Väg till varje pris

I förra veckan såg jag uppdrag gransknings program om ”förbifart Stockholm” där det framgick att vägprojektet främst handlar om tillväxtpolitiskt mål där kostnaderna, klimat och miljöeffekterna var antingen underordnade eller helt ointressanta. Vägprojektet sägs vara i samma storleksklass som Öresundsbron och är tänkt att bli 21 km motorväg (bitvis sexfilig) varav 16 km i tunnlar. För att få kalkylerna för detta mastodontprojekt samhällsekonomiskt lönsamma så har man bortsett från en rad centrala faktorer. Som t ex.

Man bortser ifrån effekterna av Stockholms trängselavgifter (som vägverket inte ville ha).

Man antar att yrkestrafiken (lastbilstrafiken) inte kommer att öka totalt sett även om man bygger en ny sexfilig motorväg.

Man antar att dagens bensinpris inte kommer att öka med mer än inflationen fram till år 2040.

Man bortser från att arbetet med att bygga motorvägen (som beräknas ta 8-10 år) kommer att generera utsläpp.

Man räknar med att kostnadskalkylen för projektet kommer att hålla och att det då räcker med 25 miljarder kronor. Detta trotts att det pågående projektet med den norra länken redan har ökat från 6 miljarder vid byggstarten till 11 miljarder idag och det är ca 8 år kvar av byggande där.

Man bortser ifrån att motorvägen kommer att skapa ny trafik eftersom en ny väg kommer att leda till en nyetablering av köpcentra, företag och villaområden som främst kommer att vara beroende av biltrafik.

Man försöker inte beräkna någon kostnad för de naturvärden som skadas och/eller förstörs när vägen dras fram i anknytning till natur och rekreationsområden.

Man räknar med en tidsvinst för biltrafiken utifrån en genomsnittlig hastighet på 97 km/h trotts att man i den redan byggda södra länkens tunnlar har en begränsning på 70 km/h och att hastigheten där ofta är betydligt lägre.

Jag rekommenderar starkt programmet som kan se via denna länk:
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=98613&a=1285031&lid=puff_1293493&lpos=extra_0

Den som tycker att granskningsprogram oftast är vinklade och elakt klippta kan se hela den oklippta intervjun med vägverkets generaldirektör.

Det blir rent av tragikomiskt när generaldirektören för vägverket i ena andetaget bedyrar hur viktig miljö och klimatfrågorna är för att sedan säga att transportkapaciteten är huvudsaken samtidigt som man struntar i alla de remissyttranden som påpekar att man bryter mot miljö- och klimatmålen. Den stackars direktören tvingas backa från sitt påstående att de oberoende experter som granskat kalkylerna skulle ha kommit fram till att koldioxidutsläppen i stort sett inte skulle påverkas av bygget. Den tyska experten säger nämligen själv lätt skrattande att en sådan slutsats skulle vara anmärkningsvärd och att han gärna skulle vilje se hur man kunde komma till den slutsatsen. Direktören rättar sig då och säger att vägverket har kommit fram till detta själva. Man struntar rent ut sagt i alla de expertutlåtanden som kommer från Naturvårdsverket, Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA), Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) och de tyska experterna . Denna väg ska helt enkelt byggas kosta vad det kosta vill.

Jag blir inte särskilt förvånad när landshövdingen Per Unckel (m) som ansvarat för miljöutredningen (!) säger att motorvägsprojektet är bra för miljön och klimatet. Det är väntat att han dessutom säger att det är viktigt med nya motorvägar för finansmarknaden och näringslivet. Jag skulle dock inte tro att han tycker att andra faktorer än just finansmarknaden och näringslivet är särskilt intressanta. Mer anmärkningsvärt blir det dock när han tror sig veta mer än experterna, även de som är professorer i ämnet, men egentligen förvånar inte detta heller.

Jag blir däremot mer förvånad när miljöminister Andreas Carlgren säger att trafiken måste fortsätta öka och att det är bra med ännu mera transporter. Han verkar även tro att man kan bygga bort trafikinfarkt med nya vägar.

Det är anmärkningsvärt att det är upp till vägverket att förkasta det alternativ som byggde främst på en kraftig satsning på kollektivtrafik, trängselavgifter och endast mindre satsningar på vägar. Vägverket vill ju bygga vägar och är inte så intresserade av spårbunden kollektivtrafik.

Jag tycker även att det är anmärkningsvärt att uppdraget att göra en ny fördjupad oberoende granskning av ”Förbifart Stockholms” lönsamhetskalkyl ska göras av samma konsultbolag som gjorde den ursprungliga hårt kritiserade kalkylen och dessutom räknar med ytterligare välbetalda kontrakt om vägbygget kommer igång.

