Kan man säga att klimatfrågan är religiös?
Det beror väl på vem som frågar men för egen del så måste jag säga att mitt engagemang kan liknas vid ett religiöst. För många har detta en negativ klang men låt mig förklara.
Det jag syftar på är att klimatfrågan i hög grad avgör vad jag gör eller inte gör. Det är en fråga som jag anser är av avgörande existentiell art och som jag i egenskap av privilegierad västerlänning identifierar mig stark med. Det är också anledningen till att jag gör en massa saker som jag egentligen tycker är rätt otäcka (fast som ofta visar sig vara helt ofarliga). Klimatfrågan har fått mig samhällsengagerad till den grad att jag blivit fritidspolitiker (i mp), fått mig att gå med i styrelsen för min bostadsrättsförening, inneburit att jag utmärkt mig socialt genom att agera i enlighet med min övertygelse och fått mig att delta i olika offentliga manifestationer. Egentligen är jag en ganska blyg person men jag har helt enkelt tvingats inse att jag har ett personligt ansvar som sträcker sig bortom mina egna aktiviteter och om inte jag som känner så stark för frågan gör en rejäl insatts så kommer det aldrig att ske någon kursändring.
Jag är inte säker på varför just jag har blivit så engagerad när så många i min omgivning inte alls verkar tillmäta problemet samma betydelse.
Kanske är det ett behov av en mening i livet det som ger näring åt engagemanget. Om mitt liv hade kretsat kring sport, resor, mode eller bilar så hade jag kanske inte brytt mig så mycket. Kanske var det min uppväxt, mammas religiositet, erfarenheter från söndagsskolan, det jag lärde mig på skogsmulle och sommarloven på landet i Småland som lagt grunden till min inställning. Otillfredsställelse kring vad vår kultur har att erbjuda har säkert varit en katalysator. Insikten om hur de som inte bryr sig om varken klimat eller miljö tänker och vilken makt de har helt enkelt gjort det nödvändigt att agera.
Frågan handlar dock inte om blind tro i mitt fall. En stor skillnad mellan mitt förhållande till klimatfrågan och en övertygad troendes förhållande till sin religion är att jag tror medan den religiöse vet.
Jag tror att vetenskapsmännen har rätt när de säger att vi måste vända utvecklingen för att inte riskera en gigantisk katastrof. Den troende vet att de heliga skrifterna innehåller sanningen och allt man behöver veta. Visst är det så att skillnaden mellan att tro något och att veta något inte är så stor om man inte är beredd att ompröva det man tror. Jag kan dock säga att jag hade en annan syn på miljö och klimatfrågor innan jag satte mig in i problematiken. Dessutom fortsätter jag att fördjupa mig i frågan och jag tar även del av vad de så kallade skeptikerna har att säga. Om det skulle visa sig att våra utsläpp inte spelar någon större roll så skulle jag främst bli lättad.
Människan är en varelse som är i stort behov av en tro för att definiera tillvaron, det kan handla om tron på familjen, tron på någon auktoritet, tron på den tekniska utvecklingen eller tron på tillväxten (det går också att kombinera en eller flera av dessa). I alla dessa fall så kan dock blind tro och brist på ifrågasättande leda till storskalig katastrof.
För mig behöver det inte finnas en motsättning mellan att vara religiöst troende och att vara engagerad i klimatfrågan. Faktum är att jag tycker att det är märkligt att tro att livet på jorden är skapat av gud och sedan komma till slutsatsen att det inte gör så mycket om vi helt ändrar förutsättningarna för denna skapelse. Jag är själv inte utövande troende men känner vördnad inför så väl KG Hammars kristna tro som Dalai Lamas och Thich Nhat Hanhs buddhistiska praktik. När jag hörde talas om indianerna som planerade sju generationer framåt så blev jag djupt rörd. Jag tror inte att en människa kommer att mogna och uppnå sin potential om den inte grunnar på de existentiella frågeställningarna.
Genom historien så har framsteg ofta gått hand i hand med ett engagemang som kan beskrivas som i det närmaste religiöst, inte så sällan så har religiösa människor varit förgrundsgestalter och en viktig kraft för förändring. Jag tänker på slaveriets avskaffande (Kväkarna), Indiens frigörelse (Mahatma Ghandi), rörelsen för kvinnlig rösträtt (Elin Wägner), medborgarrättsrörelsen i USA (Martin Luther King), fredsrörelsen under Vietnamkriget och frihetskampen för apartheids avskaffande i Sydafrika (Nelson Mandela).
Det är med glädje som jag ser att Svenska Kyrkan håller ett interreligiöst möte för att samla världens religioner för att gemensamt påverka i klimatfrågan. Som jag ser det så har både den kristna högern i USA och de muslimska fundamentalisterna rätt när de beskyller varandra för att tjäna ondskan. Blind tro är farlig oberoende av vilka heliga skrifter man uttolkar. Jag anstränger mig för att ha ett öppet sinnelag och vara lyhörd för alternativa synsätt. Ett är dock säkert, att jag satte mig in i klimatfrågan innebar att mitt liv tog sig en ny riktning. PS bilden är ifrån klimatmanifestationen den 6/12 i Malmö.
