Jag har precis läst boken "Sex grader" av Mark Lynas och kommer nu med en recension och lite tankar kring den.
Det var till stor del Marks första bok "Oväder" som fick mig att bli aktiv i arbetet mot klimatförändringarna. Den beskrev i form av ett resereportage hur klimatförändringarna redan var högst påtagliga och vart vi var på väg om denna utveckling får fortgå. Det var dock den delen som beskrev den vetenskapliga och politiska turerna kring klimatförändringarna som skapade mest frustration, men även gav upphov till den handlingskraft som har krävts för att jag skulle göra något ordentligt. Det blev ju uppenbart att det var upp till de enskilda världsmedborgarna att ta tag i detta eftersom dagens makthavare (ekonomiska och politiska) saknar intresset och/eller det stöd som behövs.
Nu till den nya boken "Sex grader" jag tvekade rätt länge om jag skulle köpa den eftersom jag redan vet rätt väl hur illa det kommer att gå om mänskligheten inte tar sig samman och agerar skyndsamt. Man sedan vill jag ju stödja sådana som Mark Lynas, det måste löna sig att kämpa mot klimatförändringarna så jag köpte boken när den kom på svenska.
Som jag redan visste så kommer livet på jorden att ändra sig i förfärande snabb takt när temperaturen ökar. Boken presenterar effekterna grad för grad på ett lättförståeligt och effektivt sätt.
Jag trodde att jag hade god koll på allvaret i det hela men jag blev ändå så tagen av boken att jag efter att ha läst om effekterna av 3 grader (2,1 till 3 grader) så kände jag mig tvingad att skumma de nästföljande graderna, det var helt enkelt för skrämmande och framför allt för när i framtiden!
Först kände jag mig lite chockad, kanske beror det på att jag skurit ner filmtittandet till ett minimum det senaste året och därav inte har den skyddande avtrubbning som otaliga hollywoodkatastrofer invaggar medvetandet i, kanske beror det på Mark Lynas berättarteknik. Jag vet inte, men denna bok var känslomässigt en lika omskakande upplevelse som den förra. Tack och lov så har det utmynnat i samma typ av vredgad drivkraft som förra gången, vilket var på tiden eftersom det har känts som om jag redan gjort allt vad jag kunnat för egen del. Det var dock inte självklart, en kort stund kände jag mig faktiskt apatisk inför den domedag som väntar kommande generationer om inte utvecklingen ändras radikalt. Den tuffa biten för min del är att jag faktiskt måste göra mer för att påverka andra, det räcker inte att sälja bilen, skippa flyget och hushålla med elen.
Till sist kom det kapitel som jag hoppats mest på, nämligen det som ska förklara hur vi fixar överlevnaden på vår planet. Jag hade önskat att Mark hade kunnat skriva en bok där proportionerna mellan effekterna av den hotande katastrofen och det vi kan göra för att förhindra den varit de omvända, det är nämligen 200 sidor av umbäranden mot 30 sidor med framtidsval. Dessa 30 sidor ägnas inte åt att lugna den vid det här laget skräckslagna läsaren utan pekar krasst ut vari problemen ligger. Det mänskliga psykets paradoxer och den rådande ekonomins oförmåga att hantera ”allmänningens tragedi”.
Man får inte veta att det ordnar sig bara vi återvinner mera och alla köper miljöbilar. Det hjälper inte ens om vi bygger 700 kärnkraftverk (hemska tanke), utvecklar bilar som drar hälften så mycket, i genomsnitt halverar vår körsträcka, fyrdubblar antalet gaskraftverk, effektiviserar våra byggnader och vår elproduktion och dessutom fångar upp koldioxiden från 800 kolkraftverk. Tyvärr så skulle detta ge oss en koldioxidnivå på ca 500 ppm till 2055 (dagens nivå är 382 ppm och den förindustriella nivån är 280 ppm) som enligt vetenskapen skulle betyda mellan 3 och 4 graders uppvärmning vilket i sin tur skulle innebära slutet för Amazonas och frigörandet av Sibiriens metangas vilket oundvikligen leder oss till allt högre temperaturer...
Vi måste landa på 400 ppm vilket kräver ytterligare 4 till 5 st ”koldioxidkilar” a 1 miljard årliga ton vardera, 2 miljoner vindkraftverk, 3 kvadratmeter solpaneler per jordbo, bränsleceller eller biobränslen som ersätter bensin och diesel skulle kunna göra endel, men det blir helt enkelt orealistiskt.
