkligt att det inte är offentligt vilka säkerhetsbrister som man upptäckt på de svenska kärnkraftsverken. Jag förstår att information som kan skada kärnkraftens rykte inte gärna sprids till allmänheten, men detta innebär ju i förlängningen att säkerhetstänkandet riskerar att förslappas (vilket verkar ha hänt) och att allmänheten får för sig att det inte finns några brister i säkerheten. Detta illustrerades väldigt tydligt i Uppdrag granskning där kommunalpolitikern Anna-Lena Söderbom (m) i Östhammarskommun (där Forsmark ligger) som har ansvar för kontakten med kärnkraftverket säger att Forsmark är 200% säkert och att säkerheten är 100% om hälften av säkerhetssystem fallerar, antagligen bekymrar det inte henne att kylvattennivån i reaktorn halverades...

Ett i kärnkraftsindustrin ovälkommet tecken i tiden borde vara att världen gläder sig åt att Nord Korea kanske är villigt att avveckla ett kärnkraftverk i utbyte mot en miljon ton olja om året. Inte verkar väl kärnkraften entydigt vara en lösning på klimatfrågan?

Detta inlägg är pingat på intressant.se

Säker kärnkraft?

Idag är det 20 år sedan reaktor 4 i Tjernobyl havererade. Enligt "National Geographic" lär olyckan ha kostat 1000 miljarer kronor. Ovissheten kring hur många som har drabbats och hur många som kommer att dö en förtidig död är stor. "National Geographic" tror att den psykologiska effekten är den värsta, osäkerheten för framtiden är stor.

Samtigt verkar krafter för att kärnkraften ska tagas till nåder igen. På flera håll i världen byggs det nya kärnkraftverk och ännu fler planeras. 40 nya reaktorer av Tjernobylmodell planeras, inte ens Ukraina verkar avskräckta längre. Mängden radioaktivt material ökar hela tiden och det finns ingen lösning på avfallsproblemet. Förspråkarna säger att kraftverken är säkra, men det samma sades före Harrisburg och Tjernobyl. Terrorhotet finns där hela tiden, klarar de svenska kraftverken en Boeing 747? Ett är säkert, man har inte krocktestat.

Kärnvapenhotet ökar i takt med att allt fler länder skaffar "bomben". Försöken att stoppa spridningen försvåras kraftigt av att civil kärnkraft anses vara en billig och säker kraftkälla som alla kan ha. Samtigt som USA med världens i särklass största militärmakt talar om utveckling av nya taktiska kärnvapen.

Sambandet mellan civil kärnkraft och militära kärnvapen är glasklar. Pakistan fick sina bomber via Tyska och Holländska bolag som sålde utrustning till urananrikning. Pakistanierna (Aq Kahn) hjälpte sedan Nordkorea, Iran och Libyen. Indien fick sin bomb från en reaktor som Kanada hjälpte dem med. Frankrike byggde en reaktor till Saddam Hussein (han fick dock aldrig klart sin bomb). Israelerna fick hjälp av fransmännen och hjälpte i sin tur den Sydafrikanska apartheidregimen med deras bomb (Mandela skrotade dock det hela senare). Till och med i Sverige har det förts en debatt om att skaffa en bomb...

Nu behöver man tyvärr inte en atombomb för att ställa till med oöverblickbar skada, en kraftig konventionell bomb och kärnavfall blir en dödlig mix som kan kontaminera stora områden för överskålig framtid.

Avfallsfrågan är inte löst, att bygga något som håller i 100 000 år är ingen enkel uppgift. Den moderna människan, homo sapiens sapiens har funnist i ca 100 000 år, mycket har hänt sedan dess...

Det talas om transmutation som ska oskadliggöra avfallet, om detta skulle vara möjligt, vilka risker innebär det då? Det är gigantiska mänger avfall som ska processas, troligen kan denna teknik även användas för att göra motsatsen... dvs skapa högradioaktiva ämnen, vilket skulle förenkla för de som vill göra billiga och effektiva atombomber.

Sedan har vi frågan om bränslet, uran, en ändlig resurs. Med ökad efterfrågan så lär priset stiga. Brytningen innebär stora risker för miljön. Redan idag används det faktiskt mer uran än det bryts. Det är möjligt eftersom man utvinner bränsle ur de kärnvapen som skrotades när Sovjetunionen föll samman. Idag verkar dock inte nedrustning vara på agendan, snarare tvärt om.

Med vilken rätt kan kärnvapenmakter hindra andra länder från att skaffa samma vapen som de själva absolut inte vill undvara? Vad är en pålitlig demokratisk stat? Ta Frankrike som exempel. Franska agenter sprängde ett Greenpeace fartyg (Rainbow warrior) i Nya Zeeland och dödade en person. Detta gjordes för att deras kärnvapen skulle kunna testas utan störningar. Först förnekade man inblandning, talade om terrorism och att Frankrike skulle göra allt som som i deras makt för att de skyldiga skulle straffas, men när två agenter fängslades, så införde man sanktioner mot Nya Zeeland för att få agenterna frigivna. De agenter som undkom, straffades aldrig och ingen blev straffad för att ha givit ordern. I efterhand kom det fram att den franska presidenten Francois Mitterrand godkänt dådet. Vem kan man lita på?