European Social Forum i Malmö 2008

European Social Forum (ESF) har hållits i Malmö denna vecka. Jag har tyvärr inte hunnit delta så mycket som jag hade velat (utbudet var enormt), men jag lyssnade på några tal på invigningsdagen i onsdags. Bland talarna fanns personligheter som Vandana Shiva och förre ärkebiskopen KG Hammar. Det var en både etniskt och åldersmässigt blandad publik, alla talarna var tyvärr inte lika kärnfulla och ibland blev det lite långdraget i kylan.

I fredags började mitt engagemang på riktigt med min tredje och hittills största klimatkrock i Klimax regi. Enligt DN var det ca 800 personer som tågade genom staden för att synliggöra det stora glappet mellan retorik och handling i den svenska klimatpolitiken. Jag träffade min kusin Rasmus i folkvimlet, vilket var en glad överraskning (vi träffas annars endast på begravningar). Författaren och klimataktivisten Andreas Malm höll ett kort tal om nödvändigheten att skapa ett tryck på beslutfattarna inför klimatmötet i Köpenhamn 2009. Stämningen var god på aktionen och den stora polisnärvaron innebar att det inte blev någon direkt konfrontation med bilisterna alls (vilket var bra).

Tyvärr så passade den anarkistiska gruppen ”Reclaim the streets” på att hålla en ”gatufest” på fredagskvällen. Den spårade som brukligt ur i klottervandalism och krossade skyltfönster hos främst SEB. Det hela var lika förutsägbart som att fotbollshuliganerna tar ut sin glädje eller sorg oavsett matchresultatet i form av misshandel och skadegörelse. Evenemanget gladde endast de som tycker att världsordning i stort sätt är okej och gärna ser så mycket dålig publicitet som möjligt för European Social Forum. Jag tycker att polisen skötte sig utmärkt och det framgick tydligt att "festarna" inte hade mycket att komma med och jag skulle tro att flera av deltagarna själva insåg hur omotiverat destruktiv hela tillställningen var.

Nu hade ju ”festen” inget med ESF-evenemanget att göra. Vilket jag tyckte att Sydsvenskan var tydlig med. Detta hjälper dock föga när folk endast läser rubriker och tittar på bilder. Tyvärr är det nog så att människor gärna läser det som bekräftar deras bild och struntar i att fördjupa sig vidare, den som inte var där kan inte gärna få en heltäckande bild av ESF arrangemanget egentligen innebär.

På lördagen så deltog jag i den stora manifestationen/demonstrationståget. Det var en upplevelse att delta med alla dessa olika människor från olika delar av Europa och världen, uppgifterna om hur många det var i tåget har skiftat mellan 10 000 och 15 000. Jag delade alldeles säkert inte alla åsikterna som manifesterades, men vi delade hoppet om en annan ordning än den rådande. Det var fantastiskt att se alla människor som rest till kyliga norden för att delta i seminarier och manifestationer. Särskilt glad var jag över att se fredsrörelserna, klimatrörelserna, miljörörelserna och solidaritetsrörelserna. Om globaliseringen ska bli ett lyckat projekt så måste människor lär känna varandra utifrån gemensamma intressen och engagemang. Vi kan inte vara anonyma producenter och konsumenter som bara sköter sig själva när vi har så stor påverkan på varandra. Det var som sagt en mycket positiv upplevelse som jag kommer att bära med mig.

På söndagen så skippade jag söndagsfrukosten och deltog i själva kärnan i ESF, nämligen ett seminarium. Det handlade om religion och den globala rättvise rörelsen. Det var en mycket seriös diskussion med stor bredd både på arrangörerna och på deltagarna. I panelen fanns en praktiserande buddhist med bakgrund i både Attac-rörelsen och den gröna tankesmedjan Cogito, en docent med professur i religionshistoria, en islamistisk punkrockare och en ekumeniskt engagerad katolik med avstamp i det andra Vatikan-konciliet.

Några av frågorna som diskuterades var:
Är religion och politik en farlig kombination?
Går det att vara religiös och inte vara politiskt aktiv?
Vad är förhållande mellan vänstern och religionen och tvärt om?
Vilken roll kan religionen spela i den globala rättvise rörelsen?
Varför är religion ofta förknippad med kvinnoförtryck?

