Risktagande har haft en positiv laddning (och har det fortfarande hos många), det är något manligt över det. Man kör fortare, har mindre marginaler, vågar chansa. För att kunna vinna de stora belöningarna så måste man ta stora risker. Finansvärlden har belönat risktagande, självaste blodomloppet i vårt ekonomiska system har hanterats av individer som belönat varandra och sig själva för att ta större risker. Det är dock inte som i sportens värld att de riskerat att förlora allt, det är andra som får ta de verkligt tuffa konsekvenserna om chansningen inte går hem.
Uppdrag granskning har gjort två mycket intressanta reportage om hur staten uppmuntrat till risktagande och fortfarande gör detta. Det ena handlar om bonusarna i svensk kärnkraftsindustri. Man får veta att de anställda kan få bonus utifrån sådant som vinst, säkerhet och strålskydd. Ju högre upp man kommer i chefskedjan ju större blir kopplingen till vinsten och desto mindre blir kopplingen till säkerhet, när man kommer upp på högsta nivå så handlar det om en bonus på flera miljoner helt utan koppling till säkerhetsarbetet. Med tanke på de avslöjanden som gjordes i och med det fallerade säkerhetssystemen i Forsmark år 2006 så var det tur för cheferna att deras bonusar inte var kopplade till säkerhetsarbetet. Jag undrar hur mycket bonus det ger i kärnkraftsindustrin att man lyckats lobba igenom en lagändring som öppnar för satsning på nya reaktorer.
Det andra reportaget handlar om bonusar i olika finansiella helstatliga bolag som pensionsfonderna. Här kunde man få bonus upp till två månadslöner tidigare (vilket kunde bli flera 100.000 kronor) regeringen lättade dock på dessa begränsningar sommaren 2008 så nu är taket det dubbla (fyra månadslöner). VD:n ska dock inte ha någon bonus, men det hindrade inte styrelsen för tredje AP-fonden som istället gav VD:n en ”gratifikation” på 500.000 för att hon jobbat så bra. Visst blir man beklämd när finansministern som gått ut och kritiserat bonusarna i privata företag, samtidigt har beslutat om mera bonus i statliga företag. Nu är det ju diskussionerna kring bonusar inget nytt, Uppdrag granskning tittade ordentligt på bonuskalaset redan år 2006, men det var före valet.
Fram tonar en bild av en styrande elit som med bekymrad min säger en sak, men sedan fortsätter som om inget hade hänt. År 2006 var det högkonjunktur och är de flesta fick det bättre rent ekonomiskt, så visst kunde man kanske se genom fingrarna på att vissa blev mycket mycket rikligare belönade än andra. År 2008 blev det lågkonjunktur (helt plötsligt?), men det finns gott om fartblinda i de privilegierade kretsarna som är oförstående kring att de ska få sänkt ersättning bara för att företaget visar förlust och sparkar folk.
På Volvo lastvagnar fick man backa från höjda bonusar efter oväntat (?) hård kritik. Det gick inte att höja bonustaket från 50% av lönen till 60%. VD:n Leif Johansson visar god vilja genom att avstå lönelyft och behåller därmed den fasta lönen på en miljon i månaden plus möjlighet till bonus på upptill 65% extra (dvs 8 miljoner) sedan får han ytterligare lite andra förmåner värda några miljoner.
Annika Falkengren på banken SEB är dock ett bättre föredöme, hon avstår sin bonus för 2008 och 2009. Det betyder kanske att hon nöjer sig med månadslönen på ca: 580.000 kronor och de extra förmånerna på ca 100.000 i månaden. Uppgifterna gäller dock 2007 och i finare kretsar talar man inte om lönen, så nyfikna får vänta på bankens årsbokslut för att se vad hon förhandlat sig till.
Jag tror inte att girighet är bra, jag tror inte att det är en drivkraft som ger långsiktigt kloka beslut. Girighet och korruption hänger ihop och det undergräver förtroendet mellan människor, det skadar samhället och drabbar de med sämst förutsättningar värst. Bara för att det är lagligt med miljonlöner, bonusar och gratifikationer så är det inte rimligt eller rätt. Det är bra att frågor ställs, att förhållanden synliggörs, för visst se topparna lite besvärade ut när det ska förklara hur återhållsamma de är. Det finns lite skam kvar i kroppen även om det inte hindrar vidlyftigheten så är det skönt att se.
5 kommentarer:
Enligt DN så har banken SEBs VD Annika Falkengren förhandlat sig till ett lönelyft på mellan 10 och 25%. Det motsvarar mellan 58.000 och 145.000 kronor i månaden. Men hon avstår ju frivilligt bonusen... Fast det är klart att det kanske är svårt att motivera en bonus när hela finansmarknaden står och gungar, då är det ju bättre med ett litet lönelyft.
