2009-10-25

Parkeringsnorm i Malmö


Malmö håller på att se över sin parkeringsnorm för bil, mc och cykel. Jag visste inte ens att vi hade en parkeringsnorm så det var mycket intressant att ta del av denna.

Parkeringsnormen bestämmer minsta antal parkeringsplatser som måste ordnas när man bygger nytt eller bygger om. Parkeringsplatserna ska vara på tomtmark, alltså räknas inte parkering på gatan.

Det är mycket dyrt att ordna parkeringsplatser så därför väljer den som bygger nytt nästan alltid att bygga så få platser som är tillåtet. Parkeringsnormen leder alltså till fler parkeringsplatser än vad vi hade haft om marknaden fått bestämma. Normen är till för att underlätta för trafikanterna, men den påverkar även vilken typ av trafik vi får. Stor del av centrala Malmö är byggt före bilismens intåg så varje nybyggnation innebär att det blir högre biltäthet i dessa områden.

När det gäller flerbostadshus är minimikravet mellan 0,8 och 1,1 bilparkeringsplatser per lägenhet. Eftersom man vill använda attraktiv mark så effektivt som möjligt så byggs det ofta ett garage under marken när bostäder byggs. Dessa platser beräknas kosta mellan 2500 och 3000 kr i månaden per parkeringsplats, men det är få som är villiga att betala så mycket så avgiften är ofta under 1000 kr, därför fördelas de övriga 1500 – 2000 kronorna på alla boenden oberoende av om de har bil eller inte. Jag är glad att mitt hus är byggt före massbilismen så att jag slipper betala för grannarnas parkeringsplatser på min hyra.

Om det inte går att bygga ett tillräckligt stort garage på den egna marken så måste man köpa andelar i ett parkeringshus som komplement (om det finns eller planeras i närheten), man räknar då med att få betala en avgift på mellan 1500 och 2000 kr per plats och månad. Om det inte finns ett parkeringshus eller tomtmarksparkering tillräckligt nära så får man helt enkelt inte bygga fler lägenheter än man bygger parkeringsplatser till.

En nyhet i förslaget till ny parkeringsnorm är att fastigheter där man ordnar en bilpool som garanteras under minst 5 år kan få en sänkning av parkeringsnormen med upp till 30%. Det är en mycket bra förändring som lär leda till fler bilpooler, lägre boendekostnader och mindre biltrafik.

En annan förändring är att Västra hamnen (ett exklusivt nybyggnadsområde nära centrum) får sänkt bilparkeringsnorm för arbetsplatserna. Jag jobbar i detta område och har märkt hur biltrafiken blir allt tätare på morgonen och kvällen. För att inte råka ut för en fullständig trafikinfarkt så sänker man kravet från 0,3 platser per anställd till 0,2 platser. Det finns fortfarande gott om plats för nybyggnationer så det lär få stor påverkan. Nu får ju företagen bygga fler parkeringsplatser om de vill men med tanke på kostnaderna så lär det bli färre parkeringsplatser vid kommande byggnation.

På mitt jobb har vi ett garage under huset (för de som har tjänstebil), ett tiotal platser framför huset (för besökande) och dessutom platser i ett närliggande parkeringshus. De som pendlar med bil blir förmånsbeskattade med 300 kr per månad för den fria parkeringen och betalar alltså ca 150 kr per månad netto. Jag vet inte vad företaget betalar i parkeringshuset men det är troligen minst 2000 kr i månaden, det finns pengar att spara om man kan få flera av de anställda att lämna bilen hemma. Om man ska parkera i parkeringshuset som privatperson så kostar det 160 kr per dygn.

Den sista stora förändringen i förslaget är att öka maxavståndet till bilparkeringsplatsen till 500 meter (tidigare var det 300 m), det är samma avstånd som man max tillåter till en busshållplats (antar att lokaltrafiken måste anlägga en ny hållplats annars). Jag skulle tro att flertalet bilägare som har mer än 300 meter till bilen lär låta den stå för alla kortare resor. En av bilens främsta fördelar är ju att den brukar vara lättillgänglig. Nu finns det i och för sig krav på närliggande avlastningszon (max 75 m från bostaden) så det blir inte svårare att ta hem tunga saker (vilket är bra).

Eftersom jag sitter i Västra Innerstadens stadsdelsfullmäktige så har jag fått svara på remissen om den nya parkeringsnormen. Några justeringar tyckte jag gott kunde göras och jag fick med mig majoriteten på att mildra kraven på bilpoolerna. Enligt förslaget skulle medlemskapet i bilpoolen behöva ingå i hyran, visst delar de som inte har körkort ofta redan på parkeringskostnaderna för garagen men jag tycker att det borde vara upp till varje bostadsförening att bestämma hur bilpoolsavgifterna ska tas ut. Dessutom krävde förslaget att man köpte månadskort i kollektivtrafiken under minst ett år, men det känns som ett onödigt krav, de som främst cyklar eller går behöver ju inget månadskort utan klarar sig bra med ett rabattkort.

Som väntat så reserverade sig moderaterna och även folkpartiet i stadsdelen mot förslaget. De tyckte att man borde bygga ut kollektivtrafiken ordentligt innan man mildrade minimikraven på nya parkeringsplatser. Jag tror dock inte att de är beredda att satsa särskilt mycket mer pengar på kollektivtrafiken eller göra den mer konkurrenskraftig genom att ta ut högre avgifter på bilarna. Det verkar svårt att ta till sig att trafikutrymmet är begränsat och att bilen varit normen under en allt för lång tid, vilket skapat problem. Tilltron till marknaden må vara stor hos moderater och liberaler, men när det gäller ordnandet av bilparkeringsplatser så gäller planekonomi.

För mig som miljökämpe är det uppenbart att omställningen till ett fossilfritt samhälle måste börja i storstäderna där förutsättningarna för alternativen är så goda. Det känns som Malmö är på rätt väg, men det går plågsamt långsamt och tiden är knapp...

2009-09-05

Trovärdigt?



Regeringen har gett klartecken till den största motorvägssatsningen någonsin. Den kallas ”Förbifart Stockholm”. Det är 21 km sexfiligmotorväg, mestadels i tunnlar (17 km) som beräknas kosta 27 miljarder. Byggstarten är planerad till 2012 och bygget planeras vara klart tidigast 2020.

Motorvägssatsningen kommer att utvidga Stockholmsregionen västerut genom att vägkapaciteten mellan regionen söder om Mälaren knyts ihop med delarna i norr. Namnet ”Förbifart Stockholm” är tänkt att ge intrycket av att motorvägen är till för att leda trafik som inte ska till Stockholm förbi storstadsregionen. Men det är en falsk bild, när SIKA (Statens Institut För Kommunikationsanalys) tittade på hur mycket trafik som idag åker igenom Stockholm utan att stanna där så rör det sig om i snitt 211 fordon per dygn (varav 20 tunga lastbilar och 22 lätta lastbilar) . Visst kommer detta antal säkert att öka flera gånger om med en ny motorväg, men det lär förbli en liten del av den totala trafiken och det är knappast samhällsekonomiskt lönsamt att bygga denna sexfiliga motorväg för att slippa denna trafik.

Tanken med motorvägen är istället att man ska kunna bo på enda sidan Mälaren samtidigt som man kan ta bilen till jobbet och shoppingen på andra sidan. Detta kommer att innebära att regionen kan växa, vilket skapar tillväxt eftersom flera bostäder, shoppingcenter och arbetsplatser kan anläggas i förorterna en bit från Stockholmscentrum. Problemet är att denna tillväxt blir bilcentrerad och därmed bilberoende, vilket ökar biltrafiken i hela regionen vilket på några års sikt innebär att det blir trångt även på denna nya motorvägsled. Vilket betyder att trängseln ökar ännu mera och ytterligare krav kommer att ställas på nya motorvägar.

Det sorgerliga med denna satsning är att Stockholmsregionen har ett utmärkt underlag för en utbyggd kollektivtrafik. Om vi ska kunna göra omställningen till lågenergisamhället, lämna oljeberoendet och klara klimatmålen så måste storstadsregionerna gå före och minska energianvändningen, det är där potentialen är störst. Dessutom är problemen med biltrafiken störst där. Om man tror att det går att bygga bort trängseln genom att bygga fler och större vägar så är de avskräckande exemplen runt om i världen otaliga. Vad jag vet så finns det ingen storstad som har lyckats bygga bort trafikproblemen genom att satsa på fler vägar.

Trotts de många avskräckande exemplen, de stora utmaningarna som ligger i klimatförändringen och den stundande energikrisen så finns det starka aktörer som vill ha mer biltrafik. Vår regering driver aktivt på för att öka biltrafiken. 2/3 av transportsatsningarna görs på vägtrafik.

Samtliga myndigheter som sysslar med trafik och miljö är kritiska till satsningen. Bland annat Naturvårdsverket , SIKA och VTI, samtliga miljöorganisationer lika så.

Bland de positiva finns kära vänner från debatten kring trängselavgifterna, nämligen BilSweden som företräder bilindustrin och Stockholmshandelskammare som förespråkar ökad bilburen handel. Bägge två trodde att trängselavgifterna skulle lamslå Stockholm och att man var mycket tveksam till att det skulle generera något överskott. Nu förväntas 21 miljarder hämtas från trängselavgifterna för att finansiera motorvägsbygget.


Miljöministern Andreas Carlgren blev intervjuad i radions ”Studio ett” den 3/9 apropå regeringens klartecken till ”Förbifart Stockholm”. Det var häpnadsväckande att ta del av hans syn på vad ökad vägtrafik innebär. Han utgår från att bensin och diesel kommer att vara på god väg att fasas ut om tio år. Vad regeringen kommer att göra för att säkerställa denna utveckling nämner han dock inte.

Så här svarade han på några av frågorna om ”förbifarten”:

Fråga: Vad betyder det här för klimatet?

Svar: Det betyder att klimatutsläppen blir lägre, det är helt klart så. Dels genom att vi nu gör stora satsningarna och kollektivtrafik samtidigt, men framför allt genom att vi kommer att ställa om Sveriges fordonspark till en fordonspark som inte går på bensin längre utan till elbilar och de nya bränslena.


