Kärnkraften på ledarsidorna

Nu är alla de stora partierna i Tyskland överens om att kärnkraften inte har en framtid och att den därför ska vara avvecklad till år 2022. På ledarsidorna i DN, SvD, SDS och GP verkar man chockade. Det varnas för kraftiga ökningar av elpriset, beroende av rysk gas och katastrof för klimatarbetet.

Jag känner igen dessa dystra tongångar från förutsägelserna om trängselavgiften i Stockholm. Den skulle innebära katastrof för handeln, trafiken skulle lamslås, ja hela Sverige skulle drabbas av återverkningarna.

Men hur står det egentligen till med förståelsen av de stora sambanden och utvecklingspotentialen på de stora ledarredaktionerna?

Att elpriset åker upp och ner (mest upp) har vi fått vänja oss vid sedan elmarknaden avreglerades, de tre giganterna Vattenfall, E.On och Fortum har ett oligopol på den svenska elmarknaden. Dessa bolag har inget intresse av varken konkurrens eller av lägre vinstmarginaler. Om man är orolig för elpriset så borde detta vara något för ledarsidorna att fundera över…

Den ryska gasen är utan tvekan ett beroende som det finns anledning att oroa sig för ur ett europeiskt perspektiv. Men ett ur svenskt perspektiv är den ryska oljan ett betydligt större problem. Vilken ledarsida har fördjupat sig i detta? Ca 40% av Sveriges oljeförbrukning är rysk olja, vi använder mer energi från oljan än kärnkraften och vattenkraften ihop. Vårt transportsystem är därför enormt beroende av Ryssland. I takt med att danska och norska oljefält sinar så ökar vårt beroende av den ryska oljan, inom 20-30 år är det inte omöjligt att vi hämtar 80-90% av vår olja från Ryssland. När järnvägen förfaller får vi alltså förlita oss på personbilar och lastbilar som ryssen tankar åt oss…

När det gäller klimatet så är ledarsidorna vanligtvis enorma teknikoptimister, men att ersätta kärnkraften verkar enligt dessa opinonsbildare lika omöjligt som att tänka sig minskad energiförbrukning. Kolkraften blir alltid ett enormt problem när det talas kärnkraft; men någon diskussion om rimligheten i att svenska folket via Vattenfall bygger nya kolkraftverk har inte jag läst. Tvärtom anses det fullt rimligt att svenska folket bygger kolkraft i Europa och köper utsläppsrätter för vinsterna för att klara våra klimatmål. Hur vore det om Vattenfall slutade investera i kolkraft och istället satsade på teknik som bidrar till lösningen på klimathotet? Att de inte är något vidare på att driva kärnkraftverk har de väl redan visat, men det finns ju fler alternativ...

Jag förstår egentligen inte alls chocken över kärnkraftsnedläggningen, den tyska regeringen beslutade redan år 2001 att kärnkraften hade max 20 år kvar i Tyskland. Vattenfall trodde inte på detta och köpte samma år in sig i tysk kärnkraft, en enorm felsatsning! Jag undrar när det ska gå upp för de svenska politikerna att Tyskland kanske menar allvar även med sina klimatmål, först 40% sänka utsläpp till 2020 och sedan hållbarhet till år 2050. Tro mig, även brunkolen är en Svartepetter och svenska folket får ännu en gång skämmas för sitt smutsiga energibolag.

Så min vädjan till ledarredaktionerna, prata kolkraft även utan att tala kärnkraft, tala väldigt gärna rysk olja, och framför allt bestäm er för om ni är teknikoptimister eller ej!

Åter från kongressen i Karlstad

Jag har varit på min första Miljöpartikongress. Det var en härlig upplevelse. Tre dagar fulla med seminarier, debatter och omröstningar som fyllde mig med mental energi . Jag tror aldrig att jag träffat så många sinsemellan olika människor som har haft så mycket gemensamt.

Upplevelsen var total, det både syntes, hördes och kändes. Syntesen som uppstod mellan eldsjälarna och pragmatikerna var härlig att uppleva. Det var föreningen mellan kärleken till livet och den mer resultatinriktade målmedvetenheten vilka tillsammans mynnade ut i en pulserande demokratisk anda. Jag förstod för första gången vilken enorm betydelse som denna dynamik har.

Det var nästan något högtidligt över debatterna ibland. Vi påminndes flera gånger om vikten av respekt och ödmjukhet inför varandra, alla vi som kommit samman från hela vårt avlånga land för att rådslå och sätta kursen för framtiden. Det som uppstod på denna plats kan inte ens de skickligaste pr-strategerna komma i närheten av, för engagemanget kom inifrån människorna. Drivkraften kom från vissheten om att vi kan förändra och insikten om att det är både bråttom och väldigt viktigt.

Jag uppskattade verkligen denna upplevelse, särskilt med tanke på att kommunpolitiken ibland kan kännas väldigt platt. Intresset av att förstå eller ens lyssna på de andra kan vara i det närmaste obefintlig och ibland har jag undrat om vi bara spelar upp ett skådespel. Men jag är egentligen övertygad om att vi kan lära av varandra bara det finns en vilja att förstå och en respekt för varför vi är där.

Till sist en länk till talen av de nya språkrören Åsa och Gustav.

Fukushima

Bilden är från http://www.digitalglobe.com/

Jag har ägnat mycket tid åt studier av Malmös stadsbyggnad sedan jag började i stadsbyggnadsnämnden, därför har det varit glest mellan inläggen detta år.

Det har ju hunnit hända mycket i världen så det känns som hög tid att dela lite tankar.

Tsunamin i Japan den 11 mars väckte mina minnen från tsunamin i Thailand och Indonesien julen 2004. Då färdades jag bara två veckor efter katastrofen genom ett av stormen Gudrun ommöblerat landskap, det kändes verkligen som vi var små inför dessa naturens skeenden. Katastrofen i Japan fick ytterligare en dimension när kärnkraftverket i Fukushima gick teknikerna ur händerna.

De första rapporterna berättade att reaktorerna stängts ner som de skulle och att detta var ett helt annat läge än Tjernobyl. Sedan blev de följande dagarna allt mer dramatiska, kylsystemet var utslaget och en allt mer desperata kamp med exploderande reaktorbyggnader, flygbombning och vattenkanoner visade att vi inte längre kunde tygla de krafter som vi trodde oss ha tämjt.

