Ansvaret för vår värld

Nästa år har Kyotoprotokollet kommit till sitt slut, avtalet hade urvattnats i många omgångar innan det trädde i kraft år 2005.  I sin otillräcklighet är det det närmaste ett globalt åtagande som världen har kommit. Förhoppningarna om ett nytt bindande avtal var stora inför Köpenhamnsmötet 2009 och nederlaget kändes tungt när världens ledare visade sig vara "följare av rådande ordning".

Summeringen av resultatet efter Kyotoprotokollet är också nedslående, inte ens med de låga ambitionerna så har alla lyckats med sina åtaganden, i USA och Kanada har man rent ut sagt gett blanka fan i avtalet, bägge länderna tillhör de nationer som per invånare har högst utsläpp och deras vägran att minska sina utsläpp har fått de stora tillväxtländerna i asien att ifrågasätta att de ska välja en annan väg än västvärlden.

Läget verkar alltså vara dystrare än någonsin och ingen verkar längre tro att något bindande klimatavtal är möjligt de närmaste åren. Samtidigt är vetenskapsmännen allt säkrare på att konsekvenserna av klimatförändringarna kommer att bli omfattande.

För mig känns det smått absurt att se hur människor i min omgivning fortsätter pumpa ut växthusgaser i atmosfären via sin självförverkligande konsumtion av resor, prylar och mat. De är ju inte onda människor, men inte heller helt ovetande om vad de gör, de vill ju bara inte tänka på att de skulle ha ett ansvar för sina handlingar. Det finns alltid någon som är ännu värre och om man jämför sig med de andra som också tillhör de rikaste procenten av jordens befolkning så är man ju ganska genomsnittlig. Livet är kort så det gäller ju att leva "så gott" som möjligt innan det är för sent...

Jag antar att min känsla kring det hela liknar vad de som kämpade mot slaveriet kände. Bara det att de kunde se, höra och lukta grymheterna i sin närmiljö. Det som tjänade på slaveriet var oftast helt oförstående kring att det de gjorde var omoraliskt. Man kämpade mot en ekonomisk makt. Eller kanske är det samma känsla som de som kämpade mot misären i supandets spår på 1800-talet hade, fast även de kunde se, höra och lukta lidandet på ett påtagligt sätt. Bägge dessa fenomen var direkt kopplade till ekonomi, makt och missbruk. Det inger dock ett visst hopp att det i dessa fall till slut uppbådades ett tillräckligt stort motstånd. Segern blir tyvärr aldrig slutgiltig så både alkoholens misär och varianter av slaveri finns fortfarande kvar, fast i en annan omfattning.

För egen del är klimatkrisen mindre påtaglig, det handlar snarare om att koppla ihop TV-bilderna från världens katastrofområden med vetenskapsmännens sakliga förutsägelser om vart vi är på väg. Det gör det ju lite lättare för mig att tänka på annat ibland, men när insikten väl har slagit till som blir man nog aldrig helt fri från den igen. Visst ger det mig mening att jobba för en förändring, men samtidigt måste jag ju inse hur mycket som fortfarande går åt helt fel håll.

Jag hade gärna avslutat med något hoppfullt, men efter att ha ägnat stor del av dagen åt att skriva "Särskilda yttranden" på ärenden där Stadsbyggnadsnämnden inte förmått sig att verka för hållbar utveckling så känns det mer naturligt att skriva av mig lite av min frustration över människans oförmåga. Vi kan ju så mycket bättre!!!

Denna video visar temperaturen från år 1800 tills nu. Den är sammanställd av tidigare klimatförändringsskeptiska vetenskapsmän från Berkeley som ville kontrollera att temperaturserierna som klimatforskarna använder verkligen var tillförlitliga. Det visade sig att temperaturserierna stämde alldeles utmärkt. Se 210 år av temperaturmätningar utspela sig och se vad som händer i slutet på 80-talet.

Jag vill väl ändå avsluta med något lite hoppingivande... Även om Obama inte kunnat leva upp till förhoppningarna så har han inte helt glömt bort varför han blev vald.

Kärnkraften den 17:de november 2011

Jag kan inte låta bli att publicera några bilder på hur det står till med produktiviteten i Sveriges kärnreaktorer.

