Gillar regeringen vindkraft?

Skatteverket har kommit fram till att de som köpt andelar i ett vindkraftskooperativ ska uttagsbeskattas om det pris de betalar för elen understiger marknadspriset. Detta innebär att om man blir delägare i ett vindkraftverk och får betala självkostnadspris för den el som produceras så ska man beskattas för prisskillnaden mot det pris som Eon, Vattenfall och Fortum sätter på sin elproduktion.

De enda som vinner på detta är de tre energijättarna som slipper ökad konkurrens. Med tanke på att alla partier säger sig vilja gynna utbyggnaden av vindkraften så är det anmärkningsvärt att regeringen inte klargjort att detta är orimligt och därför infört ett avdrag som motverkar uttagsskatten.

Skatteverket kom med sin tolkning av reglerna sommaren 2008 och medierna uppmärksammade detta i januari 2009. Från regeringens sida har finansminister Anders Borg svarat följande:

” Jag svarade bland annat att lagreglerna om uttagsbeskattning enligt min mening är ändamålsenliga och att jag utifrån den information som i dag finns tillgänglig inte avser att ta några initiativ i anledning av frågan.”

Den 18/3 debatterade finansministern, miljöpartisten Per Bolund och centerpartisten Jörgen Johansson frågan. Det är tydligt att varken centern eller moderaterna tycker att utbyggnaden av vindkraften är viktigare än en skatteteknisk princip.

Tydligen vill inte näringsminister Maud Olofsson ta i frågan, vilket är märkligt eftersom det i allra högsta grad berör Sveriges energiproduktion. Miljöminister Andreas Carlgren verkar inte heller ha något att säga till om. Med tanke på hur lång tid det tog för regeringen att komma med klimatpropositionen så är det märkligt att de inte förstår vilka signaler de sänder genom att inte ändra beskattningen av kooperativa vindkraftverk.

Finansminister Borg har ju permanentat rotavdrag för hushållsnäratjänster och privata ombyggnationer, men när privatpersoner går samman för att få till en utbyggnad av förnyelsebar energiproduktion då är skatteavdrag onödigt. Att öppna för nya gröna jobb är tydligen inte lika viktigt som att se till att det blir ordentligt städat hos upptagna människor och att köksrenoveringarna fortsätter. Jag antar att regeringen tycker att skatteavdrag för gräsklippning är en effektiv satsning på gröna jobb, även när man inte gör någon skillnad på hur mycket gräsklipparen släpper ut.

Till sist är mitt tips ändå är att regeringen kommer att inse att de inte kan vinna denna debatt och därmed kommer en helomvändning på samma sätt som det gjorde i bonusfrågan.

Min generation?

Bonus

Risktagande har haft en positiv laddning (och har det fortfarande hos många), det är något manligt över det. Man kör fortare, har mindre marginaler, vågar chansa. För att kunna vinna de stora belöningarna så måste man ta stora risker. Finansvärlden har belönat risktagande, självaste blodomloppet i vårt ekonomiska system har hanterats av individer som belönat varandra och sig själva för att ta större risker. Det är dock inte som i sportens värld att de riskerat att förlora allt, det är andra som får ta de verkligt tuffa konsekvenserna om chansningen inte går hem.

Uppdrag granskning har gjort två mycket intressanta reportage om hur staten uppmuntrat till risktagande och fortfarande gör detta. Det ena handlar om bonusarna i svensk kärnkraftsindustri. Man får veta att de anställda kan få bonus utifrån sådant som vinst, säkerhet och strålskydd. Ju högre upp man kommer i chefskedjan ju större blir kopplingen till vinsten och desto mindre blir kopplingen till säkerhet, när man kommer upp på högsta nivå så handlar det om en bonus på flera miljoner helt utan koppling till säkerhetsarbetet. Med tanke på de avslöjanden som gjordes i och med det fallerade säkerhetssystemen i Forsmark år 2006 så var det tur för cheferna att deras bonusar inte var kopplade till säkerhetsarbetet. Jag undrar hur mycket bonus det ger i kärnkraftsindustrin att man lyckats lobba igenom en lagändring som öppnar för satsning på nya reaktorer.

Det andra reportaget handlar om bonusar i olika finansiella helstatliga bolag som pensionsfonderna. Här kunde man få bonus upp till två månadslöner tidigare (vilket kunde bli flera 100.000 kronor) regeringen lättade dock på dessa begränsningar sommaren 2008 så nu är taket det dubbla (fyra månadslöner). VD:n ska dock inte ha någon bonus, men det hindrade inte styrelsen för tredje AP-fonden som istället gav VD:n en ”gratifikation” på 500.000 för att hon jobbat så bra. Visst blir man beklämd när finansministern som gått ut och kritiserat bonusarna i privata företag, samtidigt har beslutat om mera bonus i statliga företag. Nu är det ju diskussionerna kring bonusar inget nytt, Uppdrag granskning tittade ordentligt på bonuskalaset redan år 2006, men det var före valet.

Fram tonar en bild av en styrande elit som med bekymrad min säger en sak, men sedan fortsätter som om inget hade hänt. År 2006 var det högkonjunktur och är de flesta fick det bättre rent ekonomiskt, så visst kunde man kanske se genom fingrarna på att vissa blev mycket mycket rikligare belönade än andra. År 2008 blev det lågkonjunktur (helt plötsligt?), men det finns gott om fartblinda i de privilegierade kretsarna som är oförstående kring att de ska få sänkt ersättning bara för att företaget visar förlust och sparkar folk.

På Volvo lastvagnar fick man backa från höjda bonusar efter oväntat (?) hård kritik. Det gick inte att höja bonustaket från 50% av lönen till 60%. VD:n Leif Johansson visar god vilja genom att avstå lönelyft och behåller därmed den fasta lönen på en miljon i månaden plus möjlighet till bonus på upptill 65% extra (dvs 8 miljoner) sedan får han ytterligare lite andra förmåner värda några miljoner.

Annika Falkengren på banken SEB är dock ett bättre föredöme, hon avstår sin bonus för 2008 och 2009. Det betyder kanske att hon nöjer sig med månadslönen på ca: 580.000 kronor och de extra förmånerna på ca 100.000 i månaden. Uppgifterna gäller dock 2007 och i finare kretsar talar man inte om lönen, så nyfikna får vänta på bankens årsbokslut för att se vad hon förhandlat sig till.

Jag tror inte att girighet är bra, jag tror inte att det är en drivkraft som ger långsiktigt kloka beslut. Girighet och korruption hänger ihop och det undergräver förtroendet mellan människor, det skadar samhället och drabbar de med sämst förutsättningar värst. Bara för att det är lagligt med miljonlöner, bonusar och gratifikationer så är det inte rimligt eller rätt. Det är bra att frågor ställs, att förhållanden synliggörs, för visst se topparna lite besvärade ut när det ska förklara hur återhållsamma de är. Det finns lite skam kvar i kroppen även om det inte hindrar vidlyftigheten så är det skönt att se.

Kärnkraften

© Greenpeace / Dick Gillberg
Ingen arkivering. Ingen återförsäljning. Läs mer i vår Copyright policy.

De borgerliga partierna har kommit överens om att det ska vara tillåtet att bygga nya kärnreaktorer i Sverige. Centerpartiet som varit kärnkraftsmotståndare så länge jag minns, har nu svängt och partiledaren Maud Olofsson sa med gråten i halsen att hon gjorde det ”för barn och barnbarn”. Antagligen handlar det mycket om valtaktik från Centerns sida i kombination med starka påtryckningar från M och FP. Överenskommelsen sades vara en kompromiss där miljövännerna (om det finns några kvar i C) fick igenom följande mål till år 2020:

· 50 % förnybar energi
· 10 % förnybar energi i transportsektorn
· 20 % effektivare energianvändning
· 40 % minskning av utsläppen av växthusgaser räknat från 1990 (varav 2/3 i Sverige)

Jag har svårt att se kompromissen eftersom Sverige redan antagit ett EU-mål om 49 % förnybar energi och 10 % biobränsle i transportsektorn. Man kan väl knappast påstå att det var någon större vinst med en ynka procent. Det ska väl vara de 40 procenten då, fast det är en siffra som varit aktuell i de borgerliga diskussionerna länge och jag undra vilka partier som tycker att detta var en kompromiss.

Kärnkraftsvännerna är glada. Målet om 50 % förnybar energi lär väl knappast få en fortsättning efter 2020 eftersom kärnkraften inte är förnybar och det krävs en omfattande omstrukturering av transportsektorn för att göra den fossilfri före 2030 (även om detta också sägs vara ett mål). Det blir helt enkelt inte utrymme över för så många nya reaktorer om halva energin ska vara förnybar, samtidigt som effekterna skruvas upp.

Men vilka är då fördelarna respektive nackdelarna med ny kärnkraft i Sverige istället för utfasning?

Fördelar:
- Nordeuropas beroende av rysk energi minskar.
- Dagens kärnkraftverk fasas antagligen ur något tidigare än de gjort annars, vilket innebär att säkerheten ökar.

Nackdelar:
- Satsningarna på förnyelsebar energi minskar.
- Mängden kärnavfall ökar.
- Dagens energijättar behåller sina oligopol.
- Den elintensiva industrin får minskat intresse för energieffektiviseringar.
- Kärnkraftsindustrin får vind i seglen och expanderar troligen till flera länder i mellanöstern, vilket betydligt ökar risken för kärnvapenspridning.
- Det blir ett naturligt steg att börja bryta uran i Sverige.
- Sverige går miste om chansen att bli världens första land med en helt förnybar energikonsumtion.
- Färre jobb skapas i energisektorn.
- Inhemsk förnyelsebar energiindustri missgynnas när Franska och Japanska kärnkraftstillverkare får beställningar i miljardklassen.
- Den fjärde generationens kärnkraft som sägs vara betydligt säkrare och effektivare kommer inte att byggas i Sverige eftersom denna teknik fortfarande ligger för långt fram i tiden (och skulle bli dyrare). Här är ett fall då vänta och se faktisk är att föredra.


Centern försöker rädda sig med att kärnkraften inte kommer att byggas ut eftersom den är för dyr. Men tyvärr tror jag inte att kostnadsaspekten är tillräckligt avskräckande, energijättarna vill inte ha konkurrens så ur deras perspektiv är det lönsammare att investera i dyr kärnkraft än att riskera sina marknadsandelar men förnybar energi som kan byggas av nya intressenter.