Frivilliga pensionerade kärnkraftstekniker ryckte in för att bespara sina yngre landsmän de höga stråldoserna. Stråldoserna steg, det fanns sprickor i inneslutningen, det rapporterades att plutonium läckte till omgivningen och det blev allt mer osäkert vad som kunde bli värstafallsscenariot. En evakuering av 35 miljonersstaden Tokyo i ett redan katastrofdrabbat land är väl ett mardrömsscenario som var otänktbart för bara en månad sedan.

I allt detta gick de kända klimatreportrarna Mark Lynas och George Monbiot ut och sa att vi inte kan avstå från kärnkraften eftersom kolkraften är ännu värre. Jag förstår hur de tänker och visst är ett regionalt haveri i Japan (och med tiden troligen på någon plats till innan kärnkraften är utkonkurrerad), ett mindre problem än effekterna av ett skenande klimat som troligen innebär kollaps för hela civilisationen så som vi känner den.

Det är dock något absurt kring hela situationen. Vi vet redan att vi inte kan fortsätta som vi gör, ta de kortsiktiga vinsterna nu och lämna år barn, barnbarn och barnbarnsbarn osv att ta hand om vårt hopplösa arv. Vad krävs för att ett uppvaknande ska ske? Hur får vi till den kursändring som måste ske?

Jag måste erkänna att jag känner vördnad för de pensionerade japanska kärnkraftsarbetarna, som troligen trodde helhjärtat på den säkra kärnkraften och som nu avbryter sin ledighet för att ta sig till en av de värsta arbetsplatserna på jorden för att skona den yngre generationen och försöka rädda så mycket det går. Det är något hoppfullt över denna uppoffring, detta medlidande.

Jag har svårt att se att denna offervilja skulle finnas i Sverige. Vilken pensionär skulle ställa in resan till spanska solkusten? Skulle det finnas några grånade herrar här som var beredda att byta fjärrkontrollen mot en ficklampa, med vars hjälp de skulle försöka navigera i strömlösa korridorer intill en stormkokande, möjligen smält reaktorhärd för att försöka få en bild av vad som händer, om det överhuvudtaget går att starta kylsystemet eller om det är dags att överge byggnaden och försöka gjuta in den i en tusenårssarkofag?

Frågan är vad Japanerna kommer att ta med sig från denna tragedi?

Jag hoppas verkligen att det ska sprida sig en tillräcklig insikt i världen om vart vi är på väg och vilka kompromisser som vi tillåter oss för att upprätthålla vår livsstil. På det sättet inger i alla fall katastroferna lite hopp, för de ger i alla fall en möjlighet för fler att inse att allt har ett pris och att vi, som det är nu lämnar efter oss en springnota.

Stadsbyggnadsnämnden

I torsdags var jag på mitt första Stadsbyggnadsmöte som ledamot för Miljöpartiet. Det var en ”skolstartskänsla” över mötet, förväntan, nya ansikten och en ödmjukhet inför uppdraget.

Vi ska få utbildning under våren, men förväntas kunna fatta beslut redan innan vi är riktigt insatta i förutsättningarna för uppdraget. Min inställning är att jag ska ställa frågor om jag vet tillräckligt för att veta att jag inte vet :-). Det kommer att ta tid att gå till beslut när det finns mycket som behöver förklaras, men visst är det tokigare att inte veta vad man beslutar och varför.

Ordföranden Carina Svensson (s) är ny på sin post och jag har en positiv känsla kring hennes ledarstil. Hon har potential att växa in i rollen med ett öppet sinnelag.

Oppositionsledaren Stefan Lindhe (m) förklarade redan på första mötet att han motsätter sig en utveckling där bilen inte självklart är utgångspunkten för stadsplaneringen. Något säger mig att detta kommer att vara något jag får höra lika ofta som jag i Stadsdelsfullmäktige fick höra att vi borde avskaffa stadsdelarna.

Det moderata stadsplaneringsresonemanget går ungefär så här:

Om man planerar staden på ett sådant sätt att det är smidigast för människorna att promenera, cykla och åka kollektiv och därmed inte bygger staden med biltrafikens behov som normsättare så kommer staden att korkas igen av förtvivlade bilister som trotts trängsel och parkeringsfrustration inte ser några alternativ. Detta kommer att krascha vardagspusslet och skada tillväxten. Vi ska därför planera staden utifrån god framkomlighet med bil, men så klart samtidigt satsa på alternativen så att dessa blir ännu attraktivare och bilen därför blir stående på uppfarten eller i källargaraget när medborgarna har gjort sitt val. Att vi då sitter med en massa parkeringsplatser och trafikleder som inte längre behövs är något vi får kosta på oss, för om medborgarna trotts att alternativen är smidiga ändå väljer bilen så kommer det ju inte att fungera om inte bilarna fått sitt utrymme.

Att staden där alternativen till bilen är förstahandsvalet ser annorlunda ut än bilstaden verkar lika svårt att ta till sig som att det är en fråga om att prioritera.

Till min glädje verkar dock denna insikt finnas bland åtminstone vissa arkitekter och stadsplanerare. Det var inte utan ett leende på läpparna som jag hörde Stadsarkitekten ifrågasätta folkpartisten som tycktes föreslå att om bilens behov inte kunde tillgodoses så skulle Västra hamnen lämnas halvfärdig och åkermarken bebyggas istället.

Summering av år 2010

Återigen har ett händelserikt år passerat. När jag blickar tillbaka så ser jag att de stora händelserna under 2009 gav mognad och bar frukt under 2010. Livet var trivsammare under året än vad föregående år hade varit.

Första halvan av året var jag singel (liksom jag varit större delen av 2009), det var nyttigt för självkännedomen, men längtan efter mer ledde till att jag efter ett tag sökte mig utåt och till nya sammanhang. Av en händelse gick jag till Immanuelskyrkan en söndag, det visade sig helt oväntat vara så givande att jag fortsatt gå dit och dessutom hoppade jag på en Alpha-kurs. Jag upptäckte det fina med en djupare samvaro där existensen står i centrum. Det var faktiskt så givande att jag hoppade på ytterligare en Alphakurs på hösten när jag fick frågan om jag ville vara med som en av ledarna.

