2010-03-20

Tid för existensen


I mellan åt blir det utrymme för funderingar över existensen. Vem är jag, vad gör jag och varför? Det talas om olika ålderskriser, 13, 25, 30, 40, 50, 60… Men är det inte snarare faser med tillfälle att fördjupa, begrunda och förankra än en kris att ta sig förbi?

De existentiella frågorna har smugit sig på mig allt oftare de senaste tio åren. Eftersom människan egentligen bara kan se sig själv när hon speglar sig i andra så har jag blivit allt mer nyfiken på hur andra förhåller sig till livet och vad det innebär att vara människa. Existensen kräver både sitt utrymme och sammanhang. Min erfarenhet är att funderingarna ofta hålls på avstånd eller försvinner i ”livspusslandet”. Det har varit likadant för mig (helt omedvetet). Kanske beror det på att frågor som berör våra innersta drivkrafter hotar att ge svar som man inte vill ha eller att vi är så uppe i varv att vi inte klarar att blicka inåt. Kanske är det kunskapen om döden som håller funderingarna på avstånd. I mitt fall har jag behövt skakas om lite för att bli redo för funderingar med nya infallsvinklar som har gett mig nya prioriteringar.

Innan jag träffade min före detta så ägnade jag mycket av min uppmärksamhet åt killgrejer. Det var datorspelande, bilar och väntan på nästa häftiga pryl. I mitt innersta längtade jag efter kärleken (knappast unikt), men den tedde sig gäckande och krävande så det andra fick min tid.

När jag hittade kärleken så blev det ganska snart konkurrens om uppmärksamheten i mitt liv. Det var oväntat för mig. Det jag hade ägnat min uppmärksamhet åt hitintills hade format mig mer än jag förstått, det hade skapat min världsbild och belönat mig för uppmärksamheten. När jag tvingades dela uppmärksamheten så blev det en sorts ifrågasättande av vem jag var, vilket jag instinktivt värjde mig mot. Men när jag på djupet tvingades ta mig an mina värderingar så började en förskjutning och ett sökande efter sammanhang.

Det var inte så lätt att leva tätt inpå en annan människa när förälskelsen stillades. Jag förstod hur mycket barn vi människor är även som vuxna. Behovet av att skapa en familj gjorde att vi skaffade oss en hund och tillvaron formade oss med tiden. Det gav mig mycket positivt och min världsbild berikades när jag konfronterades med känslor och tankar som inte varit del av mitt liv tidigare.

När vi separerade ändrades tillvaron på nytt. Först blev det tyst och tomt. Jag hade inte valt den nya tillvaron själv och även om förändringen inte kom oväntat så var det en stor omställning. Först ville jag ersätta förlusten, men det visade sig vara fel drivkraft för att starta något nytt. Jag var helt enkelt tvungen att utforska den nya tillvaron och på sätt och vis lära känna mig själv på nytt under de nya förutsättningarna (det verkar vara ett tema i livet).

Min erfarenhet så här långt är att varje omställning har fördjupat tillvaron och lett fram till insikter. Det har dock krävt sina födslovåndor och känts väl ansträngande ibland. Just nu håller jag på att ta del av andras funderingar om livet, jag går t ex en Alphakurs och njuter av att göra nya bekantskaper och tränga in i sådant som berör existensen.

Jag är nyfiken på hur troende existentiellt förhåller sig till de framtidsutmaningar som vår världsutveckling ställer oss inför (t ex globalisering, befolkningstillväxt, resursknapphet och klimatförändring). Vad innebär begrepp som, solidaritet, etik och moral när vi lever i ett sådant överflöd medan vi via konsumtionen är direkt länkade till de som lever i armod. Hur förhåller man sig till det materiella kontra det själsliga när vi definieras så mycket av vad vi konsumerar och vår konsumtion dessutom har så stor påverkan på andra. Finns det någon livskraft eller motståndskraft i tron? Eller handlar den mer om överlevnadsstrategi, tillhörighet och hantering av döden?

Frågorna blir många, men känns angelägna. Förändring är oundviklig (och nödvändig), men vilka har vilja och kraft att forma den? Hur fångade är vi av ”den enda vägens politik” d v s evig ekonomisk tillväxt?

Jag tror att den positiva kraften måste komma inifrån och sprida sig via sammanhang som bryter dagens tankemönster. Kulturen måste utvecklas i takt med tekniken (och egentligen tvärt om).

I kristendomen är skillnaden mellan gamla och nya testamentet slående, vilket är naturligt, det skiljer ju upp till tusen år mellan dem. Men vilka är drivkrafterna två tusen år efter uppenbarelseboken? Spännvidden mellan t ex Caritas, Kristna fredsrörelsen och den kristna högern i USA är svindlande (och för mig väsensskild) . Vissa värderingar verkar envist hänga kvar ända sedan pyramiderna byggdes även om de är uppenbart destruktiva. Vi har alla dessa ”frön” i oss, men som flockvarelser så vattnar vi gemensamt det som växer i vår värld.

Tage Danielsson skrev:

”Människan har skapat Gud till sin avbild, längre räckte inte hennes fantasi.”
Det är viktigt vad vi fantiserar om…

5 kommentarer:

Johan C sa...

Fint skrivet Lucas.

Jag brukar kunna tänka att livet är som en yogaövning. Man andas hela tiden ut och in - drar sig från och mot lyckan. Men för varje andetag drar man sig lite längre fram. Lite längre in i positionen än vad man kunde tidigare.

Anna sa...

Ej ombedd men delar ändå med mig av mina lärare i frågan: Ambres och Eckart Tolle du hittar mycket klokskap där om du vill.

Anna

Lucas Carlsson sa...

Tack brossan!

Anna jag är glad att du tipsar! Jag råkar ha en bok av Eckart Tolle i min stapel av olästa böcker, så jag tar det som ett tecken på att jag borde kika i den.

Linda sa...

Tänk om man har en viss tid till disposition. Du funderar analyserar, har tid att vara, får harmoni med varandet...
Jag blir uppslukad av min vardag även om jag också analyserar och funderar så blir tiden använd av andra, familjen, det finns inte tid och möjlighet för Lindan. Hon får pent vänta till det andra inte behöver henne lika mycket. Ingen klagan bara konstaterande....
Tänk om jag bara försvann och fick vara mitt eget jag och bara just det mitt eget jag. A4 livet finns inte längre och ingen vågar föra på tal att det skulle vara skönt att bara tänka på sig själv och sitt eget vidareutvecklande. Går säkert att kombinera men inte i min verklighet.
Kram på dig

Lucas Carlsson sa...

Hej systra min! Jag upplever att tiden vi disponerar verkligen är begränsad. Det är ju självklart så, men upplevelsen av det gör det svårare att göra sådant som känns meningslöst eller göra sådant som känns fel. Det gör knappast livet enklare, men det skapar en känsla av medvetenhet och närvaro.

Jag har utan tvekan mer tid till eget förfogande än du har, det betyder tyvärr inte att jag tillbringar mina dagar i en skön harmoni. Ibland är harmonin där och det är härligt, sedan utan förvarning så kan jag sakna något väldigt starkt.

Om man kan vara till freds med hur det är, inte grubla över det som har hänt och inte oroa sig en massa för vad som kan hända så blir tillvaron mycket enklare. Lättare sagt än gjort!

Jag tror att alla behöver tid för sig själva. Det svåra är att ta vara på egentiden när det väl finns där och inte av bara farten göra något för att det inte finns ro i kroppen.

Kram!