2008-12-23

Varför rädda bilindustrin?



Är ”svensk” bilindustri värd att räddas? Jag tycker att det är en berättigad fråga. Till att börja med så hänger den akuta krisen ihop med att de svenska bilmärkena Volvo och Saab ägs av den krisande amerikanska bilindustrin och denna industri tycker jag definitivt inte är värd att räddas. GM, Ford och Chrysler är ökända för sitt motarbetande av såväl klimat som miljöarbete. De har tillverkat allt tyngre och törstigare bilar i vad som kan liknas vid ett rent trotts mot alla som varnat för såväl peak oil, klimatförändringar och gynnandet av oljeproducerande diktaturer. Företagsledarna hade inte ens verklighetsförankring nog att inse att det var oklokt att komma till Washington i varsitt privatplan för att be om flera miljarder i räddningspaket. Nu kan man ju inte påstå att andra biltillverkare har varit några föredömen direkt men de amerikanska har utmärkt sig som bad boys.

I ett europeiskt perspektiv så utmärker sig Volvo och Saab som tillverkare av tunga och törstiga bilar. Det är också därför som Sverige utmärker sig som det land i Europa där nya bilar har högst koldioxidutsläpp, i snitt 180 g/km år 2007 mot europasnittets 158 g/km. Nu är ju siffrorna inte helt rättvisa eftersom de inte tar hänsyn till de bilar som tankas med inblandning av etanol och biobränsle, med korrigering för detta blir den svenska siffran för år 2007 169 g/km (jag vet inte vad det europeiska snittet blir med motsvarande korrigering). Utveckling har dock gått framåt under år 2008 och första halvåret var vi ner i 174 g/km utan biobränsle och 153 g/km med hänsyn till biobränsle. Tyvärr så kommer biobränslesiffran att påverkas mycket negativ av att bensinen nu är billigare än etanolen och att försäljningen av E85 därför halverades under november. När miljöbilspremien och andra förmåner försvinner nästa år så finns det en risk att den positiva trenden stoppar.

Om man tittar på enskilda märken i Europa var som sagt de svenska inga föredömen. Saab hade år 2007 ett snitt på 189 g/km och Volvo var nästan lika dåliga med 188 g/km. Det var klart sämre än stora konkurrenter som Daimler 181 g/km, BMW 170 g/km, Toyota 149 g/km, Renault 146 g/km och bästa tillverkarna PSA Peugeot-Citroën och Fiat med 141 g/km.

När det gäller Volvo så har den tunga stadsjeepen XC90 globalt sett varit deras bäst säljande modell i flera år (även under 2007). Miljötänkandet har fått stå tillbaka för starka motorer och beslutet att upphöra med satsningen på gasbilar i samma veva som man valde att ta fram en V8-motor säger en hel del om vilket miljöprofil man valt. Enligt tidningen Ny Teknik så jobbade en grupp Volvoingenjörer på fritiden för att pressa ner förbrukningen till miljöbilspremienivå på deras mindre modeller. Det låter ju lovande att det finns ingenjörer som har förstått det allvarliga läget, men jag tror att det fortfarande är rätt dåligt med förståelsen högre upp. Den nya något mindre stadsjeepen XC60 framhålls som ett framtidshopp för Volvo. Men om man tittar på utsläppssiffrorna så ser det inte så bra ut. Den stora stadsjeepen XC90 släpper med minsta motorn ut 219 g/km, den nya mindre stadsjeepen XC60 släpper med samma motor ut 199 g/km. Sätter man motorn i en Volvo V70 så sjunker utsläppen till 178 g/km och i den mindre V50 modellen så blir det 166 g/km, fast då nöjer man sig med tvåhjulsdrift. Motorn blir dessutom överdimensionerad i V50 som klar sig med en mindre motor och då endast släpper ut 118 g/km. Det hela visar tydligt hur tokig hela stadsjeeps idén med tunga fyrhjulsdrivna bilar är. Spännvidden på Volvos modeller är stor, klart sämst är stadsjeepen XC90 som med V8 motor släpper ut förskräckande 322 g/km, medan den lilla C30n i drivE utförande klarar sig med 115 g/km. Bilindustrin lyckades 1998 stoppa bindande krav på begränsning av koldioxidutsläppen från nya bilar i EU. Som motprestation lovade de att frivilligt uppfylla ett mål på 140 g/km till år 2008. Det är bara att konstatera att detta mål har det tagits lätt på. För varje såld stadsjeep med V8 så måste Volvo sälja 13 st C30 med snålaste motorn om snittet ska bli 140 g/km. Fast nu blir målet bindande och sänkt till 130 g/km, det träder dock inte i kraft fullt ut före år 2015, med de första sanktionerna år 2012.

När det gäller Saab så har man satsat hela miljöprofilen på etanolbilar, men utanför Sverige så har detta inte varit så framgångsrikt. Man kan väl konstatera att de svenska bilmärkena knappast kommer att saknas av miljömedvetna bilköpare i världen. I Sverige skulle utbudet av biobränslebilar minska, men när E85 är dyrare än bensin och övriga förmåner försvinner så lär inte saknaden bli så stor. Jag tycker att det är synd att Volvo har haft en så usel ledning och tagit så många dåliga beslut och visst skulle det kännas lite vemodigt om Volvo lades ner. Både farfar, morfar och pappa har haft flera Volvobilar, men när pappa köpte ny bil senast så lyssnade han på mig och köpte en Toyota istället (den var klart bättre miljömässigt än motsvarande Volvo).

Personligen så skulle jag ha svårt att köpa en bil av en tillverkare som fortsätter att utveckla stadsjeepar trotts klimathotet, vilket innebär att ingen av de större biltillverkarna lockar mig.

2008-12-07

Klimatet som religion


Kan man säga att klimatfrågan är religiös?
Det beror väl på vem som frågar men för egen del så måste jag säga att mitt engagemang kan liknas vid ett religiöst. För många har detta en negativ klang men låt mig förklara.

Det jag syftar på är att klimatfrågan i hög grad avgör vad jag gör eller inte gör. Det är en fråga som jag anser är av avgörande existentiell art och som jag i egenskap av privilegierad västerlänning identifierar mig stark med. Det är också anledningen till att jag gör en massa saker som jag egentligen tycker är rätt otäcka (fast som ofta visar sig vara helt ofarliga). Klimatfrågan har fått mig samhällsengagerad till den grad att jag blivit fritidspolitiker (i mp), fått mig att gå med i styrelsen för min bostadsrättsförening, inneburit att jag utmärkt mig socialt genom att agera i enlighet med min övertygelse och fått mig att delta i olika offentliga manifestationer. Egentligen är jag en ganska blyg person men jag har helt enkelt tvingats inse att jag har ett personligt ansvar som sträcker sig bortom mina egna aktiviteter och om inte jag som känner så stark för frågan gör en rejäl insatts så kommer det aldrig att ske någon kursändring.

Jag är inte säker på varför just jag har blivit så engagerad när så många i min omgivning inte alls verkar tillmäta problemet samma betydelse.

Kanske är det ett behov av en mening i livet det som ger näring åt engagemanget. Om mitt liv hade kretsat kring sport, resor, mode eller bilar så hade jag kanske inte brytt mig så mycket. Kanske var det min uppväxt, mammas religiositet, erfarenheter från söndagsskolan, det jag lärde mig på skogsmulle och sommarloven på landet i Småland som lagt grunden till min inställning. Otillfredsställelse kring vad vår kultur har att erbjuda har säkert varit en katalysator. Insikten om hur de som inte bryr sig om varken klimat eller miljö tänker och vilken makt de har helt enkelt gjort det nödvändigt att agera.

Frågan handlar dock inte om blind tro i mitt fall. En stor skillnad mellan mitt förhållande till klimatfrågan och en övertygad troendes förhållande till sin religion är att jag tror medan den religiöse vet.
Jag tror att vetenskapsmännen har rätt när de säger att vi måste vända utvecklingen för att inte riskera en gigantisk katastrof. Den troende vet att de heliga skrifterna innehåller sanningen och allt man behöver veta. Visst är det så att skillnaden mellan att tro något och att veta något inte är så stor om man inte är beredd att ompröva det man tror. Jag kan dock säga att jag hade en annan syn på miljö och klimatfrågor innan jag satte mig in i problematiken. Dessutom fortsätter jag att fördjupa mig i frågan och jag tar även del av vad de så kallade skeptikerna har att säga. Om det skulle visa sig att våra utsläpp inte spelar någon större roll så skulle jag främst bli lättad.

Människan är en varelse som är i stort behov av en tro för att definiera tillvaron, det kan handla om tron på familjen, tron på någon auktoritet, tron på den tekniska utvecklingen eller tron på tillväxten (det går också att kombinera en eller flera av dessa). I alla dessa fall så kan dock blind tro och brist på ifrågasättande leda till storskalig katastrof.

För mig behöver det inte finnas en motsättning mellan att vara religiöst troende och att vara engagerad i klimatfrågan. Faktum är att jag tycker att det är märkligt att tro att livet på jorden är skapat av gud och sedan komma till slutsatsen att det inte gör så mycket om vi helt ändrar förutsättningarna för denna skapelse. Jag är själv inte utövande troende men känner vördnad inför så väl KG Hammars kristna tro som Dalai Lamas och Thich Nhat Hanhs buddhistiska praktik. När jag hörde talas om indianerna som planerade sju generationer framåt så blev jag djupt rörd. Jag tror inte att en människa kommer att mogna och uppnå sin potential om den inte grunnar på de existentiella frågeställningarna.

Genom historien så har framsteg ofta gått hand i hand med ett engagemang som kan beskrivas som i det närmaste religiöst, inte så sällan så har religiösa människor varit förgrundsgestalter och en viktig kraft för förändring. Jag tänker på slaveriets avskaffande (Kväkarna), Indiens frigörelse (Mahatma Ghandi), rörelsen för kvinnlig rösträtt (Elin Wägner), medborgarrättsrörelsen i USA (Martin Luther King), fredsrörelsen under Vietnamkriget och frihetskampen för apartheids avskaffande i Sydafrika (Nelson Mandela).

Det är med glädje som jag ser att Svenska Kyrkan håller ett interreligiöst möte för att samla världens religioner för att gemensamt påverka i klimatfrågan. Som jag ser det så har både den kristna högern i USA och de muslimska fundamentalisterna rätt när de beskyller varandra för att tjäna ondskan. Blind tro är farlig oberoende av vilka heliga skrifter man uttolkar. Jag anstränger mig för att ha ett öppet sinnelag och vara lyhörd för alternativa synsätt. Ett är dock säkert, att jag satte mig in i klimatfrågan innebar att mitt liv tog sig en ny riktning. PS bilden är ifrån klimatmanifestationen den 6/12 i Malmö.

2008-11-12

Farväl till världsundergången?

Jag måste erkänna att jag förväntade mig en mycket osaklig och ensidig beskrivning av klimatfrågan när jag beställde boken ”Farväl till världsundergången” skriven av organisationen Svenskt näringslivs chefsekonom Stefan Fölster. Boken visade sig dock vara mer balanserad, tonen mer resonerande och mindre tvärsäker än i de debattartiklar som Fölster fått publicerade i dagspressen den senaste tiden. Problematiken med biobränslen utreddes föredömligt och rebound-effekten förklarades (när konsumenten minskar sin förbrukning genom effektivisering så finns risken att man spenderar effektiviseringsvinsten på någon som ökar förbrukningen). Nu påstår boken i och för sig att bort emot hälften av besparingen försvinner pga denna effekt (källhänvisning saknas), medan jag tidigare har sett Christian Azar nämna siffran 10%.