Efter att ha dejtat en kvinna som visade sig vara psykolog så upptäckte jag Ennegrammet som med en fascinerande träffsäkerhet beskriver människotyper utifrån det undermedvetna. Denna kunskap har gett mig betydligt större förståelse av både mig själv och mina medmänniskor.

Under sommaren såg jag min före detta allt oftare och en bit in på hösten så kändes det naturligt att vi åter delade lägenhet. Shiela (hunden) var mycket nöjd med denna utveckling.

Valet var så klart en stor händelse. Jag var aktivare än vid förra valrörelsen, men måste erkänna att opinionssiffrorna var ångestframkallande och att valarbetet blev en del av min terapi. Inte heller denna gång så handlade valet om de långsiktiga ödesfrågorna och det blev ekonomerna Reinfeldt och Borg som fortsätter styra landet med fokus på tillväxtsiffror, konsumtion och arbete. Som tur var så skiftades inte makten i Malmö så jag fick fortsätta arbetet med framtidsfrågorna i min hemstad.

Stadsdelspolitiken tuffade på, den ekonomiska krisen glömdes bort vad tiden gick och det blev åter utrymme för lite mer grönt förändringsarbete. Det blev lite mer rättvisa bananer, oftast grönare remissvar och ett gott samarbetsklimat. Spänningen inför valet och kraftansträngningen under krishanteringen lämnade dock inte utrymme för några tydliga hållbarhetsframsteg. Men bättre måluppföljning, nya miljömål och en egen budgetpost för grön omställning har skapat förutsättningar för att ta större steg under kommande år.

När jag engagerade mig politiskt så var det med insikten om att de långsiktiga utmaningarna kräver ett nytänkande kring resurser (både materiella och sociala) och att arbetet måste börja lokalt. Jag är övertygad om att vi kan planera vårt samhälle betydigt klokare! Just stadsplaneringsfrågorna visade sig vara de frågor som väckte min största iver, de vägval vi gör här kommer att sätta spår i flera hundra år. Ibland fick stadsdelsfullmäktige svara på stadsbyggnadsremisser och jag vågar påstå att det var mitt engagemang som såg till att våra svar tog med de stora ödesfrågorna.

Efter valet så var stadsbyggnadsnämnden högt upp på min önskelista och det var med bultande hjärta jag gick upp på miljöpartiets medlemsmöte för att tala om varför jag var den bästa kandidaten. Det gick vägen och denna mandatperiod kommer jag att göra mitt yttersta för att Malmö ska gå från vision till verklighet och verkligen skapa förutsättningar för den hållbarhet som vi är så beroende av. Det känns verkligen som ett privilegium att få denna chans.

Annat som jag är nöjd med eller lite stolt över under 2010:

Jag fortsatte skänka mitt politikerarvode på ca 25.000 kr till organisationer som bedriver miljö och solidaritetsarbete. Under de fyra år jag varit stadsdelspolitiker har det blivit nästan 100.000 kr, vilket jag föreställer mig har inneburit att mitt politiska uppdrag har fått ett betydligt större genomslag än det annars hade haft. Mitt nya uppdrag i stadsbyggnadsnämnden kommer inte att ge lika högt arvode (jag blir en vanlig ledamot) men jag tänker fortsätta att låta mitt politiska arbete mångfaldigas genom att ge bort även detta arvode.

Jag har inte flugit under året, varken privat eller i jobbet. Det var mot trenden i Sverige där flygresandet ökade med 5% (utrikes +8%) trots Eyjafjallajökull och klimatförändringar.

Vindkraftverket som jag köpte en andel i har nu stått för min elförsörjning under ett år. Det visade sig vara en lyckad investering även rent ekonomiskt när kärnkraften fortsatte att krångla och elpriserna sköt i höjden.

Shiela och jag fortsatte samla burkar som vi skänkte bort panten på, det blev 170 kronor.

En liten praktisk pryl som jag införskaffade var "RazorPit Razor Blade Sharpener" som används för att rengöra rakhyveln, den har ungefär fördubblat livslängden på mina rakblad. Den kostade 240 kr, men denna kostnad är igensparad på mindre än ett år. Det känns bra att halvera antalet kasserade rakblad.

Hur tänkte Alf?

EU-parlamentet röstade för en förlängning stödet till olönsamma kolgruvor. Stödet var tänkt att avvecklats år 2014 men EU-parlamentet röstade för att förlänga stödet till år 2018. Länder med olönsam kolbrytning som Tyskland, Polen, Spanien och Portugal stred hårt för att få ha kvar sina subventioner. Förhoppningen är att det ska rädda arbetstillfällen, men om pengarna satsades på förnyelsebar energi och energieffektivisering så skulle troligen fler jobb skapas. Det avgörande beslutet tas i ministerrådet den 10 december, men troligtvis blir det fortsatt stöd till kolkraften fram till år 2018.


Den konservativa gruppen (Moderaterna och Kristdemokraterna), den socialdemokratiska (Socialdemokraterna) och vänstergruppen (Vänsterpartiet) röstade för en förlängningen av subventionerna som år 2008 uppgick till ca 1,3 miljarder euro.

De gröna (Miljöpartiet) var den enda grupperingen där ingen röstade för en förlängning, även Liberalerna (Folkpartiet och Centern) röstade emot.

Bland de svenska parlamentarikerna var det endast Alf Svensson (Kd) som röstade för kolkraftssubventionerna.

Att Anders Wijkman tillhörde samma parti som Alf Svensson är inte lätt att förstå. Jag undrar om Alf har stöd av sina väljare i Sverige. Att han röstade för köttklistret tyckte jag var märkligt men detta med kolgruvorna var helt obegripligt för mig.

De länder där en majoritet av parlamentarikerna röstade emot en förlängning av stödet till år 2018 var:
Belgien
Danmark
Estland
Nederländerna
Sverige
Storbritannien

Jag skickade till mejl till Alf Svensson och undrade hur han tänkte, det ska bli spännande att se om jag får ett svar.

Länkar:
Riksdagens EU-nämnd om subventionen

Artikel i Miljöaktuellt

Artikel i Svd

Det nya miljöpartiet?

Vad har RFSU, BMW och Shell gemensamt? Jo, de bedriver lobbyarbete, det är inget konstigt med det. RFSU är bildat för att bedriva lobbyarbete inom sexuell hälsa och reproduktion, BMW och Shell är beroende av att politiker i allmänhet och miljöpolitiker i synnerhet inte bedriver en politik som leder till minskad biltrafik eller ändrad energianvändning.