Min kommentar: För något år sedan sattes hoppet till vätgasbilarna, nu har de flesta förstått att vätgas inte kommer ur ett hål i marken och att det går åt en massa energi för att framställa vätgasen. Det stora hoppet är nu laddhybriderna och elbilarna. De stora biltillverkarna förväntas komma med sina första modeller de närmsta åren. De första modellerna kommer i stor utsträckning att vara hybridvarianter av stadsjeepar. Det är dock mycket osäkert hur fort det kommer att gå, det flesta biltillverkarna satsade på en helt annan utveckling för bara ett par år sedan. Bilindustrin har gjort sitt bästa för att slippa krav på lägre utsläpp så självförtroendet verkar inte vara det bästa när det gäller renare bilar.

Fråga: Hur vet du att det kommer att se ut så här 2020, det ifrågasätts ju av Naturvårdsverket?

Svar: Därför att vi har de verktyg som behövs för att göra omställningen.


Min kommentar: Visst har regeringen möjlighet att kraftigt höja bränsleskatterna, men det lär de knappast göra. De kan givetvis stödja nya trängselavgifter i Göteborg och Malmö men det lär de inte heller göra. Carlgrens förhoppning ligger väl på en rejäl global oljeprischock, fast då kommer kommande regeringen nog att bli smått nervös över alla miljarder som läggs på en sexfilig motorväg när folk lämnas kvar på tågperronger och busshållplatser för att det är fullsatt.

Fråga: Om man försöker ställa kronorna mot varandra, 30 miljarder ungefär kommer vägbygget att kosta, hur mycket satsar ni på kollektivtrafiken?

Svar: Bilisterna kommer att betala det som är förbifarten och kollektivtrafikresenärerna kommer att få mycket mer resande och det är ett antal miljarder.


Min kommentar:
Jag förstår att Carlgren inte vill svara på frågan. Det blir dock intressant att se om motorvägsbygget kommer att klara budgeten på 27 miljarder och om så inte är fallet om trängselavgifterna då kommer att höjas för att klara merkostnaden. Jag skulle inte tro att det finns någon sådan klausul med i finansieringen…

Jag tycker att miljöministerns argumentation är minst sagt spekulativ och i flera stycken vilseledande. Så här står det i ett pressmeddelande från regeringen apropå bilarnas utsläpp:

” Regeringen har höjt ambitionen i klimatarbetet och utsläppen ska minska. Under de närmaste 20 åren är det nödvändigt med en stor omställning av fordonsparken. Till 2030 ska Sverige ha en fossiloberoende fordonspark. Regeringens mål är att Sverige till 2050 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser.
Miljön vinner inte på igenkorkade vägar. Det avgörande är istället att sänka utsläppen från bilarna som sådana. Förbifart Stockholm byggs för framtidens bilar. Omställningen är redan i full gång, var fjärde bil som sålts hittills i år kan drivas på el eller förnybart bränsle, säger Andreas Carlgren.”


Om man tittar i BilSwedens statistik över bilförsäljningen så har de inte ens med några elbilar, jag skulle gissa att det handlar om högst något 10-tal bilar i år om man inte räknar även golfbilar. Vad det gäller förnybart bränsle så räcker det inte att bilarna kan drivas på detta, när bensinen är billigare så tankar många bensin istället. Sekab som stod för 90 procent av den svenska marknaden av E85 har lagt ner sin försäljning till bilar eftersom marknaden sjönk med 70% när bensinen blev billigare än etanolen. Nu står bensinbolagen själva för importen.

När vägverket räknar på klimatpåverkan från vägbyggen till år 2020 så antar man att det reella bensinpriset (utan inflation) ska öka med 38% och dieselpriset med 64% mellan år 2006 och 2020. Bensinpriset var i medeltal 12:22 år 2006 (2008 års penningvärde), alltså borde det vara 16:86 år 2020 (sedan tillkommer inflationen efter år 2008). Det blir en ökning 33 öre per år, alltså borde priset vara uppe ca 13:20 kr/litern nu. Regeringen har ökat skatten med 7 öre per år med hänsyn till inflationen. Vägverket räknar dessutom med att kilometerskatt införs på den tunga trafiken, men det har regeringen avslagit. Säga vad man vill om de höjda ambitionerna, men man ligger långt efter vad vägverket använder som underlag när de räknar på vägtrafikens klimatpåverkan.

Till sist, det har skrivits väldigt mycket om denna förbifart. Vägverkets underlag har fått väldigt mycket kritik för sina många märkligheter och att man inte undersökt vad en utbyggd kollektivtrafik skulle innebära. Det är uppenbart att regeringen skulle godkänna vägbygget oberoende av kvalitén på underlaget och vad remissinstanserna än hade att säga. Jag undrar om miljöministern verkligen sover gott…

Tidigare inlägg om "förbifarten".

Nyheten är rapporterad i DN, SDS och SvD.

2009-08-23

Perspektiv


Före sommaren gjorde Piratpartiet succé i EU-parlamentsvalet. De lyckades föra fram integritetsperspektivet, många politiker var oförstående kring detta perspektiv och avfärdade det hela som ett uttryck för den gratiskultur som vuxit fram på Internet. Regeringspolitikerna tappade sin trovärdighet i integritetsfrågorna, vilket Socialdemokraterna redan tappat sedan tidigare. Man förstod helt enkelt inte djupet i farhågorna, man utgick från ett ekonomiskt perspektiv och såg den ekonomiska faran med en förändrad upphovsrätt. Visst är integriteten viktig men...

Det hetaste ämnet för ett halvår sedan var finanskrisen. Det talades om paradigmskifte pga ”härdsmältan” på finansmarknaderna och världsekonomin. Statliga garantier har nu givits, marknaden känner sig tryggare och det verkar råda en tyst överenskommelse om att inte störa ”återhämtningen”. Visst blev vissa lite väl giriga, men det är snart bra igen, nu måste vi fortsätta som tidigare. Utifrån perspektivet att det rådande ekonomiska systemet är en självklarhet finns det inget större behov av reflektion över vare sig orsakerna och konsekvenserna. Visst är det som inträffat allvarligt men…

Den stora frågan före finanskrisen var klimatfrågan. Rapporteringen var massiv, en vetenskaplig fokus utan motstycke. Visst överdrev kvällspressen i vanligt ordning, men huvudbudskapet var tydligt, vi måste göra något nu. Några år efter de värsta värmeböljorna, utan några riktiga dräparstormar eller andra spektakulära väderhändelser har det dock stillat sig. Det är ju bäst om vi koncentrerar oss på tillväxten och betalar någon annan för att förändra sig. Visst finns det saker vi kan göra här och nu men…

Som jag ser det är det olika perspektiv på tre områden som styr vad som händer/har hänt i dessa frågor.

Det ekonomiska perspektivet:
Är det ekonomiska systemet orsaken till problemen eller lösningen på problemen? Finns det behov att ändra det ekonomiska systemet eller fungerar det i stort sätt bra?

Tidsperspektivet:
Är det möjligt/intressant att titta ett par generationer framåt eller är det som händer bortom två mandatperioder ointressant?

Det existentiella perspektivet:
Vad är viktigt och värdefullt? Vad vill vi åstadkomma? Vad vill vi undvika? Behövs det visioner?

Perspektiv är viktiga, jag tror få är medvetna om hur påverkade deras syn på det som händer är av just perspektiven. När perspektiven i ett samhälle är få blir möjligheterna att påverka utvecklingen likaså.

PS.
Hur räknar man ut att en jobbskattesänkning på 10 miljarder skapar 10.000 jobb? Vilka problem löser en allmänt ökad privatkonsumtion bland löntagarna?

2009-07-01

Vad hände i juni?



Jag brukar ju inte vara allt för personlig på denna blogg, men det har varit långt mellan inläggen nu så jag tänkte förklara lite.

Jag separerade från min sambo i början på året, det kom inte som någon överraskning utan var något som varit på gång i flera år. Ändå kändes det tomt och sorgerligt. Det blev endast Shiela (hunden) och jag kvar i lägenheten och vardagen blev "rätt" som mycket mer uppbokad. Som tur var kunde mina föräldrar hjälpa mig med Shiela när det var sena möten, men jag gick nog på reserverna rätt länge.

Nu är äntligen separationsfasen avslutad även känslomässigt och sökandet efter en ny livspartner startade lite försiktigt i början av juni. Det är mycket spännande att göra nya bekantskaper med så djupa intentioner. Det var åtta år sedan sist och då fick jag jobba hårt. Tack vare mitt tidigare förhållande så har jag utvecklats en hel del som människa (tack H.) och något säger mig att detta var nödvändigt för att jag ska kunna hitta rätt.

Nåja, detta är orsaken till att det nog lär bli lite glest mellan inläggen ett tag framöver.

Jag har på känn att denna sommar kommer att bli något att minnas länge :)

2009-05-23

Två siffror i debatten


Jag tittade på Agendas partiledare debatt i söndags. Det var en bra och intressant debatt som bland annat tog upp klimatfrågan. För den oinvigde kan jag tänka mig att regeringens klimatpolitik framstår som progressiv och oppositionens invändningar som gnällig överbudspolitik, men jag vill med detta inlägg belysa några siffror som förekom i debatten för att förklara exakt vad de innebär, för det är inte alls uppenbart.

Den första siffran är 40%:
Regeringen har som mål att sänka utsläppen av växthusgaser med 40% till år 2020. För den oinvigde låter detta kanske riktigt ambitiöst, men 40% är inte riktigt vad det låter som. Försök hänga med för denna siffra krymper i många steg.

