Därför är kärnkraften ohållbar

Förra året var inget bra år för svensk kärnkraft. Den troligtvis värsta "incidenten" i svensk kärnkraftshistoria inträffade i juli 2006. Detta uppenbarade en undermålig säkerhetskultur, ledde till stängda reaktorer och framför allt avslöjades en otillräcklig granskning av säkerheten. Allt detta är mycket oroväckande, men är det så förvånande? Förr eller senare kommer det inträffa ytterligare en allvarlig kärnkraftsolycka i världen, troligtvis kommer det att inträffa i ett land där man tycker sig ha god säkerhet och troligen kommer olyckan att vara orsakad av en hel serie "osannolika" händelser och "märkliga" missbedömningar.

Vi har ännu inte lärt oss av Hiroshima, Nagasaki, Harrisburg eller Tjernobyl. De främsta argumenten mot kärnkraften är samma som de alltid varit:

1. Följderna av ett massivt utsläpp av radioaktivitet är så fasansfulla att de inte kan accepteras.
   
2. Människor gör missbedömningar, vi slappnar av när inget händer. Olyckor kommer att inträffa.
   
3. Säkerheten kring kärnavfallet kan inte garanteras under flera tusen år.
   
4. Säkerheten kring kärnanläggningarna är svår att upprätthålla om en grupp målmedvetna människor bestämmer sig för att skapa kaos.


5. Samma teknik används till kärnvapen som till civil kärnkraft, vi kan inte stoppa spridningen av kärnvapen om vi fortsätter satsa på kärnkraft.


6. Uranbrytning har stora miljökonsekvenser.

Ett samhälle kan klara att en jumbojet störtar i en storstad någon gång (även om de politiska konsekvenserna kan bli förödande om kraschen var orsakad av illvilliga människor och det råkar finnas makthavare som passar på att testa en ny doktrin) . Det blir stor förödelse, men konsekvenserna behöver inte bli långvariga, man kan bygga upp på nytt. Spåren efter Hiroshima, Nagasaki och Tjernobyl kommer att finnas kvar i flera generationer till.

Efter läckan av den ocensurerade internrapporten från Forsmark i höstas så har det blivit fart på SKI. Nu stoppas det reaktorer så fort brister i säkerheten kan befaras, detta är bra men jag kan inte låta bli att undra om inte detta återerövrade säkerhetsinitiativ kommer att mattas med tiden. Det är bra att den svenska kärnkraften ska granskas av någon utomstående, men finns det verkligen någon helt opartisk och objektiv granskare? IAEA är ju en öppen förespråkare av civil kärnkraft över hela världen trotts sina uppenbara misslyckanden med att stoppa kärnvapenspridningen. Kanske har jag fel, men nog verkar IAEA så förtjusta i kärnkraften att man svårligen kommer att aktivt bidra till en avveckling.

Det är inte så att turerna kring kärnkraftssäkerheten har gått medierna förbi, men utan rapportering från public service hade VD:n på Forsmark troligen suttit kvar och SKI hade troligen inte varit lika mycket på hugget. Det lilla som hörts från de borgerliga ledarsidorna har varit av typen "detta visar att säkerheten fungerar" alternativt "nu blir säkerheten ännu bättre". Jag undrar om ens en härdsmälta skulle göra något större intryck bland skribenterna.

Visst är det väl märkligt att det inte är offentligt vilka säkerhetsbrister som man upptäckt på de svenska kärnkraftsverken. Jag förstår att information som kan skada kärnkraftens rykte inte gärna sprids till allmänheten, men detta innebär ju i förlängningen att säkerhetstänkandet riskerar att förslappas (vilket verkar ha hänt) och att allmänheten får för sig att det inte finns några brister i säkerheten. Detta illustrerades väldigt tydligt i Uppdrag granskning där kommunalpolitikern Anna-Lena Söderbom (m) i Östhammarskommun (där Forsmark ligger) som har ansvar för kontakten med kärnkraftverket säger att Forsmark är 200% säkert och att säkerheten är 100% om hälften av säkerhetssystem fallerar, antagligen bekymrar det inte henne att kylvattennivån i reaktorn halverades...