En positiv överraskning var att Fölster hade gjort sig besväret att läsa en hel del klimatlitteratur som research och han kunde i stort sett korrekt återger mycket av vad som beskrevs i denna. Nu hör det väl till saken att mina förväntningar var ganska låga på riktigheten i boken och att det snart uppenbarade sig ett mönster av gammalt välkänt snitt på hur klimatfrågan ska hanteras dvs ”inte politik, inte här och inte nu”.

Jag har läst mycket av den litteratur som boken hänvisar till så jag kunde se att det Fölster utelämnade egentligen säger mer om hans budskap än det han tog upp. Det stod inget om etik, grön skatteväxling, ”tipping points” eller de oförutsedda effekterna av klimatförändringen.

En intressant detalj är att boken blandar uppgifter med källhänvisning med uppgifter utan på ett sätt som inte blir uppenbart direkt. De uppgifter som saknar källa eller har kvällspressen som källa påstår ofta något som är vetenskapligt tveksamt eller direkt felaktigt. T ex. påstås det att ”en ekologisk kyckling orsakar mycket mer koldioxidutsläpp än en vanlig” och att brittiska domstolar har förbjudit skolor att visa Al Gores film ”En obekväm sanning”. Kycklingpåståendet har jag inte hört förut och källan visar sig vara aftonbladet. När det gäller Al Gores film så vet jag att den visst får visas på brittiska skolor men med förbehållet att läraren informerar om att filmen innehåller vissa uppgifter som inte är vetenskapligt säkerställda (enligt domstolen), alltså är det inte förbjudet att visa filmen.

Flera av Fölsters påståenden vet jag att han har hämtat från den danske klimatskeptikern Björn Lomborg, men dessa saknar genomgående källhänvisning. Kanske är det därifrån han har hämtat påståendet att Danmark och Finland skulle vara de länder som har ökat sina utsläpp mest i Europa det senaste decenniet. En snabb koll visar att Finlands utsläpp ökat med 4% mellan 1996 och 2006 (från 77,3 år 1996 till 80,3 miljoner ton CO2-eq år 2006). Medan Danmarks minskat med 22% (från 90,9 till 70,5 miljoner ton). Två länder som ökat betydligt mer är Spanien +39% (från 310,9 till 433,3 miljoner ton ) och Irland +13% (från 61,5 till 69,8 miljoner ton). Han har alltså helt fel, på denna uppgift som är enkel att kontrollera.

Något annat jag lade märke till är att Fölster har så svårt att knyta ihop påståendena från den ena delen av boken med slutsatserna i den andra. Det känns ibland som om boken har mer än en författare.

T ex. anges lyxkonsumtion som något som kan vara positivt för miljön, dels eftersom konsumenten som köper dyra prylar och tjänster får mindre pengar över till annan konsumtion, dels genom att ny teknik är dyr i början och behöver betalningsvilliga konsumenter för att få genomslag. I en annan del av boken så framhålls ökad konsumtion i allmänhet som lösningen på miljöproblemen eftersom tillväxten gör folk mer miljöengagerade och det anses kontraproduktivt att svenskarna ”går före” genom att investera i ny dyrare teknik. En studie av vilken miljöpåverkan de rikaste i samhället har kontra de fattigare hade varit intressant.

Det framhålls på ett ställe att koldioxidskatt gynnar utveckling av effektivare teknik och att det är viktigt att hålla kostnaderna för fossila bränslen uppe för att företag ska våga investera i ny teknik. Å andra sidan framhålls det som orättvist att dagens generationer ska betala för en omställning när kommande generationer kommer att vara betydligt rikare pga. den förväntade tillväxten som bara kommer att tuffa på oberoende av klimatförändringar och tillgången på naturresurser.

Biobränslen sågas eftersom de hotar matproduktionen och leder till skogsskövligen, men likväl så anses biobränslen kunna göra det möjligt att fortsätta öka flygandet.

På ett ställe klagas det över att Sverige har hållit antalet dieselbilar nere, på ett annat nämns det vilket stort problem man har med avgaser i europeiska storstäder (dieselbilar utan partikelfilter släpper ut betydligt mer luftföroreningar än bensinbilar med katalysator).

Man får veta att koldioxidfri teknik bara väntar på att användas å andra sidan sägs det att det är lika bra att anpassa sig till en varmare värld eftersom vi troligen kommer att fortsätta som tidigare.

Fölster är lika överdrivet positiv till allt vad ny teknik kan åstadkomma som han är pessimistisk kring vilken skada politiska styrmedel kan göra. Genmodifiering, koldioxidlagring, fusionskraft, syntetiskt kött, vätgas, robotstyrda bilar och koldioxid infångning från atmosfären lyfts fram som lovande och vägen framåt. Samtidigt anses avskaffande av subventioner till fossilenergikällor, höjd koldioxidskatt, minskad konsumtion i den rika världen och internationella överenskommelser som i det närmaste omöjliga.

Det märkligaste är dock att författaren har så svårt för de ekonomiska resonemangen. Fölster säger sig ha svårt att hitta luckor i ett resonemang som går ut på att den totala oljekonsumtionen inte skulle minska om man satsade på att avveckla oljeberoendet i väst . Tanken är att minskad oljekonsumtion i väst skulle leda till att oljeländerna ökar sin produktion för att kompensera inkomstbortfallet och därmed skapar en ökad oljekonsumtion, dessutom skulle detta innebär att oljeländerna skyndar sig att tömma oljekällorna för att inte bli sittande med olja som ingen längre efterfrågar. Han missar dock att investeringarna i nya oljefält, okonventionell olja (Kanadensisk tjärsand), syntetisk olja från kol och nya raffinaderier rimligen borde minska när investeringarna blir osäkrare. Om förbränningsmotorn blir omodern så lär inte diesel från kol vara lika attraktivt. Dessutom är det ju bra om oljan räcker längre till de ändamål där det är svårt att få fram alternativ.

Även hans räkneexempel är märkiga, Fölster påstår att det blir mindre miljöbelastning om en familj på 4 personer lägger 60 000 kr på en Thailandsresa än om de stannar hemma och konsumerar istället. Jag förstår inte hur han har räknat för att komma fram till detta. Bara flygresan till Thailand för fyra personer ger upphov till en klimatpåverkan motsvarande 10 ton koldioxid (snittet per svensk i Sverige är 6 ton per år). Om man antar att familjen istället ägnar sig åt riktigt klimatdåliga aktiviteter hemma i Sverige så blir utsläppen enligt följande:

Om man ökar bilkörningen för alla pengarna så borde det kosta familjen minst 30 kr/mil (inräknat värdeminskning, bränsle, försäkring och slitage), jag tror inte att den familj som lägger 60 000 på semestern har en billigare bil. Pengarna räcker då till 2000 mil (årsgenomsnittet i Sverige är ca 1500 mil per bil). Om deras bil är riktigt törstig och drar 1 l/mil så motsvarar detta 2,4 kg koldioxid per mil vilket totalt ger ca 5 ton koldioxid, alltså endast hälften så mycket utsläpp som flygresan Thailand tur och retur.

Om familjen istället köper nötkött för pengarna (den mest klimatbelastande typen av kött), låt säga rostbiff för 150 kr/kg så räcker pengarna till 400 kg dvs 100 kg per familjemedlem (år 2006 åt svensken i genomsnitt 26 kg nötkött per år) detta motsvarar ett koldioxidutsläpp på upp till 400 * 25 = 10 ton dvs i detta fall så skulle man faktiskt kunna orsaka samma klimatpåverkan som flygresan (resten av Thailandsresan oräknat). Men jag skulle tro att familjen skulle tröttna på rostbiff för flera år framåt i detta scenario och därmed sjunker effekten.

Fölsters bok är främst intressant som ett debattinlägg från en marknadsliberal företrädare som representerar näringslivet. Den är skriven på ett trevligt sätt och det är lätt att ryckas med i positivismen. Men jag kan inte låta bli att tänka på filmtiteln ”How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb” när läsaren uppmanas att se det spännande i ett varmare klimat.

Grön skatteväxling nämns inte ens, tanken på att växla minskad konsumtion mot mer fritid avfärdas eftersom det skulle ge mindre pengar till vård, skola och omsorg. Politiska styrmedel verkar mest anses som kontraproduktiva, marknaden förväntas tackla omställningen av sig själv och om den inte lyckas så kan man alltid anpassa sig eller om det går riktigt illa skjuta upp koldioxiden i rymden eller täcka världshaven med en reflekterade dimma. Djurlivet får flytta till städerna och svenskarna får vänja sig vid elefantjakt istället för älgjakt (elefantjakten hittade jag på men resten finns att läsa i boken).

2008-10-29

Väg till varje pris


I förra veckan såg jag uppdrag gransknings program om ”förbifart Stockholm” där det framgick att vägprojektet främst handlar om tillväxtpolitiskt mål där kostnaderna, klimat och miljöeffekterna var antingen underordnade eller helt ointressanta. Vägprojektet sägs vara i samma storleksklass som Öresundsbron och är tänkt att bli 21 km motorväg (bitvis sexfilig) varav 16 km i tunnlar. För att få kalkylerna för detta mastodontprojekt samhällsekonomiskt lönsamma så har man bortsett från en rad centrala faktorer. Som t ex.

Man bortser ifrån effekterna av Stockholms trängselavgifter (som vägverket inte ville ha).

Man antar att yrkestrafiken (lastbilstrafiken) inte kommer att öka totalt sett även om man bygger en ny sexfilig motorväg.

Man antar att dagens bensinpris inte kommer att öka med mer än inflationen fram till år 2040.

Man bortser från att arbetet med att bygga motorvägen (som beräknas ta 8-10 år) kommer att generera utsläpp.

Man räknar med att kostnadskalkylen för projektet kommer att hålla och att det då räcker med 25 miljarder kronor. Detta trotts att det pågående projektet med den norra länken redan har ökat från 6 miljarder vid byggstarten till 11 miljarder idag och det är ca 8 år kvar av byggande där.

Man bortser ifrån att motorvägen kommer att skapa ny trafik eftersom en ny väg kommer att leda till en nyetablering av köpcentra, företag och villaområden som främst kommer att vara beroende av biltrafik.

Man försöker inte beräkna någon kostnad för de naturvärden som skadas och/eller förstörs när vägen dras fram i anknytning till natur och rekreationsområden.

Man räknar med en tidsvinst för biltrafiken utifrån en genomsnittlig hastighet på 97 km/h trotts att man i den redan byggda södra länkens tunnlar har en begränsning på 70 km/h och att hastigheten där ofta är betydligt lägre.

Jag rekommenderar starkt programmet som kan se via denna länk:
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=98613&a=1285031&lid=puff_1293493&lpos=extra_0

Den som tycker att granskningsprogram oftast är vinklade och elakt klippta kan se hela den oklippta intervjun med vägverkets generaldirektör.