Jag tror inte heller att det är möjligt att undvika antingen subventioner av nya kärnkraftverk eller minskade anslag till produktion av förnybar energi. Det är för starka intressen som vill ha kärnkraft och som inte vill se satsningar på förnybar energi.

Riskfrågorna och avfallet lär i slutändan bli en fråga för staten. Med tanke på den tidshorisont som avfallet måste hanteras så är det högst troligt att dagens energibolag kommer att ha upphört för länge sedan innan avfallet är ofarligt.

De som förespråkar kärnkraften framhåller att nya kärnkraftverk i Sverige skulle ersätta kolkraft i andra länder och visst skulle det kunna vara så. Om man i Sverige ställer kravet att de som vill bygga ny kärnkraft måste minska kolkraftsproduktionen i andra länder i motsvarande mängd. Alla de tre stora, Vattenfall, Eon och Fortum har betydande kolkraftsproduktion. Några krav lär dock knappast ställas, även om detta vore juridisk möjligt (vilket det antagligen inte är) för viljan att bygga nytt är betydligt större än viljan att fasa ut. Vattenfall är ett helägt statligt företag, men den politiska styrningen har varit i stort sett obefintlig, nya kolkraftverk byggs trotts vetskapen om klimatförändringen.

Tillsist tycker jag att man borde utlysa en ny omröstning om kärnkraften i samband med valet 2010 eftersom man tänker sig att frångå den förra omröstningen. Det handlar om demokratisk trovärdighet.

Klimatlitteratur 2008

Det har blivit lite av en tradition att jag nedtecknar mina tankar om en del av den litteratur som jag läst under året. Klimatet har så klart utgjort temat förra året så jag tänkte börja med klimatlitteraturen och då lämpligen med vetenskapshistorien bakom klimatforskningen.

The Discovery of global warming av Spencer R. Weart (2003) berättar den historiska bakgrunden bakom klimatforskningen. Med tanke på hur klimatfrågan dominerade medierna vintern 2006 och ett år framåt så kunde man lätt få intrycket av att ”upptäckten” att människan påverkar det globala klimatet var ett 2000-tals genombrott i forskarvärlden. I denna bok får man hela historien och en djupare förståelse av varför vi har FN:s klimatpanel IPCC. Man får veta hur de vetenskapliga teorierna och upptäckterna ofta tillkommit som bieffekter och sidospår av annan forskning. Klimatforskningen har genom större delen av 1900-talet burits fram av ett fåtal vetgiriga vetenskapsmän som trotts bristande kommersiella och militära intressen lyckas skrapa ihop finansieringen för vidare forskning i utkanterna av andra ”lönsamma” forskningsområden. Det är kul att se vilken framträdande roll svenska vetenskapsmän har haft.

Reflektion:
Jag rekommenderar varmt boken för den som vill förstå hur vetenskapliga upptäckter kommer till. Det var en aha-upplevelse för mig att se hur de massiva forskningsinsatserna kring militärteknologi och oljeutvinning har gett möjlighet till klimatforskning långt ut i periferin. Om man inte vill läsa boken så finns allt material på denna fantastiska webbsida.

------------------------------
Censoring science av Mark Bowen (2008) beskriver hur George W Bushs regering på ett direkt sätt motarbetade klimatforskningen i USA. Den beskriver även hur starka direktkopplingar denna regering hade till oljeindustrin.

Reflektion:
Efter att ha läst boken så förstår jag ännu tydligare hur stor makt oljan har över det amerikanska samhället (och världspolitiken). Boken är väl främst skriven för en amerikansk publik och som svensk har jag svårt för den schablonartade hjälterollen som den aktade klimatforskaren James Hansen ges. För mig räcker det att han är en av de allra främsta klimatforskarna och att han dessutom gått utanför vetenskapsmanna rollen för att få politikerna att agera. Han behöver inte samtidigt vara en fantastik patriot, förälder och baseboll fan, men låt gå att det är det amerikanska sättet att beskriva hur tolkigt Bush regeringen har betett sig.

Jag kan väl inte direkt rekommendera boken, men den ger en insikt om att klimatfrågan troligen hade fått en helt annan hantering i USA om Al Gore hade haft bättre tur med omräkningarna av Floridas röster år 2000. Jag hoppas på den nya Obama regeringen!

------------------------------

Plan B 3.0 av Lester R. Brown (2008) är en uppdaterad och översatt upplaga av Plan B 2.0 som jag läste 2007. Boken beskriver vilka de stora världsproblemen är, vad konsekvenserna kan bli om mänskligheten inte byter inriktning. Men framför allt är det en bok som beskriver vad som behöver göras för att vända utvecklingen.

Boken hanterar inte enbart klimatförändringen utan även de andra pågående kriserna som oljekrisen (peak oil), befolkningstillväxten, HIV/AIDS, de växande klyftorna mellan fattiga och rika, utfiskning, vattenbrist och kollapsande stater. Man får en tydlig bild av att problemen kan lösas på politisk väg, men att det kräver en annan ekonomisk och politisk prioritering än den som råder idag.

Man förstår snabbt att den rådande ordning är ohållbar (vilket jag redan visste mycket väl). Ett exempel är att det idag finns ca 860 miljoner bilar i världen. Om Kinas tillväxt fortsätter som idag så kommer man år 2030 att ha levnadsstandard som man har i USA idag. Om kineserna då ska ha lika hög biltäthet som USA har idag, så kommer de att ha 1,1 miljarder bilar (alltså mer än dubbelt så många som finns i välden idag). Det skulle då behövas asfalteras lika mycket mark i Kina som man idag använder till att odla ris. Men tanke på de utmaningar som Kina står inför är det absurd tanke att de skulle anamma den västerländska bilkulturen.

Reflektion:
Jag vill rekommendera boken till de som tror att de stora världsproblemen kan lösas av tillväxt och teknik. Boken förklarar att det som krävs är politiskt engagemang och agerande.

------------------------------
Makten över klimatet av Christian Azar (2008). Christan Azar är en av Sveriges mest kända vetenskapsmän som jobbar med klimatfrågan. Bok beskriver vad vetenskapen är i stort sett enig om när det gäller klimatet och var det finns större osäkerhet.

Extra intressant blir det eftersom Christian har ägna så mycket tid åt de ekonomiska och politiska aspekterna av klimatfrågan. Han menar att Bil Sweden har en poäng när de menar att det blir dyrare att minska koldioxidutsläppen om bilarnas utsläpp beskattas mycket högre än andra sektorer. Han tycker även att Sverker Martin-Löf , vice ordförande i organisationen Svenskt Näringsliv har en poäng när han menar att man inte vinner något på att den svenska energiintensiva industrin flyttar utomlands. Han förstår argumentet att höjda koldioxidskatter drabbar de med låga inkomster värst eftersom de rika kan fortsätta köra bil och flyga.

Det finns många särintressen och det krävs tuffa politiker för att klimatarbetet ska fortskrida. Hans råd är:

”Politiker måste alltså försöka tänka strategiskt. Det handlar inte bara om att hitta de teoretiskt sett mest optimala styrmedlen, utan om att försöka göra det bästa av situationen. Det är det som gör klimatpolitik svårt. Och när politiker väl väljer att försöka agera på detta sätt får de inte bara kritik från särintressena, utan även från många ekonomer som ogillar att man avviker från den attraktiva men svåråtkomliga optimala politiken (som kan sammanfattas i ekonomernas mantra ”samma skatt i alla sektorer i alla länder i hela världen”).”

Boken drar en pedagogisk parallell med slavhandeln, som i slutet på 1700-talet genomsyrade en stor del av den västerländska ekonomin. Det handlade inte bara om att sälja slavar utan även om alla de kolonier som drevs av slavarbetskraft och dessutom den industri som tillverkade fartyg, fotbojor och tumskruvar. Slaveriet ansågs omöjligt att avskaffa. Adam Smith som var emot slaveriet sa:

”kärleken till äganderätt och makt över andra kommer antagligen att göra det [slaveriet] evigt”.

Christian Azar ”menar inte att förbränning av fossila bränslen i moraliskt hänseende är att jämföra med slaveriet, men det går att finna likheter i hur djupt rotat slaveriet var i dåtidens samhälle och hur djupt rotat de fossila bränslena är idag. De individer och företag som tjänade på det dåvarande systemet var så mäktiga att de kunde påverka politiken. Så är fallet även i dagens energisystem. Likt plantageägarna satt i parlamentet i England sitter oljemän vid makten i Vita huset. Och detta gör de så besvärligt att motverka växthuseffekten.”

Men slaveriet gick att avskaffa!

”Det är en historia om hur en liten grupp människor vaknade upp, insåg det oetiska i slavhandeln och började mobilisera motstånd.”

Det var självklart en mycket tuff kamp som bedrevs i flera år i England, men den 2 april 1792 har tycket i motståndet blivit så stort att en lång debatt äger rum i parlamentet. Klockan fyra på morgonen efter, talar den 33-årige premiärministern William Pitt (som redan suttit 10 år på sin post) och säger så här om argumentet att om inte England fortsätter med slavhandel så kommer andra nationer att ta över den lukrativa handeln:

”Hur ska detta enorma gissel någonsin kunna ta slut om varje nation försiktigt ska vänta tills hela världen har kommit överens? ... Det finns inget land i Europa som å ena sidan sjunkit så djupt i denna synd som Storbritannien, men som man å andra sidan lika säkert kommer att se upp till som en historisk förebild.”

Han vann inte kampen då och när krigen mot Napoleon tog vid så hamnade slavhandeln i skymundan. Motståndet fanns dock kvar och 1807 avskaffades slavhandeln, men slaveriet fanns kvar ända till 1838. Då fick slavägarna kompensation för sina förluster, men slavarna fick ingen kompensation…

Det är väl ofint att avslöja slutet på en bok, men jag tycker att det är så bra att jag inte kan låta bli, så här kommer det:

”Framtiden må vara osäker, men vi kan samtidigt vara säkra på att den formas av våra beslut. Våra val bestämmer om utsläppen ökar eller minskar, om det blir fred eller krig, hunger eller välstånd, solenergi, kärnkraft eller kol.
Framtiden ligger i våra händer. Optimist eller pessimist? Jag är possibilist. Det är möjligt. Om vi vill.”

