Jag måste erkänna att jag förväntade mig en mycket osaklig och ensidig beskrivning av klimatfrågan när jag beställde boken ”Farväl till världsundergången” skriven av organisationen Svenskt näringslivs chefsekonom Stefan Fölster. Boken visade sig dock vara mer balanserad, tonen mer resonerande och mindre tvärsäker än i de debattartiklar som Fölster fått publicerade i dagspressen den senaste tiden. Problematiken med biobränslen utreddes föredömligt och rebound-effekten förklarades (när konsumenten minskar sin förbrukning genom effektivisering så finns risken att man spenderar effektiviseringsvinsten på någon som ökar förbrukningen). Nu påstår boken i och för sig att bort emot hälften av besparingen försvinner pga denna effekt (källhänvisning saknas), medan jag tidigare har sett Christian Azar nämna siffran 10%.En positiv överraskning var att Fölster hade gjort sig besväret att läsa en hel del klimatlitteratur som research och han kunde i stort sett korrekt återger mycket av vad som beskrevs i denna. Nu hör det väl till saken att mina förväntningar var ganska låga på riktigheten i boken och att det snart uppenbarade sig ett mönster av gammalt välkänt snitt på hur klimatfrågan ska hanteras dvs ”inte politik, inte här och inte nu”.
Jag har läst mycket av den litteratur som boken hänvisar till så jag kunde se att det Fölster utelämnade egentligen säger mer om hans budskap än det han tog upp. Det stod inget om etik, grön skatteväxling, ”tipping points” eller de oförutsedda effekterna av klimatförändringen.
En intressant detalj är att boken blandar uppgifter med källhänvisning med uppgifter utan på ett sätt som inte blir uppenbart direkt. De uppgifter som saknar källa eller har kvällspressen som källa påstår ofta något som är vetenskapligt tveksamt eller direkt felaktigt. T ex. påstås det att ”en ekologisk kyckling orsakar mycket mer koldioxidutsläpp än en vanlig” och att brittiska domstolar har förbjudit skolor att visa Al Gores film ”En obekväm sanning”. Kycklingpåståendet har jag inte hört förut och källan visar sig vara aftonbladet. När det gäller Al Gores film så vet jag att den visst får visas på brittiska skolor men med förbehållet att läraren informerar om att filmen innehåller vissa uppgifter som inte är vetenskapligt säkerställda (enligt domstolen), alltså är det inte förbjudet att visa filmen.
Flera av Fölsters påståenden vet jag att han har hämtat från den danske klimatskeptikern Björn Lomborg, men dessa saknar genomgående källhänvisning. Kanske är det därifrån han har hämtat påståendet att Danmark och Finland skulle vara de länder som har ökat sina utsläpp mest i Europa det senaste decenniet. En snabb koll visar att Finlands utsläpp ökat med 4% mellan 1996 och 2006 (från 77,3 år 1996 till 80,3 miljoner ton CO2-eq år 2006). Medan Danmarks minskat med 22% (från 90,9 till 70,5 miljoner ton). Två länder som ökat betydligt mer är Spanien +39% (från 310,9 till 433,3 miljoner ton ) och Irland +13% (från 61,5 till 69,8 miljoner ton). Han har alltså helt fel, på denna uppgift som är enkel att kontrollera.
Något annat jag lade märke till är att Fölster har så svårt att knyta ihop påståendena från den ena delen av boken med slutsatserna i den andra. Det känns ibland som om boken har mer än en författare.
T ex. anges lyxkonsumtion som något som kan vara positivt för miljön, dels eftersom konsumenten som köper dyra prylar och tjänster får mindre pengar över till annan konsumtion, dels genom att ny teknik är dyr i början och behöver betalningsvilliga konsumenter för att få genomslag. I en annan del av boken så framhålls ökad konsumtion i allmänhet som lösningen på miljöproblemen eftersom tillväxten gör folk mer miljöengagerade och det anses kontraproduktivt att svenskarna ”går före” genom att investera i ny dyrare teknik. En studie av vilken miljöpåverkan de rikaste i samhället har kontra de fattigare hade varit intressant.
Det framhålls på ett ställe att koldioxidskatt gynnar utveckling av effektivare teknik och att det är viktigt att hålla kostnaderna för fossila bränslen uppe för att företag ska våga investera i ny teknik. Å andra sidan framhålls det som orättvist att dagens generationer ska betala för en omställning när kommande generationer kommer att vara betydligt rikare pga. den förväntade tillväxten som bara kommer att tuffa på oberoende av klimatförändringar och tillgången på naturresurser.
Biobränslen sågas eftersom de hotar matproduktionen och leder till skogsskövligen, men likväl så anses biobränslen kunna göra det möjligt att fortsätta öka flygandet.