Så vad är kontentan då? Är det redan kört?
Nej, men vi måste säga adjö till högenergisamhället, det måste skapas ett socialt tryck för att klara denna livstilsomställning och vi måste dessutom få utvecklingsländerna att gå med på utsläppsbegränsningar. Mark tror att vägen är en individuell koldioxidhandel där den rika världen betalar den fattiga världen för att avstå från ytterligare utsläpp, samtidigt som vi drastiskt minskar våra vilket i slutändan innebär en världsomfattande utjämning på en hållbar nivå.
Mark jämför det med britternas mobilisering under andra världskrigets tyska blitz, tyvärr har vi lika lite val nu som britterna hade då, fast denna gång är insatsen så gigantiskt mycket större... 2015 måste vi ha stabiliserat utsläppen, 2030 måste vi ha minskat med 60% och 2050 med 90%. Annars är vi inne på en väg som sannolikt kommer att sluta i en gigantisk katastrof.
Till sist en liten egenförfattad satirisk liknelse inspirerad från boken, som uttrycker min känsla så här i efterhand :
Du sitter i ditt mysiga vardagsrum framför en skön brasa och halvslumrar lite. En biltidning ligger i ditt knä. Du bläddrar lite och drömmer. Det skymmer ute, brasan sprakar rogivande. Då vädrar du en svag doft av rök, lite väl stark rök faktiskt... Du vaknar till lite och tittar på brasan, inget konstigt, spjället är öppet, veden sprakar behagligt. Det är nog ingen fara, du drömmer vidare. Då skriker din älskade, DET BRINNER i grannens garage! Du tittar ut men ser inget, det händer att din älskade har fel så du säger att det är nog bara röken från brasan, det är ingen fara.
Din käresta påpekar grannens garage ligger vägg i vägg med ert och att det faktiskt BRINNER! Du ser ingen eld och säger att om det brinner så är det grannens problem eftersom det är värst för honom. Din käresta ger sig inte utan påpekar att grannen kanske är bortrest, men du tycker att grannen på andra sidan som vattnar blommorna i så fall borde fixa det, eller någon annan granne. Du är faktiskt trött efter en stressig dag. Men även ert garage kan ju fatta eld, en kall kår får dig att vakna till.
Din älskade bil kommer att gå upp i rök! Livet känns med ens orättvist. Nu ser även du att det brinner hos grannen. Du suckar och … plockar upp motortidningen för att muntra upp dig lite medan du funderar om det ska vara V8 eller turbodiesel kanske…
Din älskade ser sig oroligt omkring och påpekar att du kanske borde göra något. Du muttrar lite irriterat att kanske elden slocknar av sig själv, dessutom är det inte är ert ansvar, eller ert fel, men om de andra grannarna ringer på så ställer du givetvis upp.
Din älskade suckar och tar fram resekatalogen för att drömma om vintersemestern på varmare breddgrader. Då kommer du ihåg barnen som sover på ovanvåningen, du tänker på deras önskelistor som redan börjat skrivas fast det endast är oktober. Nåja de får väl avstå lite om vi behöver en ny bil. Du måste ju till jobbet och din älskade till storköpet, sedan är det hockeyträningen och ridningen, livspusslet är inte lätt…
Nu brinner det även i ert garage och elden sprider sig snabbt, du måste verkligen köpa en ny bil. Aj då, köksdörren vetter ju mot garaget. Köket som ni renoverade förra sommaren, det var minsann inte billigt fast det betalades svart… Var är brandkåren när man behöver den? Du har minsann betalat en massa skatt och till vilken nytta? Du suckar irriterat, samhället är ruttet! Inget fungerar och ingen gör något.
Du känner dig så less på alla själviska människor och korkar upp en whisky, aha en sådan härlig gammal rökig pärla. Det känns lite bättre även om det börjar bli lite varmt och lite i rökigaste laget. Du tänker att du ska ha en säker och praktisk bil, man måste ju tänka på ungarna, kanske en med diesel för ekonomin och miljön skull, man vill ju visa att man bryr sig.
Luften är tjock att andas, nu är köket övertänt och det brinner i hallen. Allt hopp är förlorat. Kanske borde du inte ha suttit med din biltidning och drömt, utan masat dig upp och gjort något drastiskt, fått undan bilen, räddat huset och såklar ungarna…
