Att adoptera en återvinningsstation

Jag har adopterat återvinningsstationen utanför min trappuppgång. Det hela började med att jag irriterade mig på att folk sorterade fel. Min bostadsrättsförening har nyligen sett till att man kan sortera även pappersförpackningar nere på gatan, tidigare hade vi endast tidningar. Nu är det ju knappt 100 meter till en större miljöstation där det finns även glas, metal och plast men det kan känns långt för den som inte är van vid sopsortering. Tyvärr så hade ganska många svårt att hantera den nya tunnan och det blev ofta fel. I början retade jag mig på felsorteringen och rättade muttrande till de grövsta missgreppen.

Efter en del funderingar så bestämde jag mig för ett socialt expriment, jag skulle hålla koll på återvinningskärlen i stort sett dagligen och rätta till felen, för att se om det gjorde någon skillnad. Min teori var att om det är rätt sorterarat när folk kommer och ska återvinna så kommer man att vara mindre benägen att göra fel. Om det däremot ofta är fel så kommer folk att tycka att det kvittar eftersom andra inte verkar bry sig.

Nu har det gått ett par månader och resultatet har varit uppmuntrande, det är ofta så att jag inte behöver fixa till det. Så var det inte i början, det var bitvis riktigt illa. Ett tag var det någon förvirrad småbarnsförälder som slängde hushållssoporna i återvinningen, det fanns nämligen inte helt angenäma blöjor i påsarna, det har som tur är upphört. Någon med insikt om papperts ursprung kastade en palm, med kruka och allt bland förpackningarna, kanske med förhoppningen att man kunde göra cellulosa av den. Ett par inramade tavlor, ett lyslör och ett antal aluminiumburkar har även förirrat sig förutom de sedvanliga plastpåsarna och frigolitbitarna.

Igår var dock något av ett bakslag, jag är osäker på om någon har iaktagit mig och tänkt jäklas, för det låg cirka 10st prydligt inplastade pappersförpackningar i varsin väl försluten fryspåse.

I början kändes det lite skämmigt att rota i återvinningskärlen, men sedan tänkte jag på hur jag ville att det skulle kännas. Jag skulle ju själv bli glad om det var någon som ansträngde sig för att återvinningen skulle bli rätt. Jag tror att det är uthållighet och de små detaljerna som leder till de stora sprången framåt.

Min hund tycker dock att jag är rätt tradig som ska kolla i de tråkiga tunnorna när vi nästan är hemma efter promenaden. Hon tycker att det är mycket roligare med vårt andra projekt där hon har en aktiv roll, det spar jag dock till en annan gång...