Reflektion:
Det märks att boken är skriven av en person med stor kännedom om hur det vetenskapliga arbetet går till. Kontrasten till näringslivsekonomen Stefan Fölsters bok ”Farväl till världsundergången” (som jag kommer till längre ner) är stor. Om man endast vill läsa en bok om klimatfrågan så rekommenderar jag denna. Den är vetenskapligt försiktig och balanserad, utan är bli akademiskt tråkig.

Som sagt en mycket läsvärd bok!

------------------------------
Farväl till världsundergången av Stefan Fölster (2008) som är chefsekonom i organisationen Svenskt Näringsliv. Jag har tidigare recenserat boken här så jag går inte närmare in på handlingen här.

Reflektion:
Det var intressant att läsa denna bok så tätt inpå Christian Azars bok, chefsekonomen har i denna bok en annan syn på teknik, vetenskap, miljörörelser, ekonomi och framför allt politik. Ingenjören är hjälten som med ny teknik fixar de eventuella problem som den ekonomiska expansionen för med sig, kursen måste ligga fast och politikernas roll är att smörja maskineriet så att vi kan accelerera vidare till gagn för alla.

Jag fick känslan av att Fölster skrivit mer i egenskap av anställd i intresseorganisationen Svenskt Näringsliv än som en egen person, medan Azars bok känns mer personligt angelägen.

Budskapet kan kokas ner till: Om något verkligen behöver göras så ska det, inte göras nu, inte här och det ska framför allt inte bekostas av oss.

Jag kan inte direkt rekommendera boken om man vill förstå klimatfrågan, men den som vill förstå hur en chefsekonom tänker är det intressant läsning.

------------------------------
Cool it av Björn Lomborg (2007) är väl närmast en referensbok för klimatskeptikerna. Björn Lomborg är en av de mest kända klimatskeptikerna som gjort sig en karriär som kritiker av miljörörelsen i stort och försvarare av det rådande systemet. I denna bok får man veta att klimatfrågan är viktig, sedan kommer en massa argument för att vi ändå ska fortsätta som tidigare och istället spendera de pengar som vi kunde tänka oss att använda till klimatarbete till att istället bota Aids/Hiv, malaria, världsfattigdomen, vattenbrist osv.

Den tekniska utvecklingen förväntas lösa de problem som uppstår, fördelarna som vi kan få med ett varmare klimat väntas vara stora och så länge ekonomin fortsätter att expandera så kommer vi bli så rika att världen även i fortsättning kommer att bli en allt bättre plats för människan.

I framtiden kommer det att vara enkelt och billigt att lösa klimatfrågan, men vi har inte råd att gör det nu. Lomborg tycker att en 10-procentig reduktion av koldioxidutsläppen till år 2100 är rimligt och att mer pengar ska satsas på forskning och utveckling av koldioxidsnål teknik i väntan på att denna ska bli billig nog att användas.

Reflektion:
Det var intressant att se varifrån många av de enligt mitt tycke märkliga argumenten för att inte göra något kommer. Jag har sett dem på ledarsidor, i insändare, hört dem i debatter och även Stefan Fölster hämtade en del argument från denna bok (dock utan att ange källan).

Visst är det sunt att förhålla sig skeptisk till braskande kvällstidningsrubriker, men målet med denna bok verkar inte direkt vara att tränga in i problematiken. Snarare är det en plädering för att fortsätta som tidigare. Skillnaden mot hur vi gör idag är att vi ska föreställa oss att vi satsade stora resurer på att hejda klimatkrisen, men istället för att verkligen göra något så tar vi dessa resurser och löser de andra världsproblemen. I mitt tycke är det naivt att tro att rådande ekonomiskt system skulle förmå sig att lösa de andra världsproblemen (som förblivit olösa trotts den enorma ekonomiska expasionen sedan 50-talet) bara för att det inte verkar redo att lösa klimatkrisen.

Jag går inte djupare in på hur Lomborg försöker få ihop sin argumentation, detaljerad kritik av boken finns här, här och här.

Jag planerar att komma med reflektioner om några böcker utan direkt koppling till klimatfrågan senare i år.

Summering av år 2008

År 2008 präglades av mognad och större självförtroende. Temat för året var som de senaste åren engagemanget i klimatfrågan. Jag har i stort sätt gjort alla enkla åtgärder på hemmaplan och riktade mig nu allt mer mot övriga samhället. I mycket blev det mer av det jag gjort tidigare men några nya steg togs.


Jag ägnade mig för första gången åt civil olydnad, när jag deltog i några av Klimax aktioner i Malmö. Nu var det väl en minimal risk för påföljder men för mig var det inte utan ett pirr i magen som jag blockerade trafiken. Vid ett tillfälle blev faktiskt några personer påkörda av en provocerad bilist som körde rakt igenom folkhopen.


Det politiska arbetet började få lite mer utdelning, dels berodde det på att jag nu var inne på mitt andra år och hade mer koll på hur politiken fungerade, dels berodde det på att stadsdelen bytte ordförande från den gamla skolans ”jag bestämmer” politiker till en betydligt öppnare och demokratiskt sinnad ordförande. Jag kan väl inte säga att jag åstadkom särskilt mycket rent konkret men det har nu blivit möjligt att föra en dialog och det finns ett helt nytt gehör för min synvinkel som ibland (dock fortfarande otillfredsställande sällan) gett ett bättre beslut än vad det annars hade blivit.
En inspirerande upplevelse var ESF (European Social Forum) i Malmö (se bilden) som visade hur mycket engagemang det finns i miljö, rättvise och fredsfrågor.
Ett steg i ytterligare samhällsengagemang var att jag blev invald i styrelsen för min bostadsrättsförening. Min största miljöinsats på denna plattform var att jag lyckades få timers på julbelysningen. Det låter kanske inte som så mycket, men även grannföreningen har monterat timers i år. Jag tror att de små åtgärderna bidrar till en ökad medvetenhet som öppnar upp för större förändringar.

På hemmaplan så har vi tagit sopsorteringen ett steg längre och sorterar nu även organiskt avfall i form av fruktskal som jag tar med till jobbet där detta sedan skickas till rötning av biogas. Jag har läst att 10 kg bananskal ger biogas motsvarande en liter bensin.



På energifronten så har jag köpt en andel i Vindpark Vänern som ska bestå av 10 stycken 3 MW vindkraftverk ute i Vänern. Tyvärr så har monteringen försenats ett halvår, men förhoppningsvis så kommer jag snart att kunna säga säkert att min elkonsumtion täcks av förnyelsebar produktion. Visst har jag köpt grön el tidigare, men det känns mer direkt när man är med och finansierar själva anläggningen.


Vi fortsatte mer målmedvetet när det gällde inköpen av ekologiska varor och de ekologiska butikerna ”Morot och Annat” och ”Astrid och Aporna” stod för en allt större del av våra inköp. Visst blev det något dyrare med maten smakade också desto bättre inte minst pga. vetskapen att vi deltog i en hållbarare matproduktion. Vi köpte även en del ekologiska kläder som på något sätt satt lite bättre på kroppen.

Ett annat nytillskott på matsidan var kolonilotten. Den var framför allt Helenas projekt, men jag var enligt eget tycke ganska engagerad. Eftersom det var första året så blev det väl lite si och så med balansen på det vi kunde skörda. Squash hade vi i så stora mängder att vi inte lyckades ge bort allt överflöd. Morötterna trivdes inte riktigt, men spenat blev ett uppskattat inslag som vi hade mängder av. Purjolök fick vi också i mängder och förhoppningsvis klarar den att övervintra. På det hela taget så det mycket givande att odla även om det var en kamp mot såväl spanska skogssniglar som torka, dock inte samtidigt.

På resefronten har jag lyckats lite sämre än förra året, visserligen så har jag fortfarande inte flugit privat sedan 2002, men jag var tvungen att ta flyget till Stockholm i jobbet när det krisade hos en kund. Som en liten kompensation så har jag de gånger jag lånat bil hållit mig till max 90 km/h, om det inte har varit stressigt, varit lite trafik eller dubbelfilig väg. Detta lär ha minskat bränsle förbrukningen på motorväg med mellan 10% och 20%. Det är inte så ovanligt att någon bilist har lagt sig på lagom avstånd bakom mig trotts att det ha varit dubbelfiligt. Jag skulle tro att många tycker att det känns onödigt att fara fram i 110 km/h när man inte har bråttom, det för ju faktisk stor skillnad på bränsleförbrukningen.



2008 kommer nog att kommas ihåg som startåret på finanskrisen. Jag tog ytterligare tag i hur mina pengar är placerade och startade ett konto på Ekobanken. På detta sätt kan jag vara säker på att mina sparpengar används till bra investeringar och undviker att jag finansierar ohållbara verksamheter. Jag utvidgade även finansieringen av NGO aktiviteter och skänkte ca 25.000 kr till olika humanitära och ekologiska organisationer. Detta motsvarar ungefär vad jag fått betalt för mina politiska uppdrag, genom att skänka dessa pengar så skulle jag tro att jag ökat värdet av mitt politiska arbete flera gånger om.

Shiela och jag fortsatte samla burkar som vi pantade och skänkte till Vi-skogen och kooperation utan gränser. Efter att ha fått oväntad hjälp av en 80-årig granne med hund som fått förbud av sin fru att panta burkar efter en incident med myror så ökade vår insamling ordentligt och vi kom upp i hela 355 kr för hela året. Detta var mer än en fördubbling från året innan.

Jag har insett att min förmåga att personligen åstadkomma en förändring är begränsad och att potentialen att nå resultat genom att inspirera och påverka andra är mycket större. Det är med glädje som jag ser hur mina föräldrar sopsorterar och pappa till och med talar om att köpa en andel i ett vindkraftsbygge i Småland. När det gäller envishet i att inte använda mer energi än nödvändigt till uppvärmning så tror jag att det är få som slår pappa. Han är lika glad när han äter frukost i det 16 gradiga köket som bergvärmepumpen inte riktigt klarat att värma upp pga den kalla vinternatten som pressat yttertemperaturen under 10 minusgrader. Visst kunde de använt ett extra element med en timer och haft 20 grader istället men för pappa är det att ge upp. Mamma tar på sig dubbla tröjor, långkalsonger och inneskor, sedan tänder hon några ljus och dricker det härligt varma morgonkaffet utan att klaga. Jag hörde även att syrran skaffat sig en värmepump för en oväntad vinst. Jag tror inte att jag hade något med det att göra, men sådan gläder mig.

