En tid för hjältar

Vad gör man när man gjort allt det enkla och det återstår hur mycket som helst att göra?

Hur känns det när det blir uppenbart att vackra ord och insikt om det nödvändiga inte utmynnar i något mer än just detta?

Jo, det känns overkligt, det känns frustrerande, det känns uppfodrande... Det är som att leva i en värld uppbyggd av kulisser. Kulisser som fångar uppmärksamheten med sina starka färger, som lockar med sina detaljer, som ivrigt diskuteras men som döljer den försummade omgivningen. Omgivningen som är grunden för allt det som egentligen betyder något, omgivningen som försummas till den grad att kulisserna snart kommer att rasa, medan nya glada färglager läggs på ytan.

Det jäser, tack och lov! Vi är inte i coma, vi är bara förstummade, förblindade och rent allmänt bortkollrade. Det är inte någons fel, det finns ingen illvillig plan. Vi är alla under hypnos, masshypnos, vi vet om det, ofta accepterar vi det, det är en självhypnos. Vi måste själva ta oss ur den, det är skrämmande, det är ovisst. Men det är nödvändigt, insikten börjar få fäste, den gnager, det är för uppenbart. Mark Lynas skriver i boken Sex grader: "Som jag ser det talar den bekymmersamma situation vi har hamnat i inte för fatalism utan för radikalism".

Detta börjar smärtsamt och oundvikligen bli uppenbart. Detta fixar sig inte medan jag ser på, det finns ingen osynlig hand som ställer saker till rätta, halvhjärtat är inte tillräckligt. Mina föräldrars generation har sedan länge slumrat in till förföriska locktoner, min generation är inte ett dugg bättre. Inse att livspusslet saknar bitar, det är inte meningen att det ska kunna läggas. Välj ett eget motiv, ta dig tid att fundera på hur du vill ha det, gör en rimlighets bedömning. Kommer det att kunna läggas? Vill du verkligen lägga det? Vill du att dina barn ska fortsätta lägga det?

Så vad vill jag då?

Jag vill att folk ska tänka tanken ända ut i sina konsekvenser. Tänka:

-är det okej att vår planet är i ett betydligt sämre skick när vi lämnar den än när vi ärvde den?
-tycker jag att det är ok, att bördig jord torkar ut, att lågland dränks, att floderna sinar?
-verkar det vettigt att det spenderas 1000 miljarder dollar på vapen varje år?
-vill jag att de som odlar min mat ska behöva skyddsdräkt?
-vill jag äta djur som levt som produkter och hanterats som om de inte var levande varelser?

Rent konkret vill jag:

-att du på allvar tar reda på vad som är på gång
-att du slutar flyga för nöjes skull
-att du endast använder bil då det verkligen behövs
-att du som köper en ny bil köper den med minst påverkan
-att du som jobbar på ett företag som inte gör tillräckligt byter jobb
-att du slutar äta djur som plågas
-att du slutar äta djur som utrotas
-att du slutar konsumera varor som uppenbart förstör för framtida generationer
-att du blir obekväm

Frustrationen är inte bara min, den ligger i luften. Men det börjar hända saker. Det är med förtjusning jag läser om "Asfaltdjungelns indianer". Det är ett växande antal stammar som synliggör det absurda i att det fortfarande finns folk i storstäderna som köper nya stadsjeepar. De släpper ut luften ur jeeparna och lämnar ett meddelande till bilägarna där de förklarar att det inte är personligt men att deras bilar faktiskt dödar.

Min första tanke var att det inte fungerar att pysa däck, utan endast gör folk upprörda. Men efter att ha läst om dem i DN så insåg jag att de vet vad gör, de omsätter frustration i handling. De är med och skapar en gräsrotsrörelse som är nödvändig för att kunna möta den utmaning vi står inför. De gör det omöjligt för politiker att inte sätta handling bakom sina utfästelser samtidigt som de gör det möjligt för politiker som verkligen vill förändra att göra detta.

Visst är det ett lagbrott som begås, visst är det farligt med brottsrelativism, men ändå...

I somras så mätte man hastigheten på 900.000 fordon på 50 och 70 sträckor. 59% av bilisterna körde för fort, ett klart lagbrott. Om hastighetsgränserna hållts så uppskattar man att 100-150 liv skulle sparats varje år.

År 2003 så gjorde skatteverket en uppskattning av hur mycket det fuskades med reseavdragen. Resultatet blev nedslående, 46% av avdragen var för höga, det motsvarade ca 1,4 miljarder. Ett klart lagbrott. Jag skulle inte tro att det har blivit bättre sedan dess.

Att döma av skattefiffel, licensskolk och bygglovstrots så verkar flertalet moderata ministrar i vår regering tycka att "små" lagbrott för egen vinning är om inte helt okej, i alla fall inte så farligt. Jag skulle dock tro att de har en annan syn på pysningar av stadsjeepsdäck...

Så länge aktivismen bedrivs utan att skada människor, djur eller förstöra egendom och dessutom görs för att förhindra eller uppmärksamma en ohållbar aktivitet så har den mitt fulla stöd! Eller rent ut sagt jag vill ha mera aktivism, det som pågår är ohållbart och måste ändras, tiden rinner ut. Kanske bor det en indian i oss alla?