Funderingar kring grön ideologi

Jag har varit på miljöpartiet i Malmö och lyssnat på ett föredrag om grön ideologi av det före detta språkröret Birger Schlaug. Det var väldigt intressant! Birger började med insikten om att allt hänger ihop genom att påminna om att vi till ca 70% består av vatten. Detta vatten består av en nästan ofattbar mängd vattenmolekyler. Sannolikt så delar varje nu levande människa vattenmolekyler med tidigare berömdheter som Einstein, Gandhi, Hitler, Jesus och Mohammed. Vi ingår i ett jättelikt kretslopp, med koppling både framåt och bakåt, samma byggstenar återanvänds gång efter gång förutsättningarna beror på det som varit.

En definition av vad som är en politisk ideologi är att den ska kunna besvara frågorna:

1: Hur fungerar världen idag?
2: Vad ledde fram till att välden ser ut som den gör?
3: Hur tycker man att världen borde se ut?
4: Vad behöver göras för att man ska få den värld man vill ha?

Den gröna ideologin innebär (mycket förenklat) följande:

1: Världen är på väg mot en katastrof! Dagens ekonomiska system värdesätter inte ekosystemen som är grunden för livet på vår planet. Vi urholkar i en ökande takt möjligheterna att upprätthålla de biologiska system som vi är en del av och sågar bokstavligen av den gren som vi sitter på. Detta kan inte fortgå.

2: De ideologier som har dominerat och dominerar har alla det gemensamma draget att de är dominansideologier. Dvs de bygger på/bortser från någon form av ohållbart maktförhållande:
Norr dominerar över Syd.
Rika dominerar över fattiga.
Vita dominerar över svarta.
Män dominerar över kvinnor.
Ekonomin dominerar över ekologin.
Människan dominerar över ekosystemen.

3: Jorden är begränsad och de livsuppehållande systemen på jorden måste sätta gränsen för människans aktiviteter. Människan är en social varelse och måste leva i harmoni med sin omgivning. Sociala orättvisor skapar disharmoni. Den världsordning som vi borde ha är den som vi skulle tycka var ok om vi föreställer oss att vi skulle återfödas på jorden på en slumpmässig plats och som en slumpmässig varelse.

4: Det ekonomiska systemet måste göras om (på politisk väg). Synen att människan får sitt värde utifrån vad den producerar och/eller konsumerar måste ändras (på politisk väg). Människor måste växa upp under sådana förhållanden att de blir naturligt medvetna om det ansvar det innebär att vara människa.

Birger menar att det behövs ett grönt parti måste vara radikalt för att det inte ska ”ätas upp” av de rådande normerna. Hans erfarenhet är att en politiker som befinner sig ”i maktens grytor” befinner sig på ett ”sluttande plan” där man obönhörligen bombarderas med de rådande normerna och får sin världsbild förskjuten. En vital demokrati och delaktighet är ett måste för att kunna förändra de rådande normerna.

Jag kom att tänka på en artikel i senaste numret (nr 16) av tidskriften ”Fokus” som handlar om de nya moderaternas ideologi. Katrine Kielos skriver:

”Den bärande tanken i den nymoderata ideologin handlar inte om kapital före arbete, eller om att bara för att jävlas ta från de fattiga och ge till de rika. Den nymoderata ideologin handlar om politikens begränsningar. Den ska hålla sig på sin kant för den kan inte åstadkomma särskilt mycket: en fiffig incitamentsstruktur här och några skattesänkningar där. Det är ingen stor grej.”

Jag tycker att detta är insiktsfullt, det saknas visioner förutom att alla ska arbeta. Kielos avslutar med att hon istället ”gärna skrivit om socialdemokraternas planer, men de är vad jag förstår hemligstämplade.” Behovet att levande ideologier och visioner är stort även i dessa tider, den politiska eliten verkar i allt för stor utsträckning vara uppäten av systemet.

Jag blir dock glad av att läsa den kristdemokratiske EU-parlamentarikern Anders Wijkman som på något underligt sätt har behållit skärpan och skriver (i Dagensmiljö 17/4) följande:

” Självklart är marknadsekonomiska instrument att föredra framför planekonomi. Men marknaden fungerar bara väl om ramverket är det rätta. När ramverket är fel – som i dag – går utvecklingen på många områden åt fel håll. Tillväxten blir oekonomisk och skapar mera problem än nytta. Om vi inte snabbt attackerar dessa brister är det min övertygelse att vi inom kort hamnar i en situation där drakoniska åtgärder blir nödvändiga – i realiteten en slags planekonomi.”

