2006-11-14

Min väg till miljömedvetenhet

De senaste fem åren har jag gjort en resa från charterturistande sportbils moderat till engagerad miljökämpe. Hur gick detta till? Och hur ska man se på de som idag är där jag var för fem år sedan?

Först historien:
Det började med kärlek (vad annars), jag blev kär i en tjej som jag träffat på en kompis 30 års fest. Nåja jag blev inte kär direkt men jag blev bra nyfiken. Tjejen var nyinflyttad till Malmö och försökte lära känna lite folk genom att engagera sig i Attac. Detta var samma år som kravallerna i Göteborg och Attac hade fått dåligt rykte eftersom man inte ordentligt tog avstånd från de som vandaliserade. Hon var inte så insatt i Attacs frågor och starade därför en studiecirkel om WTO, GATT-avtalet och Tobinskatten. Jag gick med trotts att jag var milt uttryckt skeptisk till Attac-rörelsen. Mest var det för att träffa henne, men jag upptäckte snart att det var handlande om riktigt intressanta frågor som jag inte hade haft en susning om. Först såg jag det hela mest från min moderata verklighet och jag skulle tro att jag starkt bidrog till att det blev debatt på studiecirkeln. Medlemmarna i studiecirkeln tappade tyvärr studieivern efter ett tag och cirkeln avslutades. För mig hade dock ett intresse för omvärlden och rättvisefrågorna väckts och nya tankebanor hade uppstått.

När det var riksdagsval 2002 ansträngde jag mig verkligen för att sätta mig in i frågorna. De tre föregående valen hade jag röstat mest på känn utan att egentligen fundera så mycket. Nu kunde jag inte rösta på moderaterna längre, deras politik gick inte ihop och framför allt hade jag börjat känna aversion mot hänsynslösa kapitalister och bortskämda överklassungar som bar sig illa åt.

Det var inte utan en viss pulshöjning som jag lade min röst på socialdemokraterna. Alla mina vänner som ville tala om vad de röstat på hade rösta på moderaterna. Göran Person vann valet, det grön folkhemmet dammades av och miljöpartiet fick inflytande över politiken.

Nästa riktiga katalysator var stadsjeepsdebatten några år senare. Jag hade sedan tidigare ogillat stadsjeeparna eftersom jag hade en liten tvåsitsig sportbil (en miata) och insåg att risken för att jag skulle råka illa ut ökade ju fler jeeparna blev. När billobbyn plockade fram argument för jeeparna av typen "trafiken blir säkare", "de flesta jeeparna säljs i norrland" och "jeeparna är inte statussymboler". Då brast någon inom mig, jag började skriva insändare, jag letade efter organisationer som bemötte dessa heltokiga motormän. Jag blev medlem i svenska naturskyddsföreningen, gröna bilister och miljöpartiet (mest för att de var hatade av motormännen, i mina ögon var miljöpartisterna fortfarande lite av naiva bakåtsträvare).

Snart fick jag upp ögonen för den globala uppvärmningen, även här fick jag se absurda argument och besynnerliga förklaring till varför detta inte var någon att bry sig om. Nu var jag inne i det hela. Miljöpartisterna var inte så naiva längre. Jag började skriva på denna blogg, skrev flera insändare, läste en massa literatur i ämnet, blev aktiv i miljöpartiet och medlem i Greenpeace och WWF. Jag plågade min omgivning med argument för att göra något och beskrev hur illa ställt det var och hur illa det kunde gå. Jag satt i miljöpartiets valstuga, delade ut valsedlar och gjorde mig valbar till politiska uppdrag i kommunen efter valet.

Så vad hade hänt?
Nyss var jag en mörkblå moderat och nu satt jag i miljöpartiets valstuga. Min världsbild var radikalt förändrad, mina intressen hade genomgått samma förvandling. Var jag samma människa?

Jo, det kändes i stort sett likadant. Jag var väl något blödigare, lite ödmjukare, lite mindre hetsig (inte för att hetsighet varit något karaktärsdrag direkt). Jag låg inte längre i vänsterfilen på motorvägen i 130 och kände mig duktig. Jag ägnade ingen tid åt att drömma om en häftigare bil. Hade inget behov av att uppgradera hemmabion eller att köpa en nyare mobil. På något sätt så var inköpsprojekten inte en viktig del av mitt liv längre. Jag inledde semestern med en veckas meditation och började med Tai Chi.

Varför blev det ett så tvärt kast?
Endel av förändringen tror jag kom av några kriser som tänjde lite på mina gränser och skakade om mig. Mycket berodde på den där tjejen som numera är min älskade sambo. En förutsättning var nog att jag egentligen innerst inne inte trivdes så bra med det livet jag levde (vilket jag aldrig skulle erkänt för mig själv). Endel berodde nog på att jag slutade spela datorspel (tidigare kunde jag sitta en hel helg med ett nytt spel), detta gav mig mycket mer tid. All den litteratur jag läste påverkade mig säkert. På samma sätt innebar säkert avsaknaden av det som jag tidigare fyllde mina sinnen med att mina perspektiv flyttades. Det kompakta motståndet mot "min" nya världsbild taggade mig säkert ytterliggare, det vässade utan tvekan mina argument.

Vad kan man lära sig?
Ha tålamod! Även den mest trångsynte kan vakna upp. Ibland kan det oväntade sätta igång en händelsekedja som radikalt förändrar en människas liv. Det är inte så stor skillnad på folk egentligen. Trägen vinner i längden...

1 kommentar:

Lunken sa...

Oj... trevlig historia som inger hopp. ;)
Medans mina polare försökte bli Stockholmare så fort det bara gick och helst hoppade på IT-tåget i 200 km/h så hade jag själv redan en annan världsbild tack vare ett år i Bolivia. Idag har flera av dessa kompisar bränt ut sig...