Jag är nyfiken på hur de ”icke materialistiska” ser på globaliseringen, militariseringen och klimatförändringen. Jag fick en del svar och känner ett hopp om att stora religiösa grupper i världen ska kunna släppa en del av de meningslösa hårklyverierna och verka på ett positivt sätt i den nödvändiga omställningen från det neoliberala konsumtionsinriktade samhället.

Infrastruktur och klimat

(Foto: Henrik Sendelbach)


Regeringen har presenterat sina korttidssatsningar på infrastruktur. I presentationen talas det om 7,6 extra miljarder under 2009 och 2010 som ska tidigarelägga väg och järnvägsprojekt. I november ska man komma med en budget för långtidssatsningarna, men som det ser ut nu så verkar inte denna regering få vara med och genomföra dessa.

Men indirekt är man ändå med eftersom korttidssatsningarna tidigarelägger planerade projekt och om de även ska slutföras så skriver SvD att de kan kosta uppemot 24 miljarder. Av dessa går ca 17 miljarder till vägar och 6-7 miljarder till järnväg vilket inte är så bra ur klimatsynpunkt.

Den efterlängtade klimatpropositionen får vi vänta på ännu ett tag på men mycket tyder på att det inte kommer att hända något mer inom klimatområdet under regeringens fyra år. Satsningar i framtiden lär dock presenteras men de planeras troligen till efter år 2010. De som befarade fyra förlorade år för klimatarbetet verkar få i stort sett rätt.

Som jag ser det så har man från regeringen endast gjort två verkliga satsningar inom klimatområdet och några mindre men principiellt viktiga förändringar. Man lyssnade på Stockholmarna och införde biltullarna (tack för det!!), vilket i och för sig troligen ska visa sig var den absolut viktigaste åtgärden både nationellt men framför allt internationellt. I och för sig så hade det varit ekonomiskt vansinne att skrota projektet och alternativ för att minska trafiken saknades. Det verkar även osannolikt att en regering ledd av Göran Person hade gjort på annat sätt men jag tror som sagt att detta var väldigt viktigt (tack centerpartiet!).

Det andra var det egna initiativet med miljöbilspremien som visade sig bli en för regeringen oväntad succé, men som avslutas i förtid nästa sommar med en extra satsning på 325 miljoner. Troligen hade även en sådan satsning gjorts med en annan regering, men regeringen ska ha beröm för detta (även om utformningen kunde varit bättre). De 500 miljoner per år som satsas på fordonsforskning (dock inte tvunget miljörelaterat) meddelas dock få en fortsättning.

Visst höjde man även bensin och dieselskatten 2008 men som jag konstaterat tidigare så togs dessa höjningar i stort sett helt ut av sänkt fordonsskatt för dieselbilar och ökade bilavdrag.


Man hade även en ambition att flytta kostnader för trafikskador till trafikförsäkringarna, vilket verkade lovande men som verkar ha utmynnat enbart i ett första steg utan fortsättning.

Man fortsatte även förra regeringens utjämning av fordonskatten mellan personbilar och lätta lastbilar. Skillanden var tidigare stor och kryphålet innebar att pickuper fick låg skatt och därför i växande antal började brukas som personbilar i och med stadsjeepsboomen.

Det stora genomslaget av oljepriset på bilmarknaden har nog satt stopp för vidare åtgärder på trafiksidan. Jag skulle tro att regeringen är mycket oroade över vad som händer med den svenska biltillverkningen. Både Volvo och Saab tappar stort i försäljning och många jobb är hotade. Troligen kommer man att lansera ett riktat ”klimatstöd” för att stödja den svenska fordonstillverkningen som en kompensation för den avvecklade miljöbilspremien och som en räddningsaktion. Mitt tips är att det kommer redan nästa år.

Det är inte utan anledning att Volvo och Saab ligger illa till. Den gynnsamma förmånsbilsbeskattningen och bilreseavdragen har lett till att biltillverkarna varit illa rustade för omställningen. Detta ihop med tex Volvos hel tokiga satsningar de senaste åren, då man lade ner projektet med hybridbilar och produktionen av gasbilar och istället satsade på V8-motor till stadsjeepen XC90 och statusbilen S80.


Insikten om vart klimatfrågan var på väg har helt saknats och om man lyssnar på den gamla Volvo ledningen så förstår man hur illa det var ställt. I en intervju i tidningen Fokus uttalade sig före detta Volvo VDn Sören Gyll så här på frågan:

Vad kör du själv för bil?

”– Jag kör en Volvo, XC90. En diesel. Det är min tredje XC90 och det är en bra grej för miljön. Men jag förstår inte varför man skattar ihjäl det miljömässigt bästa alternativet.”

