I onsdags gick larmet på reaktor två i Oskarshamns kärnkraftverk, ett stickprov vid kontrollen av inpasserande hantverkare gav utslag på sprängämnet TATP som förekommit bland annat vid terrordåden i London 2005. Två hantverkare som jobbade på den avställda reaktorn häktades misstänka för förberedelse till sabotage.
På ledarsidan i Sydsvenskan reagerade Mats Skogkär reflexmässigt och konstaterade att ”säkerhetsrutinerna fungerade”. Det är väl inte så konstigt att det blev något förhastat när man måste tycka med kort varsel och alla uppgifter inte kommit fram. Dagen efter konstaterades nämligen att det varit en ren slump att männen hade kontrollerats, Oskarshamns kärnkraftverk har nämligen ett undantag, året ut som innebär att endast stickprov görs vid kontroll av vapen och sprängämnen på de inpasserande.
Ledningen för kärnkraftverket reagerade dock snabbt och stoppade även reaktor ett (som var igång) eftersom männen kunde ha vistats även i denna reaktor. När media började gräva i det hela framkom det att den ena mannen varit dömd för en rad grova brott, senast för ett halvår sedan för narkotikabrott och misshandel. En miss hade gjorts, mannen borde aldrig ha släppts in på kärnkraftverket överhuvudtaget. Sedan hittade man i och för sig varken någon bomb eller några spår av någon bombtillverkning, kanske hade stickprovet gett ett felaktigt utslag, kanske hade mannen umgåtts med någon som testat sprängmedelstillverkning. Min poäng är att ihop med tidigare stickprov vid andra kärnkraft som avslöjat flera berusade hantverkare och nu dessa stickprov för att hitta vapen och bomber så undrar jag om stickprov verkligen är tillräckligt vid denna typ av anläggningar.
I fredags försökte man i Sydsvenskans huvudledare skyla över sitt misstag och menade att ett större problem än bristande kontroll av hantverkare var en framtida brist på utbildad kärnkraftspersonal eftersom: ”Frågan är dock hur många studenter som låter sig lockas så länge det saknas ett politiskt beslut om kärnkraftens framtid i Sverige.” Vad jag vet så togs det ett politiskt beslut om kärnkraftens framtid i Sverige efter folkomröstningen 1980. Efter haveriet i Tjernobyl 1986 aktualiserades det hela på nytt och avvecklingen av Barsebäck inleddes. Samtidigt som effekthöjningar i de kvarvarande reaktorerna planerades vilket i slutändan innebar att den totala kärnkraftsproduktionen förblev oförändrad.
1984 kom ny lagstiftning om hur kärnkraftsverksamhet ska bedrivas i lagen 1984:3. Särskilt § 6 blev omtvistad och kom av de som inte vill avveckla kärnkraften att kallas ”Tankeförbudsparagrafen”. Paragrafen var till för att stoppa utveckling av ny kärnkraft och hade följande lydelse: ”Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.” Snarast borde man väl kalla det ett ”planeringsförbud” men ”tankeförbud” låter liksom mer slagkraftigt.
På ledarsidan i Sydsvenskan reagerade Mats Skogkär reflexmässigt och konstaterade att ”säkerhetsrutinerna fungerade”. Det är väl inte så konstigt att det blev något förhastat när man måste tycka med kort varsel och alla uppgifter inte kommit fram. Dagen efter konstaterades nämligen att det varit en ren slump att männen hade kontrollerats, Oskarshamns kärnkraftverk har nämligen ett undantag, året ut som innebär att endast stickprov görs vid kontroll av vapen och sprängämnen på de inpasserande.
Ledningen för kärnkraftverket reagerade dock snabbt och stoppade även reaktor ett (som var igång) eftersom männen kunde ha vistats även i denna reaktor. När media började gräva i det hela framkom det att den ena mannen varit dömd för en rad grova brott, senast för ett halvår sedan för narkotikabrott och misshandel. En miss hade gjorts, mannen borde aldrig ha släppts in på kärnkraftverket överhuvudtaget. Sedan hittade man i och för sig varken någon bomb eller några spår av någon bombtillverkning, kanske hade stickprovet gett ett felaktigt utslag, kanske hade mannen umgåtts med någon som testat sprängmedelstillverkning. Min poäng är att ihop med tidigare stickprov vid andra kärnkraft som avslöjat flera berusade hantverkare och nu dessa stickprov för att hitta vapen och bomber så undrar jag om stickprov verkligen är tillräckligt vid denna typ av anläggningar.
