Säker kärnkraft?

Idag är det 20 år sedan reaktor 4 i Tjernobyl havererade. Enligt "National Geographic" lär olyckan ha kostat 1000 miljarer kronor. Ovissheten kring hur många som har drabbats och hur många som kommer att dö en förtidig död är stor. "National Geographic" tror att den psykologiska effekten är den värsta, osäkerheten för framtiden är stor.

Samtigt verkar krafter för att kärnkraften ska tagas till nåder igen. På flera håll i världen byggs det nya kärnkraftverk och ännu fler planeras. 40 nya reaktorer av Tjernobylmodell planeras, inte ens Ukraina verkar avskräckta längre. Mängden radioaktivt material ökar hela tiden och det finns ingen lösning på avfallsproblemet. Förspråkarna säger att kraftverken är säkra, men det samma sades före Harrisburg och Tjernobyl. Terrorhotet finns där hela tiden, klarar de svenska kraftverken en Boeing 747? Ett är säkert, man har inte krocktestat.

Kärnvapenhotet ökar i takt med att allt fler länder skaffar "bomben". Försöken att stoppa spridningen försvåras kraftigt av att civil kärnkraft anses vara en billig och säker kraftkälla som alla kan ha. Samtigt som USA med världens i särklass största militärmakt talar om utveckling av nya taktiska kärnvapen.

Sambandet mellan civil kärnkraft och militära kärnvapen är glasklar. Pakistan fick sina bomber via Tyska och Holländska bolag som sålde utrustning till urananrikning. Pakistanierna (Aq Kahn) hjälpte sedan Nordkorea, Iran och Libyen. Indien fick sin bomb från en reaktor som Kanada hjälpte dem med. Frankrike byggde en reaktor till Saddam Hussein (han fick dock aldrig klart sin bomb). Israelerna fick hjälp av fransmännen och hjälpte i sin tur den Sydafrikanska apartheidregimen med deras bomb (Mandela skrotade dock det hela senare). Till och med i Sverige har det förts en debatt om att skaffa en bomb...

Nu behöver man tyvärr inte en atombomb för att ställa till med oöverblickbar skada, en kraftig konventionell bomb och kärnavfall blir en dödlig mix som kan kontaminera stora områden för överskålig framtid.

Avfallsfrågan är inte löst, att bygga något som håller i 100 000 år är ingen enkel uppgift. Den moderna människan, homo sapiens sapiens har funnist i ca 100 000 år, mycket har hänt sedan dess...

Det talas om transmutation som ska oskadliggöra avfallet, om detta skulle vara möjligt, vilka risker innebär det då? Det är gigantiska mänger avfall som ska processas, troligen kan denna teknik även användas för att göra motsatsen... dvs skapa högradioaktiva ämnen, vilket skulle förenkla för de som vill göra billiga och effektiva atombomber.

Sedan har vi frågan om bränslet, uran, en ändlig resurs. Med ökad efterfrågan så lär priset stiga. Brytningen innebär stora risker för miljön. Redan idag används det faktiskt mer uran än det bryts. Det är möjligt eftersom man utvinner bränsle ur de kärnvapen som skrotades när Sovjetunionen föll samman. Idag verkar dock inte nedrustning vara på agendan, snarare tvärt om.

Med vilken rätt kan kärnvapenmakter hindra andra länder från att skaffa samma vapen som de själva absolut inte vill undvara? Vad är en pålitlig demokratisk stat? Ta Frankrike som exempel. Franska agenter sprängde ett Greenpeace fartyg (Rainbow warrior) i Nya Zeeland och dödade en person. Detta gjordes för att deras kärnvapen skulle kunna testas utan störningar. Först förnekade man inblandning, talade om terrorism och att Frankrike skulle göra allt som som i deras makt för att de skyldiga skulle straffas, men när två agenter fängslades, så införde man sanktioner mot Nya Zeeland för att få agenterna frigivna. De agenter som undkom, straffades aldrig och ingen blev straffad för att ha givit ordern. I efterhand kom det fram att den franska presidenten Francois Mitterrand godkänt dådet. Vem kan man lita på?

Hundpromenad vid möllan

I söndags var jag ute på en parkpromenad med hunden, vi gick genom slottsparken påväg mot ribbans hundrastplats, framme vid mölleplatsen (en öppen plats med en gammal fin mölla) hade det varit "fest". Platsen var bestödd av ölburkar och spritflaskor, det såg för bedrövligt ut. Jag gick och muttrade över sakernas tillstånd och när jag fick syn på en tom platspåse bestämde jag mig för att göra något åt saken och åtminstode städa utan flaskorna. Min hund är en apporterande hund som jag lärt att hämta burkar som en kul övning. Vi brukar ha med oss en burk som vi återvinner efter varje promenad. Denna dag fick hon verkligen jobba och sprang kors och tvärs och hämtade burkar till alla husses godisar var slut. Påsen var nu så full att den fick bäras försiktigt för att jag inte skulle tappa något längs vägen.

Efter att ha återvunnit burkarna och flaskorna bestämde jag mig för att hämta en större pappkasse och snygga upp ordentligt. Väl tillbaka hade ett gäng killar i 12-14 års åldern samlats på platsen och jag upptäckte att en vägverkscontainer som stod brevid möllan var uppbruten och ungarna hade burit ut en dunk med spillolja och två dunkar med annat innehåll, lite verktyg och spik. Det låg en hög brädor brevid och de talade om att bygga en flotte eller en koja. Jag fick för mig att de kanske tänkte göra en brasa. Spilloljan var illavarslande och jag klargjorde hur illa det var om den rann ut på marken. De blev rådvilla kring vad de skulle göra när jag inte verkade strunta i det hela utan började bära tillbaka grejorna.

Jag fick två av dem att hjälpa mig att bära in allt i containern. Det rådde ingen tvekan om att jag hade grusat deras planer och de tänkte vänta tills jag gått för att sedan fortsätta, men jag hade gott om tid och hade en kasse med mig för att städa upp burkarna. Hunden fick jobba igen och jag lyckades även få två av ungdomarna till att hjälpa till, vi plattade till burkarna och slängde dem i kassen.

En som verkade vara ledare började ifrågasätta vad jag gjorde och varför jag brydde mig. Jag förklarade att jag brydde mig om hur det såg ut där jag bodde, att jag brydde mig om miljön och att jag tyckte att vägverket skulle kunna göra klart sitt arbete utan att få sina verktyg förstörda.

Det verkade som de trodde jag var knäpp. Men en dialog hade uppstått och flera vågade prata. Jag svarde på påstående som att:
Jag tog jobb från de städade i parken.
Det skulle se lika dant ut efter nästa fest.
Vägverket var dåliga eftersom de byggde citytunneln.
Det var häftigt med en fest plats full av burkar.
Att jag kunde köpa ut till dem.

Efter ca 30 minuter hade de tröttnat, ledaren förklarde att de behöve några av brädorna och fast jag sa att vägverket säkert tänkte använda brädorna så bar de iväg med fyra stycken. Det flesta av ungdomarna hjälpte dock inte honom och tyckte nog att det mest var pinsamt.

Jag hade inte lyckats fullt ut men dunkarna med kemikalier och verktygen var kvar och jag tror att några av killarna tyckte att det var rätt skönt att se att någon vuxen brydde sig om som händer.

Riktigt fritt från burkar blev det inte för kassen räckte inte, men det blev bra mycket bättre i alla fall.