Till att börja med innebär inte målet att dagens utsläpp ska minska med 40%, utan man utgår från Sveriges utsläpp år 1990, fast ändå inte riktigt…

De svenska utsläppen var år 1990 ca 75 miljoner ton koldioxid ekvivalenter (ekvivalenter betyder att andra växthusgaser är omräknade till sin motsvarighet i koldioxid) eller 77 miljoner ton om man tar hänsyn till att flygets klimatpåverkan beräknas vara minst dubbelt så stor som enbart utsläppen av koldioxid. Fast man utgår inte från denna siffra eftersom man inte räknar med att flygets klimatpåverkan är större än koldioxidens. Faktum är att man överhuvudtaget inte räknar med utrikesflyget och inte heller utrikessjöfarten. Siffran utan utrikestransporterna blir ca 72 miljoner ton/år, fast tänka sig, man utgår inte från denna siffra heller…

Man räknar nämligen inte de utsläpp som kommer från anläggningar och verksamheter som ingår i handeln med utsläppsrätter (som för närvarande delas ut gratis), i dessa ingår bland annat flyget, stålverken, pappersindustrin och oljeraffinaderierna vilka tillsammans utgör ca 1/3 av de svenska utsläppen. Utsläppssiffran blir då istället ca 50 miljoner ton, dvs minskningsmålet 40% blir 20 miljoner ton till 2020, fast ändå inte riktigt...

För hela denna utsläppsminskning är inte tänkt att göras i Sverige, utan endast 2/3, dvs 13 miljoner ton.

Nu har det ju dessutom gått några år sedan 1990 så utsläppen i den icke handlande sektorn har redan minskat med 4 miljoner ton per år pga tidigare åtgärder, alltså återstår det enligt målet en minskning med 9 miljoner ton i Sverige eller räknat från år 1990 en 12 procentig minskning, fast då är en del åtgärder redan genomförda av förra regeringen och dessa beräknas uppnå en ytterligare minskning med ca 5 miljoner ton per år till år 2020.

Till sist återstår alltså för regeringen att komma med inhemska åtgärder som minskar utsläppen med ca 4 miljoner ton per år fram till år 2020 eller om man så vill 5% av 1990 års totala utsläpp (inräknat utrikestransporter och totalpåverkan från flyget). Detta motsvarar ca 20% av vägtrafikens utsläpp år 2007 eller den utsläppsökning som skett på vägtrafiken och utrikesflyget sedan år 1990.

Frågan är om inte den ekonomiska nedgången kommer att minska utsläppen i denna storleksordning om den håller i sig några år, fast det blir då kortsiktigt och utan att någon verklig omställning sker.

Den andra siffran är 12 öre:
Statsminister Reinfeldt menade i Agenda-debatten att regeringen faktisk inte enbart lever på förra regeringens klimatåtgärder, man har t ex höjt koldioxidskatten med 12 öre under mandatperioden, först 8 öre år 2008 och sedan ytterligare 4 öre år 2009. Detta säger ju inte den oinvigde något, men om man räknar om detta i bensinskatt och dessutom tar med höjningarna av energiskatten så blir det totalt 58 öre/ liter bensin, inklusive momsen på bränsleskatterna. Den totala fasta bensinskatten (energiskatt+koldioxidskatt)*moms har ökat under regeringen Reinfeldt från 6 kr 32 öre år 2007 till 6 kr 90 öre år 2009. Det blir alltså nästan 20 öre / liter och år. Fast då har vi inte tagit hänsyn till inflationen, eftersom dessa miljöskatter inte är i procent av bensinpriset utan ett fast belopp per liter bensin så innebär inflationen i sig en minskning av skattens värde. Inflationen mellan år 2006 och 2008 var 6.1% (enligt SCB) vilket innebär att om bensinskatten endast inflationsjusteras så skulle skatten bli 6 kr 70 öre år 2009 dvs den faktiska höjningen justerat för inflationen blir 20 öre per liter på 3 år. Alltså ca 7 öre per liter och år, det är mindre än vad bensinpriset brukar hoppa upp eller ner med under en vecka.

2009-05-16

Strategi för framtiden

För ett par veckor sedan lyssnade jag på den svenska koncernledningen i mitt företag, de höll ett informationsmöte i Malmö. Vi fick veta hur affärsläget är nu och hur framtidsstrategin ser ut. Det var tre vältaliga och avspända herrar som talade väldigt mycket om hur den ekonomiska krisen påverkar affärerna, hur investerarna måste få sin avkastning och hur målet om högre tillväxt ligger fast. Dragningen höll på i över timme och efteråt var det utrymme för frågor.

Jag tog chansen att fråga om hanteringen av de andra två kriserna ingick i framtidsstrategin. De frågande minerna visade att uppmärksamheten var fångad och jag förtydligade med att affärspåverkan troligen ganska snart skulle bli betydligt större av de andra två kriserna. Fortfarande var det frågande miner, jo jag menar så klart klimatförändringarna och energikrisen dvs peak oil. Oj vilken fart det blev på alla tre i ledningen, från att inte överhuvudtaget berört dessa frågor så blev alla tre ivriga att tala om hur viktigt detta var. Två körde faktisk hybridbil (Toyota Prius) vilket var mycket bra för både plånbok och miljön, företaget ska miljöcertifieras (delvis pga att kunder börjat kräva det vid upphandling), innovationer på miljöområdet prioriteras (mycket viktigt för ett modernt företag), tjänsteresandet med flyg minskas (främst av kostnadsskäl, men ändå).

Det var väldigt roligt att se denna iver att svara på frågan, men jag undrade lite stilla för mig själv varför de inte nämnt detta när framtidsstrategin presenterades, när det nu var så viktigt. Ännu mer undrade blev jag när en stor affär med norsk oljeindustri lyftes fram som något att belysa för att visa på internationella framgångar.

Efteråt fick jag chansen att prata lite med VD:n som stoppade mig och sa att min fråga var mycket bra. Jag blev smickrad av att han kände igen mig och tog chansen att förtydliga min fråga genom att säga att när finanskrisen är över så kommer samhället inte att kunna gå tillbaka till hur det var tidigare. Om företagets långsiktigt strategiska kunder är bla Volvo och norska oljebolag så måste vi ta hänsyn till att dessa bolag kommer att få helt andra förutsättningar i framtiden. VD:n verkade inte så orolig, ny teknik var att vänta, energi och transporter kommer att vara viktigt även i framtiden. Jag försökte förklara att det troligen inte var olja och lastbilar som skulle dominera, SJ var snarare framtiden. VD:n ursäktade sig med att han behövde skynda till flyget, men poängterade att han tycker att miljön är väldigt viktig.

Jag hoppas att min fråga satte igång några tankar på flyget hem. Kanske är det en fördom, men jag har fått för mig att många ekonomer och näringslivstoppar bara ser en verklig kris (den finansiella) och sedan finns det två mediala hot som är uppe för tillfället men som kommer att avklinga med tiden.

2009-05-02

Ett oväntat möte


Det var något bekant över den äldre herren som på bred småländska frågade mig om sätet mittemot var ledigt. När två tjejer som han tydligen pratat med på perrongen frågade om de fick ta ett foto ihop med honom så insåg jag att jag satt mittemot en av världens rikaste män, nämligen Ingvar Kamprad. Han satt och läste Veckans Affärer så vi pratade inte direkt, även om jag funderade ett par gånger om jag inte borde ta chansen och fråga honom om hur han ser på klimatförändringen.

Visst är det ett speciellt land vi lever i där detta händer. Jag kom att tänka på kontrasten mellan denne entreprenörslegend som åkte lokaltåget och det jag läst om direktörerna på Volvo och Ericsson som beställt två nya lyxflygplan för 850 miljoner kronor förutom de två som köptes år 2007 för 512 miljoner. Men det är klart att viktiga personer måste kunna åka ståndsmässigt eller...

En kul anekdot var att Kamprad lyckades tappa en penna när biljettkontrollanten kom och eftersom den försvann in under sätet i det nästan fullsatta tåget så fick den ligga efter lite letade av oss som satt närmast. När jag sedan skulle stiga av så såg jag att Ingvar spanade lite oroligt efter sin penna, så jag krånglade mig ner på huk och lyckades fiska fram pennan som låg mellan ett par väskor. Ingvar sken upp och tackade så mycket, han förklarade att han ju var smålänning. Jag log och sa att det var en liten insats för att han skulle kunna fortsätta resan i lugn och ro.

2009-04-25

Gillar regeringen vindkraft?



Skatteverket har kommit fram till att de som köpt andelar i ett vindkraftskooperativ ska uttagsbeskattas om det pris de betalar för elen understiger marknadspriset. Detta innebär att om man blir delägare i ett vindkraftverk och får betala självkostnadspris för den el som produceras så ska man beskattas för prisskillnaden mot det pris som Eon, Vattenfall och Fortum sätter på sin elproduktion.

De enda som vinner på detta är de tre energijättarna som slipper ökad konkurrens. Med tanke på att alla partier säger sig vilja gynna utbyggnaden av vindkraften så är det anmärkningsvärt att regeringen inte klargjort att detta är orimligt och därför infört ett avdrag som motverkar uttagsskatten.

Skatteverket kom med sin tolkning av reglerna sommaren 2008 och medierna uppmärksammade detta i januari 2009. Från regeringens sida har finansminister Anders Borg svarat följande:

” Jag svarade bland annat att lagreglerna om uttagsbeskattning enligt min mening är ändamålsenliga och att jag utifrån den information som i dag finns tillgänglig inte avser att ta några initiativ i anledning av frågan.”


Den 18/3 debatterade finansministern, miljöpartisten Per Bolund och centerpartisten Jörgen Johansson frågan. Det är tydligt att varken centern eller moderaterna tycker att utbyggnaden av vindkraften är viktigare än en skatteteknisk princip.

Tydligen vill inte näringsminister Maud Olofsson ta i frågan, vilket är märkligt eftersom det i allra högsta grad berör Sveriges energiproduktion. Miljöminister Andreas Carlgren verkar inte heller ha något att säga till om. Med tanke på hur lång tid det tog för regeringen att komma med klimatpropositionen så är det märkligt att de inte förstår vilka signaler de sänder genom att inte ändra beskattningen av kooperativa vindkraftverk.

Finansminister Borg har ju permanentat rotavdrag för hushållsnäratjänster och privata ombyggnationer, men när privatpersoner går samman för att få till en utbyggnad av förnyelsebar energiproduktion då är skatteavdrag onödigt. Att öppna för nya gröna jobb är tydligen inte lika viktigt som att se till att det blir ordentligt städat hos upptagna människor och att köksrenoveringarna fortsätter. Jag antar att regeringen tycker att skatteavdrag för gräsklippning är en effektiv satsning på gröna jobb, även när man inte gör någon skillnad på hur mycket gräsklipparen släpper ut.