På Ringhals har flertalet av reaktorerna stått still under hösten, vissa ända sedan i våras, idag ser det ut så här:

Endast reaktor 4 är igång och den startades i förrgår och ska köras i testdrift i tre veckor.

Reaktor 1 försökte man starta idag, men den fick ventilproblem och måste kylas ner för kontroll, tidpunkt för ny uppstart är okänd.

Reaktor 2 planeras att startas den 17:de december.

Reaktor 3 planeras återstartas den 5:e december.

Forsmark kör för fullt:

På Oskarshamn krånglar reaktor 1 sedan länge, under förberedelser till återstart tillkom nya problem, återstart sker tidigast i nästa vecka :

Jag tycker att det är bra att man är försiktig med att köra reaktorerna när de krånglar så jag hoppas att de lärde sig av den allvarliga incidenten på Forsmark för några år sedan. De som beklagar sig över dyra elpriser och tror att mer kärnkraft är lösningen bör begrunda hur det är med driftsäkerheten i våra kärnkraftverk.

När det dessutom visade sig att man räknat helt fel på vad det kostar att nedmontera Barsebäck borde man undra hur ekonomisk kärnkraften verkligen är i det långa loppet. Tydligen behöver kärnavfallsfonden förstärkas kraftigt och avgiften på 1 öre per kWh kärnkraftsel föreslås öka till 3,7 öre per kWh. Läs artikel i Sydsvenskan.  

Ambition och effektivitet

Jag prenumererar sedan början av året på tidskriften Nod, den har verkligen gått från klarhet till klarhet och de två senaste numren med titlarna "McDonaldisering" och "Motstånd" har givit upphov till en inre resonans hos mig. Funderingar och känslor som har legat i gränslandet till det medvetna har givits ord och struktur och en upplevelse av högre medvetenhet har uppstått. Patrik Hagman har skrivit boken "Om kristet motstånd" som jag har beställt efter att ha läst hans artikel i Nod. Han skriver bl.a. följande om ambition och effektivitet:

"Att vara ambitiös hör till vår kulturs självklara dygder. Det gäller att sikta mot stjärnorna och att tro på sig själv. På alla nivåer i samhället, från skolan och uppåt, premieras ambitionen."

[...]

"För de flesta av oss handlar det [emellertid] inte om vilken bana vi väljer i livet, utan hur vi utför de uppgifter som kommer emot oss. Det är här ambitionen blir farlig. Ambitionen förvränger nämligen vår uppfattning om vad som är viktigt. I stället för att lyfta fram sådana arbetsuppgifter som är genuint viktiga lyfter den fram dem som för oss närmare det mål vi har satt upp för oss. Det är just här ambitionen blir ett uttryck för samhällets kontroll av oss. Ambitionen uppmuntrar oss helt enkelt att bete oss så att samhället premierar oss – med pengar, makt och ära. Ambitionen är en av de krafter som får folk att fatta beslut som går emot deras personliga moral – till exempel i miljöfrågor eller rättvisefrågor. Den som ställer besvärliga frågor minskar kraftigt chansen att göra karriär. Men den som förmår hålla ambitionen stången kan i stället se vad som verkligen är viktigt att göra och hur."

[...]

"Effektivitet kan förstås som oförmåga att bedöma vad som är viktigt i livet. Därför är effektiviteten så attraktiv för makthavarna. Vår tids politiska makt har ju egentligen ingen idé om vad man strävar efter – det goda samhället finns bara kvar som slagord i valreklamen – och i stället är effektivitet och dess marknadsekonomiska alter ego konkurrenskraften de enda värderingar man arbetar för."

[...]

"Den effektiva människan har inte förmåga eller lust att ifrågasätta konsekvenserna av det man gör eller det sätt man gör det på. Hon har inte tid."

[...]

"Effektivitet är på ett djupare plan en förvrängning av den kristna dygden ödmjukhet. Den skenbara likheten består i att både den ödmjuka människan och den effektiva är beredd att offra sig själv för något annat. Men skillnaden är avgörande: den effektiva människan offrar sig aldrig av kärlek, utan av något annat motiv: girighet, maktlystnad eller fruktan."