Det blir rent av tragikomiskt när generaldirektören för vägverket i ena andetaget bedyrar hur viktig miljö och klimatfrågorna är för att sedan säga att transportkapaciteten är huvudsaken samtidigt som man struntar i alla de remissyttranden som påpekar att man bryter mot miljö- och klimatmålen. Den stackars direktören tvingas backa från sitt påstående att de oberoende experter som granskat kalkylerna skulle ha kommit fram till att koldioxidutsläppen i stort sett inte skulle påverkas av bygget. Den tyska experten säger nämligen själv lätt skrattande att en sådan slutsats skulle vara anmärkningsvärd och att han gärna skulle vilje se hur man kunde komma till den slutsatsen. Direktören rättar sig då och säger att vägverket har kommit fram till detta själva. Man struntar rent ut sagt i alla de expertutlåtanden som kommer från Naturvårdsverket, Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA), Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) och de tyska experterna . Denna väg ska helt enkelt byggas kosta vad det kosta vill.

Jag blir inte särskilt förvånad när landshövdingen Per Unckel (m) som ansvarat för miljöutredningen (!) säger att motorvägsprojektet är bra för miljön och klimatet. Det är väntat att han dessutom säger att det är viktigt med nya motorvägar för finansmarknaden och näringslivet. Jag skulle dock inte tro att han tycker att andra faktorer än just finansmarknaden och näringslivet är särskilt intressanta. Mer anmärkningsvärt blir det dock när han tror sig veta mer än experterna, även de som är professorer i ämnet, men egentligen förvånar inte detta heller.

Jag blir däremot mer förvånad när miljöminister Andreas Carlgren säger att trafiken måste fortsätta öka och att det är bra med ännu mera transporter. Han verkar även tro att man kan bygga bort trafikinfarkt med nya vägar.

Det är anmärkningsvärt att det är upp till vägverket att förkasta det alternativ som byggde främst på en kraftig satsning på kollektivtrafik, trängselavgifter och endast mindre satsningar på vägar. Vägverket vill ju bygga vägar och är inte så intresserade av spårbunden kollektivtrafik.

Jag tycker även att det är anmärkningsvärt att uppdraget att göra en ny fördjupad oberoende granskning av ”Förbifart Stockholms” lönsamhetskalkyl ska göras av samma konsultbolag som gjorde den ursprungliga hårt kritiserade kalkylen och dessutom räknar med ytterligare välbetalda kontrakt om vägbygget kommer igång.

Frågan är väl om finanskrisen och lågkonjunkturen kan stoppa detta galna projekt, för jag hyser föga förtroende för de som fattar besluten i denna fråga.

2008-10-12

Tillväxtens sista dagar?



I dessa kristider är det lätt att vara efterklok, men samtidigt finns det anledning att titta på alla de tecken och varningar som har funnits en längre tid. Följande citat kommer från boken ”Tillväxtens sista dagar” från 2007 av Björn Forsberg. Markeringen med fetstil har jag gjort.


”Många systemkritiker har en stark benägenhet att koncentrera hela sitt budskap till någon enskild faktor – klimatförändringen, oljeuttömningen, den globala pyramidekonomin, de sinande sötvattenstillgångarna, eller något annat kritiskt globalt problem. Däremot dryftas påfallande sällan frågan om relationen mellan olika faktorer, och hur de kan komma att samverka med varandra. På ett sätt är detta naturligt, trotts allt rör det sig om komplexa sociala, ekonomiska och ekologiska förändringsprocesser som är svåra eller omöjliga att exakt förutse.

Frågan om ordningsföljden mellan olika krisutlösande element är likväl viktiga.

Min centrala poäng är att vissa av de förändringar som vi står inför eller redan befinner oss i är sådana som långsamt smyger sig in i vår tillvaro, de märks oftast inte från ett år till nästa. Exempel på sådana smygande förändringar är den ökade kurrensen om den odlingsbara marken, de stigande livsmedelspriserna i spåren av en ökad energiknapphet, och en växande s.k. energinationalism som yttrar sig i att oljeproducerande länder, i takt med ökad knapphet, kommer att få ett allt starkare incitament att behålla oljan för eget bruk snarare än för export. Sådana långsamt framväxande kriser kan dock påskyndas dramatiskt av andra samhällsförändringar. Här syftar jag på kriser av det slag som kan utlösas mycket snabbt och åstadkomma jordskredseffekter där även andra systems fundament sätts ur spel. Den mest kritiska faktorn i det sammanhanget är den globala finansmarknadens luftslott av uppumpade aktiekurser, terminer och derivat – och rådande predikament av kraftigt belånade länder och företag, för att inte tala om alla vanliga hushåll med miljonlån på fastigheter, bilar och annat.

Om förtroendet för systemet börjar svikta kan mänskliga psykologiska krafter snabbt sätta snöbollen i rörelse. I skrivande stund finns det en rad enskilda faktorer med goda förutsättningar att skapa en finansiell kris som lamslår den globala ekonomin. En sådan är att viktiga långivande länder till USA tappar förtroende för dollarn och väljer att placera sitt kapital på annat håll. Bland andra följder kan detta få luften att gå ur den uppblåsta fastighetsbubblan i USA, vilket i sin tur spiller över på arbetsmarknaden, varuhandeln, etc. USA:s fortsatta förehavanden i Mellanöstern är en annan kritisk faktor i sammanhanget. Amerikanska attacker (på Iran, Syrien
eller andra olyckligt lottade länder i regionen) för att säkra kontrollen över oljan kan omgående eskalera till en global kris.

Det verkligt kritiska problemet är att det i nuläget saknas oberoende parallella system som träder in och garanterar människors försörjning ifall den globala ekonomin plötsligt går i baklås.”

Vad som kommer att hända är fortfarande i högsta grad ovisst. Jag är kluven kring det hela, å ena sidan händer flera saker som jag gärna ser, bilföretag som baserat en stor del av sina vinster på stora och törstiga bilar måste vända under galgen eller gå under (för flera lär det redan vara för sent). Charterbolagen lär få hårdbanta när européerna inte längre vallfärdar till Asien för vintersol. Tillväxten kommer att stukas och den skenande konsumtionen att bromsa in något, utrymme skapas för andra värden som trängts undan av materialismen.

Å andra sidan så försvinner chansen att i högkonjunktur göra nödvändiga investeringar för framtiden. Behovet av ny hållbar teknik och energisnål infrastruktur kräver nya stora investeringar. Det finns även en påtaglig risk för samhällskris och social oro som tar sig våldsamma uttryck, som i sig skapar ett sug efter starka ledare med enkla budskap som leder till ännu värre katastrofer.

Förhoppningsvis kommer betydligt fler att ifrågasätta det rådande paradigmet om ständig tillväxt. En och annan chefsekonom lär få det svårt med trovärdigheten. Tron på marknadens förmåga att hantera kriser och skapa hållbara långsiktiga lösningar lär väl endast bestå hos de mest fundamentalistiska.

De krafter som hela tiden har motarbetat verkliga insatser för att bromsa klimatförändringarna kommer att hävda att vi än mindre har råd att göra något och hänvisa till att den blödande marknaden måste få alla resurser. Det finns en stor risk att saker och ting kommer att eskalera, nu när de som idag styr världsekonomin krampaktigt kommer att göra allt för att behålla makten.

Kanske blir effekten av den amoraliska rovkapitalismen som Karl Marx förutspådde:


”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.”

2008-10-05

Det amerikanska imperiet

Här kommer två intervjuer med Chalmers Johnson. Han talar om varför USA har skaffat sig så många fiender, vad USA:s imperiebyggande har lett till och vart man är på väg. Så här efter Georgien-krisen och mitt i finanskrisen så är det intressant att se vad som redan ansågs förutsägbart bland intellektuella i USA innan dessa händelser.

Den första filmen behandlar mest oljans och militärensroll i USA.


Den andra ger paralleller mellan utvecklingen i USA , Romarriket, det Brittiska imperiet och Sovjetunionen. Ljudet är lite dåligt i början men blir bättre.


Tack för tipset Barbara.

Jag hittade i stor sett samma intervju med Chalmers Johnson på Berkeley University of California, där han var professor och undervisade tidigare. Den intervjun är från 2007 efter att han skrivit den tredje boken i en triologi om republiken USA. Denna intervju har bättre ljud och är lite mer kompakt än de andra.

2008-10-04

Ekonomisk kris och ekologisk kris


Finanskrisen har gjort något som jag redan visste övertydligt. Den har visat att det är de ekonomiska ”experterna” som styr politiken, både nationellt och globalt. Jag visst redan vilken genomslagskraft värnandet av ekonomisk tillväxt har på politiken. Men när man på kort tid skapar och röstar igenom ett gigantiskt paket för att rädda det finansiella systemet i USA på skattebetalarnas nota så blir kontrasten till det segdragna förhandlandet och förhalandet kring ett seriöst krispaket för att hejda den globala klimatförändringen så uppenbar.

De som uppenbarligen har varit med och skapat krisen och i stort sätt verkade helt oförberedda på krisens allvar för endast en månad sedan, betros nu med uppgiften att med i stort sätt omedelbar verkan sjösätta ett räddningspaket på smått otroliga 700 miljarder dollar för att hindra en finansiell härdsmälta. Visst förstår jag att det brådskar och att konsekvenserna av ett ekonomiskthaveri skulle bli omfattande mycket snabbt och flera år framöver. Jag tror visst att ekonomerna har rätt när de säger att ett räddningspaket måste få kosta och att det är bråttom. Men kommer dessa ekonomer som lever så gott på nuvarande system att kunna peka ut bristerna som lett till det hotande haveriet? Jag skulle inte tro det…

Med tanke på denna krisinsikt och handlingskraft, kan någon förklara för mig varför i stort sett ingenting händer när vetenskapsmännen står på kö för att tala om hur bråttom det är att hejda klimatförändringen? Konsekvenserna av ett havererat klimat är ju mycket mer omfattande och framför allt mycket svårare att hantera i efterhand. Det ekonomiska systemet är ju faktiskt en produkt av mänskliga idéer och överenskommelser (men nog så betydelse fullt ändå), krisen skulle troligen kunna hanteras på ett par decennier utan något räddningspaket (även om det skulle skapa mycket kaos och lidande under tiden). Klimatkrisen å sin sida handlar ju om hela vår värld, alla världens varelsers värld och alla kommande generationers värld för överskådlig tid framöver.

Jag skulle tro att den stora skillnaden är att ett ekonomiskt haveri skulle hota oss direkt, det skulle hota vår livsstil och våra tillgångar. Synen på klimatförändringen är att den däremot drabbar främst världens fattiga (som vi ändå kommer att rädda bara vi konsumerar ännu mera) och våra barn och barnbarn som ändå bara skulle må bra av lite mera värme och som om de får en tuffare tillvaro kanske rent av skulle må bra av det eftersom de är så bortskämda.

Jag hoppas att den finansiella krisen visar hur känsligt vårt ekonomiska system är. Som jag ser det så är det osannolikt att en ekologisk kris inte skulle skapa även minst en ekonomisk kris, av en dignitet som knappast låter sig räddas av några skattefinansierade krispaket i mångmiljard klassen. Man kan varken äta eller dricka pengar och pengarnas värde är faktiskt mest en tankeprodukt som mycket snabbt kan omvärderas.

Marie-Louise Samuelsson i sydsvenskan gjorde samma analys som mig och när jag läste den så tänkte jag att det har hänt saker på ledarsidan i sydsvenskan. Frågan är bara vad som ska krävas för att även de med makten ska göra något, mitt förtroende för nuvarande regerings insikt i frågan är i stor sett noll.