Till sist är mitt tips ändå är att regeringen kommer att inse att de inte kan vinna denna debatt och därmed kommer en helomvändning på samma sätt som det gjorde i bonusfrågan.

2009-03-07

Bonus

Risktagande har haft en positiv laddning (och har det fortfarande hos många), det är något manligt över det. Man kör fortare, har mindre marginaler, vågar chansa. För att kunna vinna de stora belöningarna så måste man ta stora risker. Finansvärlden har belönat risktagande, självaste blodomloppet i vårt ekonomiska system har hanterats av individer som belönat varandra och sig själva för att ta större risker. Det är dock inte som i sportens värld att de riskerat att förlora allt, det är andra som får ta de verkligt tuffa konsekvenserna om chansningen inte går hem.

Uppdrag granskning har gjort två mycket intressanta reportage om hur staten uppmuntrat till risktagande och fortfarande gör detta. Det ena handlar om bonusarna i svensk kärnkraftsindustri. Man får veta att de anställda kan få bonus utifrån sådant som vinst, säkerhet och strålskydd. Ju högre upp man kommer i chefskedjan ju större blir kopplingen till vinsten och desto mindre blir kopplingen till säkerhet, när man kommer upp på högsta nivå så handlar det om en bonus på flera miljoner helt utan koppling till säkerhetsarbetet. Med tanke på de avslöjanden som gjordes i och med det fallerade säkerhetssystemen i Forsmark år 2006 så var det tur för cheferna att deras bonusar inte var kopplade till säkerhetsarbetet. Jag undrar hur mycket bonus det ger i kärnkraftsindustrin att man lyckats lobba igenom en lagändring som öppnar för satsning på nya reaktorer.

Det andra reportaget handlar om bonusar i olika finansiella helstatliga bolag som pensionsfonderna. Här kunde man få bonus upp till två månadslöner tidigare (vilket kunde bli flera 100.000 kronor) regeringen lättade dock på dessa begränsningar sommaren 2008 så nu är taket det dubbla (fyra månadslöner). VD:n ska dock inte ha någon bonus, men det hindrade inte styrelsen för tredje AP-fonden som istället gav VD:n en ”gratifikation” på 500.000 för att hon jobbat så bra. Visst blir man beklämd när finansministern som gått ut och kritiserat bonusarna i privata företag, samtidigt har beslutat om mera bonus i statliga företag. Nu är det ju diskussionerna kring bonusar inget nytt, Uppdrag granskning tittade ordentligt på bonuskalaset redan år 2006, men det var före valet.

Fram tonar en bild av en styrande elit som med bekymrad min säger en sak, men sedan fortsätter som om inget hade hänt. År 2006 var det högkonjunktur och är de flesta fick det bättre rent ekonomiskt, så visst kunde man kanske se genom fingrarna på att vissa blev mycket mycket rikligare belönade än andra. År 2008 blev det lågkonjunktur (helt plötsligt?), men det finns gott om fartblinda i de privilegierade kretsarna som är oförstående kring att de ska få sänkt ersättning bara för att företaget visar förlust och sparkar folk.

På Volvo lastvagnar fick man backa från höjda bonusar efter oväntat (?) hård kritik. Det gick inte att höja bonustaket från 50% av lönen till 60%. VD:n Leif Johansson visar god vilja genom att avstå lönelyft och behåller därmed den fasta lönen på en miljon i månaden plus möjlighet till bonus på upptill 65% extra (dvs 8 miljoner) sedan får han ytterligare lite andra förmåner värda några miljoner.

Annika Falkengren på banken SEB är dock ett bättre föredöme, hon avstår sin bonus för 2008 och 2009. Det betyder kanske att hon nöjer sig med månadslönen på ca: 580.000 kronor och de extra förmånerna på ca 100.000 i månaden. Uppgifterna gäller dock 2007 och i finare kretsar talar man inte om lönen, så nyfikna får vänta på bankens årsbokslut för att se vad hon förhandlat sig till.

Jag tror inte att girighet är bra, jag tror inte att det är en drivkraft som ger långsiktigt kloka beslut. Girighet och korruption hänger ihop och det undergräver förtroendet mellan människor, det skadar samhället och drabbar de med sämst förutsättningar värst. Bara för att det är lagligt med miljonlöner, bonusar och gratifikationer så är det inte rimligt eller rätt. Det är bra att frågor ställs, att förhållanden synliggörs, för visst se topparna lite besvärade ut när det ska förklara hur återhållsamma de är. Det finns lite skam kvar i kroppen även om det inte hindrar vidlyftigheten så är det skönt att se.

2009-02-15

Kärnkraften

© Greenpeace / Dick Gillberg
Ingen arkivering. Ingen återförsäljning. Läs mer i vår
Copyright policy.
De borgerliga partierna har kommit överens om att det ska vara tillåtet att bygga nya kärnreaktorer i Sverige. Centerpartiet som varit kärnkraftsmotståndare så länge jag minns, har nu svängt och partiledaren Maud Olofsson sa med gråten i halsen att hon gjorde det ”för barn och barnbarn”. Antagligen handlar det mycket om valtaktik från Centerns sida i kombination med starka påtryckningar från M och FP. Överenskommelsen sades vara en kompromiss där miljövännerna (om det finns några kvar i C) fick igenom följande mål till år 2020:

· 50 % förnybar energi
· 10 % förnybar energi i transportsektorn
· 20 % effektivare energianvändning
· 40 % minskning av utsläppen av växthusgaser räknat från 1990 (varav 2/3 i Sverige)

Jag har svårt att se kompromissen eftersom Sverige redan antagit ett EU-mål om 49 % förnybar energi och 10 % biobränsle i transportsektorn. Man kan väl knappast påstå att det var någon större vinst med en ynka procent. Det ska väl vara de 40 procenten då, fast det är en siffra som varit aktuell i de borgerliga diskussionerna länge och jag undra vilka partier som tycker att detta var en kompromiss.

Kärnkraftsvännerna är glada. Målet om 50 % förnybar energi lär väl knappast få en fortsättning efter 2020 eftersom kärnkraften inte är förnybar och det krävs en omfattande omstrukturering av transportsektorn för att göra den fossilfri före 2030 (även om detta också sägs vara ett mål). Det blir helt enkelt inte utrymme över för så många nya reaktorer om halva energin ska vara förnybar, samtidigt som effekterna skruvas upp.

Men vilka är då fördelarna respektive nackdelarna med ny kärnkraft i Sverige istället för utfasning?

Fördelar:
- Nordeuropas beroende av rysk energi minskar.
- Dagens kärnkraftverk fasas antagligen ur något tidigare än de gjort annars, vilket innebär att säkerheten ökar.

Nackdelar:
- Satsningarna på förnyelsebar energi minskar.
- Mängden kärnavfall ökar.
- Dagens energijättar behåller sina oligopol.
- Den elintensiva industrin får minskat intresse för energieffektiviseringar.
- Kärnkraftsindustrin får vind i seglen och expanderar troligen till flera länder i mellanöstern, vilket betydligt ökar risken för kärnvapenspridning.
- Det blir ett naturligt steg att börja bryta uran i Sverige.
- Sverige går miste om chansen att bli världens första land med en helt förnybar energikonsumtion.
- Färre jobb skapas i energisektorn.
- Inhemsk förnyelsebar energiindustri missgynnas när Franska och Japanska kärnkraftstillverkare får beställningar i miljardklassen.
- Den fjärde generationens kärnkraft som sägs vara betydligt säkrare och effektivare kommer inte att byggas i Sverige eftersom denna teknik fortfarande ligger för långt fram i tiden (och skulle bli dyrare). Här är ett fall då vänta och se faktisk är att föredra.


Centern försöker rädda sig med att kärnkraften inte kommer att byggas ut eftersom den är för dyr. Men tyvärr tror jag inte att kostnadsaspekten är tillräckligt avskräckande, energijättarna vill inte ha konkurrens så ur deras perspektiv är det lönsammare att investera i dyr kärnkraft än att riskera sina marknadsandelar men förnybar energi som kan byggas av nya intressenter.

Jag tror inte heller att det är möjligt att undvika antingen subventioner av nya kärnkraftverk eller minskade anslag till produktion av förnybar energi. Det är för starka intressen som vill ha kärnkraft och som inte vill se satsningar på förnybar energi.

Riskfrågorna och avfallet lär i slutändan bli en fråga för staten. Med tanke på den tidshorisont som avfallet måste hanteras så är det högst troligt att dagens energibolag kommer att ha upphört för länge sedan innan avfallet är ofarligt.

De som förespråkar kärnkraften framhåller att nya kärnkraftverk i Sverige skulle ersätta kolkraft i andra länder och visst skulle det kunna vara så. Om man i Sverige ställer kravet att de som vill bygga ny kärnkraft måste minska kolkraftsproduktionen i andra länder i motsvarande mängd. Alla de tre stora, Vattenfall, Eon och Fortum har betydande kolkraftsproduktion. Några krav lär dock knappast ställas, även om detta vore juridisk möjligt (vilket det antagligen inte är) för viljan att bygga nytt är betydligt större än viljan att fasa ut. Vattenfall är ett helägt statligt företag, men den politiska styrningen har varit i stort sett obefintlig, nya kolkraftverk byggs trotts vetskapen om klimatförändringen.

Tillsist tycker jag att man borde utlysa en ny omröstning om kärnkraften i samband med valet 2010 eftersom man tänker sig att frångå den förra omröstningen. Det handlar om demokratisk trovärdighet.

2009-02-07

Klimatlitteratur 2008

Det har blivit lite av en tradition att jag nedtecknar mina tankar om en del av den litteratur som jag läst under året. Klimatet har så klart utgjort temat förra året så jag tänkte börja med klimatlitteraturen och då lämpligen med vetenskapshistorien bakom klimatforskningen.