Att moderaternas Sofia Arkelsten låtit sig bjudas och påverkas av dessa intressen är inget hon varken tycker är konstigt eller något hon har försökt mörka. Jag tycker inte man kan säga att hon låtit sig mutas (med viss liten tvekan om BMW:n) .

Det intressanta är att hon som miljötalesperson för Sveriges ledande regeringsparti har deltagit i ett ”Greenwashing” projekt anordnat av världens näst största oljebolag. Att hon sedan dessutom lyft fram just Shell som ett miljöföredöme bland annat i riksdagen får ju någon som är intresserad av miljöfrågor att höja på ögonbrynen.

Shell är ökänt för sin mycket smutsiga oljeutvinning i Nigeria och dessutom ett av flera oljebolag som satsar på utvinning av olja från den Kanadensiska tjärsanden vilket är den miljömässigt värsta formen av oljeutvinning. Shell marknadsförde sig massiv under en period som ett energibolag som storsatsade på det förnyelsebara, av denna satsning finns nu i stort sätt bara bioenergin kvar och man talar inte längre om ”förnyelsebar energi” utan istället om ”alternativ energi”. Se gärna denna The Guardian intervju med VD:n för Shell om just deras miljöarbete (ursäkta den förfärliga reklamen före intervjun).



Sedan har vi BMW som lånade ut en vätgasdriven lyxbil till Sofia, det är oklart hur länge hon var tänkt att ha bilen men eftersom det var svårt att parkera den så nöjde hon sig med fyra dagar. Sofias syfte med lånet skulle vara att testa ny teknik, BMWs syfte var att få publicitet.

Bilen är en ganska märklig ”miljöbil”, den väger 2,5 ton, och har en V12 motor som kan köras både på vätgas och på bensin. När den körs på bensin drar den 1,4 liter milen (blandad körning) vilket ger ett koldioxidutsläpp på 332 g/km, på vätgas drar den 0.36 kg/mil, ur avgasröret kommer dock rent vatten.

Det stora problemet med vätgas (ur miljösynpunkt) är att det krävs en massa energi att framställa den, man kan inte borra ett hål i marken och få upp vätgas. Detta visste ju så klart BMW, men vätgas framfördes under flera år som bilindustrins stora framtidslösning som i ett slag skulle lösa avgasproblemet och göra bilismen miljövänlig. De som förstod sig på energifrågan sa att det inte var en framkomlig väg, men det var en tillräckligt säljande tanke med rent vatten ur avgasröret att bilindustrin med framgång kunde påstå att bilismen inte blir ett problem i framtiden och i väntan på det stora genombrottet så skulle man lämna biltillverkarna ifred. År 2009 lade dock BMW ner sin utveckling av vätgasbilar och konstaterade att det inte är ett framtidsalternativ.

Varför har jag då skrivit detta? Jo, jag vill visa hur oljeindustrin och bilindustrin arbetar och visa på att det parti som numera kallar sig ”det nya miljöpartiet” är lika mycket en pr-produkt som det miljövänliga oljebolaget eller den miljövänliga lyxbilen. Moderaterna har varit det parti som är sämst på miljöfrågor och det är de fortfarande. Det kommer aldrig vara ett oljebolag eller en biltillverkare som driver fram en hållbar utveckling, det måste ske den politiska vägen, den som tror något annat kan inte sin historia.

Mohandas G

Så upptäckte jag till sist Mahatma Gandhi när jag läste Zac O Yeahs biografi ”Mahatma”. Denne orädde man har med sitt ”icke våld – icke samarbete” inspirerat några av världens modigaste människor till att lyckats med det till synes omöjliga.

Det är så lätt att välja rädslans väg, att endast se våldets väg som det framkomliga, detta trotts att historien gång efter gång visat att våld föder våld och att både de som utsätts för och utövar våld blir offer.

Gandhi sa:

”Öga för öga gör hela världen blind”

Trotts denna insikt så är ryggmärgsreflexen så ofta att våld måste bemötas med våld, det antas vara en snabb lösning men erfarenheten säger att resultatet nästan alltid blir att problemen förvärras och att något ännu värre skapas.

Jag känner inte till någon väpnad revolution som inte skapat massivt lidande och exemplen på när revoltörerna förvandlas till just det man revolterade emot är överväldigande.

Zimbabwe, Iran, Ryssland, Grekland, Kuba exemplen är otaliga.  

Detta kan nog de flesta se, det blir däremot betydligt svårare att se att:

“Earth provides enough to satisfy every man's need, but not every man's greed.”

Vi vill gärna tro att vi förtjänar att ha det bra samtidigt som vi rationaliserar världens otroliga orättvisor med att det inte är vårt problem eller att de drabbade har sig själva att skylla. Detta synsätt har vi även när man kan se att vårt levnadssätt är den direkta orsaken till lidandet eller om man ser till klimatet bäddar för nytt lidande.

Frihetskämpen Winston Churchill avskydde Gandhi eftersom han var ett hot mot imperiet på samma sätt som amerikaner i södern avskydde Martin Luther King eller regimen i Sydafrika avskydde Nelson Mandela. Vår historia ger oss anledning att vara ödmjuka…

Inom politiken finns det ett talesätt som säger att: “Om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så kommer folk att börja tro på den”. Detta stämmer enligt min erfarenhet, men när man bara är intresserad av att vinna och därför bortser från metoderna så kommer det man förlorat på vägen vara betydligt värdefullare än själva segern.

Jag blev inspirerad av Gandhi och instämmer med Albert Einstein:

” Generations to come, it may well be, will scarce believe that such a man as this one ever in flesh and blood walked upon this Earth.”

Vad jag tar med mig från denna bekantskap vet jag inte riktigt ännu, men att man måste våga vara modig står helt klart för mig ännu en gång.

Nya tag

Ribban i oktober

Valet var en besvikelse, även om det märktes redan veckorna före vartåt det lutade så kändes det tungt med ytterligare fyra förlorade år för det viktiga omställningsarbetet. Sedan sjönk det in (precis som för fyra år sedan) att det finns flera arenor, även om regeringen är viktig så tas det beslut på så många fler nivåer.