Citaten kommer från olika stycken, läs gärna hela artikeln via denna länk.

Jag kan inte låta bli att tänka på utspelet från Svenskt Näringsliv där de ville minska studiebidragen för utbildningar "som inte lönar sig" och höja bidragen till utbildningar som ger hög ekonomisk avkastning.

Vet vi vilket samhälle vi skapar och varför?

Kan hjärnans struktur förklara vår samtid?

Den gamle och havet

Handen var ovanligt stadig när det nya rakbladet strök över kinden. Blicken var hård och fuktig när han mötte den i spegeln.

Han hade spelat Brahms Requiem när den ljusblå skjortan och de beiga byxorna lagts fram igår. Vännen Hjalmar G:s vältummade bok låg kvar på soffbordet, bredvid stod flaskan med falsk tröst.

Taxin väntade, han tog upp nycklarna, vägde dem i handen men lade tillbaka dem, det fanns ingen anledning att låsa. Resan blev kort och tyst. Den förnedrande rullatorn lastades ur på piren, det var en befrielse att lämna den på vägen till bryggan. De semesterlediga flanörerna tittade, tvekade men höll avstånd, han var ensam på platsen, ensam och beslutsam.

Nere i vattnet kände han knappt kylan. Längtan efter vila var allt. Blicken neråt och inåt, ljudet av röster var ett mummel, det inre dånet en tsunami. Kroppen hade egen vilja, men han tänkte inte låta sig besegras av svaghet, inte igen, inte idag.

Så kom då lugnet, frigörelsen, kroppen som varit så tung flöt så lätt, det var tyst, tsunamin hade passerat, inte ens ett lätt dunkande störde längre.

Brandbilarna kom först, sedan ambulanserna, sist polisen. Vitala unga människor hämtade kroppen och försökte tvinga igång den. Men han hade avsagt sig alla anspråk, han hade lämnat för friheten och tänkte inte återvända.

Epilog

Ingen människa är en ö, våra livsöden flätas samman. Vi existerar både i samma och olika världar samtidigt. Allt och alla hänger ihop om man verkligen skärskådar alla samband. Vi varken kan eller behöver begripa allt. Det sägs att den som älskar livet mer än dess mening har sitt hjärta fullt av både glädje och vemod, det tror jag på.

Ondskan i Oslo

Det som hänt är fruktansvärt, så utstuderat ondskefullt!

Men om man tänker efter ordentligt, är det egentligen inte så förvånande.

Gång efter gång blir människor så omedvetna att de begår fruktansvärda handlingar. Inte sällan kommer inspirationen från idéer i tidens tendenser och strömningar, tendenser som sätts samman, förstärks, odlas och till sist leder fram till det otänkbara. Men det är inte en idé eller en händelse som ledde fram till detta. Ofta är det många människors oförmåga och omedvetenhet som skapar en hel väv av orsaker som till sist utmynnar i det otänkbara.

Vi vill ha enkla svar, men det finns aldrig enkla svar när människor är inblandade. Vi vill skydda oss, men vi bär alla potentialen till galenskap inom oss. Det vi försöker bekämpa eller stänga ute, har en kuslig tendens att växa inom oss själva. Vi är till stor del omedvetna om de sammantagna konsekvenserna av våra handlingar eller vår oförmåga att handla. Reflexen att skylla ifrån sig finns hos alla. Det finns nästan alltid någon eller något som är värre, men vi är i grunden alla lika.

Vad ska man då göra med detta? En väg framåt är att betrakta vår rädsla, vårt hat och vår likgiltighet. Det vi när inom oss, det när vi även i vår omgivning. Om vi har drabbats av någon annans hat så är det största tragedin att vi fylls av samma hat. Det händer om och om igen och utgången är alltid mera hat.

Rättvisa utan medkänsla, medlidande och ödmjukhet saknar ofrånkomligen förmågan att bryta förvirringens ondskefulla spiral mot mera lidande.

Min förhoppning är att det finns tillräckligt med insikt för att låta detta dåd göra oss mer medvetna om konsekvenserna av vår omedvetenhet och därmed skapa en väg till minskad förvirring.

