Stadsbyggnadsnämnden

I torsdags var jag på mitt första Stadsbyggnadsmöte som ledamot för Miljöpartiet. Det var en ”skolstartskänsla” över mötet, förväntan, nya ansikten och en ödmjukhet inför uppdraget.

Vi ska få utbildning under våren, men förväntas kunna fatta beslut redan innan vi är riktigt insatta i förutsättningarna för uppdraget. Min inställning är att jag ska ställa frågor om jag vet tillräckligt för att veta att jag inte vet :-). Det kommer att ta tid att gå till beslut när det finns mycket som behöver förklaras, men visst är det tokigare att inte veta vad man beslutar och varför.

Ordföranden Carina Svensson (s) är ny på sin post och jag har en positiv känsla kring hennes ledarstil. Hon har potential att växa in i rollen med ett öppet sinnelag.

Oppositionsledaren Stefan Lindhe (m) förklarade redan på första mötet att han motsätter sig en utveckling där bilen inte självklart är utgångspunkten för stadsplaneringen. Något säger mig att detta kommer att vara något jag får höra lika ofta som jag i Stadsdelsfullmäktige fick höra att vi borde avskaffa stadsdelarna.

Det moderata stadsplaneringsresonemanget går ungefär så här:

Om man planerar staden på ett sådant sätt att det är smidigast för människorna att promenera, cykla och åka kollektiv och därmed inte bygger staden med biltrafikens behov som normsättare så kommer staden att korkas igen av förtvivlade bilister som trotts trängsel och parkeringsfrustration inte ser några alternativ. Detta kommer att krascha vardagspusslet och skada tillväxten. Vi ska därför planera staden utifrån god framkomlighet med bil, men så klart samtidigt satsa på alternativen så att dessa blir ännu attraktivare och bilen därför blir stående på uppfarten eller i källargaraget när medborgarna har gjort sitt val. Att vi då sitter med en massa parkeringsplatser och trafikleder som inte längre behövs är något vi får kosta på oss, för om medborgarna trotts att alternativen är smidiga ändå väljer bilen så kommer det ju inte att fungera om inte bilarna fått sitt utrymme.

Att staden där alternativen till bilen är förstahandsvalet ser annorlunda ut än bilstaden verkar lika svårt att ta till sig som att det är en fråga om att prioritera.

Till min glädje verkar dock denna insikt finnas bland åtminstone vissa arkitekter och stadsplanerare. Det var inte utan ett leende på läpparna som jag hörde Stadsarkitekten ifrågasätta folkpartisten som tycktes föreslå att om bilens behov inte kunde tillgodoses så skulle Västra hamnen lämnas halvfärdig och åkermarken bebyggas istället.