2006-05-21

Den enda vägen?

Kärnkraft utan radioaktivt avfall? Fossilbränslen utan global uppvärmning? Massbilism utan trängsel? Bensin i mängder utan olja? Bekämpningsmedel utan gift? Antibiotika i foder utan resistenta bakterier? Ökat tempo utan mental ohälsa? Ökade sociala klyftor utan ökade motsättningar. Lösningarna finns inom en snar framtid, om ett eller två decennier, på sin höjd tre decennier bara vi fortsätter satsa…

Jag tror inte på detta! Det lät likadant för 10, 20 och 30 år sedan. Längre än 30 år är det ju ingen vits med att tänka... man kan ju dö imorgon... alla framsteg är ju gjorda av optimister... det ordnar sig, se så långt vi har kommit...

Är jag en pessimist? Tror jag inte på vetenskapen? Tror jag inte på människorna?

Både och måste jag erkänna. Jag tror att människor kan om de verkligen vill, jag tror dock också att vi kan göra i princip vad som helst för att undvika se det oundvikliga, eftersom det känns lättare att forsätta leva i en illusion. Fagra löften och försäkringar om att tekniken blir bättre hela tiden är lättare att acceptera, än något som kräver förändringar. Ska människor börja ta de långsiktiga hoten på allvar så måste de bli medvetna, omskakade, tron på den eviga tillväxten måste genomskådas i all sin orimlighet.

Så hur lösgör man sig då från förtrollningen? Jag vet inte men följande har varit till hjälp för mig:

Inse att döden är lika naturlig som livet.

Ta reda på vilket avtryck du sätter, vilka "kompromisser" som är gjorda för att din livsstil ska vara möjlig.

Sluta att utsätta dig för onödig propaganda, titta inte på reklamen. Känn efter själv, du kan skilja på äkta livskvalitet och påhittad om du tar dig tid att känna efter.

Inse att du har brister och försök inse vilka dessa är. Exprimentera med dig själv, testa hur det känns att inte göra som du brukar.

Låt saker ta tid. Bli medveten om vilka obehag du skapar för dig själv i form av irritation och otålighet.