The Discovery of global warming av Spencer R. Weart (2003) berättar den historiska bakgrunden bakom klimatforskningen. Med tanke på hur klimatfrågan dominerade medierna vintern 2006 och ett år framåt så kunde man lätt få intrycket av att ”upptäckten” att människan påverkar det globala klimatet var ett 2000-tals genombrott i forskarvärlden. I denna bok får man hela historien och en djupare förståelse av varför vi har FN:s klimatpanel IPCC. Man får veta hur de vetenskapliga teorierna och upptäckterna ofta tillkommit som bieffekter och sidospår av annan forskning. Klimatforskningen har genom större delen av 1900-talet burits fram av ett fåtal vetgiriga vetenskapsmän som trotts bristande kommersiella och militära intressen lyckas skrapa ihop finansieringen för vidare forskning i utkanterna av andra ”lönsamma” forskningsområden. Det är kul att se vilken framträdande roll svenska vetenskapsmän har haft.

Reflektion:
Jag rekommenderar varmt boken för den som vill förstå hur vetenskapliga upptäckter kommer till. Det var en aha-upplevelse för mig att se hur de massiva forskningsinsatserna kring militärteknologi och oljeutvinning har gett möjlighet till klimatforskning långt ut i periferin. Om man inte vill läsa boken så finns allt material på denna fantastiska webbsida.
------------------------------
Censoring science av Mark Bowen (2008) beskriver hur George W Bushs regering på ett direkt sätt motarbetade klimatforskningen i USA. Den beskriver även hur starka direktkopplingar denna regering hade till oljeindustrin.

Reflektion:
Efter att ha läst boken så förstår jag ännu tydligare hur stor makt oljan har över det amerikanska samhället (och världspolitiken). Boken är väl främst skriven för en amerikansk publik och som svensk har jag svårt för den schablonartade hjälterollen som den aktade klimatforskaren James Hansen ges. För mig räcker det att han är en av de allra främsta klimatforskarna och att han dessutom gått utanför vetenskapsmanna rollen för att få politikerna att agera. Han behöver inte samtidigt vara en fantastik patriot, förälder och baseboll fan, men låt gå att det är det amerikanska sättet att beskriva hur tolkigt Bush regeringen har betett sig.

Jag kan väl inte direkt rekommendera boken, men den ger en insikt om att klimatfrågan troligen hade fått en helt annan hantering i USA om Al Gore hade haft bättre tur med omräkningarna av Floridas röster år 2000. Jag hoppas på den nya Obama regeringen!

------------------------------
Plan B 3.0 av Lester R. Brown (2008) är en uppdaterad och översatt upplaga av Plan B 2.0 som jag läste 2007. Boken beskriver vilka de stora världsproblemen är, vad konsekvenserna kan bli om mänskligheten inte byter inriktning. Men framför allt är det en bok som beskriver vad som behöver göras för att vända utvecklingen.

Boken hanterar inte enbart klimatförändringen utan även de andra pågående kriserna som oljekrisen (peak oil), befolkningstillväxten, HIV/AIDS, de växande klyftorna mellan fattiga och rika, utfiskning, vattenbrist och kollapsande stater. Man får en tydlig bild av att problemen kan lösas på politisk väg, men att det kräver en annan ekonomisk och politisk prioritering än den som råder idag.

Man förstår snabbt att den rådande ordning är ohållbar (vilket jag redan visste mycket väl). Ett exempel är att det idag finns ca 860 miljoner bilar i världen. Om Kinas tillväxt fortsätter som idag så kommer man år 2030 att ha levnadsstandard som man har i USA idag. Om kineserna då ska ha lika hög biltäthet som USA har idag, så kommer de att ha 1,1 miljarder bilar (alltså mer än dubbelt så många som finns i välden idag). Det skulle då behövas asfalteras lika mycket mark i Kina som man idag använder till att odla ris. Men tanke på de utmaningar som Kina står inför är det absurd tanke att de skulle anamma den västerländska bilkulturen.

Reflektion:
Jag vill rekommendera boken till de som tror att de stora världsproblemen kan lösas av tillväxt och teknik. Boken förklarar att det som krävs är politiskt engagemang och agerande.

------------------------------
Makten över klimatet av Christian Azar (2008). Christan Azar är en av Sveriges mest kända vetenskapsmän som jobbar med klimatfrågan. Bok beskriver vad vetenskapen är i stort sett enig om när det gäller klimatet och var det finns större osäkerhet.

Extra intressant blir det eftersom Christian har ägna så mycket tid åt de ekonomiska och politiska aspekterna av klimatfrågan. Han menar att Bil Sweden har en poäng när de menar att det blir dyrare att minska koldioxidutsläppen om bilarnas utsläpp beskattas mycket högre än andra sektorer. Han tycker även att Sverker Martin-Löf , vice ordförande i organisationen Svenskt Näringsliv har en poäng när han menar att man inte vinner något på att den svenska energiintensiva industrin flyttar utomlands. Han förstår argumentet att höjda koldioxidskatter drabbar de med låga inkomster värst eftersom de rika kan fortsätta köra bil och flyga.

Det finns många särintressen och det krävs tuffa politiker för att klimatarbetet ska fortskrida. Hans råd är:
”Politiker måste alltså försöka tänka strategiskt. Det handlar inte bara om att hitta de teoretiskt sett mest optimala styrmedlen, utan om att försöka göra det bästa av situationen. Det är det som gör klimatpolitik svårt. Och när politiker väl väljer att försöka agera på detta sätt får de inte bara kritik från särintressena, utan även från många ekonomer som ogillar att man avviker från den attraktiva men svåråtkomliga optimala politiken (som kan sammanfattas i ekonomernas mantra ”samma skatt i alla sektorer i alla länder i hela världen”).”

Boken drar en pedagogisk parallell med slavhandeln, som i slutet på 1700-talet genomsyrade en stor del av den västerländska ekonomin. Det handlade inte bara om att sälja slavar utan även om alla de kolonier som drevs av slavarbetskraft och dessutom den industri som tillverkade fartyg, fotbojor och tumskruvar. Slaveriet ansågs omöjligt att avskaffa. Adam Smith som var emot slaveriet sa:
”kärleken till äganderätt och makt över andra kommer antagligen att göra det [slaveriet] evigt”.
Christian Azar ”menar inte att förbränning av fossila bränslen i moraliskt hänseende är att jämföra med slaveriet, men det går att finna likheter i hur djupt rotat slaveriet var i dåtidens samhälle och hur djupt rotat de fossila bränslena är idag. De individer och företag som tjänade på det dåvarande systemet var så mäktiga att de kunde påverka politiken. Så är fallet även i dagens energisystem. Likt plantageägarna satt i parlamentet i England sitter oljemän vid makten i Vita huset. Och detta gör de så besvärligt att motverka växthuseffekten.”
Men slaveriet gick att avskaffa!
”Det är en historia om hur en liten grupp människor vaknade upp, insåg det oetiska i slavhandeln och började mobilisera motstånd.”
Det var självklart en mycket tuff kamp som bedrevs i flera år i England, men den 2 april 1792 har tycket i motståndet blivit så stort att en lång debatt äger rum i parlamentet. Klockan fyra på morgonen efter, talar den 33-årige premiärministern William Pitt (som redan suttit 10 år på sin post) och säger så här om argumentet att om inte England fortsätter med slavhandel så kommer andra nationer att ta över den lukrativa handeln:

”Hur ska detta enorma gissel någonsin kunna ta slut om varje nation försiktigt ska vänta tills hela världen har kommit överens? ... Det finns inget land i Europa som å ena sidan sjunkit så djupt i denna synd som Storbritannien, men som man å andra sidan lika säkert kommer att se upp till som en historisk förebild.”
Han vann inte kampen då och när krigen mot Napoleon tog vid så hamnade slavhandeln i skymundan. Motståndet fanns dock kvar och 1807 avskaffades slavhandeln, men slaveriet fanns kvar ända till 1838. Då fick slavägarna kompensation för sina förluster, men slavarna fick ingen kompensation…

Det är väl ofint att avslöja slutet på en bok, men jag tycker att det är så bra att jag inte kan låta bli, så här kommer det:
”Framtiden må vara osäker, men vi kan samtidigt vara säkra på att den formas av våra beslut. Våra val bestämmer om utsläppen ökar eller minskar, om det blir fred eller krig, hunger eller välstånd, solenergi, kärnkraft eller kol.
Framtiden ligger i våra händer. Optimist eller pessimist? Jag är possibilist. Det är möjligt. Om vi vill.”


Reflektion:
Det märks att boken är skriven av en person med stor kännedom om hur det vetenskapliga arbetet går till. Kontrasten till näringslivsekonomen Stefan Fölsters bok ”Farväl till världsundergången” (som jag kommer till längre ner) är stor. Om man endast vill läsa en bok om klimatfrågan så rekommenderar jag denna. Den är vetenskapligt försiktig och balanserad, utan är bli akademiskt tråkig.

Som sagt en mycket läsvärd bok!

------------------------------
Farväl till världsundergången av Stefan Fölster (2008) som är chefsekonom i organisationen Svenskt Näringsliv. Jag har tidigare recenserat boken här så jag går inte närmare in på handlingen här.

Reflektion:
Det var intressant att läsa denna bok så tätt inpå Christian Azars bok, chefsekonomen har i denna bok en annan syn på teknik, vetenskap, miljörörelser, ekonomi och framför allt politik. Ingenjören är hjälten som med ny teknik fixar de eventuella problem som den ekonomiska expansionen för med sig, kursen måste ligga fast och politikernas roll är att smörja maskineriet så att vi kan accelerera vidare till gagn för alla.

Jag fick känslan av att Fölster skrivit mer i egenskap av anställd i intresseorganisationen Svenskt Näringsliv än som en egen person, medan Azars bok känns mer personligt angelägen.

Budskapet kan kokas ner till: Om något verkligen behöver göras så ska det, inte göras nu, inte här och det ska framför allt inte bekostas av oss.

Jag kan inte direkt rekommendera boken om man vill förstå klimatfrågan, men den som vill förstå hur en chefsekonom tänker är det intressant läsning.