Kärnkraften på ledarsidorna

Nu är alla de stora partierna i Tyskland överens om att kärnkraften inte har en framtid och att den därför ska vara avvecklad till år 2022. På ledarsidorna i DN, SvD, SDS och GP verkar man chockade. Det varnas för kraftiga ökningar av elpriset, beroende av rysk gas och katastrof för klimatarbetet.

Jag känner igen dessa dystra tongångar från förutsägelserna om trängselavgiften i Stockholm. Den skulle innebära katastrof för handeln, trafiken skulle lamslås, ja hela Sverige skulle drabbas av återverkningarna.

Men hur står det egentligen till med förståelsen av de stora sambanden och utvecklingspotentialen på de stora ledarredaktionerna?

Att elpriset åker upp och ner (mest upp) har vi fått vänja oss vid sedan elmarknaden avreglerades, de tre giganterna Vattenfall, E.On och Fortum har ett oligopol på den svenska elmarknaden. Dessa bolag har inget intresse av varken konkurrens eller av lägre vinstmarginaler. Om man är orolig för elpriset så borde detta vara något för ledarsidorna att fundera över…

Den ryska gasen är utan tvekan ett beroende som det finns anledning att oroa sig för ur ett europeiskt perspektiv. Men ett ur svenskt perspektiv är den ryska oljan ett betydligt större problem. Vilken ledarsida har fördjupat sig i detta? Ca 40% av Sveriges oljeförbrukning är rysk olja, vi använder mer energi från oljan än kärnkraften och vattenkraften ihop. Vårt transportsystem är därför enormt beroende av Ryssland. I takt med att danska och norska oljefält sinar så ökar vårt beroende av den ryska oljan, inom 20-30 år är det inte omöjligt att vi hämtar 80-90% av vår olja från Ryssland. När järnvägen förfaller får vi alltså förlita oss på personbilar och lastbilar som ryssen tankar åt oss…

När det gäller klimatet så är ledarsidorna vanligtvis enorma teknikoptimister, men att ersätta kärnkraften verkar enligt dessa opinonsbildare lika omöjligt som att tänka sig minskad energiförbrukning. Kolkraften blir alltid ett enormt problem när det talas kärnkraft; men någon diskussion om rimligheten i att svenska folket via Vattenfall bygger nya kolkraftverk har inte jag läst. Tvärtom anses det fullt rimligt att svenska folket bygger kolkraft i Europa och köper utsläppsrätter för vinsterna för att klara våra klimatmål. Hur vore det om Vattenfall slutade investera i kolkraft och istället satsade på teknik som bidrar till lösningen på klimathotet? Att de inte är något vidare på att driva kärnkraftverk har de väl redan visat, men det finns ju fler alternativ...

Jag förstår egentligen inte alls chocken över kärnkraftsnedläggningen, den tyska regeringen beslutade redan år 2001 att kärnkraften hade max 20 år kvar i Tyskland. Vattenfall trodde inte på detta och köpte samma år in sig i tysk kärnkraft, en enorm felsatsning! Jag undrar när det ska gå upp för de svenska politikerna att Tyskland kanske menar allvar även med sina klimatmål, först 40% sänka utsläpp till 2020 och sedan hållbarhet till år 2050. Tro mig, även brunkolen är en Svartepetter och svenska folket får ännu en gång skämmas för sitt smutsiga energibolag.

Så min vädjan till ledarredaktionerna, prata kolkraft även utan att tala kärnkraft, tala väldigt gärna rysk olja, och framför allt bestäm er för om ni är teknikoptimister eller ej!

Åter från kongressen i Karlstad

Jag har varit på min första Miljöpartikongress. Det var en härlig upplevelse. Tre dagar fulla med seminarier, debatter och omröstningar som fyllde mig med mental energi . Jag tror aldrig att jag träffat så många sinsemellan olika människor som har haft så mycket gemensamt.

Upplevelsen var total, det både syntes, hördes och kändes. Syntesen som uppstod mellan eldsjälarna och pragmatikerna var härlig att uppleva. Det var föreningen mellan kärleken till livet och den mer resultatinriktade målmedvetenheten vilka tillsammans mynnade ut i en pulserande demokratisk anda. Jag förstod för första gången vilken enorm betydelse som denna dynamik har.