2008-09-21

European Social Forum i Malmö 2008

European Social Forum (ESF) har hållits i Malmö denna vecka. Jag har tyvärr inte hunnit delta så mycket som jag hade velat (utbudet var enormt), men jag lyssnade på några tal på invigningsdagen i onsdags. Bland talarna fanns personligheter som Vandana Shiva och förre ärkebiskopen KG Hammar. Det var en både etniskt och åldersmässigt blandad publik, alla talarna var tyvärr inte lika kärnfulla och ibland blev det lite långdraget i kylan.

I fredags började mitt engagemang på riktigt med min tredje och hittills största klimatkrock i Klimax regi. Enligt DN var det ca 800 personer som tågade genom staden för att synliggöra det stora glappet mellan retorik och handling i den svenska klimatpolitiken. Jag träffade min kusin Rasmus i folkvimlet, vilket var en glad överraskning (vi träffas annars endast på begravningar). Författaren och klimataktivisten Andreas Malm höll ett kort tal om nödvändigheten att skapa ett tryck på beslutfattarna inför klimatmötet i Köpenhamn 2009. Stämningen var god på aktionen och den stora polisnärvaron innebar att det inte blev någon direkt konfrontation med bilisterna alls (vilket var bra).

Tyvärr så passade den anarkistiska gruppen ”Reclaim the streets” på att hålla en ”gatufest” på fredagskvällen. Den spårade som brukligt ur i klottervandalism och krossade skyltfönster hos främst SEB. Det hela var lika förutsägbart som att fotbollshuliganerna tar ut sin glädje eller sorg oavsett matchresultatet i form av misshandel och skadegörelse. Evenemanget gladde endast de som tycker att världsordning i stort sätt är okej och gärna ser så mycket dålig publicitet som möjligt för European Social Forum. Jag tycker att polisen skötte sig utmärkt och det framgick tydligt att "festarna" inte hade mycket att komma med och jag skulle tro att flera av deltagarna själva insåg hur omotiverat destruktiv hela tillställningen var.
Nu hade ju ”festen” inget med ESF-evenemanget att göra. Vilket jag tyckte att Sydsvenskan var tydlig med. Detta hjälper dock föga när folk endast läser rubriker och tittar på bilder. Tyvärr är det nog så att människor gärna läser det som bekräftar deras bild och struntar i att fördjupa sig vidare, den som inte var där kan inte gärna få en heltäckande bild av ESF arrangemanget egentligen innebär.


På lördagen så deltog jag i den stora manifestationen/demonstrationståget. Det var en upplevelse att delta med alla dessa olika människor från olika delar av Europa och världen, uppgifterna om hur många det var i tåget har skiftat mellan 10 000 och 15 000. Jag delade alldeles säkert inte alla åsikterna som manifesterades, men vi delade hoppet om en annan ordning än den rådande. Det var fantastiskt att se alla människor som rest till kyliga norden för att delta i seminarier och manifestationer. Särskilt glad var jag över att se fredsrörelserna, klimatrörelserna, miljörörelserna och solidaritetsrörelserna. Om globaliseringen ska bli ett lyckat projekt så måste människor lär känna varandra utifrån gemensamma intressen och engagemang. Vi kan inte vara anonyma producenter och konsumenter som bara sköter sig själva när vi har så stor påverkan på varandra. Det var som sagt en mycket positiv upplevelse som jag kommer att bära med mig.

På söndagen så skippade jag söndagsfrukosten och deltog i själva kärnan i ESF, nämligen ett seminarium. Det handlade om religion och den globala rättvise rörelsen. Det var en mycket seriös diskussion med stor bredd både på arrangörerna och på deltagarna. I panelen fanns en praktiserande buddhist med bakgrund i både Attac-rörelsen och den gröna tankesmedjan Cogito, en docent med professur i religionshistoria, en islamistisk punkrockare och en ekumeniskt engagerad katolik med avstamp i det andra Vatikan-konciliet.

Några av frågorna som diskuterades var:
Är religion och politik en farlig kombination?
Går det att vara religiös och inte vara politiskt aktiv?
Vad är förhållande mellan vänstern och religionen och tvärt om?
Vilken roll kan religionen spela i den globala rättvise rörelsen?
Varför är religion ofta förknippad med kvinnoförtryck?

Jag är nyfiken på hur de ”icke materialistiska” ser på globaliseringen, militariseringen och klimatförändringen. Jag fick en del svar och känner ett hopp om att stora religiösa grupper i världen ska kunna släppa en del av de meningslösa hårklyverierna och verka på ett positivt sätt i den nödvändiga omställningen från det neoliberala konsumtionsinriktade samhället.

2008-09-14

Infrastruktur och klimat

(Foto: Henrik Sendelbach)


Regeringen har presenterat sina korttidssatsningar på infrastruktur. I presentationen talas det om 7,6 extra miljarder under 2009 och 2010 som ska tidigarelägga väg och järnvägsprojekt. I november ska man komma med en budget för långtidssatsningarna, men som det ser ut nu så verkar inte denna regering få vara med och genomföra dessa.

Men indirekt är man ändå med eftersom korttidssatsningarna tidigarelägger planerade projekt och om de även ska slutföras så skriver SvD att de kan kosta uppemot 24 miljarder. Av dessa går ca 17 miljarder till vägar och 6-7 miljarder till järnväg vilket inte är så bra ur klimatsynpunkt.

Den efterlängtade klimatpropositionen får vi vänta på ännu ett tag på men mycket tyder på att det inte kommer att hända något mer inom klimatområdet under regeringens fyra år. Satsningar i framtiden lär dock presenteras men de planeras troligen till efter år 2010. De som befarade fyra förlorade år för klimatarbetet verkar få i stort sett rätt.

Som jag ser det så har man från regeringen endast gjort två verkliga satsningar inom klimatområdet och några mindre men principiellt viktiga förändringar. Man lyssnade på Stockholmarna och införde biltullarna (tack för det!!), vilket i och för sig troligen ska visa sig var den absolut viktigaste åtgärden både nationellt men framför allt internationellt. I och för sig så hade det varit ekonomiskt vansinne att skrota projektet och alternativ för att minska trafiken saknades. Det verkar även osannolikt att en regering ledd av Göran Person hade gjort på annat sätt men jag tror som sagt att detta var väldigt viktigt (tack centerpartiet!).

Det andra var det egna initiativet med miljöbilspremien som visade sig bli en för regeringen oväntad succé, men som avslutas i förtid nästa sommar med en extra satsning på 325 miljoner. Troligen hade även en sådan satsning gjorts med en annan regering, men regeringen ska ha beröm för detta (även om utformningen kunde varit bättre). De 500 miljoner per år som satsas på fordonsforskning (dock inte tvunget miljörelaterat) meddelas dock få en fortsättning.

Visst höjde man även bensin och dieselskatten 2008 men som jag konstaterat tidigare så togs dessa höjningar i stort sett helt ut av sänkt fordonsskatt för dieselbilar och ökade bilavdrag.


Man hade även en ambition att flytta kostnader för trafikskador till trafikförsäkringarna, vilket verkade lovande men som verkar ha utmynnat enbart i ett första steg utan fortsättning.

Man fortsatte även förra regeringens utjämning av fordonskatten mellan personbilar och lätta lastbilar. Skillanden var tidigare stor och kryphålet innebar att pickuper fick låg skatt och därför i växande antal började brukas som personbilar i och med stadsjeepsboomen.

Det stora genomslaget av oljepriset på bilmarknaden har nog satt stopp för vidare åtgärder på trafiksidan. Jag skulle tro att regeringen är mycket oroade över vad som händer med den svenska biltillverkningen. Både Volvo och Saab tappar stort i försäljning och många jobb är hotade. Troligen kommer man att lansera ett riktat ”klimatstöd” för att stödja den svenska fordonstillverkningen som en kompensation för den avvecklade miljöbilspremien och som en räddningsaktion. Mitt tips är att det kommer redan nästa år.

Det är inte utan anledning att Volvo och Saab ligger illa till. Den gynnsamma förmånsbilsbeskattningen och bilreseavdragen har lett till att biltillverkarna varit illa rustade för omställningen. Detta ihop med tex Volvos hel tokiga satsningar de senaste åren, då man lade ner projektet med hybridbilar och produktionen av gasbilar och istället satsade på V8-motor till stadsjeepen XC90 och statusbilen S80.


Insikten om vart klimatfrågan var på väg har helt saknats och om man lyssnar på den gamla Volvo ledningen så förstår man hur illa det var ställt. I en intervju i tidningen Fokus uttalade sig före detta Volvo VDn Sören Gyll så här på frågan:

Vad kör du själv för bil?

”– Jag kör en Volvo, XC90. En diesel. Det är min tredje XC90 och det är en bra grej för miljön. Men jag förstår inte varför man skattar ihjäl det miljömässigt bästa alternativet.”

XC90 är Volvos stora stadsjeep och definitivt inte ”en bra grej för miljön”.
Fast jag antar att en före detta bilindustri VD inte behöver ha någon teknisk skolning och har andra preferenser än folk i allmänhet.

Till sist så tycker jag att det är svårt att veta vad som är nya satsningar, vad som är omdöpta satsningar och vad som tidigare slopade satsningar som återkommer och vad som endast till namnet är satsningar. Jag är ändå spänd på vad man lyckas koka ihop i klimatpropositionen när det väl kommer, man har ju haft god tid på sig.

2008-09-03

Möt en legend

Om du befinner dig i Stockholm på söndag 7/9 så bege dig till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan 28 kl 13 så får du ta del av en öppen föreläsning av miljölegenden Lester Brown. Hans senaste bok "Plan B 3.0 Uppdrag: rädda jorden!" lanseras då på svenska.

Lester Brown tillhör en av de mer produktiva inom miljörörelsen, han startade 1974 Worldwatch Institute, det första forskningsinsitutet som tittade på de globala miljöfrågorna.

2001 startade Earth Policy Institute som inrikar sig på att fram ett handlingsprogram och en vision för hur ett hållbart ekonomiskt system kan se ut.

Lester är i allra högsta grad aktiv än i dag och verkar trotts sina 74 år för att skapa en hållbar framtid. Jag tackar Lars och Doris Almström (översättarna av boken) för tipset, tyvärr är det inte möjligt för mig att komma på föreläsningen, men jag hoppas att någon läser detta och tar chansen.

Om man vill veta mer om boken och Lester Brown så titta på www.planb3.se

2008-07-29

Blandade tankar om terrorism, brottslighet, etik och lite FRA



Jag stödjer säkert terrorism. I avvägningen mellan vad som är etiskt försvarbart och vad som är juridiskt rätt så strävar jag efter att låta etiken och därmed samvetet bestämma vad som är rätt. Jag är införstådd med att ger komplikationer, men historien har visat att juridiken inte är tillräcklig för att skapa ett gott samhälle, det etiskt riktiga synsättet är ofta långt före det juridiskt riktiga.

Allt oftare motiveras inskränkningar i mänskliga fri- och rättigheter med kampen mot terrorism och diverse hot. Hoten kan vara militära, men är oftast ekonomiska eller politiska. Begreppet terrorism är mycket brett och kan innefatta i stort sett allt som upplevs som ett organiserat hot där civila är målet och syftet är politiskt.