Enligt Ekot så "fick" Annika ännu bättre löneförhöjning. 2 miljoner för året eller 167.000 i månaden. Den medieansvarig på banken sa dock att hon sänkt sin lön med 600.000 för året eftersom hon avstod en bonus på 2,6 miljoner. Miljonbonus verkar ju vara något självklart i dessa kretsar.
Jag undrar hur mycket hon ökat sin inkomst om man även tittar på senaste årens skattesänkningar (till låg och medelinkomsttagare som det heter).
Men jag är väl bara avundsjuk, vad som är rimligt har väl inget med saken att göra? Greed is good...
Så blev det ingen löneförhöjning till slut. Annika F antyder att felet man begick var att man inte kommunicerat att hon fick sänkt ersättning tillräckligt. År 2007, var ett bra år för Annika eftersom hon förutom lön, bonus och förmåner kunde lösa in personaloptioner på 12 miljoner, sammanlagt blev det 24,5 miljoner.
Marcus Wallenberg i SEB styrelse är frågande kring huruvida bonus och lönepåslagsturerna påverkat förtroendet för banken. Han verkar uppriktigt förvånad kring all uppståndelse.
Min reflektion är att finansmarknadens frälse tvingats inse att de inte är allsmäktiga. Det satt långt inne, Barneviks pension på dryga miljarden, Skandiadirektörernas utsvävningar och Carnegieturerna var tydligen inga ögonöppnare, men nu tvingades man backa helt för första gången.
Det borde vara uppenbart för de flesta att de som kontrollerar våra tillgångar har en annan verklighetsuppfattning än folk har flest. Vi har inte råd att låta dessa personer bestämma vår gemensamma framtid, för de verkar inte tycka att de lever i vår värld.
Jag har skaffat ett bankkonto på Ekobanken, de investerar endast i samhällsnyttig verksamhet, belönar inte sina chefer med bonusar, har inga miljonlöner och redovisar öppet vad banken sysslar med.
Det som byggs upp på falska grunder, dvs girighet, söker makt över andra etc - det faller som ett korthus förr eller senare.
Tror det är det vi ser nu i stundande tider med t ex finanskrisen, det lär bli ännu värre till hösten enligt mayakalendern.
Du har nog rätt Anna. Det lär bli tuffare framöver, sannolikt under betydligt längre tid än de flesta tror.
Samtidigt är detta en chans att reformera ett ohållbart system, som varit på väg till vägs ände ett bra tag. Tillväxtekonomerna tappar kraftigt i trovärdighet, men pr-byråer och särintressen letar febrilt efter ett nytt språk så att de kan föra fram samma tankar i en ny förpackning.
Jag tror att det finns god potential att skapa något positivt ur det som händer. För fyra år sedan önskade jag att GM, Ford och Chrysler skulle gå omkull. Jag hoppades att folk skulle rata de tokiga stadsjeeparna och vända de törstiga prestigebilarna ryggen. Jag önskade att konsumtionen skulle minska och att avfallstillväxten vändas. Jag önskade att tempot skulle sänkas och människor skulle få utrymme att stanna upp, se sig omkring och funder över sina prioriteringar. Allt detta händer nu. När de ”negativa” trenderna avstannar så skapas möjlighen för andra prioriteringar. Att prioritera handlar även om att välja bort och det kommer att kännas. Detta kräver folkligt stöd, verkligt intresse och inte minst politisk vilja. Det är när resurserna krymper som de rådande prioriteringarna framstår som tydligast. Är problemet att det köps för få bilar, att cheferna har haft för dålig ekonomisk motivation, att för lite tid spenderas i för få köpcentrerna eller finns det andra mer grundläggande britser i vårt samhälle? Det borde skapas potential för tydligare skillnader i politiken.
Det gäller att vara noga med vad vi vill rädda och framför allt vad vi vill satsa på. Det är viktigt vad vi lämnar efter oss. Jag tänker inte sitta i baren när styrman har siktat isberget och kaptenen försöker slå hastighetsrekord, inte heller kommer jag att gå dit för tröst när kollisionen är ett fullbordat faktum.
Till sist är Mayakulturen intressant eftersom den kan berätta om en högkultur som sträckte sig för långt och inte förmådde förutse/agera på de påfrestningar som till sist ledde till kollaps. Deras kalender gav tydligen inte tillräckliga ledtrådar, men det faktum att deras dominerade högkultur upphörde borde kunna hjälpa oss att förstå att allt inte ordnar sig av sig självt.
Skicka en kommentar