------------------------------
Cool it av Björn Lomborg (2007) är väl närmast en referensbok för klimatskeptikerna. Björn Lomborg är en av de mest kända klimatskeptikerna som gjort sig en karriär som kritiker av miljörörelsen i stort och försvarare av det rådande systemet. I denna bok får man veta att klimatfrågan är viktig, sedan kommer en massa argument för att vi ändå ska fortsätta som tidigare och istället spendera de pengar som vi kunde tänka oss att använda till klimatarbete till att istället bota Aids/Hiv, malaria, världsfattigdomen, vattenbrist osv.

Den tekniska utvecklingen förväntas lösa de problem som uppstår, fördelarna som vi kan få med ett varmare klimat väntas vara stora och så länge ekonomin fortsätter att expandera så kommer vi bli så rika att världen även i fortsättning kommer att bli en allt bättre plats för människan.

I framtiden kommer det att vara enkelt och billigt att lösa klimatfrågan, men vi har inte råd att gör det nu. Lomborg tycker att en 10-procentig reduktion av koldioxidutsläppen till år 2100 är rimligt och att mer pengar ska satsas på forskning och utveckling av koldioxidsnål teknik i väntan på att denna ska bli billig nog att användas.

Reflektion:
Det var intressant att se varifrån många av de enligt mitt tycke märkliga argumenten för att inte göra något kommer. Jag har sett dem på ledarsidor, i insändare, hört dem i debatter och även Stefan Fölster hämtade en del argument från denna bok (dock utan att ange källan).

Visst är det sunt att förhålla sig skeptisk till braskande kvällstidningsrubriker, men målet med denna bok verkar inte direkt vara att tränga in i problematiken. Snarare är det en plädering för att fortsätta som tidigare. Skillnaden mot hur vi gör idag är att vi ska föreställa oss att vi satsade stora resurer på att hejda klimatkrisen, men istället för att verkligen göra något så tar vi dessa resurser och löser de andra världsproblemen. I mitt tycke är det naivt att tro att rådande ekonomiskt system skulle förmå sig att lösa de andra världsproblemen (som förblivit olösa trotts den enorma ekonomiska expasionen sedan 50-talet) bara för att det inte verkar redo att lösa klimatkrisen.

Jag går inte djupare in på hur Lomborg försöker få ihop sin argumentation, detaljerad kritik av boken finns här, här och här.

Jag planerar att komma med reflektioner om några böcker utan direkt koppling till klimatfrågan senare i år.

2009-01-06

Summering av år 2008

År 2008 präglades av mognad och större självförtroende. Temat för året var som de senaste åren engagemanget i klimatfrågan. Jag har i stort sätt gjort alla enkla åtgärder på hemmaplan och riktade mig nu allt mer mot övriga samhället. I mycket blev det mer av det jag gjort tidigare men några nya steg togs.


Jag ägnade mig för första gången åt civil olydnad, när jag deltog i några av Klimax aktioner i Malmö. Nu var det väl en minimal risk för påföljder men för mig var det inte utan ett pirr i magen som jag blockerade trafiken. Vid ett tillfälle blev faktiskt några personer påkörda av en provocerad bilist som körde rakt igenom folkhopen.


Det politiska arbetet började få lite mer utdelning, dels berodde det på att jag nu var inne på mitt andra år och hade mer koll på hur politiken fungerade, dels berodde det på att stadsdelen bytte ordförande från den gamla skolans ”jag bestämmer” politiker till en betydligt öppnare och demokratiskt sinnad ordförande. Jag kan väl inte säga att jag åstadkom särskilt mycket rent konkret men det har nu blivit möjligt att föra en dialog och det finns ett helt nytt gehör för min synvinkel som ibland (dock fortfarande otillfredsställande sällan) gett ett bättre beslut än vad det annars hade blivit.
En inspirerande upplevelse var ESF (European Social Forum) i Malmö (se bilden) som visade hur mycket engagemang det finns i miljö, rättvise och fredsfrågor.
Ett steg i ytterligare samhällsengagemang var att jag blev invald i styrelsen för min bostadsrättsförening. Min största miljöinsats på denna plattform var att jag lyckades få timers på julbelysningen. Det låter kanske inte som så mycket, men även grannföreningen har monterat timers i år. Jag tror att de små åtgärderna bidrar till en ökad medvetenhet som öppnar upp för större förändringar.

På hemmaplan så har vi tagit sopsorteringen ett steg längre och sorterar nu även organiskt avfall i form av fruktskal som jag tar med till jobbet där detta sedan skickas till rötning av biogas. Jag har läst att 10 kg bananskal ger biogas motsvarande en liter bensin.



På energifronten så har jag köpt en andel i Vindpark Vänern som ska bestå av 10 stycken 3 MW vindkraftverk ute i Vänern. Tyvärr så har monteringen försenats ett halvår, men förhoppningsvis så kommer jag snart att kunna säga säkert att min elkonsumtion täcks av förnyelsebar produktion. Visst har jag köpt grön el tidigare, men det känns mer direkt när man är med och finansierar själva anläggningen.


Vi fortsatte mer målmedvetet när det gällde inköpen av ekologiska varor och de ekologiska butikerna ”Morot och Annat” och ”Astrid och Aporna” stod för en allt större del av våra inköp. Visst blev det något dyrare med maten smakade också desto bättre inte minst pga. vetskapen att vi deltog i en hållbarare matproduktion. Vi köpte även en del ekologiska kläder som på något sätt satt lite bättre på kroppen.


Ett annat nytillskott på matsidan var kolonilotten. Den var framför allt Helenas projekt, men jag var enligt eget tycke ganska engagerad. Eftersom det var första året så blev det väl lite si och så med balansen på det vi kunde skörda. Squash hade vi i så stora mängder att vi inte lyckades ge bort allt överflöd. Morötterna trivdes inte riktigt, men spenat blev ett uppskattat inslag som vi hade mängder av. Purjolök fick vi också i mängder och förhoppningsvis klarar den att övervintra. På det hela taget så det mycket givande att odla även om det var en kamp mot såväl spanska skogssniglar som torka, dock inte samtidigt.


På resefronten har jag lyckats lite sämre än förra året, visserligen så har jag fortfarande inte flugit privat sedan 2002, men jag var tvungen att ta flyget till Stockholm i jobbet när det krisade hos en kund. Som en liten kompensation så har jag de gånger jag lånat bil hållit mig till max 90 km/h, om det inte har varit stressigt, varit lite trafik eller dubbelfilig väg. Detta lär ha minskat bränsle förbrukningen på motorväg med mellan 10% och 20%. Det är inte så ovanligt att någon bilist har lagt sig på lagom avstånd bakom mig trotts att det ha varit dubbelfiligt. Jag skulle tro att många tycker att det känns onödigt att fara fram i 110 km/h när man inte har bråttom, det för ju faktisk stor skillnad på bränsleförbrukningen.



2008 kommer nog att kommas ihåg som startåret på finanskrisen. Jag tog ytterligare tag i hur mina pengar är placerade och startade ett konto på Ekobanken. På detta sätt kan jag vara säker på att mina sparpengar används till bra investeringar och undviker att jag finansierar ohållbara verksamheter. Jag utvidgade även finansieringen av NGO aktiviteter och skänkte ca 25.000 kr till olika humanitära och ekologiska organisationer. Detta motsvarar ungefär vad jag fått betalt för mina politiska uppdrag, genom att skänka dessa pengar så skulle jag tro att jag ökat värdet av mitt politiska arbete flera gånger om.

Shiela och jag fortsatte samla burkar som vi pantade och skänkte till Vi-skogen och kooperation utan gränser. Efter att ha fått oväntad hjälp av en 80-årig granne med hund som fått förbud av sin fru att panta burkar efter en incident med myror så ökade vår insamling ordentligt och vi kom upp i hela 355 kr för hela året. Detta var mer än en fördubbling från året innan.

Jag har insett att min förmåga att personligen åstadkomma en förändring är begränsad och att potentialen att nå resultat genom att inspirera och påverka andra är mycket större. Det är med glädje som jag ser hur mina föräldrar sopsorterar och pappa till och med talar om att köpa en andel i ett vindkraftsbygge i Småland. När det gäller envishet i att inte använda mer energi än nödvändigt till uppvärmning så tror jag att det är få som slår pappa. Han är lika glad när han äter frukost i det 16 gradiga köket som bergvärmepumpen inte riktigt klarat att värma upp pga den kalla vinternatten som pressat yttertemperaturen under 10 minusgrader. Visst kunde de använt ett extra element med en timer och haft 20 grader istället men för pappa är det att ge upp. Mamma tar på sig dubbla tröjor, långkalsonger och inneskor, sedan tänder hon några ljus och dricker det härligt varma morgonkaffet utan att klaga. Jag hörde även att syrran skaffat sig en värmepump för en oväntad vinst. Jag tror inte att jag hade något med det att göra, men sådan gläder mig.

Till sist vill jag nämna att jag även hunnit förkovra mig i en massa litteratur under året som jag tänkt skriva ett eget blogginlägg om. Den senaste boken jag läste är värd att nämna redan nu, den heter ”I varje trumslag jordens puls” och är skriven av Mikael Kurkiala och handlar kortfattat om det postmoderna samhällets förhållande till skillnader och konsekvensen av detta. Jag tyckte att boken var så intressant att brossan fick den i julklapp. Ett citat:


”Vi lever i ett tillstånd där vi bombarderas av lösryckt information utan existentiellt djup. I brist på stora myter som ger oss ett sakralt sammanhang att foga in oss själva och all information i förlorar vi alltmer förmågan till urskiljning. Att peka på den meningsförlust som följt av modernitetens framväxt är inte att förneka de enorma förbättringar i många människors levnadsvillkor som den också inneburit. Men samtidigt som vissa grupper och regioner gynnas av framväxten av en nära nog världsomspännande modernitet har andra grupper och regioner utarmats som ett led i samma process. Skillnaden mellan dem som lever i överflöd och dem som lever i djupaste armod ökar snarare än minskar. I världssystemets periferier hungrar man efter mat, information och skäliga livsvillkor. I dess centra hungrar man framför allt efter mening. Vi erfar i den rika världen ett överflöd på kvantitet men ett kraftigt underskott på kvalitet. Vår värld dräneras på existentiell mening. Vi lever i den, men vi vet inte varför.”