I fredags försökte man i Sydsvenskans huvudledare skyla över sitt misstag och menade att ett större problem än bristande kontroll av hantverkare var en framtida brist på utbildad kärnkraftspersonal eftersom: ”Frågan är dock hur många studenter som låter sig lockas så länge det saknas ett politiskt beslut om kärnkraftens framtid i Sverige.” Vad jag vet så togs det ett politiskt beslut om kärnkraftens framtid i Sverige efter folkomröstningen 1980. Efter haveriet i Tjernobyl 1986 aktualiserades det hela på nytt och avvecklingen av Barsebäck inleddes. Samtidigt som effekthöjningar i de kvarvarande reaktorerna planerades vilket i slutändan innebar att den totala kärnkraftsproduktionen förblev oförändrad.
1984 kom ny lagstiftning om hur kärnkraftsverksamhet ska bedrivas i lagen 1984:3. Särskilt § 6 blev omtvistad och kom av de som inte vill avveckla kärnkraften att kallas ”Tankeförbudsparagrafen”. Paragrafen var till för att stoppa utveckling av ny kärnkraft och hade följande lydelse: ”Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.” Snarast borde man väl kalla det ett ”planeringsförbud” men ”tankeförbud” låter liksom mer slagkraftigt.
Den nya regeringen tog bort paragrafen 2006 med motiveringen att ”forskning och tekniskt utvecklingsarbete inom kärnteknikområdet är av stor betydelse för kärnsäkerheten och kärnavfallshanteringen” men det ligger nära till hands att misstänka att motivet snarare var öppna upp för nya kärnkraftverk. De stora elbolagen har endast gjort halvhjärtade satsningar på förnyelsebar energi trotts att folkomröstningen för snart 30 år sedan pekade ut detta som framtiden, huvuddelen av investeringarna har gått till effekthöjningar i gamla reaktorer, gaskraftverk och kolkraftverk (dock inte i Sverige). Att äga ett kärnkraftverk är en strålande affär, avfallsproblemet lämnas till kommande generationer, försäkringarna vid ett större haveri står staten för, samtidigt ges förmånliga lån till de stora investeringarna och benen slås undan för nya mindre konkurrenter som utvecklar ny småskalig teknik, som omöjligt kan konkurrera med dessa allt större bjässar.
En del av de som hävdar att man måste acceptera folkomröstningen om EG-inträdet 1994 trotts att stora förändringar har skett med EU sedan dess, hävdar med bestämdhet att man inte kan acceptera folkomröstningen om kärnkraften trotts att kärnkraft har samma problem nu som då… Jag tycker att det är rimligt att man ska finna sig i bägge folkomröstningarna och ska det göras stora förändringar så ska det till nya folkomröstningar.
En del av de som hävdar att man måste acceptera folkomröstningen om EG-inträdet 1994 trotts att stora förändringar har skett med EU sedan dess, hävdar med bestämdhet att man inte kan acceptera folkomröstningen om kärnkraften trotts att kärnkraft har samma problem nu som då… Jag tycker att det är rimligt att man ska finna sig i bägge folkomröstningarna och ska det göras stora förändringar så ska det till nya folkomröstningar.
2 kommentarer:
Du skriver "En del av de som hävdar att man måste acceptera folkomröstningen om EG-inträdet 1994 trotts att stora förändringar har skett med EU sedan dess, hävdar med bestämdhet att man inte kan acceptera folkomröstningen om kärnkraften trotts att kärnkraft har samma problem nu som då"
Detta är rent skitsnack.
Kärnkraft har utvecklats kraftigt sedan 1970 talet och de reaktorer man kan bygga idag, Är enormt mycket Säkrare, effektivare och billigare, De skapar desutom inte den sorts avfall som våra nuvarande reaktorer
EU's förändringar har desutom varit kända mellan alla valen och svenska folket har haft alla chanser att rösta på partier som propagerat för uträde ur EU. (Men istället så har EU vänligheten ökar sakta under åren då man sett att motståndarnas skräckpropaganda inte stämde)
Men det är inte anledningen till att kärnkraftsomröstningen är förlegad medans EU omröstningen fortfarande har viss relevans.
Den reela anledningen är TID.
Den yngsta person som fick folkomrösta om kärnkraft är idag 46 år gammal. så alla som är yngre än 46 år har inte fått säga sitt om kärnkraften. Och det är faktiskt så att det är fler personer än de som fick säga sitt om kärnkraften.
Så den folkomröstningen har helt enkelt nått sitt bäst före datum.
EU folkomröstningen är däremot endast 14 år gammal och har därför en större relevans.
Sen skulle jag rekomendera dig ett studiebesök hoss Johan Simu för att uppdatera dina kunskaper som kärnkraft, då du fortfarande tror på skräckpropaganda från 70-talet och detta inte stämmer överens med verkligheten.
http://gronarealisten.blogg.se/
Se nästa inlägg för ett förtydligande.
Skicka en kommentar