Frågan är väl om finanskrisen och lågkonjunkturen kan stoppa detta galna projekt, för jag hyser föga förtroende för de som fattar besluten i denna fråga.

Tillväxtens sista dagar?

I dessa kristider är det lätt att vara efterklok, men samtidigt finns det anledning att titta på alla de tecken och varningar som har funnits en längre tid. Följande citat kommer från boken ”Tillväxtens sista dagar” från 2007 av Björn Forsberg. Markeringen med fetstil har jag gjort.

”Många systemkritiker har en stark benägenhet att koncentrera hela sitt budskap till någon enskild faktor – klimatförändringen, oljeuttömningen, den globala pyramidekonomin, de sinande sötvattenstillgångarna, eller något annat kritiskt globalt problem. Däremot dryftas påfallande sällan frågan om relationen mellan olika faktorer, och hur de kan komma att samverka med varandra. På ett sätt är detta naturligt, trotts allt rör det sig om komplexa sociala, ekonomiska och ekologiska förändringsprocesser som är svåra eller omöjliga att exakt förutse.

Frågan om ordningsföljden mellan olika krisutlösande element är likväl viktiga.

Min centrala poäng är att vissa av de förändringar som vi står inför eller redan befinner oss i är sådana som långsamt smyger sig in i vår tillvaro, de märks oftast inte från ett år till nästa. Exempel på sådana smygande förändringar är den ökade kurrensen om den odlingsbara marken, de stigande livsmedelspriserna i spåren av en ökad energiknapphet, och en växande s.k. energinationalism som yttrar sig i att oljeproducerande länder, i takt med ökad knapphet, kommer att få ett allt starkare incitament att behålla oljan för eget bruk snarare än för export. Sådana långsamt framväxande kriser kan dock påskyndas dramatiskt av andra samhällsförändringar. Här syftar jag på kriser av det slag som kan utlösas mycket snabbt och åstadkomma jordskredseffekter där även andra systems fundament sätts ur spel. Den mest kritiska faktorn i det sammanhanget är den globala finansmarknadens luftslott av uppumpade aktiekurser, terminer och derivat – och rådande predikament av kraftigt belånade länder och företag, för att inte tala om alla vanliga hushåll med miljonlån på fastigheter, bilar och annat.

Om förtroendet för systemet börjar svikta kan mänskliga psykologiska krafter snabbt sätta snöbollen i rörelse. I skrivande stund finns det en rad enskilda faktorer med goda förutsättningar att skapa en finansiell kris som lamslår den globala ekonomin. En sådan är att viktiga långivande länder till USA tappar förtroende för dollarn och väljer att placera sitt kapital på annat håll. Bland andra följder kan detta få luften att gå ur den uppblåsta fastighetsbubblan i USA, vilket i sin tur spiller över på arbetsmarknaden, varuhandeln, etc. USA:s fortsatta förehavanden i Mellanöstern är en annan kritisk faktor i sammanhanget. Amerikanska attacker (på Iran, Syrien
eller andra olyckligt lottade länder i regionen) för att säkra kontrollen över oljan kan omgående eskalera till en global kris.

Det verkligt kritiska problemet är att det i nuläget saknas oberoende parallella system som träder in och garanterar människors försörjning ifall den globala ekonomin plötsligt går i baklås.”

Vad som kommer att hända är fortfarande i högsta grad ovisst. Jag är kluven kring det hela, å ena sidan händer flera saker som jag gärna ser, bilföretag som baserat en stor del av sina vinster på stora och törstiga bilar måste vända under galgen eller gå under (för flera lär det redan vara för sent). Charterbolagen lär få hårdbanta när européerna inte längre vallfärdar till Asien för vintersol. Tillväxten kommer att stukas och den skenande konsumtionen att bromsa in något, utrymme skapas för andra värden som trängts undan av materialismen.

Å andra sidan så försvinner chansen att i högkonjunktur göra nödvändiga investeringar för framtiden. Behovet av ny hållbar teknik och energisnål infrastruktur kräver nya stora investeringar. Det finns även en påtaglig risk för samhällskris och social oro som tar sig våldsamma uttryck, som i sig skapar ett sug efter starka ledare med enkla budskap som leder till ännu värre katastrofer.

Förhoppningsvis kommer betydligt fler att ifrågasätta det rådande paradigmet om ständig tillväxt. En och annan chefsekonom lär få det svårt med trovärdigheten. Tron på marknadens förmåga att hantera kriser och skapa hållbara långsiktiga lösningar lär väl endast bestå hos de mest fundamentalistiska.