XC90 är Volvos stora stadsjeep och definitivt inte ”en bra grej för miljön”.
Fast jag antar att en före detta bilindustri VD inte behöver ha någon teknisk skolning och har andra preferenser än folk i allmänhet.

Till sist så tycker jag att det är svårt att veta vad som är nya satsningar, vad som är omdöpta satsningar och vad som tidigare slopade satsningar som återkommer och vad som endast till namnet är satsningar. Jag är ändå spänd på vad man lyckas koka ihop i klimatpropositionen när det väl kommer, man har ju haft god tid på sig.

Möt en legend

Om du befinner dig i Stockholm på söndag 7/9 så bege dig till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan 28 kl 13 så får du ta del av en öppen föreläsning av miljölegenden Lester Brown. Hans senaste bok "Plan B 3.0 Uppdrag: rädda jorden!" lanseras då på svenska.

Lester Brown tillhör en av de mer produktiva inom miljörörelsen, han startade 1974 Worldwatch Institute, det första forskningsinsitutet som tittade på de globala miljöfrågorna.

2001 startade Earth Policy Institute som inrikar sig på att fram ett handlingsprogram och en vision för hur ett hållbart ekonomiskt system kan se ut.

Lester är i allra högsta grad aktiv än i dag och verkar trotts sina 74 år för att skapa en hållbar framtid. Jag tackar Lars och Doris Almström (översättarna av boken) för tipset, tyvärr är det inte möjligt för mig att komma på föreläsningen, men jag hoppas att någon läser detta och tar chansen.

Om man vill veta mer om boken och Lester Brown så titta på www.planb3.se

Blandade tankar om terrorism, brottslighet, etik och lite FRA

Jag stödjer säkert terrorism. I avvägningen mellan vad som är etiskt försvarbart och vad som är juridiskt rätt så strävar jag efter att låta etiken och därmed samvetet bestämma vad som är rätt. Jag är införstådd med att ger komplikationer, men historien har visat att juridiken inte är tillräcklig för att skapa ett gott samhälle, det etiskt riktiga synsättet är ofta långt före det juridiskt riktiga.

Allt oftare motiveras inskränkningar i mänskliga fri- och rättigheter med kampen mot terrorism och diverse hot. Hoten kan vara militära, men är oftast ekonomiska eller politiska. Begreppet terrorism är mycket brett och kan innefatta i stort sett allt som upplevs som ett organiserat hot där civila är målet och syftet är politiskt.

Organiserat är ett nyckelbegrepp och det är i ljuset av detta som Internet och de nya möjligheterna till organiserande blir ett hot. Det finns starka skäl för länder som Kina, Burma och Kuba att undvika att människor organiserar sig. Men även i demokratiska länder som Sverige (nu senast via FRA) ökar bevakningen av hur människor organiserar sig.

I Sveriges fall lär det inte vara rädslan för en opposition som styr utvecklingen, utan snarare att information är en handelsvara mellan olika säkerhetstjänster. Det finns en marknad med god potential för tillväxt, ”marknadsandelar” ska försvaras och troligtvis är informationen en bricka i spelet kring de stora vapenaffärerna och tillgång till andra marknader. I slutändan blir det en ekonomisk fråga.

Vår regering har med kraft drivit igenom FRA-lagen. Det har varit lite snack och mycket verkstad. En nästintill komisk kontrast emot klimatfrågan som har präglats av mycket snack och i stort sett ingen verkstad, även om detta hot är betydligt mer konkret. Till och med Pentagon har detta klart för sig.

Har jag personligen anledning att oroa mig för avlyssning av Internet? Troligen inte direkt. Målet lär i första hand vara organisationer och individer som på något sätt visat intresse för aktiva konflikter. Snacket om att skulle handla om spaning på militära aktiviteter tror jag inte ett dugg på. Troligen handlar det om spaning på etniska grupper med kopplingar till världens nuvarande och kommande konflikter. De intressanta grupperna kan vara Tjetjener, Irakier, Egyptier, Palestinier, Iranier, Afghaner, Kurder, Somalier, Kineser, Tibetaner och olika religiösa grupper. Det kommer troligen att handla om kartläggning av intresse och pengatransaktioner. I förlängningen lär intresset även riktas mot inre hot och jag lär troligen fastna i filtret som kartlägger ekoterrorism.