Organiserat är ett nyckelbegrepp och det är i ljuset av detta som Internet och de nya möjligheterna till organiserande blir ett hot. Det finns starka skäl för länder som Kina, Burma och Kuba att undvika att människor organiserar sig. Men även i demokratiska länder som Sverige (nu senast via FRA) ökar bevakningen av hur människor organiserar sig.

I Sveriges fall lär det inte vara rädslan för en opposition som styr utvecklingen, utan snarare att information är en handelsvara mellan olika säkerhetstjänster. Det finns en marknad med god potential för tillväxt, ”marknadsandelar” ska försvaras och troligtvis är informationen en bricka i spelet kring de stora vapenaffärerna och tillgång till andra marknader. I slutändan blir det en ekonomisk fråga.

Vår regering har med kraft drivit igenom FRA-lagen. Det har varit lite snack och mycket verkstad. En nästintill komisk kontrast emot klimatfrågan som har präglats av mycket snack och i stort sett ingen verkstad, även om detta hot är betydligt mer konkret. Till och med Pentagon har detta klart för sig.

Har jag personligen anledning att oroa mig för avlyssning av Internet? Troligen inte direkt. Målet lär i första hand vara organisationer och individer som på något sätt visat intresse för aktiva konflikter. Snacket om att skulle handla om spaning på militära aktiviteter tror jag inte ett dugg på. Troligen handlar det om spaning på etniska grupper med kopplingar till världens nuvarande och kommande konflikter. De intressanta grupperna kan vara Tjetjener, Irakier, Egyptier, Palestinier, Iranier, Afghaner, Kurder, Somalier, Kineser, Tibetaner och olika religiösa grupper. Det kommer troligen att handla om kartläggning av intresse och pengatransaktioner. I förlängningen lär intresset även riktas mot inre hot och jag lär troligen fastna i filtret som kartlägger ekoterrorism.

Jag ger idag mitt stöd till organisationer som Sea Shepherd, Greenpeace och Klimax. Alla dessa organisationer använder sig av civil olydnad och när det gäller Sea Shepherd direkt konfrontation där syftet är att förstöra de redskap som skövlar haven. Efterhand som klimatförändringarna fortsätter utan att politiska utfästelser omsätts i praktisk handling så lär metoderna bli allt radikalare och det säkerhetspolitiska intresset lär öka.

Men vad är terrorism egentligen och hur skiljer det sig från annan aktivism eller brottslighet? En definition av terrorism är att det handlar om våld eller hot om våld riktad mot civila eller civila institutioner med ett politiskt syfte. Med denna definition så lär all beväpnad kamp vara terrorism. Men även kamp där egendom kommer till skada eller ekonomin hotas lär falla inom denna definition om målet är politiskt. Det som är terrorism idag kan senare visa sig vara legitim frihetskamp, det är nog inte alltid så enkelt för samtiden att avgöra. Historien ger flera exempel på när terrorister fått erkännande i efterhand.

Det brittiska imperiet har gett upphov till mycket terrorism .

USA bildades av terrorister som frigjorde sig från Storbritannien.

Ghandis rörelse för Indiens frigörelse ansågs vara terrorism.

Israel bildades av terrorister som tvingade bort kolonialmakten Storbritannien.

ANC i Sydafrika terrorstämplades t.ex. både i USA och i Storbritannien för kampen mot apartheid. Så sent som förra månaden, straxt före Nelson Mandelas 90-årsdag så togs denna terrorstämpel bort i USA.

I alla dessa fall så var motiven politiska. Men om motiven istället är ekonomiska då handlar det istället om organiserad brottslighet. Idag bekämpar vi knarkmaffia och trafficking. Men i mitten på 1800-talet gick England och Frankrike i krig mot Kina för att få exportera Opium dit. I USA blev frågan om slaveriet en del av inbördeskriget. Bägge dessa företeelser var etiskt ifrågasatta på den tiden men fullt lagliga och de som motsatte sig dessa ansågs vara terrorister. Idag kallas verksamheten för organiserad brottslighet.

I efterhand är det inte svårt att inse att företeelser som skadar människor i syfte att tjäna pengar är oetiskt. Men när Opium och slaveri var en vikig del av ekonomin så var det bland många långt ifrån självklart.

Tobaksindustrin, alkoholindustrin och vissa delar av vapenindustrin är idag lätta att identifiera. Men de är ännu inte olagliga.

Men vad kallar man aktiviteter som till och med hotar livet på vår planet och som av ekonomiska orsaker till och med uppmuntras av stater? Jag skulle tro att flertalet av svenskarna skulle ha svårt att beteckna följande verksamheter som oetiska:
Oljeindustrin, kolindustrin, köttindustrin, fiskeriindustrin, flygindustrin och bilindustrin. Detta trotts att dessa verksamheter har en stor roll i den pågående klimatförändringen och hotar att utarma grunden för våra livsuppehållande system. I grunden handlar det om dessa verksamheters ekonomiska intressen, som har fått verksamheterna att fullständigt spåra ur och hindra utvecklingen mot ett långsiktigt hållbart samhälle. Förhoppningsvis kommer delar av dessa verksamheter att betraktas som organiserad brottslighet i framtiden, men vägen dit lär bli kantad av hårt motstånd och terroranklagelser.

Ju friare vårt samhälle kan förbli desto större är möjligheterna att förändra dagens ohållbara strukturer. Även om oddsen att lyckas ibland ter sig små så måste kampen bedrivas. Jag är övertygad om att historien kommer att belysa det absurda i dagens system.

De två filmer är reklam för Sea Shepherd och Greenpeace, passa på att titta på dessa innan du riskerar att fastna i underrättelsetjänstens nät för att fånga möjliga ekoterrorister.

2008-07-15

Vad är frihet?



Min bror skrev ett inlägg om frihet som fick mig att fundera. När jag funderade på en kommentar så växte det hela så att det blev ett helt inlägg.

Frihet är utan tvekan ett nyckelbegrepp när det gäller att förstå människan. Jag håller helt med dig om att en politisk diskussion kring vad detta begrepp egentligen innebär verkar mer eller mindre ha upphört. Konsensus har i stort landat i att högre tillväxt betyder ökad frihet, medan lägre tillväxt innebär minskad frihet. Det har blivit så lustigt att en stor del av politiken nu går ut på att få människor att jobba så mycket som möjligt, i förespeglingen att detta innebär att man får mer tid att gör det man vill göra (helst då resa och shoppa). Det är väl mest kapitalets frihet har fått större utrymme medan andra friheter har fått stå tillbaka.

Som jag ser det så handlar värnandet av en frihet ofta om att inskränka en annan frihet. Diskussionen borde handla mer om vems frihet som behöver öka och vems ska minska, vilka konsekvenser som de olika friheterna får, men också om vad dessa förändringar av friheten får för långsiktiga konsekvenser för just friheten.

För att få grepp om begreppet frihet så funderade jag på tillfällen då jag känt mig riktigt fri. Det visade sig vara två olika typer av tillfällen. Dels när jag gjorde något för första gången, denna frihetskänsla avtog sedan successivt. Jag kommer särskilt ihåg första gången jag satt själv i bilen med nytaget körkort. Eller när jag satt i förarsätet för första gången på min nyköpta fina bil. Jag återkommer till just bilen och friheten. Känslan när jag gick runt i min egen lägenhet de första gångerna var liknande. Dessa frihetskänslor avtog sedan efter hand och skulle jag köpa en bil eller en ny bostad så skulle känslan inte alls bli den samma.

En annan typ av frihetskänsla infann sig av att lämna skolan sista dagen innan sommarlovet. Eller att lämna tentasalen när sista tentan var skriven. Dessa friheter handlade om att slippa anpassning och krav, de har inte minskat i styrka med tiden.

Dess två olika typer av frihetskänslor ledde in mig på begreppen frigörelse och frivillighet. Frigörelsen verkar till stor del handla om det undermedvetna och i mindre grad om faktisk frihet eftersom känslan är mest påtaglig första gångerna. Ibland blir det nästan komiskt vad som ger denna frihetskänsla. Det kan vara hoppa fallskärm, dricka alkohol, köra fort med motorcykel, åka ner för en skidbacke, det verkar ofta handla om att tappa den egna kontrollen eller att testa gränserna. Kanske är det bortkopplandet av en ofrihet som man inte direkt kan ta på som skapar känslan av friheten. Ibland så handlar det ju rent av om att minska ens makt som när det gäller alkoholen eller att slippa ett tungt ansvar.

Frivilligheten handlar däremot ofta om faktisk frihet. Att man själv har valt hur eller vad man gör. Men även här kan det handla om att ge upp sin egen frihet, fast då måste man själv tro att man har valt detta.

Det är intressant att det som har varit en väg till frihet lätt kan förbytas i ofrihet. Ofta blir det så när det gäller frihet som uppnås med yttre hjälpmedel. Alkoholen är ett tydligt exempel men även mobiltelefonen och förmögenhet leder lätt till ofrihet.

Att friheten är viktig som drivkraft är lätt att se. Den har gett upphov till politiska partier och till och med ett stort antal krig. Friheten hänger tätt samman med makt. Det är tydligt hur lätt synen på frihet ändras när de tidigare ofria får makt och går från frihetskämpar till diktatorer. Eller när det gäller FRA hur liberala politiker får helt annan syn på vikten av frihet och integritet när deras maktställning hotas. FRA-lagen är värd ett eget blogginlägg.

Ett område som är stark kopplat till friheten är möjligheten att röra sig. Bilen har blivit en av de tydligaste frihetssymbolerna sedan 50-talet. Efterhand som allt fler har fått denna frihet så har dock friheten minskat inom flera andra områden (som ren luft, tyst miljö, service nära bostaden och möjligheten att röra sig utan bil) . Alternativen till bilen har blivit allt mer marginaliserade och de som inte har kunnat eller velat ha bil har fått se sin frihet krympa allt snabbare. I USA är detta extra tydligt. Soldater måste skickas i krig för att bilarna ska fortsätta rulla, hela landets infrastruktur är hotad eftersom denna frihet har fått ett skenande pris. I förlängningen hotas civilisationens grundförutsättningar av denna frihet när klimatet, mattillgång och det ekonomiska systemet får stå tillbaka för att försvara friheten bakom ratten. Snacka om frihetens uppgång och fall!

Möjligheten att kommunicera och göra sig förstådd är en av de allra viktigaste friheterna. Kommunikation hänger nämligen ihop med makt. Den som inte kan/får utrycka sig har liten makt. Den som kan styra kommunikationen är däremot mäktig. De fria medierna uppstod just som ett medel för ökad frihet. Samhällen med liten frihet präglas av begränsade möjligheter att kommunicera. När medierna i allt större grad drivs och kontrolleras av ett fåtal politiska eller ekonomiska intressen så minskar denna frihet. Makt och frihet hänger ihop. När någon får ökad makt så innebär det ofta en inskränkning av någon annans frihet. Ibland är det av godo som när någon med för lite frihet får makt på bekostnad av någon med för mycket makt. Tyvärr så tenderar de med mycket makt att hitta sätt att ytterligare öka denna.

Religionen är ett område där definitionen av frihet är intressant . Att få ha en tro innebär en frihet, men även själva religionen handlar ofta om att uppnå frihet. I kristendomen handlar det om frihet från döden och friheten i att ha den högsta makten på sin sida. I buddismen så är frigörelsen från egot och därmed lidandet som är målet. Ofta handlar friheten om att frivilligt ge upp friheten.