I Malmö kan det arbete som påbörjats förra mandatperioden fortsätta (de rödgrön behåller makten). Jag blev t ex riktigt upplivad när jag läste det andra dialog pm:et kring hur Malmö ska utvecklas på lång sikt "Så förtätar vi Malmö!". Malmö ska hållas kompakt, bebyggelsen ska vara blandad och det blir ingen fortsättning med ”villamattor” över Skånes bördigaste jordar. Biltrafiken ska vara en mindre del av transportsystemet så det blir spårvagnar och satsning på cykel. Om detta dokument blir styrande de närmsta 30 åren så kan det bli riktigt bra! Dessutom kommer Ribban att förbli en frizon utan reklamskylltar och muzak.

Nu sitter jag och klurar på om jag ska nominerar mig för uppdrag i Region Skåne eller i Malmö. Entusiasmen är återställd och jag har inte låtit mig nedslås, det är mycket jobb kvar som behöver göras…

Nu är det gjort

Jag har gjort mitt bästa, nu är det bara att vänta och se hur långt det räcker. Minerna var glada och sällskapet trevligt i vallokalen, Centerpartisten från förra valet var på plats, jag träffade en Moderat som vill ha snabbtåg, den glada tjejen från Vänsterpartiet höll stämningen uppe. Det är något speciellt med valdagen.

Home

Är Dubai en symbol för människans framsteg? Ett ekonomiskt underverk? Står Las Vegas för lycka och frihet?





Filmen heter Home den är ca 90 minuter lång, den beskriver vår historia och slutar med att tala om varför det är för sent att vara pessimist. (Om filmen inte kan visas så följ länken: http://www.youtube.com/homeproject)

Om rubriksättaren till denna lilla artikel på ekonomisidan i Sydsvenskan hade sett filmen så hade nog rubriken varit ”Bättre konsumtion än befarat i USA”. Tänk på hur orden vi använder färgar och speglar vår världsbild.

Enneagram

Jag fick en aha-upplevelse när jag snubblade över Enneagrammet som beskriver nio olika personlighetstyper. När jag hittat min typ så var det bara att förvånas över hur träffsäker beskrivningen var. Det var som att få en karta till mitt inre och kunna konstatera att den som gjort kartan hade god kännedom om ett landskap där jag endast gått på känn och därför inte skaffat mig en helhetsbild. Vad jag förstår bygger det hela på djupare kunskap av människans psyke, kunskap om att vi i grunden är väldigt lika i hur vi formas mentalt men också att den mentala utvecklingen kan ge vitt skilda personligheter utifrån likartad uppväxt.

Att jag blev så fascinerad beror nog mycket på mitt förhållande med min före detta sambo. Att vi inte upplevde världen, oss själva eller varandra på samma sätt förstod jag ganska snart. Jag upplevde att hon var en paradox i mycket (även hon hade svårt att begripa mitt beteende ibland). När jag sedan intresserade mig för klimatfrågan och engagerade mig politiskt så såg jag hur vi människor ofta talar förbi varandra, det som var så tydligt för mig kunde vara nästan omöjligt för andra att se. Jag misstänkte att bristande intellektuell förståelse, social indoktrinering och ren egoism var grundorsakerna till att vi inte kom någon vart. Nu kan jag se att det ofta handlar om hur olika vårt undermedvetna har präglats, vad vi upplever som ideal, vad vi inte vill kännas vid och vad som känns bekvämt för oss, vår personlighet helt enkelt. De allra flesta är omedvetna om hur våra drivkrafter påverkar verklighetsuppfattningen och har svårt att begripa människor med andra drivkrafter, det är lätt att avfärda dem som dumma eller ännu värre rent av onda.

Att personligheten är något som grundläggs tidigt tror jag är oväntat för många, men när man ser tillbaka så fanns mönstren där redan i barndomen, sedan handlar det mycket om hur ”väl” man lyckat anpassa sig till de utmaningar som uppstått, men grunden var lagd redan när vi började bli självmedvetna.

För mig var den vidgade mentala förståelsen verkligen givande. När jag och min före detta läste beskrivningarna så framstod våra mönster kusligt tydligt. Men vi såg nu varandra i ett nytt ljus och det gjorde det hela väl värt även de mindre smickrande upptäckterna. Vi kunde le åt de tokiga missförstånden vi upplevt och mycket som en gång var obegripligt gick nu att förstå.

Jag trodde redan tidigare att människor sällan går in för att vara hänsynslösa och grymma utan tvärtom att de allra flesta vill vara bra människor. Jag hade dock en mycket diffus bild av vilka andras inre drivkrafter kunde vara och hade inte förställt mig att det kunde finnas så sammanhållna personlighetstyper. Men när jag läste beskrivningarna så började jag se på folk i min omgivning utifrån ett annat perspektiv och mycket klarnade.

Redan tidigare så försökte jag se det barnliga i andras paradoxer (och mina egna), istället för att bli arg och fördömande (ibland är det svårt). Enneagrammet gjorde det lättare att skilja på människan och personligheten. Jag kan varmt rekommendera att ta en titt på sig själv utifrån Enneagrammet, det finns säkert något att upptäcka (även om det kan ta emot)

Länk till beskrivning av Enneagram

Almedalen om framtiden

Filmen "Blind spot" visar vad världens ledare (och folk i allmänhet) inte vill se och även orsakerna till detta. Medverkande i filmen är bland annat Richard Heinberg, James Hansen, Lester Brown och Joseph Tainter. Filmen är ca 90 minuter lång.

Vi står verkligen inför stora utmaningar. Man kunde hoppas att det skulle var dessa som de som styr vårt land talade om när de var i Almedalen. Jag lyssnade på tre viktiga partier, med förhoppningen att de skulle visa insikt om vår situation.

Först ut var vår statsminister, han talade om skatter, vanligt folk, skatter, god finanser, skatter, att energifrågan är löst(!), att trafikfrågan i Stockholm är löst(!) och så till sist om skatter.

Det stod helt klart att han inte har någon som helst koll på de stora utmaningarna. Att energifrågan skulle vara löst för att man öppnat för nya kärnkraftverk, visar ju att statsministern inte vet att Sverige använder mer energi från olja och naturgas än kärnkraft och vattenkraft (tillsammans). Att trafikfrågan skulle vara löst för att man bygger en 6-filig motorvägstunnel i Stockholm visar ju att statsministern inte lyssnar på den samlade expertisen som säger att motorvägen kommer att vara fullproppad inom 10-15 år efter det att den är färdig.