Jag ger idag mitt stöd till organisationer som Sea Shepherd, Greenpeace och Klimax. Alla dessa organisationer använder sig av civil olydnad och när det gäller Sea Shepherd direkt konfrontation där syftet är att förstöra de redskap som skövlar haven. Efterhand som klimatförändringarna fortsätter utan att politiska utfästelser omsätts i praktisk handling så lär metoderna bli allt radikalare och det säkerhetspolitiska intresset lär öka.

Men vad är terrorism egentligen och hur skiljer det sig från annan aktivism eller brottslighet? En definition av terrorism är att det handlar om våld eller hot om våld riktad mot civila eller civila institutioner med ett politiskt syfte. Med denna definition så lär all beväpnad kamp vara terrorism. Men även kamp där egendom kommer till skada eller ekonomin hotas lär falla inom denna definition om målet är politiskt. Det som är terrorism idag kan senare visa sig vara legitim frihetskamp, det är nog inte alltid så enkelt för samtiden att avgöra. Historien ger flera exempel på när terrorister fått erkännande i efterhand.

Det brittiska imperiet har gett upphov till mycket terrorism .

USA bildades av terrorister som frigjorde sig från Storbritannien.

Ghandis rörelse för Indiens frigörelse ansågs vara terrorism.

Israel bildades av terrorister som tvingade bort kolonialmakten Storbritannien.

ANC i Sydafrika terrorstämplades t.ex. både i USA och i Storbritannien för kampen mot apartheid. Så sent som förra månaden, straxt före Nelson Mandelas 90-årsdag så togs denna terrorstämpel bort i USA.

I alla dessa fall så var motiven politiska. Men om motiven istället är ekonomiska då handlar det istället om organiserad brottslighet. Idag bekämpar vi knarkmaffia och trafficking. Men i mitten på 1800-talet gick England och Frankrike i krig mot Kina för att få exportera Opium dit. I USA blev frågan om slaveriet en del av inbördeskriget. Bägge dessa företeelser var etiskt ifrågasatta på den tiden men fullt lagliga och de som motsatte sig dessa ansågs vara terrorister. Idag kallas verksamheten för organiserad brottslighet.

I efterhand är det inte svårt att inse att företeelser som skadar människor i syfte att tjäna pengar är oetiskt. Men när Opium och slaveri var en vikig del av ekonomin så var det bland många långt ifrån självklart.

Tobaksindustrin, alkoholindustrin och vissa delar av vapenindustrin är idag lätta att identifiera. Men de är ännu inte olagliga.

Men vad kallar man aktiviteter som till och med hotar livet på vår planet och som av ekonomiska orsaker till och med uppmuntras av stater? Jag skulle tro att flertalet av svenskarna skulle ha svårt att beteckna följande verksamheter som oetiska:
Oljeindustrin, kolindustrin, köttindustrin, fiskeriindustrin, flygindustrin och bilindustrin. Detta trotts att dessa verksamheter har en stor roll i den pågående klimatförändringen och hotar att utarma grunden för våra livsuppehållande system. I grunden handlar det om dessa verksamheters ekonomiska intressen, som har fått verksamheterna att fullständigt spåra ur och hindra utvecklingen mot ett långsiktigt hållbart samhälle. Förhoppningsvis kommer delar av dessa verksamheter att betraktas som organiserad brottslighet i framtiden, men vägen dit lär bli kantad av hårt motstånd och terroranklagelser.

Ju friare vårt samhälle kan förbli desto större är möjligheterna att förändra dagens ohållbara strukturer. Även om oddsen att lyckas ibland ter sig små så måste kampen bedrivas. Jag är övertygad om att historien kommer att belysa det absurda i dagens system.

De två filmer är reklam för Sea Shepherd och Greenpeace, passa på att titta på dessa innan du riskerar att fastna i underrättelsetjänstens nät för att fånga möjliga ekoterrorister.

Vad är frihet?

Min bror skrev ett inlägg om frihet som fick mig att fundera. När jag funderade på en kommentar så växte det hela så att det blev ett helt inlägg.

Frihet är utan tvekan ett nyckelbegrepp när det gäller att förstå människan. Jag håller helt med dig om att en politisk diskussion kring vad detta begrepp egentligen innebär verkar mer eller mindre ha upphört. Konsensus har i stort landat i att högre tillväxt betyder ökad frihet, medan lägre tillväxt innebär minskad frihet. Det har blivit så lustigt att en stor del av politiken nu går ut på att få människor att jobba så mycket som möjligt, i förespeglingen att detta innebär att man får mer tid att gör det man vill göra (helst då resa och shoppa). Det är väl mest kapitalets frihet har fått större utrymme medan andra friheter har fått stå tillbaka.

