European Social Forum i Malmö 2008

European Social Forum (ESF) har hållits i Malmö denna vecka. Jag har tyvärr inte hunnit delta så mycket som jag hade velat (utbudet var enormt), men jag lyssnade på några tal på invigningsdagen i onsdags. Bland talarna fanns personligheter som Vandana Shiva och förre ärkebiskopen KG Hammar. Det var en både etniskt och åldersmässigt blandad publik, alla talarna var tyvärr inte lika kärnfulla och ibland blev det lite långdraget i kylan.

I fredags började mitt engagemang på riktigt med min tredje och hittills största klimatkrock i Klimax regi. Enligt DN var det ca 800 personer som tågade genom staden för att synliggöra det stora glappet mellan retorik och handling i den svenska klimatpolitiken. Jag träffade min kusin Rasmus i folkvimlet, vilket var en glad överraskning (vi träffas annars endast på begravningar). Författaren och klimataktivisten Andreas Malm höll ett kort tal om nödvändigheten att skapa ett tryck på beslutfattarna inför klimatmötet i Köpenhamn 2009. Stämningen var god på aktionen och den stora polisnärvaron innebar att det inte blev någon direkt konfrontation med bilisterna alls (vilket var bra).

Tyvärr så passade den anarkistiska gruppen ”Reclaim the streets” på att hålla en ”gatufest” på fredagskvällen. Den spårade som brukligt ur i klottervandalism och krossade skyltfönster hos främst SEB. Det hela var lika förutsägbart som att fotbollshuliganerna tar ut sin glädje eller sorg oavsett matchresultatet i form av misshandel och skadegörelse. Evenemanget gladde endast de som tycker att världsordning i stort sätt är okej och gärna ser så mycket dålig publicitet som möjligt för European Social Forum. Jag tycker att polisen skötte sig utmärkt och det framgick tydligt att "festarna" inte hade mycket att komma med och jag skulle tro att flera av deltagarna själva insåg hur omotiverat destruktiv hela tillställningen var.

Nu hade ju ”festen” inget med ESF-evenemanget att göra. Vilket jag tyckte att Sydsvenskan var tydlig med. Detta hjälper dock föga när folk endast läser rubriker och tittar på bilder. Tyvärr är det nog så att människor gärna läser det som bekräftar deras bild och struntar i att fördjupa sig vidare, den som inte var där kan inte gärna få en heltäckande bild av ESF arrangemanget egentligen innebär.

På lördagen så deltog jag i den stora manifestationen/demonstrationståget. Det var en upplevelse att delta med alla dessa olika människor från olika delar av Europa och världen, uppgifterna om hur många det var i tåget har skiftat mellan 10 000 och 15 000. Jag delade alldeles säkert inte alla åsikterna som manifesterades, men vi delade hoppet om en annan ordning än den rådande. Det var fantastiskt att se alla människor som rest till kyliga norden för att delta i seminarier och manifestationer. Särskilt glad var jag över att se fredsrörelserna, klimatrörelserna, miljörörelserna och solidaritetsrörelserna. Om globaliseringen ska bli ett lyckat projekt så måste människor lär känna varandra utifrån gemensamma intressen och engagemang. Vi kan inte vara anonyma producenter och konsumenter som bara sköter sig själva när vi har så stor påverkan på varandra. Det var som sagt en mycket positiv upplevelse som jag kommer att bära med mig.

På söndagen så skippade jag söndagsfrukosten och deltog i själva kärnan i ESF, nämligen ett seminarium. Det handlade om religion och den globala rättvise rörelsen. Det var en mycket seriös diskussion med stor bredd både på arrangörerna och på deltagarna. I panelen fanns en praktiserande buddhist med bakgrund i både Attac-rörelsen och den gröna tankesmedjan Cogito, en docent med professur i religionshistoria, en islamistisk punkrockare och en ekumeniskt engagerad katolik med avstamp i det andra Vatikan-konciliet.

