Hur går det med klimatet?

Jag har följt händelserna i Almedalen med ett halvt öra, mest för att höra om de talades om de riktigt stora utmaningarna (så som klimatförändringen, peak oil och tillväxtens gränser). Det var väl som vanligt ganska blandat, men jag kan väl inte säga att det känns som de stora frågorna verkar vara särskilt prioriterade. Jag hittade dock detta lilla inslag med Anders Wijkman som var rak och tydlig i vanlig ordning.

Om man tittar på klimatsatsningar så har de största partierna skruvat ner ambitionerna rejält. Från Göran Perssons (s) ca 500 miljoner om året till regeringens ca 180 miljoner om året och nu Stefan Löfvens (s) förslag på 250 miljoner om året.

Att Stefan Löfven (s) gör som alliansen gjorde 2007 och lanserar en klimatmiljard kan ju låta lovande, men det visar sig miljarden är fördelad över 4 år (en mandatperiod) och blir 250 miljoner om året. När Göran Persson (s) var Statsminister så satsades det på två liknade klimatinvesteringprogram på sammanlagt nästa 6 miljarder över 11 år (ca 500 miljoner om året). Genom LIP (Lokala InvesteringsProgram) 1998-2002 investerade staten 4,4 miljarder (en äkta klimatmiljard!) och genom Klimp (Klimatinverseringsprogrammet) 2003-2008 investerade staten 1,4 miljarder.

Fredrik Reinfeldts (m) regering lanserade en Klimatmiljard för åren 2008-2010 (ca 300 miljoner om året), men samtidigt sänkte man anslagen till miljöarbete med 2,7 miljarder för perioden (totalt alltså minus 1,7 miljarder till miljöarbetet). Efter fiaskot på klimatmötet i Köpenhamn 2009 så tappade media mycket av intresset för klimatfrågorna och regeringen inte oväntat likaså. Det kan dock tilläggas att regeringen sent omsider kom med en klimatproposition 2009 som innebar att ett antal miljöskadliga subventioner tas bort eller trappas ner under denna mandatperiod.

I regeringens budget för innevarande mandatperiod (2011-2014) består de direkta klimatinvesteringarna främst av tre program, Supermiljöpremien 200 miljoner, internationella klimatinversteringar 320 miljoner, och Hållbara städer 200 miljoner. Sammanlagt blir det ca 180 miljoner om året över mandatperioden (lägsta nivån på länge). Det kan tilläggas att regeringen dessutom satsar ca 100 miljoner om året på anpassningar för att hantera klimatförändringarna, dvs inte förebygga dem. Detta är en summa som lär behöva höjas väsentligt  under överskådlig framtid.     

Bara för att få en känsla för dessa siffror så kan man jämföra med två andra satsningar som regeringen genomfört. Den nya Försvarsexportmyndigheten som bildades 2010 och ska hjälpa vapenindustrin med exporten får ca 80 miljoner om året. FRA (FörsvaretsRadioAnstalt) som 2008 fick i uppdrag att avlyssna internet har ökat sina anslag med ca 300 miljoner om året för att klara sina nya uppgifter.

Om man dessutom tittar på de olika stöd och subventioner som ges till verksamheter som innebär ökade klimatutsläpp så blir det tydligt hur stort glappet är mellan retoriken och budgetprioriteringarna.

Här är ett urval:

Regionstödet till långväga transporter: ca 370 miljoner om året (2010). Merparten ges till lastbilstrafik.

Inrikessjöfartens undantag från energi- och koldioxidskatt på fartygsbränsle ca 1,0 miljard om året (2010)

Inrikesflygets undantag från energi- och koldioxidskatt på flygbränsle ca: 1,5 miljarder om året (2010).

Reseavdragen för resor till och från arbete ca 4,3 miljarder om året (2010). En rapport från 2003 visade att ca hälften av avdragen gjordes i de tre storstadsregionerna och att cirka hälften av avdragen var felaktiga.

Skillnaden i energiskatt på dieselbränsle gentemot bensin ca 8,9 miljarder om året (2010). (Fordonsskatten är i och för sig högre på vissa dieselfordon jämfört med bensindrivna fordon.)

Om man räknar samman endast dessa stöd och subventioner blir det ca: 16 miljarder om året (totalen är dock betydligt högre om man tittar på alla subventioner).

De flesta uppgifterna kommer från Naturvårdsverket.

Sammantaget med att skatterna sänkts med ca 100 miljarder om året så står det väl klart har låga ambitionerna på klimatområdet är. Enligt mitt tycke haltar den gängse definitionen av ansvarsfull ekonomisk politik betänkligt när kommande generationer får ta smällen av våra kortsiktiga prioriteringar som i stor utsträckning går ut på att öka konsumtionen.