Det var nästan något högtidligt över debatterna ibland. Vi påminndes flera gånger om vikten av respekt och ödmjukhet inför varandra, alla vi som kommit samman från hela vårt avlånga land för att rådslå och sätta kursen för framtiden. Det som uppstod på denna plats kan inte ens de skickligaste pr-strategerna komma i närheten av, för engagemanget kom inifrån människorna. Drivkraften kom från vissheten om att vi kan förändra och insikten om att det är både bråttom och väldigt viktigt.

Jag uppskattade verkligen denna upplevelse, särskilt med tanke på att kommunpolitiken ibland kan kännas väldigt platt. Intresset av att förstå eller ens lyssna på de andra kan vara i det närmaste obefintlig och ibland har jag undrat om vi bara spelar upp ett skådespel. Men jag är egentligen övertygad om att vi kan lära av varandra bara det finns en vilja att förstå och en respekt för varför vi är där.

Till sist en länk till talen av de nya språkrören Åsa och Gustav.

Fukushima

Bilden är från http://www.digitalglobe.com/

Jag har ägnat mycket tid åt studier av Malmös stadsbyggnad sedan jag började i stadsbyggnadsnämnden, därför har det varit glest mellan inläggen detta år.

Det har ju hunnit hända mycket i världen så det känns som hög tid att dela lite tankar.

Tsunamin i Japan den 11 mars väckte mina minnen från tsunamin i Thailand och Indonesien julen 2004. Då färdades jag bara två veckor efter katastrofen genom ett av stormen Gudrun ommöblerat landskap, det kändes verkligen som vi var små inför dessa naturens skeenden. Katastrofen i Japan fick ytterligare en dimension när kärnkraftverket i Fukushima gick teknikerna ur händerna.

De första rapporterna berättade att reaktorerna stängts ner som de skulle och att detta var ett helt annat läge än Tjernobyl. Sedan blev de följande dagarna allt mer dramatiska, kylsystemet var utslaget och en allt mer desperata kamp med exploderande reaktorbyggnader, flygbombning och vattenkanoner visade att vi inte längre kunde tygla de krafter som vi trodde oss ha tämjt.

Frivilliga pensionerade kärnkraftstekniker ryckte in för att bespara sina yngre landsmän de höga stråldoserna. Stråldoserna steg, det fanns sprickor i inneslutningen, det rapporterades att plutonium läckte till omgivningen och det blev allt mer osäkert vad som kunde bli värstafallsscenariot. En evakuering av 35 miljonersstaden Tokyo i ett redan katastrofdrabbat land är väl ett mardrömsscenario som var otänktbart för bara en månad sedan.

I allt detta gick de kända klimatreportrarna Mark Lynas och George Monbiot ut och sa att vi inte kan avstå från kärnkraften eftersom kolkraften är ännu värre. Jag förstår hur de tänker och visst är ett regionalt haveri i Japan (och med tiden troligen på någon plats till innan kärnkraften är utkonkurrerad), ett mindre problem än effekterna av ett skenande klimat som troligen innebär kollaps för hela civilisationen så som vi känner den.

Det är dock något absurt kring hela situationen. Vi vet redan att vi inte kan fortsätta som vi gör, ta de kortsiktiga vinsterna nu och lämna år barn, barnbarn och barnbarnsbarn osv att ta hand om vårt hopplösa arv. Vad krävs för att ett uppvaknande ska ske? Hur får vi till den kursändring som måste ske?

Jag måste erkänna att jag känner vördnad för de pensionerade japanska kärnkraftsarbetarna, som troligen trodde helhjärtat på den säkra kärnkraften och som nu avbryter sin ledighet för att ta sig till en av de värsta arbetsplatserna på jorden för att skona den yngre generationen och försöka rädda så mycket det går. Det är något hoppfullt över denna uppoffring, detta medlidande.

Jag har svårt att se att denna offervilja skulle finnas i Sverige. Vilken pensionär skulle ställa in resan till spanska solkusten? Skulle det finnas några grånade herrar här som var beredda att byta fjärrkontrollen mot en ficklampa, med vars hjälp de skulle försöka navigera i strömlösa korridorer intill en stormkokande, möjligen smält reaktorhärd för att försöka få en bild av vad som händer, om det överhuvudtaget går att starta kylsystemet eller om det är dags att överge byggnaden och försöka gjuta in den i en tusenårssarkofag?

