Den gamle och havet

Handen var ovanligt stadig när det nya rakbladet strök över kinden. Blicken var hård och fuktig när han mötte den i spegeln.

Han hade spelat Brahms Requiem när den ljusblå skjortan och de beiga byxorna lagts fram igår. Vännen Hjalmar G:s vältummade bok låg kvar på soffbordet, bredvid stod flaskan med falsk tröst.

Taxin väntade, han tog upp nycklarna, vägde dem i handen men lade tillbaka dem, det fanns ingen anledning att låsa. Resan blev kort och tyst. Den förnedrande rullatorn lastades ur på piren, det var en befrielse att lämna den på vägen till bryggan. De semesterlediga flanörerna tittade, tvekade men höll avstånd, han var ensam på platsen, ensam och beslutsam.

Nere i vattnet kände han knappt kylan. Längtan efter vila var allt. Blicken neråt och inåt, ljudet av röster var ett mummel, det inre dånet en tsunami. Kroppen hade egen vilja, men han tänkte inte låta sig besegras av svaghet, inte igen, inte idag.

Så kom då lugnet, frigörelsen, kroppen som varit så tung flöt så lätt, det var tyst, tsunamin hade passerat, inte ens ett lätt dunkande störde längre.

Brandbilarna kom först, sedan ambulanserna, sist polisen. Vitala unga människor hämtade kroppen och försökte tvinga igång den. Men han hade avsagt sig alla anspråk, han hade lämnat för friheten och tänkte inte återvända.

Epilog

Ingen människa är en ö, våra livsöden flätas samman. Vi existerar både i samma och olika världar samtidigt. Allt och alla hänger ihop om man verkligen skärskådar alla samband. Vi varken kan eller behöver begripa allt. Det sägs att den som älskar livet mer än dess mening har sitt hjärta fullt av både glädje och vemod, det tror jag på.

Ondskan i Oslo

Det som hänt är fruktansvärt, så utstuderat ondskefullt!

Men om man tänker efter ordentligt, är det egentligen inte så förvånande.

Gång efter gång blir människor så omedvetna att de begår fruktansvärda handlingar. Inte sällan kommer inspirationen från idéer i tidens tendenser och strömningar, tendenser som sätts samman, förstärks, odlas och till sist leder fram till det otänkbara. Men det är inte en idé eller en händelse som ledde fram till detta. Ofta är det många människors oförmåga och omedvetenhet som skapar en hel väv av orsaker som till sist utmynnar i det otänkbara.

Vi vill ha enkla svar, men det finns aldrig enkla svar när människor är inblandade. Vi vill skydda oss, men vi bär alla potentialen till galenskap inom oss. Det vi försöker bekämpa eller stänga ute, har en kuslig tendens att växa inom oss själva. Vi är till stor del omedvetna om de sammantagna konsekvenserna av våra handlingar eller vår oförmåga att handla. Reflexen att skylla ifrån sig finns hos alla. Det finns nästan alltid någon eller något som är värre, men vi är i grunden alla lika.

Vad ska man då göra med detta? En väg framåt är att betrakta vår rädsla, vårt hat och vår likgiltighet. Det vi när inom oss, det när vi även i vår omgivning. Om vi har drabbats av någon annans hat så är det största tragedin att vi fylls av samma hat. Det händer om och om igen och utgången är alltid mera hat.

Rättvisa utan medkänsla, medlidande och ödmjukhet saknar ofrånkomligen förmågan att bryta förvirringens ondskefulla spiral mot mera lidande.

Min förhoppning är att det finns tillräckligt med insikt för att låta detta dåd göra oss mer medvetna om konsekvenserna av vår omedvetenhet och därmed skapa en väg till minskad förvirring.