Några av frågorna som diskuterades var:
Är religion och politik en farlig kombination?
Går det att vara religiös och inte vara politiskt aktiv?
Vad är förhållande mellan vänstern och religionen och tvärt om?
Vilken roll kan religionen spela i den globala rättvise rörelsen?
Varför är religion ofta förknippad med kvinnoförtryck?

Jag är nyfiken på hur de ”icke materialistiska” ser på globaliseringen, militariseringen och klimatförändringen. Jag fick en del svar och känner ett hopp om att stora religiösa grupper i världen ska kunna släppa en del av de meningslösa hårklyverierna och verka på ett positivt sätt i den nödvändiga omställningen från det neoliberala konsumtionsinriktade samhället.

Klimataktion

I onsdags deltog jag i min andra klimatmanifestation, vi var enligt Sydsvenskan ca 300 personer som tågade från stadshuset till korsningen mellan Södra Förstadsgatan (gågatan) och den fyrfiliga Regementsgatan.

Vad jag kunde se så var det ännu fler som deltog denna gång än vad det var för en månad sedan. Biltrafiken styrdes effektivt om av polisen som vilket ledde till att det inte blev någon direkt konfrontation med stressade eller upprörda bilister. Troligen hade förra månadens brutala reaktion fått polisen att satsa hårdare på trafiksäkerheten samtidigt som polisen slapp fördela resurser för att hålla reda på fotbollsfans (förra gången spelade MFF på stadion samma kväll).

Stämningen var mycket god, det bjöds på både tilltugg och livemusik. Även ett antal personer närmre de 60 var med, kanske var det lite 68-noslagi, förhoppningsvis berodde det även på att 40-talisterna börjar röra på sig. Kul var det i alla fall med en åldersblandad aktion för framtida generationer. Allt engagemang behövs verkligen, situationen manar till handling, fatalism är destruktivt. Det går inte att bortse ifrån att det finns en påtaglig konflikt mellan de som snarast vill byta den riktning vi har och de som tycker att vi lika gärna kan fortsätta på den inslagna vägen.

Jag anstränger mig verkligen för att glädjas mer åt de framsteg som faktiskt görs även om dessa ofta är små. Men det blir lätt så att frustrationen över det/de som fortsätter att driva utvecklingen i fel riktning tar överhanden. En positiv inställning till möjligheten att förändra är grundläggande för både det egna välbefinnandet och för att orka lägga den energi som går åt för att förändra de strukturer och tankesätt som i rask takt för hela vår civilisation in i en återvändsgränd. Det är när människor möts och jobbar tillsammans som förändring skapas.

En tid för hjältar

Vad gör man när man gjort allt det enkla och det återstår hur mycket som helst att göra?

Hur känns det när det blir uppenbart att vackra ord och insikt om det nödvändiga inte utmynnar i något mer än just detta?

Jo, det känns overkligt, det känns frustrerande, det känns uppfodrande... Det är som att leva i en värld uppbyggd av kulisser. Kulisser som fångar uppmärksamheten med sina starka färger, som lockar med sina detaljer, som ivrigt diskuteras men som döljer den försummade omgivningen. Omgivningen som är grunden för allt det som egentligen betyder något, omgivningen som försummas till den grad att kulisserna snart kommer att rasa, medan nya glada färglager läggs på ytan.

Det jäser, tack och lov! Vi är inte i coma, vi är bara förstummade, förblindade och rent allmänt bortkollrade. Det är inte någons fel, det finns ingen illvillig plan. Vi är alla under hypnos, masshypnos, vi vet om det, ofta accepterar vi det, det är en självhypnos. Vi måste själva ta oss ur den, det är skrämmande, det är ovisst. Men det är nödvändigt, insikten börjar få fäste, den gnager, det är för uppenbart. Mark Lynas skriver i boken Sex grader: "Som jag ser det talar den bekymmersamma situation vi har hamnat i inte för fatalism utan för radikalism".