Frågan är vad Japanerna kommer att ta med sig från denna tragedi?

Jag hoppas verkligen att det ska sprida sig en tillräcklig insikt i världen om vart vi är på väg och vilka kompromisser som vi tillåter oss för att upprätthålla vår livsstil. På det sättet inger i alla fall katastroferna lite hopp, för de ger i alla fall en möjlighet för fler att inse att allt har ett pris och att vi, som det är nu lämnar efter oss en springnota.

Stadsbyggnadsnämnden

I torsdags var jag på mitt första Stadsbyggnadsmöte som ledamot för Miljöpartiet. Det var en ”skolstartskänsla” över mötet, förväntan, nya ansikten och en ödmjukhet inför uppdraget.

Vi ska få utbildning under våren, men förväntas kunna fatta beslut redan innan vi är riktigt insatta i förutsättningarna för uppdraget. Min inställning är att jag ska ställa frågor om jag vet tillräckligt för att veta att jag inte vet :-). Det kommer att ta tid att gå till beslut när det finns mycket som behöver förklaras, men visst är det tokigare att inte veta vad man beslutar och varför.

Ordföranden Carina Svensson (s) är ny på sin post och jag har en positiv känsla kring hennes ledarstil. Hon har potential att växa in i rollen med ett öppet sinnelag.

Oppositionsledaren Stefan Lindhe (m) förklarade redan på första mötet att han motsätter sig en utveckling där bilen inte självklart är utgångspunkten för stadsplaneringen. Något säger mig att detta kommer att vara något jag får höra lika ofta som jag i Stadsdelsfullmäktige fick höra att vi borde avskaffa stadsdelarna.

Det moderata stadsplaneringsresonemanget går ungefär så här:

Om man planerar staden på ett sådant sätt att det är smidigast för människorna att promenera, cykla och åka kollektiv och därmed inte bygger staden med biltrafikens behov som normsättare så kommer staden att korkas igen av förtvivlade bilister som trotts trängsel och parkeringsfrustration inte ser några alternativ. Detta kommer att krascha vardagspusslet och skada tillväxten. Vi ska därför planera staden utifrån god framkomlighet med bil, men så klart samtidigt satsa på alternativen så att dessa blir ännu attraktivare och bilen därför blir stående på uppfarten eller i källargaraget när medborgarna har gjort sitt val. Att vi då sitter med en massa parkeringsplatser och trafikleder som inte längre behövs är något vi får kosta på oss, för om medborgarna trotts att alternativen är smidiga ändå väljer bilen så kommer det ju inte att fungera om inte bilarna fått sitt utrymme.

Att staden där alternativen till bilen är förstahandsvalet ser annorlunda ut än bilstaden verkar lika svårt att ta till sig som att det är en fråga om att prioritera.

Till min glädje verkar dock denna insikt finnas bland åtminstone vissa arkitekter och stadsplanerare. Det var inte utan ett leende på läpparna som jag hörde Stadsarkitekten ifrågasätta folkpartisten som tycktes föreslå att om bilens behov inte kunde tillgodoses så skulle Västra hamnen lämnas halvfärdig och åkermarken bebyggas istället.

Summering av år 2010

Återigen har ett händelserikt år passerat. När jag blickar tillbaka så ser jag att de stora händelserna under 2009 gav mognad och bar frukt under 2010. Livet var trivsammare under året än vad föregående år hade varit.

Första halvan av året var jag singel (liksom jag varit större delen av 2009), det var nyttigt för självkännedomen, men längtan efter mer ledde till att jag efter ett tag sökte mig utåt och till nya sammanhang. Av en händelse gick jag till Immanuelskyrkan en söndag, det visade sig helt oväntat vara så givande att jag fortsatt gå dit och dessutom hoppade jag på en Alpha-kurs. Jag upptäckte det fina med en djupare samvaro där existensen står i centrum. Det var faktiskt så givande att jag hoppade på ytterligare en Alphakurs på hösten när jag fick frågan om jag ville vara med som en av ledarna.