2008-12-23

Varför rädda bilindustrin?



Är ”svensk” bilindustri värd att räddas? Jag tycker att det är en berättigad fråga. Till att börja med så hänger den akuta krisen ihop med att de svenska bilmärkena Volvo och Saab ägs av den krisande amerikanska bilindustrin och denna industri tycker jag definitivt inte är värd att räddas. GM, Ford och Chrysler är ökända för sitt motarbetande av såväl klimat som miljöarbete. De har tillverkat allt tyngre och törstigare bilar i vad som kan liknas vid ett rent trotts mot alla som varnat för såväl peak oil, klimatförändringar och gynnandet av oljeproducerande diktaturer. Företagsledarna hade inte ens verklighetsförankring nog att inse att det var oklokt att komma till Washington i varsitt privatplan för att be om flera miljarder i räddningspaket. Nu kan man ju inte påstå att andra biltillverkare har varit några föredömen direkt men de amerikanska har utmärkt sig som bad boys.

I ett europeiskt perspektiv så utmärker sig Volvo och Saab som tillverkare av tunga och törstiga bilar. Det är också därför som Sverige utmärker sig som det land i Europa där nya bilar har högst koldioxidutsläpp, i snitt 180 g/km år 2007 mot europasnittets 158 g/km. Nu är ju siffrorna inte helt rättvisa eftersom de inte tar hänsyn till de bilar som tankas med inblandning av etanol och biobränsle, med korrigering för detta blir den svenska siffran för år 2007 169 g/km (jag vet inte vad det europeiska snittet blir med motsvarande korrigering). Utveckling har dock gått framåt under år 2008 och första halvåret var vi ner i 174 g/km utan biobränsle och 153 g/km med hänsyn till biobränsle. Tyvärr så kommer biobränslesiffran att påverkas mycket negativ av att bensinen nu är billigare än etanolen och att försäljningen av E85 därför halverades under november. När miljöbilspremien och andra förmåner försvinner nästa år så finns det en risk att den positiva trenden stoppar.

Om man tittar på enskilda märken i Europa var som sagt de svenska inga föredömen. Saab hade år 2007 ett snitt på 189 g/km och Volvo var nästan lika dåliga med 188 g/km. Det var klart sämre än stora konkurrenter som Daimler 181 g/km, BMW 170 g/km, Toyota 149 g/km, Renault 146 g/km och bästa tillverkarna PSA Peugeot-Citroën och Fiat med 141 g/km.

När det gäller Volvo så har den tunga stadsjeepen XC90 globalt sett varit deras bäst säljande modell i flera år (även under 2007). Miljötänkandet har fått stå tillbaka för starka motorer och beslutet att upphöra med satsningen på gasbilar i samma veva som man valde att ta fram en V8-motor säger en hel del om vilket miljöprofil man valt. Enligt tidningen Ny Teknik så jobbade en grupp Volvoingenjörer på fritiden för att pressa ner förbrukningen till miljöbilspremienivå på deras mindre modeller. Det låter ju lovande att det finns ingenjörer som har förstått det allvarliga läget, men jag tror att det fortfarande är rätt dåligt med förståelsen högre upp. Den nya något mindre stadsjeepen XC60 framhålls som ett framtidshopp för Volvo. Men om man tittar på utsläppssiffrorna så ser det inte så bra ut. Den stora stadsjeepen XC90 släpper med minsta motorn ut 219 g/km, den nya mindre stadsjeepen XC60 släpper med samma motor ut 199 g/km. Sätter man motorn i en Volvo V70 så sjunker utsläppen till 178 g/km och i den mindre V50 modellen så blir det 166 g/km, fast då nöjer man sig med tvåhjulsdrift. Motorn blir dessutom överdimensionerad i V50 som klar sig med en mindre motor och då endast släpper ut 118 g/km. Det hela visar tydligt hur tokig hela stadsjeeps idén med tunga fyrhjulsdrivna bilar är. Spännvidden på Volvos modeller är stor, klart sämst är stadsjeepen XC90 som med V8 motor släpper ut förskräckande 322 g/km, medan den lilla C30n i drivE utförande klarar sig med 115 g/km. Bilindustrin lyckades 1998 stoppa bindande krav på begränsning av koldioxidutsläppen från nya bilar i EU. Som motprestation lovade de att frivilligt uppfylla ett mål på 140 g/km till år 2008. Det är bara att konstatera att detta mål har det tagits lätt på. För varje såld stadsjeep med V8 så måste Volvo sälja 13 st C30 med snålaste motorn om snittet ska bli 140 g/km. Fast nu blir målet bindande och sänkt till 130 g/km, det träder dock inte i kraft fullt ut före år 2015, med de första sanktionerna år 2012.

När det gäller Saab så har man satsat hela miljöprofilen på etanolbilar, men utanför Sverige så har detta inte varit så framgångsrikt. Man kan väl konstatera att de svenska bilmärkena knappast kommer att saknas av miljömedvetna bilköpare i världen. I Sverige skulle utbudet av biobränslebilar minska, men när E85 är dyrare än bensin och övriga förmåner försvinner så lär inte saknaden bli så stor. Jag tycker att det är synd att Volvo har haft en så usel ledning och tagit så många dåliga beslut och visst skulle det kännas lite vemodigt om Volvo lades ner. Både farfar, morfar och pappa har haft flera Volvobilar, men när pappa köpte ny bil senast så lyssnade han på mig och köpte en Toyota istället (den var klart bättre miljömässigt än motsvarande Volvo).

Personligen så skulle jag ha svårt att köpa en bil av en tillverkare som fortsätter att utveckla stadsjeepar trotts klimathotet, vilket innebär att ingen av de större biltillverkarna lockar mig.

2008-12-07

Klimatet som religion


Kan man säga att klimatfrågan är religiös?
Det beror väl på vem som frågar men för egen del så måste jag säga att mitt engagemang kan liknas vid ett religiöst. För många har detta en negativ klang men låt mig förklara.

Det jag syftar på är att klimatfrågan i hög grad avgör vad jag gör eller inte gör. Det är en fråga som jag anser är av avgörande existentiell art och som jag i egenskap av privilegierad västerlänning identifierar mig stark med. Det är också anledningen till att jag gör en massa saker som jag egentligen tycker är rätt otäcka (fast som ofta visar sig vara helt ofarliga). Klimatfrågan har fått mig samhällsengagerad till den grad att jag blivit fritidspolitiker (i mp), fått mig att gå med i styrelsen för min bostadsrättsförening, inneburit att jag utmärkt mig socialt genom att agera i enlighet med min övertygelse och fått mig att delta i olika offentliga manifestationer. Egentligen är jag en ganska blyg person men jag har helt enkelt tvingats inse att jag har ett personligt ansvar som sträcker sig bortom mina egna aktiviteter och om inte jag som känner så stark för frågan gör en rejäl insatts så kommer det aldrig att ske någon kursändring.

Jag är inte säker på varför just jag har blivit så engagerad när så många i min omgivning inte alls verkar tillmäta problemet samma betydelse.

Kanske är det ett behov av en mening i livet det som ger näring åt engagemanget. Om mitt liv hade kretsat kring sport, resor, mode eller bilar så hade jag kanske inte brytt mig så mycket. Kanske var det min uppväxt, mammas religiositet, erfarenheter från söndagsskolan, det jag lärde mig på skogsmulle och sommarloven på landet i Småland som lagt grunden till min inställning. Otillfredsställelse kring vad vår kultur har att erbjuda har säkert varit en katalysator. Insikten om hur de som inte bryr sig om varken klimat eller miljö tänker och vilken makt de har helt enkelt gjort det nödvändigt att agera.

Frågan handlar dock inte om blind tro i mitt fall. En stor skillnad mellan mitt förhållande till klimatfrågan och en övertygad troendes förhållande till sin religion är att jag tror medan den religiöse vet.
Jag tror att vetenskapsmännen har rätt när de säger att vi måste vända utvecklingen för att inte riskera en gigantisk katastrof. Den troende vet att de heliga skrifterna innehåller sanningen och allt man behöver veta. Visst är det så att skillnaden mellan att tro något och att veta något inte är så stor om man inte är beredd att ompröva det man tror. Jag kan dock säga att jag hade en annan syn på miljö och klimatfrågor innan jag satte mig in i problematiken. Dessutom fortsätter jag att fördjupa mig i frågan och jag tar även del av vad de så kallade skeptikerna har att säga. Om det skulle visa sig att våra utsläpp inte spelar någon större roll så skulle jag främst bli lättad.

Människan är en varelse som är i stort behov av en tro för att definiera tillvaron, det kan handla om tron på familjen, tron på någon auktoritet, tron på den tekniska utvecklingen eller tron på tillväxten (det går också att kombinera en eller flera av dessa). I alla dessa fall så kan dock blind tro och brist på ifrågasättande leda till storskalig katastrof.

För mig behöver det inte finnas en motsättning mellan att vara religiöst troende och att vara engagerad i klimatfrågan. Faktum är att jag tycker att det är märkligt att tro att livet på jorden är skapat av gud och sedan komma till slutsatsen att det inte gör så mycket om vi helt ändrar förutsättningarna för denna skapelse. Jag är själv inte utövande troende men känner vördnad inför så väl KG Hammars kristna tro som Dalai Lamas och Thich Nhat Hanhs buddhistiska praktik. När jag hörde talas om indianerna som planerade sju generationer framåt så blev jag djupt rörd. Jag tror inte att en människa kommer att mogna och uppnå sin potential om den inte grunnar på de existentiella frågeställningarna.

Genom historien så har framsteg ofta gått hand i hand med ett engagemang som kan beskrivas som i det närmaste religiöst, inte så sällan så har religiösa människor varit förgrundsgestalter och en viktig kraft för förändring. Jag tänker på slaveriets avskaffande (Kväkarna), Indiens frigörelse (Mahatma Ghandi), rörelsen för kvinnlig rösträtt (Elin Wägner), medborgarrättsrörelsen i USA (Martin Luther King), fredsrörelsen under Vietnamkriget och frihetskampen för apartheids avskaffande i Sydafrika (Nelson Mandela).

