Att inget göra.

För mig som har följt klimatforskningen i lite mer än två år så är Björn Lomborgs budskap tydligt och konsekvent. Men jag kan också förstå att för den som inte gärna vill tro att vi är inne i en mycket dramatisk tid där vårt handlande (eller icke handlande) får långtgående konsekvenser för allt liv på jorden så känns det betryggande att läsa Lomborg. Därför kan det vara på plats att påpeka på vilket sätt Lomborgs budskap nu senast på DNs ledarsida skiljer sig från den samlade vetenskapen i form av IPCC och ekonomiska auktoriteter som Nicolas Stern. De retoriska ”knepen” framstår i all tydlighet när man ser skillnaderna i budskap. Björn Lomborg är inte ensam om sitt budskap men har sedan några år seglat upp som en av de mer uppmärksammade "skeptikerna".

Lomborg börjar med att konstatera att: "De flesta av jordens urbana områden redan har erfarit mycket mer dramatiska temperaturhöjningar under de senaste decennierna än de 2,6 grader som den globala uppvärmningen förväntas bidra med de närmsta 100 åren."

Alltså vill han ge intryck av att den förväntade globala uppvärmningen inte är så illa eftersom temperaturen i storstäderna är flera grader högre än i omgivningen. För det första så handlar klimatförändringen om den globala medeltemperaturen som är något helt annat än lokala variationer mellan storstad och landsbygd. För det andra så är den förväntade medeltemperaturökningen till år 2100 mellan 1,1 grader och 6,4 grader (jämfört med medeltemperaturen år 1980-1999) enligt IPCCs modeller. För det tredje befarar forskarna att en global temperatur höjning på mer än 2 grader skulle starta irreversibla processer i naturen som ytterligare kommer att höja temperaturen i framtiden i en självgående spiral.

Sedan kör han samma sak en gång till i en liten annan tappning: ”Samtidigt som kändisaktivister varnar för det existentiella hot som klimatförändringen medför, ger världens metropoler en mer realistisk bild av hur problemet kan tacklas.”

Nu är det alltså ”kändisaktivister” som varnar, han råkar glömma nämna att även den samlade vetenskapen säger samma sak och har gjort det i flera år.

Så följer sedan Lomborgs verktyg för lösningen på problemet: ”Vi har långt mer pengar och teknologiska möjligheter än tidigare för att anpassa oss.”

Tillväxt och teknologi räddar alltså oss även om klimatet ändras.

Vi får veta att det finns enkla lösningar: ” Medan kändisaktivister helt fokuserar på att minska koldioxidutsläppen kan vi göra mycket mer - och till en betydligt lägre kostnad. Det finns enkla lösningar som kan åstadkomma betydande resultat.”

Det är alltså billigare att anpassa sig än att försöka minska utsläppen. Denna slutsatts går helt emot Nicolas Sterns slutsatser som istället visar att det är mycket billigare att minska utsläppen än att anpassa sig till ett allt varmare klimat. Anpassningar blir vi tvungna till i vilket fall som helst, den globala medeltemperaturen har redan stigit 0,7 grader de senaste hundra åren och de utsläpp vi redan har gjort förväntas öka temperaturen med minst lika mycket till även om vi helt slutade elda olja och kol idag.

Dessutom får vi veta att vi kan göra mer än våra förfäder: ”Självklart kommer städer också att drabbas av koldioxidrelaterade temperaturhöjningar, utöver bidraget från urbana värmeöar. Men vi har en chans att agera. Till skillnad från våra förfäder, som gjorde lite eller inget för att hantera urbana värmeöar, har vi goda chanser att dämpa effekterna.”

Lomborg vill gärna framhäva de urbana värmeöarna som ett stort problem, som tydligen funnits under lång tid. Faktum är att våra förfäder bodde i betydligt mindre städer med betydligt mindre asfalt och mindre energialstrande verksamheter därför var fenomenet heller inte lika påtagligt som idag. Dessutom har storstäderna i den rika delen av världen luftkonditionerat sina kontor, bilar, köpcenter och i varmare trakter ofta numera även sina bostäder. Det används faktisk idag mer energi i världen för att kyla våra lokaler än att värma dem.

Sedan kommer själva huvudpoängen och slutklämmen: ” Ta till exempel Los Angeles. Att lägga om taken på merparten av stadens fem miljoner bostadshus, måla om en fjärdedel av gatorna och plantera 11 miljoner träd skulle kosta omkring 1 miljard dollar. Det skulle i sin tur sänka utgifterna för luftkonditionering med 170 miljoner dollar och leda till en minskning av luftföroreningarna värd 360 miljoner dollar - varje år. Temperaturen i Los Angeles skulle gå ner med ungefär 3 grader, vilket motsvarar den höjning som förutspås för resten av detta århundrade.

Jämför det med de 180 miljarder dollar som Kyotoavtalet kostar att genomföra och som knappt ger någon effekt.

Just nu hör vi inte så mycket om smarta lösningar på klimatfrågan. Det måste ändras. Vi kan faktiskt välja vår framtid. ”

Kostnaden för att minska den urbana värmeeffekten i EN storstad ställs alltså mot det första trevande steget mot ett hejdande av ett skenande klimat. Lomborg bortser helt från följderna av klimatförändringen utanför städerna, som om dessa var isolerade ”värmeöar” där ”smarta lösningar” kan lotsa oss igenom en global uppvärmning utan några större vedermödor. Till sist får vi indirekt veta att de som vill hejda klimatförändringen inte är så smarta eftersom deras lösningar ”måste ändras”. ”Vi kan ju faktiskt välja” att INTE hejda klimatförändringen.

Budskapet är enkelt och tilltalande men vid närmare analys visar det sig gå stick i stäv med den vedertagna vetenskapen. Likheten med de som ända in på 90-talet hävdade att rökning inte orsakar cancer trotts en i det närmaste total vetenskaplig konsensus kring motsatsen är den närmaste parallell jag kan komma på. Låt oss hoppas att vi lärt oss något av detta och inte låter värdefull tid gå till spillo pga denna strategi. "Doubt is our product" som det så talande skrevs i ett intert tobaksbolagsmemo.