Till sist vill jag nämna att jag även hunnit förkovra mig i en massa litteratur under året som jag tänkt skriva ett eget blogginlägg om. Den senaste boken jag läste är värd att nämna redan nu, den heter ”I varje trumslag jordens puls” och är skriven av Mikael Kurkiala och handlar kortfattat om det postmoderna samhällets förhållande till skillnader och konsekvensen av detta. Jag tyckte att boken var så intressant att brossan fick den i julklapp. Ett citat:

”Vi lever i ett tillstånd där vi bombarderas av lösryckt information utan existentiellt djup. I brist på stora myter som ger oss ett sakralt sammanhang att foga in oss själva och all information i förlorar vi alltmer förmågan till urskiljning. Att peka på den meningsförlust som följt av modernitetens framväxt är inte att förneka de enorma förbättringar i många människors levnadsvillkor som den också inneburit. Men samtidigt som vissa grupper och regioner gynnas av framväxten av en nära nog världsomspännande modernitet har andra grupper och regioner utarmats som ett led i samma process. Skillnaden mellan dem som lever i överflöd och dem som lever i djupaste armod ökar snarare än minskar. I världssystemets periferier hungrar man efter mat, information och skäliga livsvillkor. I dess centra hungrar man framför allt efter mening. Vi erfar i den rika världen ett överflöd på kvantitet men ett kraftigt underskott på kvalitet. Vår värld dräneras på existentiell mening. Vi lever i den, men vi vet inte varför.”

Varför rädda bilindustrin?

Är ”svensk” bilindustri värd att räddas? Jag tycker att det är en berättigad fråga. Till att börja med så hänger den akuta krisen ihop med att de svenska bilmärkena Volvo och Saab ägs av den krisande amerikanska bilindustrin och denna industri tycker jag definitivt inte är värd att räddas. GM, Ford och Chrysler är ökända för sitt motarbetande av såväl klimat som miljöarbete. De har tillverkat allt tyngre och törstigare bilar i vad som kan liknas vid ett rent trotts mot alla som varnat för såväl peak oil, klimatförändringar och gynnandet av oljeproducerande diktaturer. Företagsledarna hade inte ens verklighetsförankring nog att inse att det var oklokt att komma till Washington i varsitt privatplan för att be om flera miljarder i räddningspaket. Nu kan man ju inte påstå att andra biltillverkare har varit några föredömen direkt men de amerikanska har utmärkt sig som bad boys.

I ett europeiskt perspektiv så utmärker sig Volvo och Saab som tillverkare av tunga och törstiga bilar. Det är också därför som Sverige utmärker sig som det land i Europa där nya bilar har högst koldioxidutsläpp, i snitt 180 g/km år 2007 mot europasnittets 158 g/km. Nu är ju siffrorna inte helt rättvisa eftersom de inte tar hänsyn till de bilar som tankas med inblandning av etanol och biobränsle, med korrigering för detta blir den svenska siffran för år 2007 169 g/km (jag vet inte vad det europeiska snittet blir med motsvarande korrigering). Utveckling har dock gått framåt under år 2008 och första halvåret var vi ner i 174 g/km utan biobränsle och 153 g/km med hänsyn till biobränsle. Tyvärr så kommer biobränslesiffran att påverkas mycket negativ av att bensinen nu är billigare än etanolen och att försäljningen av E85 därför halverades under november. När miljöbilspremien och andra förmåner försvinner nästa år så finns det en risk att den positiva trenden stoppar.

Om man tittar på enskilda märken i Europa var som sagt de svenska inga föredömen. Saab hade år 2007 ett snitt på 189 g/km och Volvo var nästan lika dåliga med 188 g/km. Det var klart sämre än stora konkurrenter som Daimler 181 g/km, BMW 170 g/km, Toyota 149 g/km, Renault 146 g/km och bästa tillverkarna PSA Peugeot-Citroën och Fiat med 141 g/km.

När det gäller Volvo så har den tunga stadsjeepen XC90 globalt sett varit deras bäst säljande modell i flera år (även under 2007). Miljötänkandet har fått stå tillbaka för starka motorer och beslutet att upphöra med satsningen på gasbilar i samma veva som man valde att ta fram en V8-motor säger en hel del om vilket miljöprofil man valt. Enligt tidningen Ny Teknik så jobbade en grupp Volvoingenjörer på fritiden för att pressa ner förbrukningen till miljöbilspremienivå på deras mindre modeller. Det låter ju lovande att det finns ingenjörer som har förstått det allvarliga läget, men jag tror att det fortfarande är rätt dåligt med förståelsen högre upp. Den nya något mindre stadsjeepen XC60 framhålls som ett framtidshopp för Volvo. Men om man tittar på utsläppssiffrorna så ser det inte så bra ut. Den stora stadsjeepen XC90 släpper med minsta motorn ut 219 g/km, den nya mindre stadsjeepen XC60 släpper med samma motor ut 199 g/km. Sätter man motorn i en Volvo V70 så sjunker utsläppen till 178 g/km och i den mindre V50 modellen så blir det 166 g/km, fast då nöjer man sig med tvåhjulsdrift. Motorn blir dessutom överdimensionerad i V50 som klar sig med en mindre motor och då endast släpper ut 118 g/km. Det hela visar tydligt hur tokig hela stadsjeeps idén med tunga fyrhjulsdrivna bilar är. Spännvidden på Volvos modeller är stor, klart sämst är stadsjeepen XC90 som med V8 motor släpper ut förskräckande 322 g/km, medan den lilla C30n i drivE utförande klarar sig med 115 g/km. Bilindustrin lyckades 1998 stoppa bindande krav på begränsning av koldioxidutsläppen från nya bilar i EU. Som motprestation lovade de att frivilligt uppfylla ett mål på 140 g/km till år 2008. Det är bara att konstatera att detta mål har det tagits lätt på. För varje såld stadsjeep med V8 så måste Volvo sälja 13 st C30 med snålaste motorn om snittet ska bli 140 g/km. Fast nu blir målet bindande och sänkt till 130 g/km, det träder dock inte i kraft fullt ut före år 2015, med de första sanktionerna år 2012.

När det gäller Saab så har man satsat hela miljöprofilen på etanolbilar, men utanför Sverige så har detta inte varit så framgångsrikt. Man kan väl konstatera att de svenska bilmärkena knappast kommer att saknas av miljömedvetna bilköpare i världen. I Sverige skulle utbudet av biobränslebilar minska, men när E85 är dyrare än bensin och övriga förmåner försvinner så lär inte saknaden bli så stor. Jag tycker att det är synd att Volvo har haft en så usel ledning och tagit så många dåliga beslut och visst skulle det kännas lite vemodigt om Volvo lades ner. Både farfar, morfar och pappa har haft flera Volvobilar, men när pappa köpte ny bil senast så lyssnade han på mig och köpte en Toyota istället (den var klart bättre miljömässigt än motsvarande Volvo).

Personligen så skulle jag ha svårt att köpa en bil av en tillverkare som fortsätter att utveckla stadsjeepar trotts klimathotet, vilket innebär att ingen av de större biltillverkarna lockar mig.

Klimatet som religion

Kan man säga att klimatfrågan är religiös?
Det beror väl på vem som frågar men för egen del så måste jag säga att mitt engagemang kan liknas vid ett religiöst. För många har detta en negativ klang men låt mig förklara.

Det jag syftar på är att klimatfrågan i hög grad avgör vad jag gör eller inte gör. Det är en fråga som jag anser är av avgörande existentiell art och som jag i egenskap av privilegierad västerlänning identifierar mig stark med. Det är också anledningen till att jag gör en massa saker som jag egentligen tycker är rätt otäcka (fast som ofta visar sig vara helt ofarliga). Klimatfrågan har fått mig samhällsengagerad till den grad att jag blivit fritidspolitiker (i mp), fått mig att gå med i styrelsen för min bostadsrättsförening, inneburit att jag utmärkt mig socialt genom att agera i enlighet med min övertygelse och fått mig att delta i olika offentliga manifestationer. Egentligen är jag en ganska blyg person men jag har helt enkelt tvingats inse att jag har ett personligt ansvar som sträcker sig bortom mina egna aktiviteter och om inte jag som känner så stark för frågan gör en rejäl insatts så kommer det aldrig att ske någon kursändring.

Jag är inte säker på varför just jag har blivit så engagerad när så många i min omgivning inte alls verkar tillmäta problemet samma betydelse.

Kanske är det ett behov av en mening i livet det som ger näring åt engagemanget. Om mitt liv hade kretsat kring sport, resor, mode eller bilar så hade jag kanske inte brytt mig så mycket. Kanske var det min uppväxt, mammas religiositet, erfarenheter från söndagsskolan, det jag lärde mig på skogsmulle och sommarloven på landet i Småland som lagt grunden till min inställning. Otillfredsställelse kring vad vår kultur har att erbjuda har säkert varit en katalysator. Insikten om hur de som inte bryr sig om varken klimat eller miljö tänker och vilken makt de har helt enkelt gjort det nödvändigt att agera.

Frågan handlar dock inte om blind tro i mitt fall. En stor skillnad mellan mitt förhållande till klimatfrågan och en övertygad troendes förhållande till sin religion är att jag tror medan den religiöse vet.
Jag tror att vetenskapsmännen har rätt när de säger att vi måste vända utvecklingen för att inte riskera en gigantisk katastrof. Den troende vet att de heliga skrifterna innehåller sanningen och allt man behöver veta. Visst är det så att skillnaden mellan att tro något och att veta något inte är så stor om man inte är beredd att ompröva det man tror. Jag kan dock säga att jag hade en annan syn på miljö och klimatfrågor innan jag satte mig in i problematiken. Dessutom fortsätter jag att fördjupa mig i frågan och jag tar även del av vad de så kallade skeptikerna har att säga. Om det skulle visa sig att våra utsläpp inte spelar någon större roll så skulle jag främst bli lättad.

Människan är en varelse som är i stort behov av en tro för att definiera tillvaron, det kan handla om tron på familjen, tron på någon auktoritet, tron på den tekniska utvecklingen eller tron på tillväxten (det går också att kombinera en eller flera av dessa). I alla dessa fall så kan dock blind tro och brist på ifrågasättande leda till storskalig katastrof.