Han verkade inte heller ha koll på oppositionen, som han påstod ville avskaffa rot-avdraget, införa pensionärsskatt och ungdomsskatt, ja som sagt gick det mesta av hans tid åt att tala om skatt, visserligen med humor som lockade fram flera skratt, framtoningen är ju viktig, kanske viktigare än politiken?

Sedan var det oppositionsledaren (Mona Sahlin). Hon talade om solidaritet, jämlikhet och växande klyftor. Pointerade vikten av att hålla ihop Sverige. Det var ett fint tal, men inte så konkret. Det mest konkreta var väl att föräldralediga och arbetslösa ska få 30-timmars förskola och att A-kassan inte ska kosta mer än 80 kronor i månaden. Tyngdpunkten var att inte öka klyftorna i samhället.

Till sist mitt parti (Miljöpartiet). Maria och Peter talade nästan enbart om de stora utmaningarna, klimatet, energin, storebrorssamhället, jämlikheten och sammanhållningen. Förslaget att begränsa kommunernas planmonopol kom inte med i talet, men väckte väl mest uppmärksamhet.

Ett stopp för nya köpcenter på åkrarna runt storstäderna framstår som väl radikalt. Syftet med att bygga nya köpcenter är att skapa jobb i den egna kommunen, men samtidigt innebär detta att affärerna i grannkommunen som man kan gå eller cykla till läggs ner, när bensinen är dubbelt så dyr kommer det att framstå som tokigt att ha asfalterat åkrarna och mindre lockande att ta bilen för att köpa mjölk och bröd en mil bort. Omställningen måste börja medan vi har råd, senare är för sent.



Till sist, framtidsfrågorna har varit med oss en längre tid, utmaningarna är kända (och glömda igen) sedan länge, att ta avgörande steg kommer att vara kontroversiellt, det kommer troligen inte att vara ett "statsbärande" parti som utgör drivkraften. Här kommer en genomgång från det stora landet i väster som ligger betydligt risigare till än oss.

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
An Energy-Independent Future
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Tea Party

Senaste tiden

Jag vet att det var länge sedan nu...

Precis som förra året så tog det inre sig lite större friheter i maj. Plötsligt var jag på min första dejt för året och livet var väldigt spännande, möjligheterna obegränsade och modet stort. Något oväntat nådde jag tidigt toppen av turen och nerfarten var brant. Lite visare, fortfarande i kontakt, öppnar sig nu sommaren med ett skimmer av livets mysterier och oväntade vändningar.

Det är en veckas slutspurt kvar på jobbet, sedan stundar det tidlösa livet. Planer värjer jag mig från. Det blir tid för vila, fördjupning och spontanitet.

Lisa för själen

Eyjafjallajökull

Den vackra bilden är från SvD.

Vad kan Eyjafjallajökulls utbrott säga oss, förutom att naturen är otroligt vacker? Inte så lite faktiskt, om man funderar en stund.

Utbrottet visar oss hur skeenden i naturen ofta går till. Ett tryck byggs upp, vi märker inget, skeendet är förutsägbart, men vi vet inte exakt var, när och hur det händer. Till sist formligen exploderar det och då är människan helt maktlös inför fullbordat faktum.

Vi visste att vulkanaska kunde slå ut jetmotorerna och att det med jämna mellanrum kommer vulkanutbrott på Island, men hur många hade tänkt på vad som hänt om vi inte hade kunnat flyga på en månad? Då skulle vi tvingas till ett annat transportsystem över en natt och jag tror inte att vi någonsin skulle få tillbaka dagens badsemestrar i asien eller weekendshoping i Paris och London.

Lärdomen är att vi inte kan stoppa ett vulkanutbrott, lika lite som vi kan förhandla med de andra naturkrafterna, när naturen väl reagerar är det bara att ta förlusterna och anpassa sig hur radikal förändringen än blir.

Man måste verkligen säga att flygmyndigheterna sätter säkerheten först. Inga olyckor inträffade eftersom inga risker togs. Kortsiktiga risker kan vi tydligen hantera mycket snabbt även när det kostar stora summor, betydligt större och allvarligare hot som klimatförändringen och peak oil däremot verkar vara en helt annan sak. Vi får gång på gång veta att ny teknik ordnar det hela, det ska bli en mjuk övergång, lita bara på marknaden och ekonomerna. Men de verkar ju inte ens ha förstått grundkursen i fysik eller också ägnar de sig åt i det närmaste psykopatisk riskvärdering.

Vi vet att oljan kommer att bli ännu dyrare och att det ganska snart kommer en dag då flygtrafiken blir så dyr att vi måste organisera mycket av flygtransporterna på ett annat sätt. Frågan är om vi då har skapat ett mer robust transportsystem eller om det blir ännu en plötslig kris där vi tvingas skjuta till ännu fler miljarder för att kortsiktigt skydda sysselsättningen i de näringar som inte klarar övergången. Faktum är att flyget som inte betalar några miljö- eller energiskatter är mycket känsligt för oljepriset. Om oljan blir dubbelt så dyr så blir flygbränslet också dubbelt så dyrt, men bensinen till bilarna blir bara ca 50% dyrare eftersom det mesta av skatten inte påverkas av oljepriset.

Många av de som drabbades av flygstoppet råkade ut för obekväm väntan eller långsam transport hem från nöje eller affärer, men det blev inga långsiktiga konsekvenser. När nu askmolnet har skingrats så är vi tillbaka till det vanliga igen, askan dalar sakta till marken som om inget hade hänt. Diskussionen om flygets negativa konsekvenser för klimatet drunknar i analysen av dess ekonomiska betydelse. Det är inte utan att jag skulle tycka att det vore spännande om Katla vaknade och utmanade föreställningen om vad som är omöjligt…

Det är självklart en slump att veckan efter vulkanutbrottet så hände det som BP så sent som förra året sa var så osannolik att det var praktiskt taget omöjlig (har jag inte hört det förut?). En oljerigg exploderade och sjönk i Mexikanska golfen, 11 personer dog och en enorm naturkatastrof riskerar att vara ett faktum när 5000 fat olja sprutar ut i havet varje dag. Det är ödets ironi att Barak Obama nyligen öppnat för mer oljeborrning utmed USAs kuster för att blidka republikanerna. Sarah Palins ”Drill Baby Drill” lär väl inte vara så gångbart de närmsta månaderna, men allt är nog glömt när oljepriset passerar 100$ fatet. Egentligen är utsläppet inte så katastrofalt på lite längre sikt, skadorna får ju betalas av BP dvs de som orsakade utsläppet, USA som får ta skadorna är också den som har den högsta oljeförbrukningen i världen, det går att sanera oljan även om det kommer att ta mycket lång tid och bli mycket dyrt och till sist skadorna drabbar vår generation men knappt alls nästa.