All frihet är inte av godo eftersom det ofta handlar om makt och därmed också om maktlöshet. Friheten i sig är ingen garant för ett bra liv. Visdom, solidaritet och långsiktighet behövs för att friheten ska fungera. Möjlighet att dra lärdom av de erfarenheter som friheten ger är centralt. Utan friheten är det dock svårt att dra några lärdomar.

2008-06-29

Kärnkraften en tredje gång



Jag tackar Johan Simu för all kunskap om reaktorteknik och kärnbränslehantering. Jag kan inte säga att jag blivit mer positiv till kärnkraften direkt. Men jag har fått anledning att fundera på om jag skulle kunna fås att ändra ståndpunkt om bra argument fanns.

Det enda argument som jag kan komma på som skulle kunna få mig att ändra ståndpunkt är om en storsatsning på ny kärnkraft skulle kunna bromsa klimatförändringen.

Men eftersom klimatfrågan är ett globalt problem så tror jag mycket mer på en satsning på småskalig förnyelsebar energi som kan användas i de delar av världen där behovet av energi är mycket stort. Samtidigt som utvecklingen av energieffektiva produkter och hem måste prioriteras. Bägge dessa utvecklingar skulle ta skada vid en satsning på ny kärnkraft.

Kärnkraften förknippar jag med energimonopol och maktambitioner, både ekonomiska och militära. Kärnkraften har flera sidor, vissa skulle man kunna förbättra med ny teknik och politisk styrning andra kommer knappast att bli annat än tomma fraser som ingen kan ställas tillsvars för när satsningen väl är påbörjad.

När det gäller säkerhetsfrågorna på kort sikt så tror jag att man skulle kunna förbättra säkerhet i Sverige, med nya reaktorer. Samtidigt så ser jag hur de åldrande reaktorerna kommer att bli ett växande säkerhetsproblem, särskilt när man skruvar upp effekten för att få ut högre lönsamhet.

Kärnavfallet tror jag inte kommer att hanteras på ett långsiktigt säkert sätt. Om man ska tolka Johan Simus kommentarer som kärnkraftsförespråkarnas linje så är kärnavfallet överhuvudtaget inget problem (och inte så mycket annat heller). En gång i tiden så talade man om att helt enkelt dumpa avfallet i havet, vilket man på flera platser har gjort med annat industriavfall, ofta med ödesdigra konsekvenser för miljön.

En gång i tiden så förespråkande jag faktiskt kärnkraften, min tilltro till att teknik och vetenskap skulle lösa de problem som fanns var väl kanske inte så förankrad i kunskap om vilka problemen var utan bottnade mer i en tilltro till de som förespråkande kärnkraften.
Sedan dess har tilltron blivit rejält tilltufsad, jag har sett hur ekonomin i bakgrunden styr det mesta. Om det är tillräckligt lönsamt att göra något så kommer man att vara beredd att ta risker även om konsekvenserna skulle bli omfattande. Detta gäller särskilt om man tror att riskerna befinner sig långt in i framtiden. Jag har sett hur jakten på vinster och marknadsandelar har inneburit att uppenbara konsekvenser har förnekats och att stora risker har förringats. Historien har tyvärr visat att människan är dålig på att hantera långsiktiga risker.

Jag tror visst att man skulle kunna industrialisera separation av det mest långlivade kärnavfallet och återanvända detta vid tillverkning av kärnbränsle. Det skulle säkert gå att militarisera bevakningen kring kärnanläggningarna så att risken för sabotage minskar väsentligt. Det skulle säkert gå att använda torium istället för uran och plutonium och därmed få säkrare anläggningar. Jag är dock pessimistisk kring möjligheterna att stoppa spridning av kärnvapen om kärnteknikindustrin växer. Jag tror inte heller att det är möjligt att stoppa brytning av uran i Sverige om vi satsar på ny kärnkraft. Jag tror inte att det är möjligt att säkra att befintligt kärnavfall inte kommer att spridas i framtiden om man inte ser till att avfallet oskadliggörs, vilket inte kommer att inträffa om det inte finns ekonomiska fördelar med att göra så.

I slutändan handlar energipolitiken om kostnadseffektivitet och lönsamhet vilket innebär att kompromisser alltid kommer att göras. Jag gillar inte att man kompromissar med saker som innebär så stora risker som kärntekniken. Det är så mycket mer positivt förknippat med de förnyelsebara alternativen och energieffektivisering. Slöseriet med energi är stort i vårt samhälle och världen i stort, medvetenheten om att energiproduktionen har konsekvenser är fortfarande låg.

Teknikutvecklingen av den förnyelsebara tekniken går snabbt framåt och en satsning på kärnkraften skulle stoppa utvecklingen.

När jag läser Johan Simus kommentarer så inser jag hur olika vi människor ställer oss till risker. Jag tror inte att Johans förtjusning har med ekonomin att göra utan att han helt enkelt är fascinerad av kärntekniken och den stora utmaningen som ligger i att kunna bemästra den.

Här kommer mina kommentarer till Johans kommentarer på mitt förra blogginlägg:

1. Johan S:
”Det långlivade avfallet från dagens reaktorer beror helt enkelt på att dagens reaktorer är fruktansvärt oeffektiva.”

Lucas:
Dagens reaktorer bygger på gårdagens teknik, på vad som ansågs vara godtagbart säkerhetsmässigt och inte minst vad som ansågs vara mest kostnadseffektivt då. Anledningen till att reaktorerna inte är bränsleeffektivare beror till stor del på att det inte var lönsamt att skapa en upparbetning för effektivare bränsleutnyttjande. Så här i efterhand kan jag konstatera att den brittiska upparbetningsanläggningen i Sellafield är ökänd för sina utsläpp och olyckor. De kärntekniska komplexen i Sellafield har använts såväl till tillverkning av kärnvapen, elproduktion och bearbetning av kärnavfall, allt i en sammanlänkad industriellsymbios.
Om vi valde att satsa på nya kärnkraftverk så tekniken säkert kunna göras säkrare, avfallet skulle säkert kunna minskas och bränslet utnyttjas bättre. I slutändan skulle det hela dock handla om kostnaderna och lönsamheten. Om det var billigare att bryta nytt uran i svenska gruvor eller dagbrott så skulle man hellre göra det än att satsa så upparbetning av gammalt avfall. Det skulle knappast satsas stora summor på att bli kvitt alla de långlivade radioaktiva restprodukterna när man lika gärna kunde gräva ner skiten med förhoppningen att detta inte orsakade problem långt in i framtiden. De stora elbolagen och de gamla energiindustrierna skulle jubla eftersom det skulle satsas en massa resurser i områden där de redan är etablerade och inte behöver vara oroliga för ny konkurrens. De stora bolagen har inget intresse av att småskalig förnyelsebar energi tar marknadsandelar, passivhus och energisnål teknik är rent av ett hot.


Johan S:
”Din invändning mot KBS-3's bygger på en felaktig uppfattning om hur säkerheten garanteras. Säkerhet bygger inte på förvaringens integritet utan på aktinidernas kemiska egenskaper. Alla aktinidoxider har oerhört låg löslighet under reducerande förhållande som råder i berggrunden.”

”Aktinidernas stabilitet i berggrunden har förövrigt demonstrerats av de naturliga reaktorerna i Oklo som var aktiva för en miljard år sen. Trots att stora mängder avfall produceras, kontinuerligt badades i flera hundra grader varm ånga och inte skyddades på något sätt så rörde de sig inte ur fläcken.”

”Det är helt enkelt fysikaliskt omöjlig att dricksvatten kommer kunna kontamineras med farligt höga koncentrationer av avfallet.”

Lucas:
När det gäller aktinidernas stabilitet i berggrunden och fynden i Oklo så är jag lätt skeptisk till att något som man har en vag uppfattning om hur det kan ha inträffat för ca 1,5 miljarder år sedan bör användas som intäkt hur försiktig man bör vara vid lagring av kärnavfall. 1,5 miljarder år är ofattbart lång tid, som får till och med de tiotusentals åren som kärnavfallet är aktivt att förblekna. Det är faktiskt ca 1 miljard år före de första däggdjuren och före det första livet ens flyttade upp på land. Det räcker att konstatera att aktiniderna som bildas i kärnkraftverken är extrem skadliga för allt avancerat liv, det vore en katastrof om dessa ämnen spreds i naturen. Flera av dessa ämnen har inte existerar på jorden sedan dinosaurernas utdöende, ta plutonium som ett exempel, det är ett ämne med många olika egenskaper som skiftar beroende på isotopsammansättningen, i Wikipedia kallas det ”fysikerns dröm och ingenjörens mardröm”. Jag tillåter mig att tvivla på att dessa ämnen inte skulle kunna kontaminera dricksvatten. Integriteten på kärnavfallet borde rimligtvis vara viktig, inte minst för att människor inte ska få för sig att plocka fram avfallet.

2. Johan S:
”Den civila kärnkraften har byggts ut efter landen i fråga byggt vapen, det går inte då påstå att civil kärnkraft bidrog till vapnen. Anrikningsanläggningar är en svag punkt i kedjan det förnekar jag inte. Men ett land kan ha kärnkraft utan vare sig anrikningsanläggningar eller upparbetningsanläggningar, sverige är ett utmärkt exempel på det.”

Lucas:
Visst var det så att de första kärnvapenmakterna i första hand tog fram atombomben och i andra hand utvecklade civilkärnkraft. På senare tid har dessa dock gått hand i hand, spridningen av civil kärnteknik har varit grunden för kärnvapen i Indien, Pakistan, Israel, Sydafrika, Nordkorea och utgör troligen även grunden i Irans utveckling av kärnteknik. Även i Sverige var kärnvapen en het fråga som debatterades på militär och politisk nivå, parallellt med utvecklingen av civil kärnkraft. Om vi skulle satsa på nya reaktortyper där kärnavfallet återvinns till nytt bränsle skulle vi behöva betydligt fler upparbetningsanläggningar.

Johan S:
”Att avveckla civil kärnkraft för att stoppa kärnvapen är som att avveckla läkemedelsindustrin för att förhindra kemiska och biologiska stridsmedel.”

Lucas:
Att låta bli att utveckla ny kärnkraft kan väl snarast liknas vid att inte satsa stora nya resurser i den gren av läkemedelsindustrin som även används för tillverkning av biologiska stridsmedel utan att satsa resurserna på en teknik som medicinskt sätt har samma verkan men ingen koppling till stridsmedel. Det är ju faktiskt inte så att det saknas alternativ till kärnkraften…

3. Johan S:
”Riskerna med slaggen från uranbrytning är inte väsentligt skilt från riskerna med slagg från annan gruvbrytning, om man är emot uranbrytning och vill vara konsekvent så måste man även opponera sig mot annan sorts gruvbrytning eftersom de helt enkelt har ungefär samma konsekvenser för miljön. ”

Lucas:
Gruvbrytning är ofta förknippat med miljöförstörning, eftersom det går att framställa energi utan uranbrytning så är denna miljöförstöring onödig. Uranet har dessutom dubbla problem, både som giftig tungmetall och radioaktivt ämne.

Johan S:
”Sett över hela livscykeln så förbrukar dagens kärnkraft mindre material per producerad kWh än förnyelsebara energikällor och den totala mängden metaller som måste brytas till kärnkraft är mindre än för förnyelsebara energikällor.”