För mig behöver det inte finnas en motsättning mellan att vara religiöst troende och att vara engagerad i klimatfrågan. Faktum är att jag tycker att det är märkligt att tro att livet på jorden är skapat av gud och sedan komma till slutsatsen att det inte gör så mycket om vi helt ändrar förutsättningarna för denna skapelse. Jag är själv inte utövande troende men känner vördnad inför så väl KG Hammars kristna tro som Dalai Lamas och Thich Nhat Hanhs buddhistiska praktik. När jag hörde talas om indianerna som planerade sju generationer framåt så blev jag djupt rörd. Jag tror inte att en människa kommer att mogna och uppnå sin potential om den inte grunnar på de existentiella frågeställningarna.

Genom historien så har framsteg ofta gått hand i hand med ett engagemang som kan beskrivas som i det närmaste religiöst, inte så sällan så har religiösa människor varit förgrundsgestalter och en viktig kraft för förändring. Jag tänker på slaveriets avskaffande (Kväkarna), Indiens frigörelse (Mahatma Ghandi), rörelsen för kvinnlig rösträtt (Elin Wägner), medborgarrättsrörelsen i USA (Martin Luther King), fredsrörelsen under Vietnamkriget och frihetskampen för apartheids avskaffande i Sydafrika (Nelson Mandela).

Det är med glädje som jag ser att Svenska Kyrkan håller ett interreligiöst möte för att samla världens religioner för att gemensamt påverka i klimatfrågan. Som jag ser det så har både den kristna högern i USA och de muslimska fundamentalisterna rätt när de beskyller varandra för att tjäna ondskan. Blind tro är farlig oberoende av vilka heliga skrifter man uttolkar. Jag anstränger mig för att ha ett öppet sinnelag och vara lyhörd för alternativa synsätt. Ett är dock säkert, att jag satte mig in i klimatfrågan innebar att mitt liv tog sig en ny riktning. PS bilden är ifrån klimatmanifestationen den 6/12 i Malmö.

Farväl till världsundergången?

Jag måste erkänna att jag förväntade mig en mycket osaklig och ensidig beskrivning av klimatfrågan när jag beställde boken ”Farväl till världsundergången” skriven av organisationen Svenskt näringslivs chefsekonom Stefan Fölster. Boken visade sig dock vara mer balanserad, tonen mer resonerande och mindre tvärsäker än i de debattartiklar som Fölster fått publicerade i dagspressen den senaste tiden. Problematiken med biobränslen utreddes föredömligt och rebound-effekten förklarades (när konsumenten minskar sin förbrukning genom effektivisering så finns risken att man spenderar effektiviseringsvinsten på någon som ökar förbrukningen). Nu påstår boken i och för sig att bort emot hälften av besparingen försvinner pga denna effekt (källhänvisning saknas), medan jag tidigare har sett Christian Azar nämna siffran 10%.

En positiv överraskning var att Fölster hade gjort sig besväret att läsa en hel del klimatlitteratur som research och han kunde i stort sett korrekt återger mycket av vad som beskrevs i denna. Nu hör det väl till saken att mina förväntningar var ganska låga på riktigheten i boken och att det snart uppenbarade sig ett mönster av gammalt välkänt snitt på hur klimatfrågan ska hanteras dvs ”inte politik, inte här och inte nu”.

Jag har läst mycket av den litteratur som boken hänvisar till så jag kunde se att det Fölster utelämnade egentligen säger mer om hans budskap än det han tog upp. Det stod inget om etik, grön skatteväxling, ”tipping points” eller de oförutsedda effekterna av klimatförändringen.

En intressant detalj är att boken blandar uppgifter med källhänvisning med uppgifter utan på ett sätt som inte blir uppenbart direkt. De uppgifter som saknar källa eller har kvällspressen som källa påstår ofta något som är vetenskapligt tveksamt eller direkt felaktigt. T ex. påstås det att ”en ekologisk kyckling orsakar mycket mer koldioxidutsläpp än en vanlig” och att brittiska domstolar har förbjudit skolor att visa Al Gores film ”En obekväm sanning”. Kycklingpåståendet har jag inte hört förut och källan visar sig vara aftonbladet. När det gäller Al Gores film så vet jag att den visst får visas på brittiska skolor men med förbehållet att läraren informerar om att filmen innehåller vissa uppgifter som inte är vetenskapligt säkerställda (enligt domstolen), alltså är det inte förbjudet att visa filmen.

Flera av Fölsters påståenden vet jag att han har hämtat från den danske klimatskeptikern Björn Lomborg, men dessa saknar genomgående källhänvisning. Kanske är det därifrån han har hämtat påståendet att Danmark och Finland skulle vara de länder som har ökat sina utsläpp mest i Europa det senaste decenniet. En snabb koll visar att Finlands utsläpp ökat med 4% mellan 1996 och 2006 (från 77,3 år 1996 till 80,3 miljoner ton CO2-eq år 2006). Medan Danmarks minskat med 22% (från 90,9 till 70,5 miljoner ton). Två länder som ökat betydligt mer är Spanien +39% (från 310,9 till 433,3 miljoner ton ) och Irland +13% (från 61,5 till 69,8 miljoner ton). Han har alltså helt fel, på denna uppgift som är enkel att kontrollera.

Något annat jag lade märke till är att Fölster har så svårt att knyta ihop påståendena från den ena delen av boken med slutsatserna i den andra. Det känns ibland som om boken har mer än en författare.

T ex. anges lyxkonsumtion som något som kan vara positivt för miljön, dels eftersom konsumenten som köper dyra prylar och tjänster får mindre pengar över till annan konsumtion, dels genom att ny teknik är dyr i början och behöver betalningsvilliga konsumenter för att få genomslag. I en annan del av boken så framhålls ökad konsumtion i allmänhet som lösningen på miljöproblemen eftersom tillväxten gör folk mer miljöengagerade och det anses kontraproduktivt att svenskarna ”går före” genom att investera i ny dyrare teknik. En studie av vilken miljöpåverkan de rikaste i samhället har kontra de fattigare hade varit intressant.

Det framhålls på ett ställe att koldioxidskatt gynnar utveckling av effektivare teknik och att det är viktigt att hålla kostnaderna för fossila bränslen uppe för att företag ska våga investera i ny teknik. Å andra sidan framhålls det som orättvist att dagens generationer ska betala för en omställning när kommande generationer kommer att vara betydligt rikare pga. den förväntade tillväxten som bara kommer att tuffa på oberoende av klimatförändringar och tillgången på naturresurser.

Biobränslen sågas eftersom de hotar matproduktionen och leder till skogsskövligen, men likväl så anses biobränslen kunna göra det möjligt att fortsätta öka flygandet.

På ett ställe klagas det över att Sverige har hållit antalet dieselbilar nere, på ett annat nämns det vilket stort problem man har med avgaser i europeiska storstäder (dieselbilar utan partikelfilter släpper ut betydligt mer luftföroreningar än bensinbilar med katalysator).

Man får veta att koldioxidfri teknik bara väntar på att användas å andra sidan sägs det att det är lika bra att anpassa sig till en varmare värld eftersom vi troligen kommer att fortsätta som tidigare.

Fölster är lika överdrivet positiv till allt vad ny teknik kan åstadkomma som han är pessimistisk kring vilken skada politiska styrmedel kan göra. Genmodifiering, koldioxidlagring, fusionskraft, syntetiskt kött, vätgas, robotstyrda bilar och koldioxid infångning från atmosfären lyfts fram som lovande och vägen framåt. Samtidigt anses avskaffande av subventioner till fossilenergikällor, höjd koldioxidskatt, minskad konsumtion i den rika världen och internationella överenskommelser som i det närmaste omöjliga.

Det märkligaste är dock att författaren har så svårt för de ekonomiska resonemangen. Fölster säger sig ha svårt att hitta luckor i ett resonemang som går ut på att den totala oljekonsumtionen inte skulle minska om man satsade på att avveckla oljeberoendet i väst . Tanken är att minskad oljekonsumtion i väst skulle leda till att oljeländerna ökar sin produktion för att kompensera inkomstbortfallet och därmed skapar en ökad oljekonsumtion, dessutom skulle detta innebär att oljeländerna skyndar sig att tömma oljekällorna för att inte bli sittande med olja som ingen längre efterfrågar. Han missar dock att investeringarna i nya oljefält, okonventionell olja (Kanadensisk tjärsand), syntetisk olja från kol och nya raffinaderier rimligen borde minska när investeringarna blir osäkrare. Om förbränningsmotorn blir omodern så lär inte diesel från kol vara lika attraktivt. Dessutom är det ju bra om oljan räcker längre till de ändamål där det är svårt att få fram alternativ.

Även hans räkneexempel är märkiga, Fölster påstår att det blir mindre miljöbelastning om en familj på 4 personer lägger 60 000 kr på en Thailandsresa än om de stannar hemma och konsumerar istället. Jag förstår inte hur han har räknat för att komma fram till detta. Bara flygresan till Thailand för fyra personer ger upphov till en klimatpåverkan motsvarande 10 ton koldioxid (snittet per svensk i Sverige är 6 ton per år). Om man antar att familjen istället ägnar sig åt riktigt klimatdåliga aktiviteter hemma i Sverige så blir utsläppen enligt följande:

Om man ökar bilkörningen för alla pengarna så borde det kosta familjen minst 30 kr/mil (inräknat värdeminskning, bränsle, försäkring och slitage), jag tror inte att den familj som lägger 60 000 på semestern har en billigare bil. Pengarna räcker då till 2000 mil (årsgenomsnittet i Sverige är ca 1500 mil per bil). Om deras bil är riktigt törstig och drar 1 l/mil så motsvarar detta 2,4 kg koldioxid per mil vilket totalt ger ca 5 ton koldioxid, alltså endast hälften så mycket utsläpp som flygresan Thailand tur och retur.

Om familjen istället köper nötkött för pengarna (den mest klimatbelastande typen av kött), låt säga rostbiff för 150 kr/kg så räcker pengarna till 400 kg dvs 100 kg per familjemedlem (år 2006 åt svensken i genomsnitt 26 kg nötkött per år) detta motsvarar ett koldioxidutsläpp på upp till 400 * 25 = 10 ton dvs i detta fall så skulle man faktiskt kunna orsaka samma klimatpåverkan som flygresan (resten av Thailandsresan oräknat). Men jag skulle tro att familjen skulle tröttna på rostbiff för flera år framåt i detta scenario och därmed sjunker effekten.

Fölsters bok är främst intressant som ett debattinlägg från en marknadsliberal företrädare som representerar näringslivet. Den är skriven på ett trevligt sätt och det är lätt att ryckas med i positivismen. Men jag kan inte låta bli att tänka på filmtiteln ”How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb” när läsaren uppmanas att se det spännande i ett varmare klimat.