På ett ställe klagas det över att Sverige har hållit antalet dieselbilar nere, på ett annat nämns det vilket stort problem man har med avgaser i europeiska storstäder (dieselbilar utan partikelfilter släpper ut betydligt mer luftföroreningar än bensinbilar med katalysator).
Man får veta att koldioxidfri teknik bara väntar på att användas å andra sidan sägs det att det är lika bra att anpassa sig till en varmare värld eftersom vi troligen kommer att fortsätta som tidigare.
Fölster är lika överdrivet positiv till allt vad ny teknik kan åstadkomma som han är pessimistisk kring vilken skada politiska styrmedel kan göra. Genmodifiering, koldioxidlagring, fusionskraft, syntetiskt kött, vätgas, robotstyrda bilar och koldioxid infångning från atmosfären lyfts fram som lovande och vägen framåt. Samtidigt anses avskaffande av subventioner till fossilenergikällor, höjd koldioxidskatt, minskad konsumtion i den rika världen och internationella överenskommelser som i det närmaste omöjliga.
Det märkligaste är dock att författaren har så svårt för de ekonomiska resonemangen. Fölster säger sig ha svårt att hitta luckor i ett resonemang som går ut på att den totala oljekonsumtionen inte skulle minska om man satsade på att avveckla oljeberoendet i väst . Tanken är att minskad oljekonsumtion i väst skulle leda till att oljeländerna ökar sin produktion för att kompensera inkomstbortfallet och därmed skapar en ökad oljekonsumtion, dessutom skulle detta innebär att oljeländerna skyndar sig att tömma oljekällorna för att inte bli sittande med olja som ingen längre efterfrågar. Han missar dock att investeringarna i nya oljefält, okonventionell olja (Kanadensisk tjärsand), syntetisk olja från kol och nya raffinaderier rimligen borde minska när investeringarna blir osäkrare. Om förbränningsmotorn blir omodern så lär inte diesel från kol vara lika attraktivt. Dessutom är det ju bra om oljan räcker längre till de ändamål där det är svårt att få fram alternativ.
Även hans räkneexempel är märkiga, Fölster påstår att det blir mindre miljöbelastning om en familj på 4 personer lägger 60 000 kr på en Thailandsresa än om de stannar hemma och konsumerar istället. Jag förstår inte hur han har räknat för att komma fram till detta. Bara flygresan till Thailand för fyra personer ger upphov till en klimatpåverkan motsvarande 10 ton koldioxid (snittet per svensk i Sverige är 6 ton per år). Om man antar att familjen istället ägnar sig åt riktigt klimatdåliga aktiviteter hemma i Sverige så blir utsläppen enligt följande:
Om man ökar bilkörningen för alla pengarna så borde det kosta familjen minst 30 kr/mil (inräknat värdeminskning, bränsle, försäkring och slitage), jag tror inte att den familj som lägger 60 000 på semestern har en billigare bil. Pengarna räcker då till 2000 mil (årsgenomsnittet i Sverige är ca 1500 mil per bil). Om deras bil är riktigt törstig och drar 1 l/mil så motsvarar detta 2,4 kg koldioxid per mil vilket totalt ger ca 5 ton koldioxid, alltså endast hälften så mycket utsläpp som flygresan Thailand tur och retur.
Om familjen istället köper nötkött för pengarna (den mest klimatbelastande typen av kött), låt säga rostbiff för 150 kr/kg så räcker pengarna till 400 kg dvs 100 kg per familjemedlem (år 2006 åt svensken i genomsnitt 26 kg nötkött per år) detta motsvarar ett koldioxidutsläpp på upp till 400 * 25 = 10 ton dvs i detta fall så skulle man faktiskt kunna orsaka samma klimatpåverkan som flygresan (resten av Thailandsresan oräknat). Men jag skulle tro att familjen skulle tröttna på rostbiff för flera år framåt i detta scenario och därmed sjunker effekten.
Fölsters bok är främst intressant som ett debattinlägg från en marknadsliberal företrädare som representerar näringslivet. Den är skriven på ett trevligt sätt och det är lätt att ryckas med i positivismen. Men jag kan inte låta bli att tänka på filmtiteln ”How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb” när läsaren uppmanas att se det spännande i ett varmare klimat.
Grön skatteväxling nämns inte ens, tanken på att växla minskad konsumtion mot mer fritid avfärdas eftersom det skulle ge mindre pengar till vård, skola och omsorg. Politiska styrmedel verkar mest anses som kontraproduktiva, marknaden förväntas tackla omställningen av sig själv och om den inte lyckas så kan man alltid anpassa sig eller om det går riktigt illa skjuta upp koldioxiden i rymden eller täcka världshaven med en reflekterade dimma. Djurlivet får flytta till städerna och svenskarna får vänja sig vid elefantjakt istället för älgjakt (elefantjakten hittade jag på men resten finns att läsa i boken).
