Klimataktion

I onsdags deltog jag i min andra klimatmanifestation, vi var enligt Sydsvenskan ca 300 personer som tågade från stadshuset till korsningen mellan Södra Förstadsgatan (gågatan) och den fyrfiliga Regementsgatan.

Vad jag kunde se så var det ännu fler som deltog denna gång än vad det var för en månad sedan. Biltrafiken styrdes effektivt om av polisen som vilket ledde till att det inte blev någon direkt konfrontation med stressade eller upprörda bilister. Troligen hade förra månadens brutala reaktion fått polisen att satsa hårdare på trafiksäkerheten samtidigt som polisen slapp fördela resurser för att hålla reda på fotbollsfans (förra gången spelade MFF på stadion samma kväll).

Stämningen var mycket god, det bjöds på både tilltugg och livemusik. Även ett antal personer närmre de 60 var med, kanske var det lite 68-noslagi, förhoppningsvis berodde det även på att 40-talisterna börjar röra på sig. Kul var det i alla fall med en åldersblandad aktion för framtida generationer. Allt engagemang behövs verkligen, situationen manar till handling, fatalism är destruktivt. Det går inte att bortse ifrån att det finns en påtaglig konflikt mellan de som snarast vill byta den riktning vi har och de som tycker att vi lika gärna kan fortsätta på den inslagna vägen.

Jag anstränger mig verkligen för att glädjas mer åt de framsteg som faktiskt görs även om dessa ofta är små. Men det blir lätt så att frustrationen över det/de som fortsätter att driva utvecklingen i fel riktning tar överhanden. En positiv inställning till möjligheten att förändra är grundläggande för både det egna välbefinnandet och för att orka lägga den energi som går åt för att förändra de strukturer och tankesätt som i rask takt för hela vår civilisation in i en återvändsgränd. Det är när människor möts och jobbar tillsammans som förändring skapas.

Hållbar utveckling i Malmö

Den senaste veckan har jag deltagit i tre olika aktiviteter med en röd tråd, nämligen en hållbar utveckling.

Först ställde jag mig i en av Malmös vältrafikerade korsningar ihop med något hundratal andra under ca 20 minuter (planen var att hålla på i 30 minuter). Det var första gången för mig, men den 6:e gången för Klimax i Malmö. Meningen med manifestationerna är att belysa det orimliga i att biltrafiken tar så stor plats i staden och att den dessutom ökar, trotts de väldokumenterade konsekvenserna (klimatförändring, luftföroreningar, buller, olyckor, minskad framkomlighet, otrygghet och ”död yta”). Stämningen var god, ja rent av upprymd och entusiastisk. Nu äntligen kändes det som att man gjorde något.

Två ”dialogpoliser” övervakade det hela och dirigerade trafiken så att den kunde flyta vidare runt manifestationen. Kanske var polisen lite väl effektivt för efter vad jag tror var en kvart så utvidgades manifestationen till hela korsningen och då hindrades trafiken i realiteten. En 20-årig kille i en nyare golf med en jämnårig kompis i passagerarstolen fick därför sin framfart hindrad och kände sig troligen väldigt kränkt. För han rusade motorn, lade i en växel och körde rent rått in i avspärrningen. En tjej fick foten överkörd och skrek, en kille for upp på den accelererande bilens motorhuv. Väl igenom korsningen tvärnitade bilen och killen for ner i gatan, i samma stund som han landat tryckte bilisten gasen i botten och det såg för ett ögonblick ut som om den liggande aktivisten skulle bli överkörd. Nu gick det tack och lov inte så illa, bilisten smet från platsen i hög fart medan de två poliserna sprang efter. Kort därefter avblåstes manifestationen. Adrenalinnivån hade höjts märkbart, en något chockad men ändå i stort sätt lugn stämning rådde.

Egentligen var det inträffade inte så konstigt, det inträffar dagligen trafikolyckor i Malmö där oskyddade trafikanter blir påkörda, tempot i trafiken är uppskruvat, unga killar leker i sina bilar, smockan hänger i luften när framkomligheten upplevs hindrad av en eller annan orsak. När det blir så uppenbart att någon med flit ställer sig i vägen så blir det bara för mycket för den som redan är uppe i varv. Tyvärr ter ju sig verkligheten allt för ofta annorlunda när man sitter i en stålbur på över ett ton, med händerna på en ratt och foten på hundratals "hästar". Omgivningen blir liksom mer avlägsen och beteenden som hade fått en att rodna av skam om man befann sig i en annan situation blir nu nästan naturliga.