Grön skatteväxling nämns inte ens, tanken på att växla minskad konsumtion mot mer fritid avfärdas eftersom det skulle ge mindre pengar till vård, skola och omsorg. Politiska styrmedel verkar mest anses som kontraproduktiva, marknaden förväntas tackla omställningen av sig själv och om den inte lyckas så kan man alltid anpassa sig eller om det går riktigt illa skjuta upp koldioxiden i rymden eller täcka världshaven med en reflekterade dimma. Djurlivet får flytta till städerna och svenskarna får vänja sig vid elefantjakt istället för älgjakt (elefantjakten hittade jag på men resten finns att läsa i boken).

Väg till varje pris

I förra veckan såg jag uppdrag gransknings program om ”förbifart Stockholm” där det framgick att vägprojektet främst handlar om tillväxtpolitiskt mål där kostnaderna, klimat och miljöeffekterna var antingen underordnade eller helt ointressanta. Vägprojektet sägs vara i samma storleksklass som Öresundsbron och är tänkt att bli 21 km motorväg (bitvis sexfilig) varav 16 km i tunnlar. För att få kalkylerna för detta mastodontprojekt samhällsekonomiskt lönsamma så har man bortsett från en rad centrala faktorer. Som t ex.

Man bortser ifrån effekterna av Stockholms trängselavgifter (som vägverket inte ville ha).

Man antar att yrkestrafiken (lastbilstrafiken) inte kommer att öka totalt sett även om man bygger en ny sexfilig motorväg.

Man antar att dagens bensinpris inte kommer att öka med mer än inflationen fram till år 2040.

Man bortser från att arbetet med att bygga motorvägen (som beräknas ta 8-10 år) kommer att generera utsläpp.

Man räknar med att kostnadskalkylen för projektet kommer att hålla och att det då räcker med 25 miljarder kronor. Detta trotts att det pågående projektet med den norra länken redan har ökat från 6 miljarder vid byggstarten till 11 miljarder idag och det är ca 8 år kvar av byggande där.

Man bortser ifrån att motorvägen kommer att skapa ny trafik eftersom en ny väg kommer att leda till en nyetablering av köpcentra, företag och villaområden som främst kommer att vara beroende av biltrafik.

Man försöker inte beräkna någon kostnad för de naturvärden som skadas och/eller förstörs när vägen dras fram i anknytning till natur och rekreationsområden.

Man räknar med en tidsvinst för biltrafiken utifrån en genomsnittlig hastighet på 97 km/h trotts att man i den redan byggda södra länkens tunnlar har en begränsning på 70 km/h och att hastigheten där ofta är betydligt lägre.

Jag rekommenderar starkt programmet som kan se via denna länk:
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=98613&a=1285031&lid=puff_1293493&lpos=extra_0

Den som tycker att granskningsprogram oftast är vinklade och elakt klippta kan se hela den oklippta intervjun med vägverkets generaldirektör.

Det blir rent av tragikomiskt när generaldirektören för vägverket i ena andetaget bedyrar hur viktig miljö och klimatfrågorna är för att sedan säga att transportkapaciteten är huvudsaken samtidigt som man struntar i alla de remissyttranden som påpekar att man bryter mot miljö- och klimatmålen. Den stackars direktören tvingas backa från sitt påstående att de oberoende experter som granskat kalkylerna skulle ha kommit fram till att koldioxidutsläppen i stort sett inte skulle påverkas av bygget. Den tyska experten säger nämligen själv lätt skrattande att en sådan slutsats skulle vara anmärkningsvärd och att han gärna skulle vilje se hur man kunde komma till den slutsatsen. Direktören rättar sig då och säger att vägverket har kommit fram till detta själva. Man struntar rent ut sagt i alla de expertutlåtanden som kommer från Naturvårdsverket, Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA), Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) och de tyska experterna . Denna väg ska helt enkelt byggas kosta vad det kosta vill.

Jag blir inte särskilt förvånad när landshövdingen Per Unckel (m) som ansvarat för miljöutredningen (!) säger att motorvägsprojektet är bra för miljön och klimatet. Det är väntat att han dessutom säger att det är viktigt med nya motorvägar för finansmarknaden och näringslivet. Jag skulle dock inte tro att han tycker att andra faktorer än just finansmarknaden och näringslivet är särskilt intressanta. Mer anmärkningsvärt blir det dock när han tror sig veta mer än experterna, även de som är professorer i ämnet, men egentligen förvånar inte detta heller.

Jag blir däremot mer förvånad när miljöminister Andreas Carlgren säger att trafiken måste fortsätta öka och att det är bra med ännu mera transporter. Han verkar även tro att man kan bygga bort trafikinfarkt med nya vägar.

Det är anmärkningsvärt att det är upp till vägverket att förkasta det alternativ som byggde främst på en kraftig satsning på kollektivtrafik, trängselavgifter och endast mindre satsningar på vägar. Vägverket vill ju bygga vägar och är inte så intresserade av spårbunden kollektivtrafik.

Jag tycker även att det är anmärkningsvärt att uppdraget att göra en ny fördjupad oberoende granskning av ”Förbifart Stockholms” lönsamhetskalkyl ska göras av samma konsultbolag som gjorde den ursprungliga hårt kritiserade kalkylen och dessutom räknar med ytterligare välbetalda kontrakt om vägbygget kommer igång.

Frågan är väl om finanskrisen och lågkonjunkturen kan stoppa detta galna projekt, för jag hyser föga förtroende för de som fattar besluten i denna fråga.

Tillväxtens sista dagar?

I dessa kristider är det lätt att vara efterklok, men samtidigt finns det anledning att titta på alla de tecken och varningar som har funnits en längre tid. Följande citat kommer från boken ”Tillväxtens sista dagar” från 2007 av Björn Forsberg. Markeringen med fetstil har jag gjort.

”Många systemkritiker har en stark benägenhet att koncentrera hela sitt budskap till någon enskild faktor – klimatförändringen, oljeuttömningen, den globala pyramidekonomin, de sinande sötvattenstillgångarna, eller något annat kritiskt globalt problem. Däremot dryftas påfallande sällan frågan om relationen mellan olika faktorer, och hur de kan komma att samverka med varandra. På ett sätt är detta naturligt, trotts allt rör det sig om komplexa sociala, ekonomiska och ekologiska förändringsprocesser som är svåra eller omöjliga att exakt förutse.

Frågan om ordningsföljden mellan olika krisutlösande element är likväl viktiga.

Min centrala poäng är att vissa av de förändringar som vi står inför eller redan befinner oss i är sådana som långsamt smyger sig in i vår tillvaro, de märks oftast inte från ett år till nästa. Exempel på sådana smygande förändringar är den ökade kurrensen om den odlingsbara marken, de stigande livsmedelspriserna i spåren av en ökad energiknapphet, och en växande s.k. energinationalism som yttrar sig i att oljeproducerande länder, i takt med ökad knapphet, kommer att få ett allt starkare incitament att behålla oljan för eget bruk snarare än för export. Sådana långsamt framväxande kriser kan dock påskyndas dramatiskt av andra samhällsförändringar. Här syftar jag på kriser av det slag som kan utlösas mycket snabbt och åstadkomma jordskredseffekter där även andra systems fundament sätts ur spel. Den mest kritiska faktorn i det sammanhanget är den globala finansmarknadens luftslott av uppumpade aktiekurser, terminer och derivat – och rådande predikament av kraftigt belånade länder och företag, för att inte tala om alla vanliga hushåll med miljonlån på fastigheter, bilar och annat.

Om förtroendet för systemet börjar svikta kan mänskliga psykologiska krafter snabbt sätta snöbollen i rörelse. I skrivande stund finns det en rad enskilda faktorer med goda förutsättningar att skapa en finansiell kris som lamslår den globala ekonomin. En sådan är att viktiga långivande länder till USA tappar förtroende för dollarn och väljer att placera sitt kapital på annat håll. Bland andra följder kan detta få luften att gå ur den uppblåsta fastighetsbubblan i USA, vilket i sin tur spiller över på arbetsmarknaden, varuhandeln, etc. USA:s fortsatta förehavanden i Mellanöstern är en annan kritisk faktor i sammanhanget. Amerikanska attacker (på Iran, Syrien
eller andra olyckligt lottade länder i regionen) för att säkra kontrollen över oljan kan omgående eskalera till en global kris.

Det verkligt kritiska problemet är att det i nuläget saknas oberoende parallella system som träder in och garanterar människors försörjning ifall den globala ekonomin plötsligt går i baklås.”

Vad som kommer att hända är fortfarande i högsta grad ovisst. Jag är kluven kring det hela, å ena sidan händer flera saker som jag gärna ser, bilföretag som baserat en stor del av sina vinster på stora och törstiga bilar måste vända under galgen eller gå under (för flera lär det redan vara för sent). Charterbolagen lär få hårdbanta när européerna inte längre vallfärdar till Asien för vintersol. Tillväxten kommer att stukas och den skenande konsumtionen att bromsa in något, utrymme skapas för andra värden som trängts undan av materialismen.

Å andra sidan så försvinner chansen att i högkonjunktur göra nödvändiga investeringar för framtiden. Behovet av ny hållbar teknik och energisnål infrastruktur kräver nya stora investeringar. Det finns även en påtaglig risk för samhällskris och social oro som tar sig våldsamma uttryck, som i sig skapar ett sug efter starka ledare med enkla budskap som leder till ännu värre katastrofer.

Förhoppningsvis kommer betydligt fler att ifrågasätta det rådande paradigmet om ständig tillväxt. En och annan chefsekonom lär få det svårt med trovärdigheten. Tron på marknadens förmåga att hantera kriser och skapa hållbara långsiktiga lösningar lär väl endast bestå hos de mest fundamentalistiska.

De krafter som hela tiden har motarbetat verkliga insatser för att bromsa klimatförändringarna kommer att hävda att vi än mindre har råd att göra något och hänvisa till att den blödande marknaden måste få alla resurser. Det finns en stor risk att saker och ting kommer att eskalera, nu när de som idag styr världsekonomin krampaktigt kommer att göra allt för att behålla makten.

Kanske blir effekten av den amoraliska rovkapitalismen som Karl Marx förutspådde:

”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.”

Det amerikanska imperiet

Här kommer två intervjuer med Chalmers Johnson. Han talar om varför USA har skaffat sig så många fiender, vad USA:s imperiebyggande har lett till och vart man är på väg. Så här efter Georgien-krisen och mitt i finanskrisen så är det intressant att se vad som redan ansågs förutsägbart bland intellektuella i USA innan dessa händelser.