Efter att ha dejtat en kvinna som visade sig vara psykolog så upptäckte jag Ennegrammet som med en fascinerande träffsäkerhet beskriver människotyper utifrån det undermedvetna. Denna kunskap har gett mig betydligt större förståelse av både mig själv och mina medmänniskor.

Under sommaren såg jag min före detta allt oftare och en bit in på hösten så kändes det naturligt att vi åter delade lägenhet. Shiela (hunden) var mycket nöjd med denna utveckling.

Valet var så klart en stor händelse. Jag var aktivare än vid förra valrörelsen, men måste erkänna att opinionssiffrorna var ångestframkallande och att valarbetet blev en del av min terapi. Inte heller denna gång så handlade valet om de långsiktiga ödesfrågorna och det blev ekonomerna Reinfeldt och Borg som fortsätter styra landet med fokus på tillväxtsiffror, konsumtion och arbete. Som tur var så skiftades inte makten i Malmö så jag fick fortsätta arbetet med framtidsfrågorna i min hemstad.

Stadsdelspolitiken tuffade på, den ekonomiska krisen glömdes bort vad tiden gick och det blev åter utrymme för lite mer grönt förändringsarbete. Det blev lite mer rättvisa bananer, oftast grönare remissvar och ett gott samarbetsklimat. Spänningen inför valet och kraftansträngningen under krishanteringen lämnade dock inte utrymme för några tydliga hållbarhetsframsteg. Men bättre måluppföljning, nya miljömål och en egen budgetpost för grön omställning har skapat förutsättningar för att ta större steg under kommande år.

När jag engagerade mig politiskt så var det med insikten om att de långsiktiga utmaningarna kräver ett nytänkande kring resurser (både materiella och sociala) och att arbetet måste börja lokalt. Jag är övertygad om att vi kan planera vårt samhälle betydigt klokare! Just stadsplaneringsfrågorna visade sig vara de frågor som väckte min största iver, de vägval vi gör här kommer att sätta spår i flera hundra år. Ibland fick stadsdelsfullmäktige svara på stadsbyggnadsremisser och jag vågar påstå att det var mitt engagemang som såg till att våra svar tog med de stora ödesfrågorna.

Efter valet så var stadsbyggnadsnämnden högt upp på min önskelista och det var med bultande hjärta jag gick upp på miljöpartiets medlemsmöte för att tala om varför jag var den bästa kandidaten. Det gick vägen och denna mandatperiod kommer jag att göra mitt yttersta för att Malmö ska gå från vision till verklighet och verkligen skapa förutsättningar för den hållbarhet som vi är så beroende av. Det känns verkligen som ett privilegium att få denna chans.

Annat som jag är nöjd med eller lite stolt över under 2010:

Jag fortsatte skänka mitt politikerarvode på ca 25.000 kr till organisationer som bedriver miljö och solidaritetsarbete. Under de fyra år jag varit stadsdelspolitiker har det blivit nästan 100.000 kr, vilket jag föreställer mig har inneburit att mitt politiska uppdrag har fått ett betydligt större genomslag än det annars hade haft. Mitt nya uppdrag i stadsbyggnadsnämnden kommer inte att ge lika högt arvode (jag blir en vanlig ledamot) men jag tänker fortsätta att låta mitt politiska arbete mångfaldigas genom att ge bort även detta arvode.

Jag har inte flugit under året, varken privat eller i jobbet. Det var mot trenden i Sverige där flygresandet ökade med 5% (utrikes +8%) trots Eyjafjallajökull och klimatförändringar.

Vindkraftverket som jag köpte en andel i har nu stått för min elförsörjning under ett år. Det visade sig vara en lyckad investering även rent ekonomiskt när kärnkraften fortsatte att krångla och elpriserna sköt i höjden.

Shiela och jag fortsatte samla burkar som vi skänkte bort panten på, det blev 170 kronor.

En liten praktisk pryl som jag införskaffade var "RazorPit Razor Blade Sharpener" som används för att rengöra rakhyveln, den har ungefär fördubblat livslängden på mina rakblad. Den kostade 240 kr, men denna kostnad är igensparad på mindre än ett år. Det känns bra att halvera antalet kasserade rakblad.