Ett i kärnkraftsindustrin ovälkommet tecken i tiden borde vara att världen gläder sig åt att Nord Korea kanske är villigt att avveckla ett kärnkraftverk i utbyte mot en miljon ton olja om året. Inte verkar väl kärnkraften entydigt vara en lösning på klimatfrågan?

Detta inlägg är pingat på intressant.se

Litteratur om klimatförändringen

Efter att ha läst "Oväder" av Mark Lynas så väcktes mitt intresse för klimatfrågan på allvar och jag har sedan dess slukat ett antal böcker i ämnet. Jag tänkte dela med mig av mina läseupplevelser och kanske inspirera till att läsa någon av böckerna. Här följer en kort genomgång i den ordning jag har läst. Efter varje bok har jag en lite reflektion över vad boken har lärt mig eller hur den påverkt mig.


-----------------------------------------------------------------------------

Oväder av Mark Lynas (2005)
"Oväder" är en reseskildring där man får följa med till platser där effekterna av klimatförändringen redan är påtagliga. Boken förmedlar budskapet/känslan av att detta händer nu och att vi endast befinner oss i början av en omvälvande förändring. Problematiken kring klimatförändringarna togs upp på allvar redan på 70-talet och i denna bok så får man se att det redan har fått långtgående konsekvenser för samhällen runt om på jorden. "Oväder" har jämförts med "Tyst vår" av Rachel Carson som anses var den bok som på allvar startade den allmänna miljödebatten och lade grunden för dagens miljörörelser.


Reflektion: För mig var denna bok en väckarklocka som började få saker att hända. Jag var inte särskilt insatt i frågorna och kastade mig formligen över boken när jag fick höra talas om den. Ett bestående minne är den upprördhet jag kände när jag läste om turerna kring Kyotoprotokollet. Hur starka intressegrupper efter undertecknandet 1997 mycket aktivt försökte urvattna protokollet, hur starka intressen i USA fick Bill Clinton att försöka kompromissa bort innehållet i överenskommelsen och hur sedan George W Bush tog över och det hela byttes till direkt motarbetande och avhopp från överenskomelsen. Till och med när USA hade hoppat av så försökte de aktivt skjuta avtalet i sank (jag blir upprörd igen när jag tänker på det).

-----------------------------------------------------------------------------

Undergång, civilisationernas uppgång eller fall av Jared Diamond (2005)
Jared är professor i geografi som fått både Pulitzerpriset och National Medal of Science. I denna bok beskrivs hur ett antal samhällen lyckats eller misslyckats med att hantera förändringar. De mest intressanta kapitlen innehåller praktiska lärdomar av det som skett. Bland annat beskrivs "Rationellt dåligt beteende", "Förödande värderingar" och "Dåliga lösningar". Allra sist skriver han om "Anledningar till hopp" vilket verkligen behövs.

Reflektion: Största behållningen av boken var att den beskrev de strukturella mekanismerna som gör det möjligt eller inte för ett samhälle att göra de nödvändiga anpassningarna till nya förutsättningar. Jag fick verkligen känslan av att detta ordnar inte sig av sig självt, samhällen kan verkligen driva sig till kollaps trotts att de ser den annalkande faran.

-----------------------------------------------------------------------------

En värld (globaliseringens etik) av Peter Singer (2003)
Detta är en bok om etik, om behovet av etik i en globaliserad värld och konsekvenserna av bristande etik. Man får en genomgång av de stora internationella organisationerna och hur de fungerar, den kritik som finns mot dem och hur de kunde förbättras. Till sist så är detta en bok om oss människor som världsmedborgare.

Reflektion: Denna bok träffade mig rätt i solarplexus, den satte alla de val jag gör i ett sammanhang. Den lyfte upp egenintressenas ohållbarhet och konsekvenser.


-----------------------------------------------------------------------------

The party´s over av Richard Heinberg (2005)
Här beskrivs problematiken kring oljeberoendet och de sinande oljekällorna. Man får en historisk beskrivning av civilisationernas utveckling och tillgången på energi sedan medeltiden. Plus en genomgång av allt som tyder på att vi närmar oss den punkt då oljeproduktionen kommer att börja sjunka (peak oil).