Det är med glädje som jag ser att Svenska Kyrkan håller ett interreligiöst möte för att samla världens religioner för att gemensamt påverka i klimatfrågan. Som jag ser det så har både den kristna högern i USA och de muslimska fundamentalisterna rätt när de beskyller varandra för att tjäna ondskan. Blind tro är farlig oberoende av vilka heliga skrifter man uttolkar. Jag anstränger mig för att ha ett öppet sinnelag och vara lyhörd för alternativa synsätt. Ett är dock säkert, att jag satte mig in i klimatfrågan innebar att mitt liv tog sig en ny riktning. PS bilden är ifrån klimatmanifestationen den 6/12 i Malmö.

2008-11-12

Farväl till världsundergången?

Jag måste erkänna att jag förväntade mig en mycket osaklig och ensidig beskrivning av klimatfrågan när jag beställde boken ”Farväl till världsundergången” skriven av organisationen Svenskt näringslivs chefsekonom Stefan Fölster. Boken visade sig dock vara mer balanserad, tonen mer resonerande och mindre tvärsäker än i de debattartiklar som Fölster fått publicerade i dagspressen den senaste tiden. Problematiken med biobränslen utreddes föredömligt och rebound-effekten förklarades (när konsumenten minskar sin förbrukning genom effektivisering så finns risken att man spenderar effektiviseringsvinsten på någon som ökar förbrukningen). Nu påstår boken i och för sig att bort emot hälften av besparingen försvinner pga denna effekt (källhänvisning saknas), medan jag tidigare har sett Christian Azar nämna siffran 10%.

En positiv överraskning var att Fölster hade gjort sig besväret att läsa en hel del klimatlitteratur som research och han kunde i stort sett korrekt återger mycket av vad som beskrevs i denna. Nu hör det väl till saken att mina förväntningar var ganska låga på riktigheten i boken och att det snart uppenbarade sig ett mönster av gammalt välkänt snitt på hur klimatfrågan ska hanteras dvs ”inte politik, inte här och inte nu”.

Jag har läst mycket av den litteratur som boken hänvisar till så jag kunde se att det Fölster utelämnade egentligen säger mer om hans budskap än det han tog upp. Det stod inget om etik, grön skatteväxling, ”tipping points” eller de oförutsedda effekterna av klimatförändringen.

En intressant detalj är att boken blandar uppgifter med källhänvisning med uppgifter utan på ett sätt som inte blir uppenbart direkt. De uppgifter som saknar källa eller har kvällspressen som källa påstår ofta något som är vetenskapligt tveksamt eller direkt felaktigt. T ex. påstås det att ”en ekologisk kyckling orsakar mycket mer koldioxidutsläpp än en vanlig” och att brittiska domstolar har förbjudit skolor att visa Al Gores film ”En obekväm sanning”. Kycklingpåståendet har jag inte hört förut och källan visar sig vara aftonbladet. När det gäller Al Gores film så vet jag att den visst får visas på brittiska skolor men med förbehållet att läraren informerar om att filmen innehåller vissa uppgifter som inte är vetenskapligt säkerställda (enligt domstolen), alltså är det inte förbjudet att visa filmen.

Flera av Fölsters påståenden vet jag att han har hämtat från den danske klimatskeptikern Björn Lomborg, men dessa saknar genomgående källhänvisning. Kanske är det därifrån han har hämtat påståendet att Danmark och Finland skulle vara de länder som har ökat sina utsläpp mest i Europa det senaste decenniet. En snabb koll visar att Finlands utsläpp ökat med 4% mellan 1996 och 2006 (från 77,3 år 1996 till 80,3 miljoner ton CO2-eq år 2006). Medan Danmarks minskat med 22% (från 90,9 till 70,5 miljoner ton). Två länder som ökat betydligt mer är Spanien +39% (från 310,9 till 433,3 miljoner ton ) och Irland +13% (från 61,5 till 69,8 miljoner ton). Han har alltså helt fel, på denna uppgift som är enkel att kontrollera.

Något annat jag lade märke till är att Fölster har så svårt att knyta ihop påståendena från den ena delen av boken med slutsatserna i den andra. Det känns ibland som om boken har mer än en författare.

T ex. anges lyxkonsumtion som något som kan vara positivt för miljön, dels eftersom konsumenten som köper dyra prylar och tjänster får mindre pengar över till annan konsumtion, dels genom att ny teknik är dyr i början och behöver betalningsvilliga konsumenter för att få genomslag. I en annan del av boken så framhålls ökad konsumtion i allmänhet som lösningen på miljöproblemen eftersom tillväxten gör folk mer miljöengagerade och det anses kontraproduktivt att svenskarna ”går före” genom att investera i ny dyrare teknik. En studie av vilken miljöpåverkan de rikaste i samhället har kontra de fattigare hade varit intressant.

Det framhålls på ett ställe att koldioxidskatt gynnar utveckling av effektivare teknik och att det är viktigt att hålla kostnaderna för fossila bränslen uppe för att företag ska våga investera i ny teknik. Å andra sidan framhålls det som orättvist att dagens generationer ska betala för en omställning när kommande generationer kommer att vara betydligt rikare pga. den förväntade tillväxten som bara kommer att tuffa på oberoende av klimatförändringar och tillgången på naturresurser.

Biobränslen sågas eftersom de hotar matproduktionen och leder till skogsskövligen, men likväl så anses biobränslen kunna göra det möjligt att fortsätta öka flygandet.

På ett ställe klagas det över att Sverige har hållit antalet dieselbilar nere, på ett annat nämns det vilket stort problem man har med avgaser i europeiska storstäder (dieselbilar utan partikelfilter släpper ut betydligt mer luftföroreningar än bensinbilar med katalysator).

Man får veta att koldioxidfri teknik bara väntar på att användas å andra sidan sägs det att det är lika bra att anpassa sig till en varmare värld eftersom vi troligen kommer att fortsätta som tidigare.

Fölster är lika överdrivet positiv till allt vad ny teknik kan åstadkomma som han är pessimistisk kring vilken skada politiska styrmedel kan göra. Genmodifiering, koldioxidlagring, fusionskraft, syntetiskt kött, vätgas, robotstyrda bilar och koldioxid infångning från atmosfären lyfts fram som lovande och vägen framåt. Samtidigt anses avskaffande av subventioner till fossilenergikällor, höjd koldioxidskatt, minskad konsumtion i den rika världen och internationella överenskommelser som i det närmaste omöjliga.

Det märkligaste är dock att författaren har så svårt för de ekonomiska resonemangen. Fölster säger sig ha svårt att hitta luckor i ett resonemang som går ut på att den totala oljekonsumtionen inte skulle minska om man satsade på att avveckla oljeberoendet i väst . Tanken är att minskad oljekonsumtion i väst skulle leda till att oljeländerna ökar sin produktion för att kompensera inkomstbortfallet och därmed skapar en ökad oljekonsumtion, dessutom skulle detta innebär att oljeländerna skyndar sig att tömma oljekällorna för att inte bli sittande med olja som ingen längre efterfrågar. Han missar dock att investeringarna i nya oljefält, okonventionell olja (Kanadensisk tjärsand), syntetisk olja från kol och nya raffinaderier rimligen borde minska när investeringarna blir osäkrare. Om förbränningsmotorn blir omodern så lär inte diesel från kol vara lika attraktivt. Dessutom är det ju bra om oljan räcker längre till de ändamål där det är svårt att få fram alternativ.

Även hans räkneexempel är märkiga, Fölster påstår att det blir mindre miljöbelastning om en familj på 4 personer lägger 60 000 kr på en Thailandsresa än om de stannar hemma och konsumerar istället. Jag förstår inte hur han har räknat för att komma fram till detta. Bara flygresan till Thailand för fyra personer ger upphov till en klimatpåverkan motsvarande 10 ton koldioxid (snittet per svensk i Sverige är 6 ton per år). Om man antar att familjen istället ägnar sig åt riktigt klimatdåliga aktiviteter hemma i Sverige så blir utsläppen enligt följande:

Om man ökar bilkörningen för alla pengarna så borde det kosta familjen minst 30 kr/mil (inräknat värdeminskning, bränsle, försäkring och slitage), jag tror inte att den familj som lägger 60 000 på semestern har en billigare bil. Pengarna räcker då till 2000 mil (årsgenomsnittet i Sverige är ca 1500 mil per bil). Om deras bil är riktigt törstig och drar 1 l/mil så motsvarar detta 2,4 kg koldioxid per mil vilket totalt ger ca 5 ton koldioxid, alltså endast hälften så mycket utsläpp som flygresan Thailand tur och retur.

Om familjen istället köper nötkött för pengarna (den mest klimatbelastande typen av kött), låt säga rostbiff för 150 kr/kg så räcker pengarna till 400 kg dvs 100 kg per familjemedlem (år 2006 åt svensken i genomsnitt 26 kg nötkött per år) detta motsvarar ett koldioxidutsläpp på upp till 400 * 25 = 10 ton dvs i detta fall så skulle man faktiskt kunna orsaka samma klimatpåverkan som flygresan (resten av Thailandsresan oräknat). Men jag skulle tro att familjen skulle tröttna på rostbiff för flera år framåt i detta scenario och därmed sjunker effekten.

Fölsters bok är främst intressant som ett debattinlägg från en marknadsliberal företrädare som representerar näringslivet. Den är skriven på ett trevligt sätt och det är lätt att ryckas med i positivismen. Men jag kan inte låta bli att tänka på filmtiteln ”How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb” när läsaren uppmanas att se det spännande i ett varmare klimat.

Grön skatteväxling nämns inte ens, tanken på att växla minskad konsumtion mot mer fritid avfärdas eftersom det skulle ge mindre pengar till vård, skola och omsorg. Politiska styrmedel verkar mest anses som kontraproduktiva, marknaden förväntas tackla omställningen av sig själv och om den inte lyckas så kan man alltid anpassa sig eller om det går riktigt illa skjuta upp koldioxiden i rymden eller täcka världshaven med en reflekterade dimma. Djurlivet får flytta till städerna och svenskarna får vänja sig vid elefantjakt istället för älgjakt (elefantjakten hittade jag på men resten finns att läsa i boken).