De krafter som hela tiden har motarbetat verkliga insatser för att bromsa klimatförändringarna kommer att hävda att vi än mindre har råd att göra något och hänvisa till att den blödande marknaden måste få alla resurser. Det finns en stor risk att saker och ting kommer att eskalera, nu när de som idag styr världsekonomin krampaktigt kommer att göra allt för att behålla makten.

Kanske blir effekten av den amoraliska rovkapitalismen som Karl Marx förutspådde:

”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.”

Det amerikanska imperiet

Här kommer två intervjuer med Chalmers Johnson. Han talar om varför USA har skaffat sig så många fiender, vad USA:s imperiebyggande har lett till och vart man är på väg. Så här efter Georgien-krisen och mitt i finanskrisen så är det intressant att se vad som redan ansågs förutsägbart bland intellektuella i USA innan dessa händelser.

Den första filmen behandlar mest oljans och militärensroll i USA.


Den andra ger paralleller mellan utvecklingen i USA , Romarriket, det Brittiska imperiet och Sovjetunionen. Ljudet är lite dåligt i början men blir bättre.


Tack för tipset Barbara.

Jag hittade i stor sett samma intervju med Chalmers Johnson på Berkeley University of California, där han var professor och undervisade tidigare. Den intervjun är från 2007 efter att han skrivit den tredje boken i en triologi om republiken USA. Denna intervju har bättre ljud och är lite mer kompakt än de andra.

Ekonomisk kris och ekologisk kris

Finanskrisen har gjort något som jag redan visste övertydligt. Den har visat att det är de ekonomiska ”experterna” som styr politiken, både nationellt och globalt. Jag visst redan vilken genomslagskraft värnandet av ekonomisk tillväxt har på politiken. Men när man på kort tid skapar och röstar igenom ett gigantiskt paket för att rädda det finansiella systemet i USA på skattebetalarnas nota så blir kontrasten till det segdragna förhandlandet och förhalandet kring ett seriöst krispaket för att hejda den globala klimatförändringen så uppenbar.

De som uppenbarligen har varit med och skapat krisen och i stort sätt verkade helt oförberedda på krisens allvar för endast en månad sedan, betros nu med uppgiften att med i stort sätt omedelbar verkan sjösätta ett räddningspaket på smått otroliga 700 miljarder dollar för att hindra en finansiell härdsmälta. Visst förstår jag att det brådskar och att konsekvenserna av ett ekonomiskthaveri skulle bli omfattande mycket snabbt och flera år framöver. Jag tror visst att ekonomerna har rätt när de säger att ett räddningspaket måste få kosta och att det är bråttom. Men kommer dessa ekonomer som lever så gott på nuvarande system att kunna peka ut bristerna som lett till det hotande haveriet? Jag skulle inte tro det…

Med tanke på denna krisinsikt och handlingskraft, kan någon förklara för mig varför i stort sett ingenting händer när vetenskapsmännen står på kö för att tala om hur bråttom det är att hejda klimatförändringen? Konsekvenserna av ett havererat klimat är ju mycket mer omfattande och framför allt mycket svårare att hantera i efterhand. Det ekonomiska systemet är ju faktiskt en produkt av mänskliga idéer och överenskommelser (men nog så betydelse fullt ändå), krisen skulle troligen kunna hanteras på ett par decennier utan något räddningspaket (även om det skulle skapa mycket kaos och lidande under tiden). Klimatkrisen å sin sida handlar ju om hela vår värld, alla världens varelsers värld och alla kommande generationers värld för överskådlig tid framöver.

Jag skulle tro att den stora skillnaden är att ett ekonomiskt haveri skulle hota oss direkt, det skulle hota vår livsstil och våra tillgångar. Synen på klimatförändringen är att den däremot drabbar främst världens fattiga (som vi ändå kommer att rädda bara vi konsumerar ännu mera) och våra barn och barnbarn som ändå bara skulle må bra av lite mera värme och som om de får en tuffare tillvaro kanske rent av skulle må bra av det eftersom de är så bortskämda.

Jag hoppas att den finansiella krisen visar hur känsligt vårt ekonomiska system är. Som jag ser det så är det osannolikt att en ekologisk kris inte skulle skapa även minst en ekonomisk kris, av en dignitet som knappast låter sig räddas av några skattefinansierade krispaket i mångmiljard klassen. Man kan varken äta eller dricka pengar och pengarnas värde är faktiskt mest en tankeprodukt som mycket snabbt kan omvärderas.

Marie-Louise Samuelsson i sydsvenskan gjorde samma analys som mig och när jag läste den så tänkte jag att det har hänt saker på ledarsidan i sydsvenskan. Frågan är bara vad som ska krävas för att även de med makten ska göra något, mitt förtroende för nuvarande regerings insikt i frågan är i stor sett noll.