Detta börjar smärtsamt och oundvikligen bli uppenbart. Detta fixar sig inte medan jag ser på, det finns ingen osynlig hand som ställer saker till rätta, halvhjärtat är inte tillräckligt. Mina föräldrars generation har sedan länge slumrat in till förföriska locktoner, min generation är inte ett dugg bättre. Inse att livspusslet saknar bitar, det är inte meningen att det ska kunna läggas. Välj ett eget motiv, ta dig tid att fundera på hur du vill ha det, gör en rimlighets bedömning. Kommer det att kunna läggas? Vill du verkligen lägga det? Vill du att dina barn ska fortsätta lägga det?

Så vad vill jag då?

Jag vill att folk ska tänka tanken ända ut i sina konsekvenser. Tänka:

-är det okej att vår planet är i ett betydligt sämre skick när vi lämnar den än när vi ärvde den?
-tycker jag att det är ok, att bördig jord torkar ut, att lågland dränks, att floderna sinar?
-verkar det vettigt att det spenderas 1000 miljarder dollar på vapen varje år?
-vill jag att de som odlar min mat ska behöva skyddsdräkt?
-vill jag äta djur som levt som produkter och hanterats som om de inte var levande varelser?

Rent konkret vill jag:

-att du på allvar tar reda på vad som är på gång
-att du slutar flyga för nöjes skull
-att du endast använder bil då det verkligen behövs
-att du som köper en ny bil köper den med minst påverkan
-att du som jobbar på ett företag som inte gör tillräckligt byter jobb
-att du slutar äta djur som plågas
-att du slutar äta djur som utrotas
-att du slutar konsumera varor som uppenbart förstör för framtida generationer
-att du blir obekväm

Frustrationen är inte bara min, den ligger i luften. Men det börjar hända saker. Det är med förtjusning jag läser om "Asfaltdjungelns indianer". Det är ett växande antal stammar som synliggör det absurda i att det fortfarande finns folk i storstäderna som köper nya stadsjeepar. De släpper ut luften ur jeeparna och lämnar ett meddelande till bilägarna där de förklarar att det inte är personligt men att deras bilar faktiskt dödar.

Min första tanke var att det inte fungerar att pysa däck, utan endast gör folk upprörda. Men efter att ha läst om dem i DN så insåg jag att de vet vad gör, de omsätter frustration i handling. De är med och skapar en gräsrotsrörelse som är nödvändig för att kunna möta den utmaning vi står inför. De gör det omöjligt för politiker att inte sätta handling bakom sina utfästelser samtidigt som de gör det möjligt för politiker som verkligen vill förändra att göra detta.

Visst är det ett lagbrott som begås, visst är det farligt med brottsrelativism, men ändå...

I somras så mätte man hastigheten på 900.000 fordon på 50 och 70 sträckor. 59% av bilisterna körde för fort, ett klart lagbrott. Om hastighetsgränserna hållts så uppskattar man att 100-150 liv skulle sparats varje år.

År 2003 så gjorde skatteverket en uppskattning av hur mycket det fuskades med reseavdragen. Resultatet blev nedslående, 46% av avdragen var för höga, det motsvarade ca 1,4 miljarder. Ett klart lagbrott. Jag skulle inte tro att det har blivit bättre sedan dess.

Att döma av skattefiffel, licensskolk och bygglovstrots så verkar flertalet moderata ministrar i vår regering tycka att "små" lagbrott för egen vinning är om inte helt okej, i alla fall inte så farligt. Jag skulle dock tro att de har en annan syn på pysningar av stadsjeepsdäck...

Så länge aktivismen bedrivs utan att skada människor, djur eller förstöra egendom och dessutom görs för att förhindra eller uppmärksamma en ohållbar aktivitet så har den mitt fulla stöd! Eller rent ut sagt jag vill ha mera aktivism, det som pågår är ohållbart och måste ändras, tiden rinner ut. Kanske bor det en indian i oss alla?