Det skulle vara intressant att se dessa livscykelberäkningar. Det skiljer så klart mycket mellan olika förnyelsebara energikällor på olika platser i världen, det gemensamma är dock att de är just förnyelsebara. När det gäller åtgången av metaller så kan dessa återanvändas när de använts till t.ex. vindkraft eller vattenkraft. När det gäller metaller som utsatts för radioaktiva ämnen så är det dock betydligt mer komplicerat eftersom dessa har blivit kontaminerade och är därmed giftiga.

4. Johan S
”Alla generation 4 reaktordesigner förlitar sig i så stor utsträckning som möjligt på passiv säkerhet som enbart styrs av naturlagar. Nödkylningen ska ske utan något aktivt system genom konvektion, reaktorn ska slå av sig själv genom naturliga processer om något händer etc. Mänskliga faktorn kan inte påverka naturlagar!”

Lucas:
Något som byggts av människor, drivs av människor och underhålls av människor kommer att påverkas av den mänskliga faktorn. Visst kan man tänka sig säkrare konstruktioner än dagens, men vad jag vet så är inte de nya kärnreaktorerna i Finland av så kallad fjärde generationen.

5. Johan S
”Att "spridning av radioaktivt material" skulle vara ett problem håller jag inte med om, radioaktiva material sprids redan fritt världen över genom andra industrier men framförallt genom sjukvården. Om någon terrorist vill ha tag på riktigt aktiva och farliga radioaktiva preparat så är det betydligt enklare att bryta sig in på närmaste sjukhuset än det är att försöka ta sig in i en sluten reaktor som är byggd för att aldrig kunna öppnas utanför fabriken den byggs i.”

Lucas:
Vad jag vet så försöker man hålla koll på det radioaktiva material som finns både i industriprocesser och i viss avancerad medicinskutrustning. Att jämföra dessa kvantiteter med dem som används i kärnkraftverken blir dock som att jämföra nyårsraketer med kryssningsmissiler. Jag är skeptisk till att det skulle gå att bygga små reaktorer som skulle vara omöjliga att öppna.

7. Johan S:
”att påstå att utbyggd kärnkraft sätter stopp för förnyelsebar energi är absurt, isåfall kommer väll den planerade kolkraftsutbyggnaden i tyskland vara ett betydligt större hot mot förnyelsebara energin?”

Elproduktion som så mycket annat handlar i grunden om ekonomi. Om stora resurser satsas på ett energislag så kommer detta att utvecklas och bli billigare. Detta innebär att detta energislag kommer att dominera och därmed kommer man inte att satsa på alternativen. Visst är kolkraften ett hot och ett mycket dåligt alternativ, sett ur klimat och miljöperspektiv så är kärnkraften bättre. Kärnkraften har dock för många dåliga sidor för att vara det bästa alternativet när vi nu tvingas ta oss ifrån fossilsamhället. De stora elbolagen tänker i rent ekonomiska termer där lönsamhet, tillväxt och marknadsandelar styr, de bryr sig inte om energin kommer från kolkraft, kärnkraft eller något annat bara deras marknadsläge inte försämras. De skulle troligen inte ens ha något emot om energikonsumtionen minskade bara deras position inte hotades. Tyvärr tror jag dock att både ett skenande klimat och massiv miljöförstörning anses acceptabelt av de krafter som styr de stora energibolagen bara deras position inte hotas. Vattenfall, Eon och Fortum (de stora i Sverige) satsar vad jag vet gärna på både kärnkraft och kolkraft.

Johan S:
”Finlands nya reaktor är den första av sitt slag och ARVEA klantade sig rejält eftersom de inte hade en färdig utarbetad plan för hur allt ska konstureras på bäst sätt. Ett misstag de inte lär göra om i flammanville och där kommer vi få se bättre hur det egentligen ligger till med deras reaktormodell.”

Lucas:
Det mänskliga faktorn alltså J. Vad jag har läst så har man samma problem i Flamanville som i Finland.

Johan S:
”Ett vanligt hederlig kolkraftverk tex spyr ut betydligt mer radioaktiva material till atmosfären än ett kärnkraftverk gör på grund av mängderna uran och dess sönderfallsdöttrar i kolet. Även om vi inkluderar alla kärnvapenprovsprängningar, tjernobyl och diverse andra ryska olyckor så är den mängd radioaktivt material som frigjorts till naturen ofantligt liten i jämförelse med vad som finns naturligt. Den stråldos du och jag utsätts för har inte påverkats överhuvudtaget av kärnteknik eller kärnvapen. Allt liv har utvecklats i en miljö genomsyrad av strålning. ”

Lucas:
Jag tror inte att jämförelse mellan två dåliga energikällor gör någon av dem bättre.

När det gäller utsläpp av radioaktivitet så spelar koncentrationerna stor roll, de som befann sig i närheten av Tjernobyl, atombombsprovsprängningarna eller har kommit i kontakt med höga stråldoser i andra sammanhang har tagit stor skada av detta, huruvida den sammanlagda bakgrundsstrålningen är större eller inte räknat över ett liv är ointressant för dem som har fått så stora stråldoser att de utvecklat cancer.

Jag är helt säker på att jag har utsatts för högre doser av strålning pga. kärnteknik och kärnvapen än vad jag skulle ha gjort om dessa näringar inte funnits (av det enkla fallet att det spridits radioaktiva ämnen i atmosfären). Om jag kommer att få några men av detta vet jag dock inte, förhoppningsvis så blir det inte så.

Jag är osäker på vad du menar med syftningen på livets utveckling och strålning. Människan hade inte blivit långlivad i de miljöer där det tidiga livet utvecklades. Människan mår inte bra av att utsättas för radioaktivitet, att andra varelser klarar det bättre är en klen tröst för de individer som drabbas.

Johan S:
”Strålning är något som alltid funnits och det är ingen skillnad på strålningen från radioaktiva ämnen vi skapar och strålning från naturligt förekommande ämnen. Riskerna vi lämnar över till framtida generationer i och med radioaktivt avfall är så ohyggligt små att det knappt går att beskriva.”

Lucas:
Visst kan människan klara av en viss strålning. Det finns flera olika orsaker till cancer varav strålning är en. Det råder dock ingen tvekan om att det innebär en ökad risk för att utveckla cancer att utsättas för radioaktiva ämnen. Jag delar inte den optimistiska synen på de små riskerna för framtida generationer, kanske beror det på att jag har vuxit upp under kalla krigets logik där hela mänsklighetens framtid kan avgöras av genom att ”trycka på knappen”. Jag litar helt enkelt inte på att detta extremt giftiga avfall inte skulle kunna spridas över den extremt långa tidsperiod som det handlar om.

Johan S:
”Till och med i värsta tänkbara katastrofen som tjernobyl representerar så förväntar man sig högst 4000 extra dödliga cancerfall bland de 600 000 som rensade upp efter olyckan och utsattes för störst stråldoser. De 4000 cancerfallen ska då sättas i perspektiv med de 100 000 dödliga cancerfall man förväntar sig naturligt i den gruppen.”

Lucas:
Det är ju kul med statistik. Vad innebär ”4000 extra dödliga cancerfall”? Är det personer som statistiskt sätt borde ha dött av något annat än cancer? Det intressanta i sammanhanget är väl att det finns ett tydligt samband mellan stråldoser och utvecklande av cancer. För individen är det nog inte så stor skillnad att få veta att man har utvecklat en obotlig cancer när man är 12, 32, 52 eller 82 år för den delen. Bara att få veta att man har en cancer eller en tumör som troligen kan behandlas är illa nog för de flesta.

En studie i de delarna av Sverige som utsattes för mest radioaktivtnedfall efter Tjernobyl visade ett statistiskt säkert samband mellan graden av radioaktivt nedfall av cesium 137 och en ökning i antalet cancerfall i de drabbade områdena. Visst det finns säkert invändningar mot studien, men bara den psykologiska effekten av att veta att man utsatts för radioaktivt nedfall kan säkert ge upphov till stora problem.

Bara det faktum att 600 000 personer skulle ha behövts för att sanera efter olyckan borde väl vara illa nog även om ingen hade dött av cancer.

Men om man nu ska säga något positivt om katastrofen så verkar det avspärrande området kring kärnanläggningen ha blivit ett radioaktivt andningshål för vilda djur.

2008-05-31

Kärnkraft igen



Jag har fått anledning att komma tillbaka till kärnkraften ännu en gång.
Christoffer skrev i en kommentar på mitt förra inlägg att:
”Kärnkraft har utvecklats kraftigt sedan 1970 talet och de reaktorer man kan bygga idag, Är enormt mycket Säkrare, effektivare och billigare, De skapar dessutom inte den sorts avfall som våra nuvarande reaktorer”.

Jag påstod att kärnkraften har samma problem nu som då. Så det är väl lika bra att förtydliga vad jag menar när jag kommer med detta påstående.

1. Problematiken med högaktivt radioaktivtavfall som måste lagras i åtskilliga tusen år kvarstår.
2. Problematiken med kärnavfall som används för framställning av kärnvapen kvarstår och riskerna med spridning av radioaktivt material och teknik kvarstår.
3. Problematiken kring de stora miljöproblem som uranbrytning innebär kvarstår.
4. Problematiken med den mänskliga faktorn som gör att ingen kärnanläggning kan bli helt säker kvarstår.
5. Problematiken med sårbarheten som är förknippad med ett fåtal stora anläggningar kvarstår. Både när det gäller terrorhot och driftsäkerhet.
6. Problematiken med en monopolliknande energimarknad kvarstår.
7. Problematiken med att utvecklingen av alternativa energikällor missgynnas av storskalig satsning på kärnkraft kvarstår. Detta dessutom i en tid då allt flera utvecklingsländer i snabb takt industrialiseras och den globala klimatförändringen kräver ny ren teknik som kan användas i dessa länder nu är stort och ökande.

Påståendet att ny kärnkraft skulle vara billigare får gärna kompletteras med fakta som stödjer detta. Det pågående kärnkraftsbygget i Finland har som så ofta när det gäller stora byggprojekt med ny teknik kantats av förseningar och därmed fördyringar. Det är dock riktigt att ny kärnkraft på sikt strikt ekonomiskt skulle bli billigare än att hålla liv i de gamla kärnkraftverken som blir allt mer ålderstigna.

De företag som utvecklade tekniken och byggde kärnkraftverken i Europa under 70 och 80-talet utvidgade sin marknad efter det att beställningarna i Europa uteblev och ett franskt företag byggde en reaktor åt Saddam Hussein. Mellanöstern är en het region med flera köpstarka nationer som gärna vill ha modern kärnkraft.

När det gäller säkerheten så påstod kärnkraftsförespråkarna redan på 70-talet att kärnkraften var säker. Även om självsäkerheten fick sig en törn i och med ”Three Mile Island” i Harrisburg. Visst har nya material och ny teknik skapat nya möjligheter till bättre säkerhet, men samtidigt visar senare tids incidenter att det fortfarande är människan som är det stora riskmomentet.

En felaktigt monterad säkerhetsdetalj får oförutsedda konsekvenser som på Forsmark 2006.

Personal som gradvis tar allt lättare på säkerhetsarbetet följer inte de rutiner som man borde, de börjar tänka att det ju är så säkert ändå.