Den första filmen behandlar mest oljans och militärensroll i USA.


Den andra ger paralleller mellan utvecklingen i USA , Romarriket, det Brittiska imperiet och Sovjetunionen. Ljudet är lite dåligt i början men blir bättre.


Tack för tipset Barbara.

Jag hittade i stor sett samma intervju med Chalmers Johnson på Berkeley University of California, där han var professor och undervisade tidigare. Den intervjun är från 2007 efter att han skrivit den tredje boken i en triologi om republiken USA. Denna intervju har bättre ljud och är lite mer kompakt än de andra.

Ekonomisk kris och ekologisk kris

Finanskrisen har gjort något som jag redan visste övertydligt. Den har visat att det är de ekonomiska ”experterna” som styr politiken, både nationellt och globalt. Jag visst redan vilken genomslagskraft värnandet av ekonomisk tillväxt har på politiken. Men när man på kort tid skapar och röstar igenom ett gigantiskt paket för att rädda det finansiella systemet i USA på skattebetalarnas nota så blir kontrasten till det segdragna förhandlandet och förhalandet kring ett seriöst krispaket för att hejda den globala klimatförändringen så uppenbar.

De som uppenbarligen har varit med och skapat krisen och i stort sätt verkade helt oförberedda på krisens allvar för endast en månad sedan, betros nu med uppgiften att med i stort sätt omedelbar verkan sjösätta ett räddningspaket på smått otroliga 700 miljarder dollar för att hindra en finansiell härdsmälta. Visst förstår jag att det brådskar och att konsekvenserna av ett ekonomiskthaveri skulle bli omfattande mycket snabbt och flera år framöver. Jag tror visst att ekonomerna har rätt när de säger att ett räddningspaket måste få kosta och att det är bråttom. Men kommer dessa ekonomer som lever så gott på nuvarande system att kunna peka ut bristerna som lett till det hotande haveriet? Jag skulle inte tro det…

Med tanke på denna krisinsikt och handlingskraft, kan någon förklara för mig varför i stort sett ingenting händer när vetenskapsmännen står på kö för att tala om hur bråttom det är att hejda klimatförändringen? Konsekvenserna av ett havererat klimat är ju mycket mer omfattande och framför allt mycket svårare att hantera i efterhand. Det ekonomiska systemet är ju faktiskt en produkt av mänskliga idéer och överenskommelser (men nog så betydelse fullt ändå), krisen skulle troligen kunna hanteras på ett par decennier utan något räddningspaket (även om det skulle skapa mycket kaos och lidande under tiden). Klimatkrisen å sin sida handlar ju om hela vår värld, alla världens varelsers värld och alla kommande generationers värld för överskådlig tid framöver.

Jag skulle tro att den stora skillnaden är att ett ekonomiskt haveri skulle hota oss direkt, det skulle hota vår livsstil och våra tillgångar. Synen på klimatförändringen är att den däremot drabbar främst världens fattiga (som vi ändå kommer att rädda bara vi konsumerar ännu mera) och våra barn och barnbarn som ändå bara skulle må bra av lite mera värme och som om de får en tuffare tillvaro kanske rent av skulle må bra av det eftersom de är så bortskämda.

Jag hoppas att den finansiella krisen visar hur känsligt vårt ekonomiska system är. Som jag ser det så är det osannolikt att en ekologisk kris inte skulle skapa även minst en ekonomisk kris, av en dignitet som knappast låter sig räddas av några skattefinansierade krispaket i mångmiljard klassen. Man kan varken äta eller dricka pengar och pengarnas värde är faktiskt mest en tankeprodukt som mycket snabbt kan omvärderas.

Marie-Louise Samuelsson i sydsvenskan gjorde samma analys som mig och när jag läste den så tänkte jag att det har hänt saker på ledarsidan i sydsvenskan. Frågan är bara vad som ska krävas för att även de med makten ska göra något, mitt förtroende för nuvarande regerings insikt i frågan är i stor sett noll.

European Social Forum i Malmö 2008

European Social Forum (ESF) har hållits i Malmö denna vecka. Jag har tyvärr inte hunnit delta så mycket som jag hade velat (utbudet var enormt), men jag lyssnade på några tal på invigningsdagen i onsdags. Bland talarna fanns personligheter som Vandana Shiva och förre ärkebiskopen KG Hammar. Det var en både etniskt och åldersmässigt blandad publik, alla talarna var tyvärr inte lika kärnfulla och ibland blev det lite långdraget i kylan.

I fredags började mitt engagemang på riktigt med min tredje och hittills största klimatkrock i Klimax regi. Enligt DN var det ca 800 personer som tågade genom staden för att synliggöra det stora glappet mellan retorik och handling i den svenska klimatpolitiken. Jag träffade min kusin Rasmus i folkvimlet, vilket var en glad överraskning (vi träffas annars endast på begravningar). Författaren och klimataktivisten Andreas Malm höll ett kort tal om nödvändigheten att skapa ett tryck på beslutfattarna inför klimatmötet i Köpenhamn 2009. Stämningen var god på aktionen och den stora polisnärvaron innebar att det inte blev någon direkt konfrontation med bilisterna alls (vilket var bra).

Tyvärr så passade den anarkistiska gruppen ”Reclaim the streets” på att hålla en ”gatufest” på fredagskvällen. Den spårade som brukligt ur i klottervandalism och krossade skyltfönster hos främst SEB. Det hela var lika förutsägbart som att fotbollshuliganerna tar ut sin glädje eller sorg oavsett matchresultatet i form av misshandel och skadegörelse. Evenemanget gladde endast de som tycker att världsordning i stort sätt är okej och gärna ser så mycket dålig publicitet som möjligt för European Social Forum. Jag tycker att polisen skötte sig utmärkt och det framgick tydligt att "festarna" inte hade mycket att komma med och jag skulle tro att flera av deltagarna själva insåg hur omotiverat destruktiv hela tillställningen var.

Nu hade ju ”festen” inget med ESF-evenemanget att göra. Vilket jag tyckte att Sydsvenskan var tydlig med. Detta hjälper dock föga när folk endast läser rubriker och tittar på bilder. Tyvärr är det nog så att människor gärna läser det som bekräftar deras bild och struntar i att fördjupa sig vidare, den som inte var där kan inte gärna få en heltäckande bild av ESF arrangemanget egentligen innebär.

På lördagen så deltog jag i den stora manifestationen/demonstrationståget. Det var en upplevelse att delta med alla dessa olika människor från olika delar av Europa och världen, uppgifterna om hur många det var i tåget har skiftat mellan 10 000 och 15 000. Jag delade alldeles säkert inte alla åsikterna som manifesterades, men vi delade hoppet om en annan ordning än den rådande. Det var fantastiskt att se alla människor som rest till kyliga norden för att delta i seminarier och manifestationer. Särskilt glad var jag över att se fredsrörelserna, klimatrörelserna, miljörörelserna och solidaritetsrörelserna. Om globaliseringen ska bli ett lyckat projekt så måste människor lär känna varandra utifrån gemensamma intressen och engagemang. Vi kan inte vara anonyma producenter och konsumenter som bara sköter sig själva när vi har så stor påverkan på varandra. Det var som sagt en mycket positiv upplevelse som jag kommer att bära med mig.

På söndagen så skippade jag söndagsfrukosten och deltog i själva kärnan i ESF, nämligen ett seminarium. Det handlade om religion och den globala rättvise rörelsen. Det var en mycket seriös diskussion med stor bredd både på arrangörerna och på deltagarna. I panelen fanns en praktiserande buddhist med bakgrund i både Attac-rörelsen och den gröna tankesmedjan Cogito, en docent med professur i religionshistoria, en islamistisk punkrockare och en ekumeniskt engagerad katolik med avstamp i det andra Vatikan-konciliet.

Några av frågorna som diskuterades var:
Är religion och politik en farlig kombination?
Går det att vara religiös och inte vara politiskt aktiv?
Vad är förhållande mellan vänstern och religionen och tvärt om?
Vilken roll kan religionen spela i den globala rättvise rörelsen?
Varför är religion ofta förknippad med kvinnoförtryck?

Jag är nyfiken på hur de ”icke materialistiska” ser på globaliseringen, militariseringen och klimatförändringen. Jag fick en del svar och känner ett hopp om att stora religiösa grupper i världen ska kunna släppa en del av de meningslösa hårklyverierna och verka på ett positivt sätt i den nödvändiga omställningen från det neoliberala konsumtionsinriktade samhället.

Infrastruktur och klimat

(Foto: Henrik Sendelbach)


Regeringen har presenterat sina korttidssatsningar på infrastruktur. I presentationen talas det om 7,6 extra miljarder under 2009 och 2010 som ska tidigarelägga väg och järnvägsprojekt. I november ska man komma med en budget för långtidssatsningarna, men som det ser ut nu så verkar inte denna regering få vara med och genomföra dessa.

Men indirekt är man ändå med eftersom korttidssatsningarna tidigarelägger planerade projekt och om de även ska slutföras så skriver SvD att de kan kosta uppemot 24 miljarder. Av dessa går ca 17 miljarder till vägar och 6-7 miljarder till järnväg vilket inte är så bra ur klimatsynpunkt.

Den efterlängtade klimatpropositionen får vi vänta på ännu ett tag på men mycket tyder på att det inte kommer att hända något mer inom klimatområdet under regeringens fyra år. Satsningar i framtiden lär dock presenteras men de planeras troligen till efter år 2010. De som befarade fyra förlorade år för klimatarbetet verkar få i stort sett rätt.

Som jag ser det så har man från regeringen endast gjort två verkliga satsningar inom klimatområdet och några mindre men principiellt viktiga förändringar. Man lyssnade på Stockholmarna och införde biltullarna (tack för det!!), vilket i och för sig troligen ska visa sig var den absolut viktigaste åtgärden både nationellt men framför allt internationellt. I och för sig så hade det varit ekonomiskt vansinne att skrota projektet och alternativ för att minska trafiken saknades. Det verkar även osannolikt att en regering ledd av Göran Person hade gjort på annat sätt men jag tror som sagt att detta var väldigt viktigt (tack centerpartiet!).