Jag har själv varit en ung kille bakom ratten på en sportbil och betedde mig då flera gånger allt annat än omdömesgillt. I efterhand är det lätt att tycka att det vore rätt åt mig om jag blivit av med körkortet, men den inställningen hade jag knappast då. Jag lugnade dock ner mig väsentligt efter att ha åkt på en fortkörning där kortet klarade sig med en marginal på knappa 3 km/h. Vad kan jag säga, det var 8 år sedan och jag var allmänt omedveten. Min och många unga mäns inställning till bilen kan väl liknas vid den amerikanska vapenlobbyns inställning till rätten att bära vapen. Mycket har dock hänt med mig sedan dess…

Det hela rapporterades i både DN och Sydsvenskan.

Dagen efter var jag på miljöförvaltningen i Malmö när en pedagogisk satsning på ”lärande för hållbar utveckling” startade. Projektet ska hålla på till 2014 och förhoppningen är att en mycket högre medvetenhet ska genomsyra Malmö. En rad lyckade projekt som redan genomförts lyftes fram och det var riktigt roligt att se hur många eldsjälar som jobbar långsiktigt för att vända utvecklingen. Några politiker talade om framtiden bland andra Lari Pitkä-Kangas (mp) kommunalråd med ansvar för stadsekologi och Mats Pertoft (mp) riksdagsledamot och talesman i skolfrågor. Jag blev på riktigt gott humör av detta, det är så lätt att fastna i allt som inte går åt rätt håll.

Och så i måndags, var jag på stadsbiblioteket och lyssnade på ett föredrag av en ekonomiprofessor i min smak, nämligen Mats Alvesson. Han utgick från sin bok ”Tomhetens triumf”. Som handlar om ”grandiositet, illusionsnummer och nollsummespel”. (Nästa samma föredrag hittade jag senare videofilmat från Malmöhögskola.)

Kärnan i Mats budskap är att, eftersom våra basbehov redan är tillfredställda så ägnar vi allt mer resurser och tid åt överflödskonsumtion dvs. sätter allt mer ”guldkant” på tillvaron. Allt för att motivera fortsatt konsumtion (och ekonomiskt tillväxt), till och med de mest basala tingen har laddats med grandiositet. Det kan gälla kalsonger, badrum, sängar, handväskor, drycker eller yrkestitlar. Det goda livet har blivit något som man i allt större grad behöver köpa sig istället för något som man lever. Alla ytor ska se tilltalande ut, medan det som finns under ytan inte behöver ha någon substans.

Illusionsnummerna består i att det ofta är mer framgångsrikt/tilltalande att verka göra något bra, att verka vara sympatisk eller lyssnade, än att ta sig an den komplicerade och mångtydiga verkligheten och faktiskt i praktiken låta det man pratar om genomsyra vad man verkligen sysslar med. Pr-branschen sysselsätter allt fler och det läggs ca 50 miljarder på marknadsföring i Sverige, vilket kan jämföras med de 42 miljarder som staten satsade på utbildning och universitetsforskning år 2007.

Ett nollsummespel uppstår då alla är lite tjusigare och man faktiskt inte stiger i anseende fast man har satsat på ”de rätta attributen”, det krävs liksom bara för att man ska hänga kvar. När alla grannarna har både renoverat badrummet och köket så kan du inte känna dig lika nöjd med ditt nya kök. Att åka till Kanarieöarna är liksom inte så givande är kollegorna solar i Thailand. Eller när alla militärer har blivit officerare så är det inte så kul att vara kapten längre. Mats Alvesson var mycket underhållande och lockade till många skratt trotts det allvarliga ämnet. Mitt intryck efter fördedraget var att han kunde ha lagt mer tid på psykologin bakom dessa fenomen och varför vårt samhälle uppmuntrar dessa fenomen i en sådan omfattning.

En liten iakttagelse från dessa tre evenemang var att de alla tre engagerade många tjejer och kvinnor. I klimatmanifestationen var den mest representerade gruppen, tjejer under 25 år (minst representerade var nog män över 50 år) . När det gällde ”lärande för hållbar utvecklig” tycktes det vara kvinnor mellan 30 och 40. På föredraget om ”Tomhetens triumf” var det kvinnorna runt 60 år (medan personer under 30 var lätträknade).