Jag kunde inte sagt det bättre själv… Dagen har varit inspirerande och jag har hämtat ny energi.

Vägtrafiken år 2007

2007 var året då ca 18% av alla nyregistrerade bilarna var klassade som miljöbilar (högsta någonsin) och ca 35% av alla nya bilar var dieselbilar (som släpper ut ca 20% mindre koldioxid än motsvarande bensinbil). Totalt så var ca 50% av alla nya bilar antingen miljöbilar eller dieselbilar. Samtidigt så såldes det 306.799 nya bilar vilket var det högsta antalet sedan det ”glada” 80-talet. Huvudorsakerna till detta var den ”goda” konjunkturen, miljöbilsbonusen, gynnsammare beskattning av dieselbilar och troligtvis stora skattelättnader för förmögna personer. Förhoppningen var att allt detta sammantaget skulle leda till mindre utsläpp från biltrafiken. Åtminstone var det var bilindustrin förutspådde.

Visst, bränsleförbrukningen från nya bilar minskade med hela 6,4% jämfört med året innan (från 7,8 l/100 km år 2006 till 7,3 l/100 km år 2007). Koldioxidutsläppen från nya bilar (när de körs på bensin eller diesel) minskade med 4,2% (från 189 g CO2/km år 2006 till 181 g CO2/km år 2007) . Anledningen till att minskningen i bränsleförbrukning är större än minskningen av koldioxidutsläppen är att dieselmotorn släpper ut 10% mer koldioxid än bensinmotorn vid samma förbrukning.

Tittar man på alla bilar (även de gamla) så minskade bränsleförbrukningen från 8,5 l/100 km år 2006 till 8,3 l/100 km år 2007. (Alla uppgifterna kommer från vägverket).

Sammantaget så betydde denna effektivisering av bilflottan en minskning av koldioxidutsläppen med ca 150 000 ton. Dessutom ökade andel biobränslen från 3,5% till 4,5% vilket innebar en ytterligare minskning av koldioxidutsläppen med ca 210 000 ton.

Totaltsätt hade koldioxidutsläppen från vägtrafiken minskat med ca 2% (360 000 ton) under år 2007 om det inte var för en ”liten” detalj. Vägtransporterna ökade nämligen med hela 2,8% under 2007, samtidigt som lasten på lastbilarna blev allt tyngre. Sammantaget så innebar trafikökningen en ökning av koldioxidutsläppen med 660 000 ton vilket totalt sätt gav en ökning på ca 300 000 ton koldioxid från vägtrafiken år 2007!

Det finns ett trafikpolitiskt mål att utsläppen från vägtrafiken ska vara oförändrad mellan år 1990 och år 2010. Om det endast hade varit en fråga om effektivare vägtransporter så hade detta inte varit ett särskilt djärvt mål, då hade utsläppen redan minskat med 8% men eftersom trafikökningen hittills har varit hela 21% så har de totala koldioxidutsläppen ökat med 12% sedan 1990. Personbilarnas totala utsläpp ligger i stort sätt kvar på samma nivå som 1990 medan lastbilarna har ökat sina utsläpp med nästan 50%!

Totalt sätt så står personbilarna för 65% av vägtrafikens koldioxidutsläpp, de tunga lastbilarna för ca 22%, de lätta lastbilarna för ca 10% och bussarna för ca 3%. Potentialen för att minska utsläppen från vägtrafiken är stor, men då ska man inte göra större delen av transportinvesteringarna i ny asfalt utan istället i nya spår! Trotts detta så har finansminister Anders Borg sagt att vi har överinvesterat i järnväg och vill därför satsa änu mer pengar på nya trafikleder sägs vara bättre för tillväxten. Min reflektion är att om vi inte byter riktning så kommer vi sannolikt att komma dit vi nu är på väg.

Nog om vägtrafiken. Den är endast ett av tecken i tiden (om än synligt även här uppe i vårt skyddade hörn av världen.) Visst är det väl underligt att vår regering som är så tuff när det gäller arbetslinjen är så vek när det gäller miljö och klimatmålen.

I slutändan lär kommande generationer bedöma oss efter vilken värld vi lämnade efter oss och hur vi hanterade de utmaningar som vi såg framför oss än efter hur duktigt vi arbetade ihop ett kapital som vi sedan "välförtjänt" konsumerade upp.