När det gäller koldioxidutsläppen när vi förbrukar oljan är det tyvärr en helt annan sak. BP betalar inget för utsläppen, USA drabbas inte värst av konsekvenserna, det går inte att sanera koldioxiden i efterhand, kommande generationer får ta de värsta konsekvenserna. En stor skillnad är att vi inte kan se koldioxiden, det kommer inte att ligga döda fåglar på stränderna, inga arbeten förloras idag.

Till sist, jag skulle inte bli förvånad om BPs styrelseordförande Carl-Henric Svanberg kommer att använda olyckan som ett argument för den ”miljövänligare” oljesandsutvinningen i Kanada.

Till sist lite musik från det stora landet i väster.

Var är logiken?

Kan någon förklara denna logik för mig?


Regeringen har som klimatmål att Sverige ska minska sina klimatutsläpp motsvarande 20 miljoner ton koldioxid om året till år 2020. Tanken är att 7 miljoner av dessa ton ska kunna kompenseras via satsningar utomlands.
Samtidigt finansierar man via Världsbanken utbyggnaden av kolkraft. Inte bara så att man lånar ut via Världsbanken, utan man agerar direkt via sin post i Världsbankensstyrelse för att ett lån på sammanlagt 21 miljarder kronor ska ges till Sydafrika så att de kan bygga världens fjärde största kolkraftverk, med årliga utsläpp på 25 miljoner ton koldioxid.

Tydligen är det viktigaste att vi inte bygger egna kolkraftverk i Sverige, sedan kan vi gärna finansiera kolkraft i andra länder. För mig är detta rent ut sagt hyckleri. Jag kan bara spekulera i motiven, men visst är Sydafrika ett av de länder som gärna köper svenska vapen.

Enligt BIC (Bank Information Center) så lånade världsbanken ut fem gånger mer pengar till fossil energi än förnyelsebar energi under år 2008. Tydligen är detta inget problem enligt vår regering eftersom den inte motsätter sig denna utlåning.

Nytt ägardirektiv för Vattenfall?

Så kommer då till sist näringsminister Maud Olofsson med ett förslag på ”tydligare” ägardirektiv för Vattenfall. Det har tagit tre år och man kunde ju tro att det skulle innebär en förbättring jämfört med det gamla direktivet. Döm själva:

Det gamla:

Vattenfall ska "inom ramen för affärsmässighet vara ledande i omställningen till en ekologiskt och ekonomiskt hållbar svensk energiförsörjning".

Det nya:

”Vattenfall ska generera en marknadsmässig avkastning genom att affärsmässigt bedriva energiverksamhet så att bolaget tillhör ett av de bolag som leder utvecklingen mot en miljömässigt hållbar energiproduktion. ”

Affärerna (tillväxten) verkar åter vara det centrala och nu behöver Vattenfall inte ens vara ledande på hemmaplan utan vara ”ett av de bolag som leder”. Jag skulle inte tro att Lars G. Josefsson skulle haft något att invända mot detta direktiv.

God el och god värme från det goda företaget... får det lov att vara lite mer marknadsmässig avkastning från brunkolen som att vi kan ta vårt ansvar och klimatkompensera i Kina? Se vad politikerna gör och inte vad de säger!

Tid för existensen

I mellan åt blir det utrymme för funderingar över existensen. Vem är jag, vad gör jag och varför? Det talas om olika ålderskriser, 13, 25, 30, 40, 50, 60… Men är det inte snarare faser med tillfälle att fördjupa, begrunda och förankra än en kris att ta sig förbi?

De existentiella frågorna har smugit sig på mig allt oftare de senaste tio åren. Eftersom människan egentligen bara kan se sig själv när hon speglar sig i andra så har jag blivit allt mer nyfiken på hur andra förhåller sig till livet och vad det innebär att vara människa. Existensen kräver både sitt utrymme och sammanhang. Min erfarenhet är att funderingarna ofta hålls på avstånd eller försvinner i ”livspusslandet”. Det har varit likadant för mig (helt omedvetet). Kanske beror det på att frågor som berör våra innersta drivkrafter hotar att ge svar som man inte vill ha eller att vi är så uppe i varv att vi inte klarar att blicka inåt. Kanske är det kunskapen om döden som håller funderingarna på avstånd. I mitt fall har jag behövt skakas om lite för att bli redo för funderingar med nya infallsvinklar som har gett mig nya prioriteringar.

Innan jag träffade min före detta så ägnade jag mycket av min uppmärksamhet åt killgrejer. Det var datorspelande, bilar och väntan på nästa häftiga pryl. I mitt innersta längtade jag efter kärleken (knappast unikt), men den tedde sig gäckande och krävande så det andra fick min tid.

När jag hittade kärleken så blev det ganska snart konkurrens om uppmärksamheten i mitt liv. Det var oväntat för mig. Det jag hade ägnat min uppmärksamhet åt hitintills hade format mig mer än jag förstått, det hade skapat min världsbild och belönat mig för uppmärksamheten. När jag tvingades dela uppmärksamheten så blev det en sorts ifrågasättande av vem jag var, vilket jag instinktivt värjde mig mot. Men när jag på djupet tvingades ta mig an mina värderingar så började en förskjutning och ett sökande efter sammanhang.

Det var inte så lätt att leva tätt inpå en annan människa när förälskelsen stillades. Jag förstod hur mycket barn vi människor är även som vuxna. Behovet av att skapa en familj gjorde att vi skaffade oss en hund och tillvaron formade oss med tiden. Det gav mig mycket positivt och min världsbild berikades när jag konfronterades med känslor och tankar som inte varit del av mitt liv tidigare.