Det andra var det egna initiativet med miljöbilspremien som visade sig bli en för regeringen oväntad succé, men som avslutas i förtid nästa sommar med en extra satsning på 325 miljoner. Troligen hade även en sådan satsning gjorts med en annan regering, men regeringen ska ha beröm för detta (även om utformningen kunde varit bättre). De 500 miljoner per år som satsas på fordonsforskning (dock inte tvunget miljörelaterat) meddelas dock få en fortsättning.

Visst höjde man även bensin och dieselskatten 2008 men som jag konstaterat tidigare så togs dessa höjningar i stort sett helt ut av sänkt fordonsskatt för dieselbilar och ökade bilavdrag.


Man hade även en ambition att flytta kostnader för trafikskador till trafikförsäkringarna, vilket verkade lovande men som verkar ha utmynnat enbart i ett första steg utan fortsättning.

Man fortsatte även förra regeringens utjämning av fordonskatten mellan personbilar och lätta lastbilar. Skillanden var tidigare stor och kryphålet innebar att pickuper fick låg skatt och därför i växande antal började brukas som personbilar i och med stadsjeepsboomen.

Det stora genomslaget av oljepriset på bilmarknaden har nog satt stopp för vidare åtgärder på trafiksidan. Jag skulle tro att regeringen är mycket oroade över vad som händer med den svenska biltillverkningen. Både Volvo och Saab tappar stort i försäljning och många jobb är hotade. Troligen kommer man att lansera ett riktat ”klimatstöd” för att stödja den svenska fordonstillverkningen som en kompensation för den avvecklade miljöbilspremien och som en räddningsaktion. Mitt tips är att det kommer redan nästa år.

Det är inte utan anledning att Volvo och Saab ligger illa till. Den gynnsamma förmånsbilsbeskattningen och bilreseavdragen har lett till att biltillverkarna varit illa rustade för omställningen. Detta ihop med tex Volvos hel tokiga satsningar de senaste åren, då man lade ner projektet med hybridbilar och produktionen av gasbilar och istället satsade på V8-motor till stadsjeepen XC90 och statusbilen S80.


Insikten om vart klimatfrågan var på väg har helt saknats och om man lyssnar på den gamla Volvo ledningen så förstår man hur illa det var ställt. I en intervju i tidningen Fokus uttalade sig före detta Volvo VDn Sören Gyll så här på frågan:

Vad kör du själv för bil?

”– Jag kör en Volvo, XC90. En diesel. Det är min tredje XC90 och det är en bra grej för miljön. Men jag förstår inte varför man skattar ihjäl det miljömässigt bästa alternativet.”

XC90 är Volvos stora stadsjeep och definitivt inte ”en bra grej för miljön”.
Fast jag antar att en före detta bilindustri VD inte behöver ha någon teknisk skolning och har andra preferenser än folk i allmänhet.

Till sist så tycker jag att det är svårt att veta vad som är nya satsningar, vad som är omdöpta satsningar och vad som tidigare slopade satsningar som återkommer och vad som endast till namnet är satsningar. Jag är ändå spänd på vad man lyckas koka ihop i klimatpropositionen när det väl kommer, man har ju haft god tid på sig.

Möt en legend

Om du befinner dig i Stockholm på söndag 7/9 så bege dig till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan 28 kl 13 så får du ta del av en öppen föreläsning av miljölegenden Lester Brown. Hans senaste bok "Plan B 3.0 Uppdrag: rädda jorden!" lanseras då på svenska.

Lester Brown tillhör en av de mer produktiva inom miljörörelsen, han startade 1974 Worldwatch Institute, det första forskningsinsitutet som tittade på de globala miljöfrågorna.

2001 startade Earth Policy Institute som inrikar sig på att fram ett handlingsprogram och en vision för hur ett hållbart ekonomiskt system kan se ut.

Lester är i allra högsta grad aktiv än i dag och verkar trotts sina 74 år för att skapa en hållbar framtid. Jag tackar Lars och Doris Almström (översättarna av boken) för tipset, tyvärr är det inte möjligt för mig att komma på föreläsningen, men jag hoppas att någon läser detta och tar chansen.

Om man vill veta mer om boken och Lester Brown så titta på www.planb3.se

Blandade tankar om terrorism, brottslighet, etik och lite FRA

Jag stödjer säkert terrorism. I avvägningen mellan vad som är etiskt försvarbart och vad som är juridiskt rätt så strävar jag efter att låta etiken och därmed samvetet bestämma vad som är rätt. Jag är införstådd med att ger komplikationer, men historien har visat att juridiken inte är tillräcklig för att skapa ett gott samhälle, det etiskt riktiga synsättet är ofta långt före det juridiskt riktiga.

Allt oftare motiveras inskränkningar i mänskliga fri- och rättigheter med kampen mot terrorism och diverse hot. Hoten kan vara militära, men är oftast ekonomiska eller politiska. Begreppet terrorism är mycket brett och kan innefatta i stort sett allt som upplevs som ett organiserat hot där civila är målet och syftet är politiskt.

Organiserat är ett nyckelbegrepp och det är i ljuset av detta som Internet och de nya möjligheterna till organiserande blir ett hot. Det finns starka skäl för länder som Kina, Burma och Kuba att undvika att människor organiserar sig. Men även i demokratiska länder som Sverige (nu senast via FRA) ökar bevakningen av hur människor organiserar sig.

I Sveriges fall lär det inte vara rädslan för en opposition som styr utvecklingen, utan snarare att information är en handelsvara mellan olika säkerhetstjänster. Det finns en marknad med god potential för tillväxt, ”marknadsandelar” ska försvaras och troligtvis är informationen en bricka i spelet kring de stora vapenaffärerna och tillgång till andra marknader. I slutändan blir det en ekonomisk fråga.

Vår regering har med kraft drivit igenom FRA-lagen. Det har varit lite snack och mycket verkstad. En nästintill komisk kontrast emot klimatfrågan som har präglats av mycket snack och i stort sett ingen verkstad, även om detta hot är betydligt mer konkret. Till och med Pentagon har detta klart för sig.

Har jag personligen anledning att oroa mig för avlyssning av Internet? Troligen inte direkt. Målet lär i första hand vara organisationer och individer som på något sätt visat intresse för aktiva konflikter. Snacket om att skulle handla om spaning på militära aktiviteter tror jag inte ett dugg på. Troligen handlar det om spaning på etniska grupper med kopplingar till världens nuvarande och kommande konflikter. De intressanta grupperna kan vara Tjetjener, Irakier, Egyptier, Palestinier, Iranier, Afghaner, Kurder, Somalier, Kineser, Tibetaner och olika religiösa grupper. Det kommer troligen att handla om kartläggning av intresse och pengatransaktioner. I förlängningen lär intresset även riktas mot inre hot och jag lär troligen fastna i filtret som kartlägger ekoterrorism.

Jag ger idag mitt stöd till organisationer som Sea Shepherd, Greenpeace och Klimax. Alla dessa organisationer använder sig av civil olydnad och när det gäller Sea Shepherd direkt konfrontation där syftet är att förstöra de redskap som skövlar haven. Efterhand som klimatförändringarna fortsätter utan att politiska utfästelser omsätts i praktisk handling så lär metoderna bli allt radikalare och det säkerhetspolitiska intresset lär öka.

Men vad är terrorism egentligen och hur skiljer det sig från annan aktivism eller brottslighet? En definition av terrorism är att det handlar om våld eller hot om våld riktad mot civila eller civila institutioner med ett politiskt syfte. Med denna definition så lär all beväpnad kamp vara terrorism. Men även kamp där egendom kommer till skada eller ekonomin hotas lär falla inom denna definition om målet är politiskt. Det som är terrorism idag kan senare visa sig vara legitim frihetskamp, det är nog inte alltid så enkelt för samtiden att avgöra. Historien ger flera exempel på när terrorister fått erkännande i efterhand.

Det brittiska imperiet har gett upphov till mycket terrorism .

USA bildades av terrorister som frigjorde sig från Storbritannien.

Ghandis rörelse för Indiens frigörelse ansågs vara terrorism.

Israel bildades av terrorister som tvingade bort kolonialmakten Storbritannien.

ANC i Sydafrika terrorstämplades t.ex. både i USA och i Storbritannien för kampen mot apartheid. Så sent som förra månaden, straxt före Nelson Mandelas 90-årsdag så togs denna terrorstämpel bort i USA.

I alla dessa fall så var motiven politiska. Men om motiven istället är ekonomiska då handlar det istället om organiserad brottslighet. Idag bekämpar vi knarkmaffia och trafficking. Men i mitten på 1800-talet gick England och Frankrike i krig mot Kina för att få exportera Opium dit. I USA blev frågan om slaveriet en del av inbördeskriget. Bägge dessa företeelser var etiskt ifrågasatta på den tiden men fullt lagliga och de som motsatte sig dessa ansågs vara terrorister. Idag kallas verksamheten för organiserad brottslighet.

I efterhand är det inte svårt att inse att företeelser som skadar människor i syfte att tjäna pengar är oetiskt. Men när Opium och slaveri var en vikig del av ekonomin så var det bland många långt ifrån självklart.

Tobaksindustrin, alkoholindustrin och vissa delar av vapenindustrin är idag lätta att identifiera. Men de är ännu inte olagliga.

Men vad kallar man aktiviteter som till och med hotar livet på vår planet och som av ekonomiska orsaker till och med uppmuntras av stater? Jag skulle tro att flertalet av svenskarna skulle ha svårt att beteckna följande verksamheter som oetiska:
Oljeindustrin, kolindustrin, köttindustrin, fiskeriindustrin, flygindustrin och bilindustrin. Detta trotts att dessa verksamheter har en stor roll i den pågående klimatförändringen och hotar att utarma grunden för våra livsuppehållande system. I grunden handlar det om dessa verksamheters ekonomiska intressen, som har fått verksamheterna att fullständigt spåra ur och hindra utvecklingen mot ett långsiktigt hållbart samhälle. Förhoppningsvis kommer delar av dessa verksamheter att betraktas som organiserad brottslighet i framtiden, men vägen dit lär bli kantad av hårt motstånd och terroranklagelser.

Ju friare vårt samhälle kan förbli desto större är möjligheterna att förändra dagens ohållbara strukturer. Även om oddsen att lyckas ibland ter sig små så måste kampen bedrivas. Jag är övertygad om att historien kommer att belysa det absurda i dagens system.

De två filmer är reklam för Sea Shepherd och Greenpeace, passa på att titta på dessa innan du riskerar att fastna i underrättelsetjänstens nät för att fånga möjliga ekoterrorister.