Reflektion: Boken ger en skrämmande bild av hur beroende vi är av oljan och hur omedvetna politikerna verkar vara av att vi närmar oss en tid då oljan kommer att bli väsentligt mycket dyrare. Behovet av att skifta investeringarna till förnyelsebara energikällor framgår klart.

-----------------------------------------------------------------------------
Vårt hotade hem av ett antal professorer och andra lärda som tex Lennart Daléus och Alva Myrdal (1982).
Redan 1982 kände man till de frågor som är stora idag och de frågor som var stora då är fortfarande olösta. Militär rustning, kärnvapenhot, ojämn resursfördelning, vattenbrist, överbefolkning, kemisk förgiftning, energi brist (peak oil), ozonhål och klimatförändringen (fast man kallade det drivhuseffekten.)

Reflektion: Denna bok hittade jag i morfars bokhylla efter det att han gått bort. Boken fyllde mig med vördnad inför de människor som redan för 25 år sedan såg vad som måste göras. De insåg att det skulle bli tufft, de var väldigt tydliga med att det inte fanns något annat sätt. På sätt och vis är det skrämmande att så lite konkret har hänt sedan dess, å andra sidan så är FN mer eller mindre engagerade i alla dessa frågor. Tålamod och hängivenhet är nödvändigt och leder till förändring på sikt.

-----------------------------------------------------------------------------

Meteorologernas väderbok av Claes Bernes och Pär Holmgren (2006)
Boken av delvis författad av min favoritmeteorolog och beskriven på ett enkelt och välillustrerat sätt både olika typer av väder och växthuseffekten.

Reflektion: Boken har många mycket bra illustrationer och beskriver utförligt både väder och klimat, hur det har ändrats genom tiderna och varför den klimatförändring vi ser idag är unik. En del av behållning är att boken har ett svenskt perspektiv.


-----------------------------------------------------------------------------

Vädermakarna av Tim Flannery (2005)
Tim har lite samma stil som Mark Lynas fast "Vädermakarna" mer är en resa i tiden än en resa på jorden. Utan att bli tråkigt teknisk så lyckas Tim förklara den fantastiska processer som gör det möjligt för oss att leva på denna planet. Han förmedlar också hur människan genom sina makalösa tekniska framsteg nu har blivit den kraft som har störst påverkan på dessa livsuppehållande processer.

Reflektion: Jag fick en djupare förståelse av hur beroende vi människor är av ett fungerande kretslopp. Vi håller faktisk på att mixtra med det livsuppehållande systemet på vår rymdfarkost Jorden...

-----------------------------------------------------------------------------
Plan B 2.0 (rescuing a planet under stress and a civilazation in trouble) av Lester R. Brown (2006)
Författaren startade år 1974 "Worldwatch institute" som han ledde till år 2000. Senare startade han även "Earth policy Institute" som han leder idag. Boken är en handbok i vad som måste göras och hur det ska gå till. Där finns allt, åtgärderna, budgeten och tidtabellen. Det "enda" som saknas är den politiska viljan. Boken har använts som kursbok på ett antal amerikanska universitet.

Reflektion: Så läste jag äntligen en bok som beskrev hur vi ska kunna vända skutan och undvika skeppsbrottet. Det var till stor glädje som jag upptäckte vilken energi som läggs ner på dessa frågor i USA, hur många insiktsfulla personer som finns på andra sidan atlanten. Det framstår tydligt att detta är en fråga om makt och resurser. Enligt boken så skulle det kosta 161 miljarder dollar per år att lösa alla de stora frågorna. Idag spenderar vi ca 1000 miljarder dollar på militär (varav USA ca 500 miljarder)... Ca 700 miljarder dollar ges i bidrag till fossil bränslen, ohållbart jordbruk, skogsskövling och överfiske. Efter att ha läst denna bok så är jag verkligen övertygad om att detta inte är ett tekniskt utan ett politiskt och etiskt problem.

Pingat till http://intressant.se/intressant

Läser inte ledarskribenterna på DN sin egen tidning?