När vi separerade ändrades tillvaron på nytt. Först blev det tyst och tomt. Jag hade inte valt den nya tillvaron själv och även om förändringen inte kom oväntat så var det en stor omställning. Först ville jag ersätta förlusten, men det visade sig vara fel drivkraft för att starta något nytt. Jag var helt enkelt tvungen att utforska den nya tillvaron och på sätt och vis lära känna mig själv på nytt under de nya förutsättningarna (det verkar vara ett tema i livet).

Min erfarenhet så här långt är att varje omställning har fördjupat tillvaron och lett fram till insikter. Det har dock krävt sina födslovåndor och känts väl ansträngande ibland. Just nu håller jag på att ta del av andras funderingar om livet, jag går t ex en Alphakurs och njuter av att göra nya bekantskaper och tränga in i sådant som berör existensen.

Jag är nyfiken på hur troende existentiellt förhåller sig till de framtidsutmaningar som vår världsutveckling ställer oss inför (t ex globalisering, befolkningstillväxt, resursknapphet och klimatförändring). Vad innebär begrepp som, solidaritet, etik och moral när vi lever i ett sådant överflöd medan vi via konsumtionen är direkt länkade till de som lever i armod. Hur förhåller man sig till det materiella kontra det själsliga när vi definieras så mycket av vad vi konsumerar och vår konsumtion dessutom har så stor påverkan på andra. Finns det någon livskraft eller motståndskraft i tron? Eller handlar den mer om överlevnadsstrategi, tillhörighet och hantering av döden?

Frågorna blir många, men känns angelägna. Förändring är oundviklig (och nödvändig), men vilka har vilja och kraft att forma den? Hur fångade är vi av ”den enda vägens politik” d v s evig ekonomisk tillväxt?

Jag tror att den positiva kraften måste komma inifrån och sprida sig via sammanhang som bryter dagens tankemönster. Kulturen måste utvecklas i takt med tekniken (och egentligen tvärt om).

I kristendomen är skillnaden mellan gamla och nya testamentet slående, vilket är naturligt, det skiljer ju upp till tusen år mellan dem. Men vilka är drivkrafterna två tusen år efter uppenbarelseboken? Spännvidden mellan t ex Caritas, Kristna fredsrörelsen och den kristna högern i USA är svindlande (och för mig väsensskild) . Vissa värderingar verkar envist hänga kvar ända sedan pyramiderna byggdes även om de är uppenbart destruktiva. Vi har alla dessa ”frön” i oss, men som flockvarelser så vattnar vi gemensamt det som växer i vår värld.

Tage Danielsson skrev:

”Människan har skapat Gud till sin avbild, längre räckte inte hennes fantasi.”

Det är viktigt vad vi fantiserar om…

Björklund och fakta

Medan jag stod och stekte pannkakor idag så lyssnade jag på Ekots lördagsintervju. Det var Folkpartiets Jan Björklund som fick svara på frågor om bland annat kärnkraften. Jag reagerade på hur slarvig han var med fakta. Denne företrädare för kunskap i skolan, tog lätt på att statsministern inte hade koll på sysselsättningsstatistiken även om Alliansen gick på val med detta som främsta valfråga. Tydligen hade Björklund inte heller koll på statistiken, men det är väl ok, i mina ögon har Folkpartiet främst tre frågor, skolan, Nato-medlemskap och kärnkraften.


När det gäller kärnkraften brukar Björklund tala om att hälften av Sveriges elproduktion kommer från kärnkraften. I den senaste partiledardebatten så upprepade han detta. Men om man kollar fakta så har kärnkraften haft en allt mindre andel sedan Barsebäck stängdes år 2005. Faktum är att andel blivit allt lägre med år 2009 som ett riktigt dåligt år med endast 37% av produktionen och 50 TWh, det kommer sannolikt att ändra sig i år eftersom man skruvat upp effekten i flera av kärnkraftsreaktorerna, men risken finns att man pressar anläggningarna för hårt och får sämre driftsäkerhet, så vi får se. Så här har andelen varit de senaste åren:

2009   37%   50 TWh
2008   42%   61 TWh
2007   44%   64 TWh
2006   46%   65 TWh
2005   45%   69 TWh
2004   50%   75 TWh
2003   49%   65 TWh
2002   46%   66 TWh
(Källa: SCB)

Ytterligare ett påstående som jag reagerade på var när Björklund påstod att Sverige under 2009 varit tvungen att importera el, i huvudsak kolkraftsel från Danmark och Tyskland. Men om man tittar på Sveriges elimport (4,7 TWh) för 2009 så var fördelningen denna:

Norge     52%
Finland    21%
Danmark 17%
Tyskland  8%
Polen       2%

(Källa: energimyndigheten)

Mer än hälften kommer alltså från Norge som inte har någon kolkraft vad jag vet. Så påståendet att importen i huvudsak är kolkraftsel är felaktig, det är snarast främst vattenkraft. Faktum är att om man tittar på Danmark och Tyskland som Björklund talade om så exporterade Sverige mer el till Danmark än vi importerade och nettoimporten från Tyskland var endast 0,18 TWh. Detta trotts den rekordlåga kärnkraftsproduktionen i Sverige.

Jag noterade även att Björklund inte vill ha något ägardirektiv som hindrar statliga Vattenfall från att bygga nya kolkraftverk i utlandet. Fast han tycker samtidigt illa om att vi ibland behöver importera kolkraftsel, jag tycker att det är inkonsekvent om han anser att vi ska undvika kolkraftsel.

Till sist kan jag förstå att Björklund trodde att vindkraften stod för 1 % av elproduktionen förra året, fast det var 2% (2,5 TWh), energimyndighetens mål för år 2020 är 30 TWh vindkraftsel. Jag skulle tro att Björklund direkt motarbetar att detta mål ska kunna uppnås, det skulle betyda att vi behöver betydligt mycket mindre kärnkraftsel även om vi inte vidtar några effektiviseringsåtgärder alls. Som jämförelse kan man titta på Tyskland där det producerades 40 TWh vindkraftsel år 2008 (Källa: BWE).

PS. Jag hörde att Riksdagens utredningstjänst räknat på Vattenfalls tyska kärnkraftsäventyr (på uppdrag av miljöpartiet) resultatet var ett minus på 1,5 Miljarder kronor och kostnaderna tickar iväg eftersom två av verken har stått stilla sedan år 2007. Allt som "glimrar" är inte guld...