2011-11-26

Ansvaret för vår värld

Nästa år har Kyotoprotokollet kommit till sitt slut, avtalet hade urvattnats i många omgångar innan det trädde i kraft år 2005.  I sin otillräcklighet är det det närmaste ett globalt åtagande som världen har kommit. Förhoppningarna om ett nytt bindande avtal var stora inför Köpenhamnsmötet 2009 och nederlaget kändes tungt när världens ledare visade sig vara "följare av rådande ordning".

Summeringen av resultatet efter Kyotoprotokollet är också nedslående, inte ens med de låga ambitionerna så har alla lyckats med sina åtaganden, i USA och Kanada har man rent ut sagt gett blanka fan i avtalet, bägge länderna tillhör de nationer som per invånare har högst utsläpp och deras vägran att minska sina utsläpp har fått de stora tillväxtländerna i asien att ifrågasätta att de ska välja en annan väg än västvärlden.

Läget verkar alltså vara dystrare än någonsin och ingen verkar längre tro att något bindande klimatavtal är möjligt de närmaste åren. Samtidigt är vetenskapsmännen allt säkrare på att konsekvenserna av klimatförändringarna kommer att bli omfattande.

För mig känns det smått absurt att se hur människor i min omgivning fortsätter pumpa ut växthusgaser i atmosfären via sin självförverkligande konsumtion av resor, prylar och mat. De är ju inte onda människor, men inte heller helt ovetande om vad de gör, de vill ju bara inte tänka på att de skulle ha ett ansvar för sina handlingar. Det finns alltid någon som är ännu värre och om man jämför sig med de andra som också tillhör de rikaste procenten av jordens befolkning så är man ju ganska genomsnittlig. Livet är kort så det gäller ju att leva "så gott" som möjligt innan det är för sent...

Jag antar att min känsla kring det hela liknar vad de som kämpade mot slaveriet kände. Bara det att de kunde se, höra och lukta grymheterna i sin närmiljö. Det som tjänade på slaveriet var oftast helt oförstående kring att det de gjorde var omoraliskt. Man kämpade mot en ekonomisk makt. Eller kanske är det samma känsla som de som kämpade mot misären i supandets spår på 1800-talet hade, fast även de kunde se, höra och lukta lidandet på ett påtagligt sätt. Bägge dessa fenomen var direkt kopplade till ekonomi, makt och missbruk. Det inger dock ett visst hopp att det i dessa fall till slut uppbådades ett tillräckligt stort motstånd. Segern blir tyvärr aldrig slutgiltig så både alkoholens misär och varianter av slaveri finns fortfarande kvar, fast i en annan omfattning.

För egen del är klimatkrisen mindre påtaglig, det handlar snarare om att koppla ihop TV-bilderna från världens katastrofområden med vetenskapsmännens sakliga förutsägelser om vart vi är på väg. Det gör det ju lite lättare för mig att tänka på annat ibland, men när insikten väl har slagit till som blir man nog aldrig helt fri från den igen. Visst ger det mig mening att jobba för en förändring, men samtidigt måste jag ju inse hur mycket som fortfarande går åt helt fel håll.

Jag hade gärna avslutat med något hoppfullt, men efter att ha ägnat stor del av dagen åt att skriva "Särskilda yttranden" på ärenden där Stadsbyggnadsnämnden inte förmått sig att verka för hållbar utveckling så känns det mer naturligt att skriva av mig lite av min frustration över människans oförmåga. Vi kan ju så mycket bättre!!!

Denna video visar temperaturen från år 1800 tills nu. Den är sammanställd av tidigare klimatförändringsskeptiska vetenskapsmän från Berkeley som ville kontrollera att temperaturserierna som klimatforskarna använder verkligen var tillförlitliga. Det visade sig att temperaturserierna stämde alldeles utmärkt. Se 210 år av temperaturmätningar utspela sig och se vad som händer i slutet på 80-talet.



Jag vill väl ändå avsluta med något lite hoppingivande... Även om Obama inte kunnat leva upp till förhoppningarna så har han inte helt glömt bort varför han blev vald.




2 kommentarer:

Revolving Doors sa...

Jag delar din frustration. Mörka, disiga och blöta novemberdagar förstärker känslan. Det blir så visuellt påtagligt under denna tid.

Lucas Carlsson sa...

När stormen dessutom viner, det knakar i huset och hunden tycker att det känns för osäkert att sova i korgen så infinner det sig plötsligt på något märkligt sätt ett ödesmättat lugn.

Skönt att slippa vara frustrerad hela tiden!