I fredags presenterade IPCC (FNs klimatpanel) en sammanställning av de senaste 6 årens klimatforskning. Det var den fjärde rapporten sedan 1990 och den som tydligast pekar ut människan som huvudansvarig för den uppvärmning vi ser idag. Media var fullt av reportage om vad detta betyder och vad som behöver göras för att undvika en gigantisk katastrof. Det var egentligen inget nytt i rapporten, tyngden i rapporten kom ifrån det faktum att den var författad och granskad av ca 2500 forskare under flera år.

I DNs lördagsutgåva hade man fyra sidor som uteslutande handlade om rapporten. På ledarsidan hade man dock en besynerlig artikel av Peter Wolodarski som hyllade kapitalismen och globaliseringen som den stora räddningen för mänskligheten! Peter berörde lätt IPCC forskarnas arbete med beskrivningen:

"den domedagsrapportering som just nu fyller massmedierna."

Sedan fick man läsa om den fantastiska BNP utvecklingen i världen. Hur:

"400 miljoner människor i utvecklingsländerna" ... "har råd att resa,konsumera och skaffa sig en högre utbildning. Den siffran väntas år 2030 ha ökat till 1,2 miljarder. För Europa, USA och Japan är detta fantastiska nyheter."

Sedan fortsätter Peter att konstatera:

"Att kapitalismen hjälper miljontals ur misär och elände är naturligtvis ett mål i sig. Men det för också det goda med sig att fler kommer att efterfråga demokratiskt beslutsfattande och en god miljö, vilket gör det lättare att gemensamt lösa klimatproblemet"

Snacka om en slutsats med dåligt underlag! Världens största klimatbov "råkar" var det landet som anses var världens kapitalistiska motor (USA). Detta land är världens rikaste och har en president som varken har gjort eller verkar vilja göra något åt klimatproblemet och som tycker att de fattiga 1,2 miljarderna är det stora hotet, inte den egna befolkningen.

Peter har inte förstått det grundläggande problemet, nämligen att vi människor lever över jordens kapacitet. Detta har blivit möjligt med hjälp av teknisk utveckling och globaliserad ekonomi.

Det krävs en livsstilsändring i hela den rika världen om Peters rosiga framtidsutsikter inte ska sluta med en global katastrof som kommer att drabba de fattiga miljarderna först och främst, men på sikt även alla andra på vår planet.

På söndagen skrev Niklas Ekdal den politiske redaktören på DN mer direkt om klimatfrågan under rubriken "Det enkla valet mellan två onda ting". I mina ögon ter sig denna artikel något märklig. Det två onda tingen är nämligen att inte göra något åt klimatförändringarna kontra att göra något.

O ena sidan ger Niklas uttryck för att ha förstått vad IPCC säger i sin rapport:

"I fredags kom ännu en larmrapport om att den globala uppvärmningen skenar, glaciärerna smälter och katastrof hotar om vi inte byter livsstil."

Sedan ger han ännu ett bevis på att han har hängt med:

"En vanlig reflex inför ett så allvarligt hot som klimatförändringarna är att det behövs regleringar, rent av planekonomi. Marknaden kan inte ensam hantera
problemet eftersom växthusgaserna är en negativ externalitet, alltså en kostnad som inte finns inbakad i priset."

Nu börjar han dock snava när han börjar tala om planekonomi och hur illa detta är:

"Eftersom nya generationer inte minns facit av kommunismen måste man
påminna om att planekonomi alltid är värre för miljön än marknadsekonomi:

Renodlad socialism går inte att förena med demokrati, och tillåter inte den fria kritik som krävs för att åtgärda problemen.

Bara marknadsekonomin har visat sig kapabel att skapa ett välstånd som ger människor utrymme att bry sig om miljön, och resurser att gå från omsorg till handling.

Fria bolag är till skillnad från statliga monopolföretag beroende av sitt rykte, och därför känsliga för kampanjer från konsumenter och stämningar i samhället.

