Det var något bekant över den äldre herren som på bred småländska frågade mig om sätet mittemot var ledigt. När två tjejer som han tydligen pratat med på perrongen frågade om de fick ta ett foto ihop med honom så insåg jag att jag satt mittemot en av världens rikaste män, nämligen Ingvar Kamprad. Han satt och läste Veckans Affärer så vi pratade inte direkt, även om jag funderade ett par gånger om jag inte borde ta chansen och fråga honom om hur han ser på klimatförändringen.
Visst är det ett speciellt land vi lever i där detta händer. Jag kom att tänka på kontrasten mellan denne entreprenörslegend som åkte lokaltåget och det jag läst om direktörerna på Volvo och Ericsson som beställt två nya lyxflygplan för 850 miljoner kronor förutom de två som köptes år 2007 för 512 miljoner. Men det är klart att viktiga personer måste kunna åka ståndsmässigt eller...
En kul anekdot var att Kamprad lyckades tappa en penna när biljettkontrollanten kom och eftersom den försvann in under sätet i det nästan fullsatta tåget så fick den ligga efter lite letade av oss som satt närmast. När jag sedan skulle stiga av så såg jag att Ingvar spanade lite oroligt efter sin penna, så jag krånglade mig ner på huk och lyckades fiska fram pennan som låg mellan ett par väskor. Ingvar sken upp och tackade så mycket, han förklarade att han ju var smålänning. Jag log och sa att det var en liten insats för att han skulle kunna fortsätta resan i lugn och ro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar