Handen var ovanligt stadig när det nya rakbladet strök över kinden. Blicken var hård och fuktig när han mötte den i spegeln.
Han hade spelat Brahms Requiem när den ljusblå skjortan och de beiga byxorna lagts fram igår. Vännen Hjalmar G:s vältummade bok låg kvar på soffbordet, bredvid stod flaskan med falsk tröst.
Taxin väntade, han tog upp nycklarna, vägde dem i handen men lade tillbaka dem, det fanns ingen anledning att låsa. Resan blev kort och tyst. Den förnedrande rullatorn lastades ur på piren, det var en befrielse att lämna den på vägen till bryggan. De semesterlediga flanörerna tittade, tvekade men höll avstånd, han var ensam på platsen, ensam och beslutsam.
Nere i vattnet kände han knappt kylan. Längtan efter vila var allt. Blicken neråt och inåt, ljudet av röster var ett mummel, det inre dånet en tsunami. Kroppen hade egen vilja, men han tänkte inte låta sig besegras av svaghet, inte igen, inte idag.
Så kom då lugnet, frigörelsen, kroppen som varit så tung flöt så lätt, det var tyst, tsunamin hade passerat, inte ens ett lätt dunkande störde längre.
Brandbilarna kom först, sedan ambulanserna, sist polisen. Vitala unga människor hämtade kroppen och försökte tvinga igång den. Men han hade avsagt sig alla anspråk, han hade lämnat för friheten och tänkte inte återvända.
Epilog
Ingen människa är en ö, våra livsöden flätas samman. Vi existerar både i samma och olika världar samtidigt. Allt och alla hänger ihop om man verkligen skärskådar alla samband. Vi varken kan eller behöver begripa allt. Det sägs att den som älskar livet mer än dess mening har sitt hjärta fullt av både glädje och vemod, det tror jag på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar