Utan bil

Nu har jag tagit nästa "stora" steg mot en hållbar livsstil. Jag har sålt min bil. Det har varit en process. När jag köpte bilen för 8 år sedan så var det inte så att jag hade saknat en bil, utan mer för att det kändes bra att ha en bil. Det som fick mig att köpa bilen var att jag kunde låna mycket förmånligt via jobbet. Sedan var det ju något av en pojkdröm att köra en tvåsitsig sportbil. Jag blev verkligen upprymd när jag fällde ner taket och susade fram, ganska snart så blev bilen en del av min personlighet, det kändes bra att tänka på att jag hade denna fina bil. Jag måste erkänna att det var ganska jobbigt i början när sambon skulle ut och köra, hon såg ju bilen som vilken maskin som helst och hade inte samma koll på trottoarkanter och trånga parkeringsfickor som jag hade.

När jag började sätta mig in i miljöfrågorna så började dock dessa positiva känslorna naggas i kanten, ren "nöjeskörning" var inte så lockande längre. År 2005 började jag och min sambo ta tåget istället för bilen, inte varje gång, för ibland var det ju bråttom eller mer bekvämt med bilen. Vid årets slut hade miatan "bara" rullat 800 mil (året före var det 1200 mil). Förra året tog vi endast bilen när altervativen var mycket sämre och vips så hade vi halverat körningen och var nu nere i 400 mil. Nu körde vi så sällan att när vi väl behövde bilen så kunde det ha gått över en månad och i början på året så hade batteriet laddat ur när vi skulle ut och åka... Det blev att köpa startkablar, sedan tog jag ur batteriet och bilen stod ytterligare en månad. Det känns faktiskt rätt skönt att ha sålt bilen nu. Det trodde jag knappast för tre år sedan...