En målmedveten sabotör tar sig in i anläggningen och skapar oförutsägbara händelsekedjor.

I slutändan blir säkerheten alltid en avvägning mot kostnaderna. Människor är olika benägna att ta risker, när det gäller kärnkraften är konsekvenserna av felaktiga riskbedömningar något som påverkar hela samhället under oöverblickbar tid.

Jag håller med om att tidsaspekten är en stor skillnad mellan EG-omröstningen och kärnkraftsomröstningen. När det gäller EU så är det åtminstone teoretiskt möjligt att senare ändra sig. När det gäller kärnkraften däremot så har kommande generationer ingen val, de måste leva med konsekvenserna i form av radioaktivtavfall, kärnvapen och ett kontrollsamhälle i bästa fall eller i värsta fall konsekvenser som i Tjernobyl eller Nagasaki eller Hiroshima.

Vi har faktiskt både ärvt jorden av våra föräldrar och lånat den av våra barn.

2008-05-25

Kärnkraften och Sydsvenskan



I onsdags gick larmet på reaktor två i Oskarshamns kärnkraftverk, ett stickprov vid kontrollen av inpasserande hantverkare gav utslag på sprängämnet TATP som förekommit bland annat vid terrordåden i London 2005. Två hantverkare som jobbade på den avställda reaktorn häktades misstänka för förberedelse till sabotage.

ledarsidan i Sydsvenskan reagerade Mats Skogkär reflexmässigt och konstaterade att ”säkerhetsrutinerna fungerade”. Det är väl inte så konstigt att det blev något förhastat när man måste tycka med kort varsel och alla uppgifter inte kommit fram. Dagen efter konstaterades nämligen att det varit en ren slump att männen hade kontrollerats, Oskarshamns kärnkraftverk har nämligen ett undantag, året ut som innebär att endast stickprov görs vid kontroll av vapen och sprängämnen på de inpasserande.

Ledningen för kärnkraftverket reagerade dock snabbt och stoppade även reaktor ett (som var igång) eftersom männen kunde ha vistats även i denna reaktor. När media började gräva i det hela framkom det att den ena mannen varit dömd för en rad grova brott, senast för ett halvår sedan för narkotikabrott och misshandel. En miss hade gjorts, mannen borde aldrig ha släppts in på kärnkraftverket överhuvudtaget. Sedan hittade man i och för sig varken någon bomb eller några spår av någon bombtillverkning, kanske hade stickprovet gett ett felaktigt utslag, kanske hade mannen umgåtts med någon som testat sprängmedelstillverkning. Min poäng är att ihop med tidigare stickprov vid andra kärnkraft som avslöjat flera berusade hantverkare och nu dessa stickprov för att hitta vapen och bomber så undrar jag om stickprov verkligen är tillräckligt vid denna typ av anläggningar.

I fredags försökte man i Sydsvenskans huvudledare skyla över sitt misstag och menade att ett större problem än bristande kontroll av hantverkare var en framtida brist på utbildad kärnkraftspersonal eftersom: ”Frågan är dock hur många studenter som låter sig lockas så länge det saknas ett politiskt beslut om kärnkraftens framtid i Sverige.” Vad jag vet så togs det ett politiskt beslut om kärnkraftens framtid i Sverige efter folkomröstningen 1980. Efter haveriet i Tjernobyl 1986 aktualiserades det hela på nytt och avvecklingen av Barsebäck inleddes. Samtidigt som effekthöjningar i de kvarvarande reaktorerna planerades vilket i slutändan innebar att den totala kärnkraftsproduktionen förblev oförändrad.

1984 kom ny lagstiftning om hur kärnkraftsverksamhet ska bedrivas i lagen 1984:3. Särskilt § 6 blev omtvistad och kom av de som inte vill avveckla kärnkraften att kallas ”Tankeförbudsparagrafen”. Paragrafen var till för att stoppa utveckling av ny kärnkraft och hade följande lydelse: ”Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.” Snarast borde man väl kalla det ett ”planeringsförbud” men ”tankeförbud” låter liksom mer slagkraftigt.

Den nya regeringen tog bort paragrafen 2006 med motiveringen att ”forskning och tekniskt utvecklingsarbete inom kärnteknikområdet är av stor betydelse för kärnsäkerheten och kärnavfallshanteringen” men det ligger nära till hands att misstänka att motivet snarare var öppna upp för nya kärnkraftverk. De stora elbolagen har endast gjort halvhjärtade satsningar på förnyelsebar energi trotts att folkomröstningen för snart 30 år sedan pekade ut detta som framtiden, huvuddelen av investeringarna har gått till effekthöjningar i gamla reaktorer, gaskraftverk och kolkraftverk (dock inte i Sverige). Att äga ett kärnkraftverk är en strålande affär, avfallsproblemet lämnas till kommande generationer, försäkringarna vid ett större haveri står staten för, samtidigt ges förmånliga lån till de stora investeringarna och benen slås undan för nya mindre konkurrenter som utvecklar ny småskalig teknik, som omöjligt kan konkurrera med dessa allt större bjässar.

En del av de som hävdar att man måste acceptera folkomröstningen om EG-inträdet 1994 trotts att stora förändringar har skett med EU sedan dess, hävdar med bestämdhet att man inte kan acceptera folkomröstningen om kärnkraften trotts att kärnkraft har samma problem nu som då… Jag tycker att det är rimligt att man ska finna sig i bägge folkomröstningarna och ska det göras stora förändringar så ska det till nya folkomröstningar.

Klimataktion


I onsdags deltog jag i min andra klimatmanifestation, vi var enligt Sydsvenskan ca 300 personer som tågade från stadshuset till korsningen mellan Södra Förstadsgatan (gågatan) och den fyrfiliga Regementsgatan.

Vad jag kunde se så var det ännu fler som deltog denna gång än vad det var för en månad sedan. Biltrafiken styrdes effektivt om av polisen som vilket ledde till att det inte blev någon direkt konfrontation med stressade eller upprörda bilister. Troligen hade förra månadens brutala reaktion fått polisen att satsa hårdare på trafiksäkerheten samtidigt som polisen slapp fördela resurser för att hålla reda på fotbollsfans (förra gången spelade MFF på stadion samma kväll).


Stämningen var mycket god, det bjöds på både tilltugg och livemusik. Även ett antal personer närmre de 60 var med, kanske var det lite 68-noslagi, förhoppningsvis berodde det även på att 40-talisterna börjar röra på sig. Kul var det i alla fall med en åldersblandad aktion för framtida generationer. Allt engagemang behövs verkligen, situationen manar till handling, fatalism är destruktivt. Det går inte att bortse ifrån att det finns en påtaglig konflikt mellan de som snarast vill byta den riktning vi har och de som tycker att vi lika gärna kan fortsätta på den inslagna vägen.

Jag anstränger mig verkligen för att glädjas mer åt de framsteg som faktiskt görs även om dessa ofta är små. Men det blir lätt så att frustrationen över det/de som fortsätter att driva utvecklingen i fel riktning tar överhanden. En positiv inställning till möjligheten att förändra är grundläggande för både det egna välbefinnandet och för att orka lägga den energi som går åt för att förändra de strukturer och tankesätt som i rask takt för hela vår civilisation in i en återvändsgränd. Det är när människor möts och jobbar tillsammans som förändring skapas.

2008-05-18

Våren i Malmö

Första helgen i maj så var jag ute på långpromenad i Malmö. Sambon jobbade som vanligt timmar i hemtjänsten både lördag och söndag så jag spenderade dagarna ihop med hunden. Luften var varm, fåglarna kvittrade och det var ljuvligt att strosa omkring. I tankarna rörde sig ett remissvar som jag skulle ta ställning till. Det handlade om Malmöstads åtgärdsprogram mot buller år 2009 till 2013. Hunden och jag strosade från de centra delarna av Malmö söderut mot sambons kolonilott i Elinelund med uppmärksamma öron.

Trafiken var inte särskilt tät vid Operahuset bredvid Pildammsparken, den susade på, med inblandning av en och annan tjutande eller mullrande motorcykel som mest påtagliga ljudkälla.



Ju längre söderut vi kom desto mindre trafik var det. Inne i radhus och villakvarteren var det faktiskt flygplanen och gräsklipparna som stod för de mest påtagliga ljudinslagen.

Vi tog vägen genom ett grönområde där en ljuvlig körsbärsallé blommade, det var härligt. Döm om min förvåning när friden förstördes av en ung kille som kom farande på cykelstigen i en stor stadsjeep. Jag vet inte om han var ute efter att testa terrängegenskaperna i grönområdet, men jag blev så förvånad att jag inte ens hann bli rädd. Motorn mullrade hotfullt även om hastigheten inte var så hög.



I ett radhusområde fick jag syn på två grannar som troligen har helt olika förhållande till bilen. På den ena garageuppfarten stod en liten Smart som lätt och ledigt rymdes mellan garageporten och trottoaren. Framsidan hos grannen dominerades helt att en stor Jaguar som tedde sig helt oproportionerlig i förhållande till huset och uppfarten. Jag skulle tro att den stora Jaggan lät betydligt mer än den nätta Smarten när ägaren tog en tur i stan.




Ute på kolonilotten så fick Shiela välförtjänt belöning och vi njöt i solskenet. Vinden låg på från sydöst så vi hörde vindbruset av långtradarna på väg till och från Öresundsbron, med inslag av en eller annan högljudd motorcykel. Genom huvud for en tanke på hur annorlunda Malmö hade låtit om endast kvinnor hade haft körkort…



På vägen tillbaka plockade vi de aluminiumburkar som vi passerade, det blev ca 20 st. Ingen gick dock att panta så de lämnades direkt på återvinningsstationen.



Enligt bullerprogramet hade vi vandrat genom några av Malmös tystare delar, det stämmer säkert. Jag skulle tro att endast något hundratal av de ca 50.000 malmöbor som har mer än 30 dBA vägljud inomhus bor i de delar där vi vandrat. Enligt bullerprogramet skulle det kosta 250 miljoner att få ner ljudet genom passiv bullerdämpning som tex (ljudisolerande fönster). Vill man tysta även skolorna tillkommer ca 70 miljoner och vill man få bort bullret från parker, rekreationsområden och torg blir det ytterligare ca 40 miljoner. Sammanlagt alltså ca 360 miljoner. Dagens investeringstakt är 1,5 miljoner om året, det skulle alltså ta ca 240 år att få bort bullret om allt annat är lika (vilket det inte kommer att vara).

Det är så klart mycket enklare att angripa källan till bullret, Att skapa ett lugnare körtempo skulle göra stor skillnad, att minska vägtrafiken skulle göra ännu större skillnad. Det kräver dock politisk beslutsamhet eftersom det är ett känsligt ämne med ett i dubbel bemärkelse högljutt motstånd som är bortskämt med hög framkomlighet. Prognoserna pekar på kraftiga trafikökningar med dagens trafikplanering.
Enligt Malmös miljöförvaltning bedöms den samhällsekonomiska kostnaden enbart för det upplevda bullret vara ca 250 miljoner om året i Malmö. Då är inte hälsokostnaderna för det trafikbuller som vi normalt inte reflekterar över medräknat. Enligt en SIKA rapport från 2003 bedöms den samhällsekonomiska kostnaderna för vägtrafikbuller i Sverige vara 5-10 miljarder om året.