Funderingar kring grön ideologi

Jag har varit på miljöpartiet i Malmö och lyssnat på ett föredrag om grön ideologi av det före detta språkröret Birger Schlaug. Det var väldigt intressant! Birger började med insikten om att allt hänger ihop genom att påminna om att vi till ca 70% består av vatten. Detta vatten består av en nästan ofattbar mängd vattenmolekyler. Sannolikt så delar varje nu levande människa vattenmolekyler med tidigare berömdheter som Einstein, Gandhi, Hitler, Jesus och Mohammed. Vi ingår i ett jättelikt kretslopp, med koppling både framåt och bakåt, samma byggstenar återanvänds gång efter gång förutsättningarna beror på det som varit.

En definition av vad som är en politisk ideologi är att den ska kunna besvara frågorna:

1: Hur fungerar världen idag?
2: Vad ledde fram till att välden ser ut som den gör?
3: Hur tycker man att världen borde se ut?
4: Vad behöver göras för att man ska få den värld man vill ha?

Den gröna ideologin innebär (mycket förenklat) följande:

1: Världen är på väg mot en katastrof! Dagens ekonomiska system värdesätter inte ekosystemen som är grunden för livet på vår planet. Vi urholkar i en ökande takt möjligheterna att upprätthålla de biologiska system som vi är en del av och sågar bokstavligen av den gren som vi sitter på. Detta kan inte fortgå.

2: De ideologier som har dominerat och dominerar har alla det gemensamma draget att de är dominansideologier. Dvs de bygger på/bortser från någon form av ohållbart maktförhållande:
Norr dominerar över Syd.
Rika dominerar över fattiga.
Vita dominerar över svarta.
Män dominerar över kvinnor.
Ekonomin dominerar över ekologin.
Människan dominerar över ekosystemen.

3: Jorden är begränsad och de livsuppehållande systemen på jorden måste sätta gränsen för människans aktiviteter. Människan är en social varelse och måste leva i harmoni med sin omgivning. Sociala orättvisor skapar disharmoni. Den världsordning som vi borde ha är den som vi skulle tycka var ok om vi föreställer oss att vi skulle återfödas på jorden på en slumpmässig plats och som en slumpmässig varelse.

4: Det ekonomiska systemet måste göras om (på politisk väg). Synen att människan får sitt värde utifrån vad den producerar och/eller konsumerar måste ändras (på politisk väg). Människor måste växa upp under sådana förhållanden att de blir naturligt medvetna om det ansvar det innebär att vara människa.

Birger menar att det behövs ett grönt parti måste vara radikalt för att det inte ska ”ätas upp” av de rådande normerna. Hans erfarenhet är att en politiker som befinner sig ”i maktens grytor” befinner sig på ett ”sluttande plan” där man obönhörligen bombarderas med de rådande normerna och får sin världsbild förskjuten. En vital demokrati och delaktighet är ett måste för att kunna förändra de rådande normerna.

Jag kom att tänka på en artikel i senaste numret (nr 16) av tidskriften ”Fokus” som handlar om de nya moderaternas ideologi. Katrine Kielos skriver:

”Den bärande tanken i den nymoderata ideologin handlar inte om kapital före arbete, eller om att bara för att jävlas ta från de fattiga och ge till de rika. Den nymoderata ideologin handlar om politikens begränsningar. Den ska hålla sig på sin kant för den kan inte åstadkomma särskilt mycket: en fiffig incitamentsstruktur här och några skattesänkningar där. Det är ingen stor grej.”

Jag tycker att detta är insiktsfullt, det saknas visioner förutom att alla ska arbeta. Kielos avslutar med att hon istället ”gärna skrivit om socialdemokraternas planer, men de är vad jag förstår hemligstämplade.” Behovet att levande ideologier och visioner är stort även i dessa tider, den politiska eliten verkar i allt för stor utsträckning vara uppäten av systemet.

Jag blir dock glad av att läsa den kristdemokratiske EU-parlamentarikern Anders Wijkman som på något underligt sätt har behållit skärpan och skriver (i Dagensmiljö 17/4) följande:

” Självklart är marknadsekonomiska instrument att föredra framför planekonomi. Men marknaden fungerar bara väl om ramverket är det rätta. När ramverket är fel – som i dag – går utvecklingen på många områden åt fel håll. Tillväxten blir oekonomisk och skapar mera problem än nytta. Om vi inte snabbt attackerar dessa brister är det min övertygelse att vi inom kort hamnar i en situation där drakoniska åtgärder blir nödvändiga – i realiteten en slags planekonomi.”

Jag kunde inte sagt det bättre själv… Dagen har varit inspirerande och jag har hämtat ny energi.