Det beror väl på vem som frågar men för egen del så måste jag säga att mitt engagemang kan liknas vid ett religiöst. För många har detta en negativ klang men låt mig förklara.
Det jag syftar på är att klimatfrågan i hög grad avgör vad jag gör eller inte gör. Det är en fråga som jag anser är av avgörande existentiell art och som jag i egenskap av privilegierad västerlänning identifierar mig stark med. Det är också anledningen till att jag gör en massa saker som jag egentligen tycker är rätt otäcka (fast som ofta visar sig vara helt ofarliga). Klimatfrågan har fått mig samhällsengagerad till den grad att jag blivit fritidspolitiker (i mp), fått mig att gå med i styrelsen för min bostadsrättsförening, inneburit att jag utmärkt mig socialt genom att agera i enlighet med min övertygelse och fått mig att delta i olika offentliga manifestationer. Egentligen är jag en ganska blyg person men jag har helt enkelt tvingats inse att jag har ett personligt ansvar som sträcker sig bortom mina egna aktiviteter och om inte jag som känner så stark för frågan gör en rejäl insatts så kommer det aldrig att ske någon kursändring.
Jag är inte säker på varför just jag har blivit så engagerad när så många i min omgivning inte alls verkar tillmäta problemet samma betydelse.
Kanske är det ett behov av en mening i livet det som ger näring åt engagemanget. Om mitt liv hade kretsat kring sport, resor, mode eller bilar så hade jag kanske inte brytt mig så mycket. Kanske var det min uppväxt, mammas religiositet, erfarenheter från söndagsskolan, det jag lärde mig på skogsmulle och sommarloven på landet i Småland som lagt grunden till min inställning. Otillfredsställelse kring vad vår kultur har att erbjuda har säkert varit en katalysator. Insikten om hur de som inte bryr sig om varken klimat eller miljö tänker och vilken makt de har helt enkelt gjort det nödvändigt att agera.
Frågan handlar dock inte om blind tro i mitt fall. En stor skillnad mellan mitt förhållande till klimatfrågan och en övertygad troendes förhållande till sin religion är att jag tror medan den religiöse vet.
Jag tror att vetenskapsmännen har rätt när de säger att vi måste vända utvecklingen för att inte riskera en gigantisk katastrof. Den troende vet att de heliga skrifterna innehåller sanningen och allt man behöver veta. Visst är det så att skillnaden mellan att tro något och att veta något inte är så stor om man inte är beredd att ompröva det man tror. Jag kan dock säga att jag hade en annan syn på miljö och klimatfrågor innan jag satte mig in i problematiken. Dessutom fortsätter jag att fördjupa mig i frågan och jag tar även del av vad de så kallade skeptikerna har att säga. Om det skulle visa sig att våra utsläpp inte spelar någon större roll så skulle jag främst bli lättad.
Människan är en varelse som är i stort behov av en tro för att definiera tillvaron, det kan handla om tron på familjen, tron på någon auktoritet, tron på den tekniska utvecklingen eller tron på tillväxten (det går också att kombinera en eller flera av dessa). I alla dessa fall så kan dock blind tro och brist på ifrågasättande leda till storskalig katastrof.
För mig behöver det inte finnas en motsättning mellan att vara religiöst troende och att vara engagerad i klimatfrågan. Faktum är att jag tycker att det är märkligt att tro att livet på jorden är skapat av gud och sedan komma till slutsatsen att det inte gör så mycket om vi helt ändrar förutsättningarna för denna skapelse. Jag är själv inte utövande troende men känner vördnad inför så väl KG Hammars kristna tro som Dalai Lamas och Thich Nhat Hanhs buddhistiska praktik. När jag hörde talas om indianerna som planerade sju generationer framåt så blev jag djupt rörd. Jag tror inte att en människa kommer att mogna och uppnå sin potential om den inte grunnar på de existentiella frågeställningarna.
Genom historien så har framsteg ofta gått hand i hand med ett engagemang som kan beskrivas som i det närmaste religiöst, inte så sällan så har religiösa människor varit förgrundsgestalter och en viktig kraft för förändring. Jag tänker på slaveriets avskaffande (Kväkarna), Indiens frigörelse (Mahatma Ghandi), rörelsen för kvinnlig rösträtt (Elin Wägner), medborgarrättsrörelsen i USA (Martin Luther King), fredsrörelsen under Vietnamkriget och frihetskampen för apartheids avskaffande i Sydafrika (Nelson Mandela).
Det är med glädje som jag ser att Svenska Kyrkan håller ett interreligiöst möte för att samla världens religioner för att gemensamt påverka i klimatfrågan. Som jag ser det så har både den kristna högern i USA och de muslimska fundamentalisterna rätt när de beskyller varandra för att tjäna ondskan. Blind tro är farlig oberoende av vilka heliga skrifter man uttolkar. Jag anstränger mig för att ha ett öppet sinnelag och vara lyhörd för alternativa synsätt. Ett är dock säkert, att jag satte mig in i klimatfrågan innebar att mitt liv tog sig en ny riktning. PS bilden är ifrån klimatmanifestationen den 6/12 i Malmö.
1 kommentar:
Tack för bra tankar, gillar formuleringen att tro på vetenskapen och att religiösas benägenheten att veta att respektive skrifter har rätt.
HEnrik Spovin
Skicka en kommentar