Bara marknadsekonomin drar en gräns mellan bolagen och staten som möjliggör oberoende regleringar. Sovjetunionen släppte ut mer växthusgaser på 1980-talet - till följd av planmässigt slöseri och militärt storhetsvansinne - än vad Ryssland gör i dag, trots en oljeindustri på högvarv."

Men hallå en reglering av marknaden är väl inte samma sak som planekonomi? Vem har talat om att avskaffa demokratin? Inte verkar väl Exxon eller Lundin Oil särskilt bekymrade över sitt rykte? Det mesta av världens vapenindustri är väl inte statlig? Vad det gäller militärt storhetsvansinne så verkar inte demokratiska länder med marknadsekonomi heller immuna... Sedan följer det som jag förstår är kärnan i artikeln:

"Vi har ett nedärvt sug efter stora förklaringar. I förlängningen av Den Enda Tanken ligger frestelsen till underkastelse. De som skådat ljuset måste styra oinskränkt över dem som inte gjort det.

Filosofen Isaiah Berlin kallade det för monism, i motsats till pluralism.
Karl Popper fångade det i begreppet essentialism. I bägge fallen roten till det värsta som mänskligheten ägnat sig åt: religiös fanatism, rabiat nationalism, fascism, nazism, kommunism.

Klimatismen kan bli farligare än klimatförändringarna."

Det är här jag tycker att Niklas saknar insikt. För det saknas väl något i uppräkningen över förödande ismer? Varför står vi inför klimathotet egentligen? Jo, det beror på kortsiktig kapitalism! Tanken på den eviga tillväxten som det yttersta målet, den aningslösa teknologismen i kombination med den hyllade konsumismen.

Nu saknar ju inte Niklas insikt om att det faktiskt går att göra något, han konstaterar:

"Sverige har redan brutit sambandet mellan ekonomisk tillväxt och utsläpp av växthusgaser, den förra upp 30 procent sedan 1990 medan de senare har reducerats med 7 procent under samma tid. Med rätt styrmedel och en upplyst debatt kan vi hantera problemet utan att ge upp vår frihet."

Jag undrar dock om han förstår vilka dessa styrmedel är... Det brutna sambandet är ju inget som marknaden har fixat utan beror på långsiktiga politiska beslut som det har varit mycket motstånd mot i vissa "frihetliga" kretsar. Om Niklas med frihet menar rätten att fortsätta släppa ut växthusgaser så lär debatten inte bli särskilt fruktbar...

Så kommer det så klart en slutkläm med den gamla vanliga medicinen:

"Genom teknisk utveckling, en internationell koldioxidskatt, smarta konsumenter och företag kan växthusgaserna fortfarande begränsas tillräckligt för att undvika domedagen, samtidigt som samhället anpassar sig till klimatförändringarna. Men varje åtgärd måste baseras på fakta, och en avvägning mellan långsiktiga och kortsiktiga konsekvenser."

Nåja visst intryck har han tagit när han talar om koldioxidskatt. Märk dock det viktiga ordet "internationell".

Visst är allt detta viktigt men det räcker inte. Det behövs modiga politiker som vågar ta obekväma beslut. Det brutna sambandet mellan tillväxt och utsläpp av växhusgaser i Sverige beror fram för allt på utnyttjande av befintlig teknik, grön skatteväxling, nationella insatser och tydliga signaler om att detta är allvar.

Framgångarna kan dock bli kortvariga om vi inte fortsätter vara offensiva på hemmaplan, det lär nämligen bli svårt med trovärdigheten internationellt om vi inte lever som vi lär. Tyvärr så är detta i högsta grad ett livstilsproblem. Vi måste sänka våra utsläpp av växhusgaser med 70 - 80 % på några decennier.

Jag tror att DN skulle bli en bättre tidning om vetenskapsredaktören Karin Bojs (som har förstått vad det handlar om) utbildade Peter och Niklas i klimatfrågan. Hon kunde även ta med skribenterna i motorbilagan som i lördagsbilagan recenserade tre bilar varav två värstingjeepar en Hummer H3 med koldioxidutsläpp på 346 g/km och en Subaru med 291 g/km. Ganska lång från bilindustrins frivilliga mål på 140 g/km till år 2008...