Som jag ser det så handlar värnandet av en frihet ofta om att inskränka en annan frihet. Diskussionen borde handla mer om vems frihet som behöver öka och vems ska minska, vilka konsekvenser som de olika friheterna får, men också om vad dessa förändringar av friheten får för långsiktiga konsekvenser för just friheten.

För att få grepp om begreppet frihet så funderade jag på tillfällen då jag känt mig riktigt fri. Det visade sig vara två olika typer av tillfällen. Dels när jag gjorde något för första gången, denna frihetskänsla avtog sedan successivt. Jag kommer särskilt ihåg första gången jag satt själv i bilen med nytaget körkort. Eller när jag satt i förarsätet för första gången på min nyköpta fina bil. Jag återkommer till just bilen och friheten. Känslan när jag gick runt i min egen lägenhet de första gångerna var liknande. Dessa frihetskänslor avtog sedan efter hand och skulle jag köpa en bil eller en ny bostad så skulle känslan inte alls bli den samma.

En annan typ av frihetskänsla infann sig av att lämna skolan sista dagen innan sommarlovet. Eller att lämna tentasalen när sista tentan var skriven. Dessa friheter handlade om att slippa anpassning och krav, de har inte minskat i styrka med tiden.

Dess två olika typer av frihetskänslor ledde in mig på begreppen frigörelse och frivillighet. Frigörelsen verkar till stor del handla om det undermedvetna och i mindre grad om faktisk frihet eftersom känslan är mest påtaglig första gångerna. Ibland blir det nästan komiskt vad som ger denna frihetskänsla. Det kan vara hoppa fallskärm, dricka alkohol, köra fort med motorcykel, åka ner för en skidbacke, det verkar ofta handla om att tappa den egna kontrollen eller att testa gränserna. Kanske är det bortkopplandet av en ofrihet som man inte direkt kan ta på som skapar känslan av friheten. Ibland så handlar det ju rent av om att minska ens makt som när det gäller alkoholen eller att slippa ett tungt ansvar.

Frivilligheten handlar däremot ofta om faktisk frihet. Att man själv har valt hur eller vad man gör. Men även här kan det handla om att ge upp sin egen frihet, fast då måste man själv tro att man har valt detta.

Det är intressant att det som har varit en väg till frihet lätt kan förbytas i ofrihet. Ofta blir det så när det gäller frihet som uppnås med yttre hjälpmedel. Alkoholen är ett tydligt exempel men även mobiltelefonen och förmögenhet leder lätt till ofrihet.

Att friheten är viktig som drivkraft är lätt att se. Den har gett upphov till politiska partier och till och med ett stort antal krig. Friheten hänger tätt samman med makt. Det är tydligt hur lätt synen på frihet ändras när de tidigare ofria får makt och går från frihetskämpar till diktatorer. Eller när det gäller FRA hur liberala politiker får helt annan syn på vikten av frihet och integritet när deras maktställning hotas. FRA-lagen är värd ett eget blogginlägg.

Ett område som är stark kopplat till friheten är möjligheten att röra sig. Bilen har blivit en av de tydligaste frihetssymbolerna sedan 50-talet. Efterhand som allt fler har fått denna frihet så har dock friheten minskat inom flera andra områden (som ren luft, tyst miljö, service nära bostaden och möjligheten att röra sig utan bil) . Alternativen till bilen har blivit allt mer marginaliserade och de som inte har kunnat eller velat ha bil har fått se sin frihet krympa allt snabbare. I USA är detta extra tydligt. Soldater måste skickas i krig för att bilarna ska fortsätta rulla, hela landets infrastruktur är hotad eftersom denna frihet har fått ett skenande pris. I förlängningen hotas civilisationens grundförutsättningar av denna frihet när klimatet, mattillgång och det ekonomiska systemet får stå tillbaka för att försvara friheten bakom ratten. Snacka om frihetens uppgång och fall!

Möjligheten att kommunicera och göra sig förstådd är en av de allra viktigaste friheterna. Kommunikation hänger nämligen ihop med makt. Den som inte kan/får utrycka sig har liten makt. Den som kan styra kommunikationen är däremot mäktig. De fria medierna uppstod just som ett medel för ökad frihet. Samhällen med liten frihet präglas av begränsade möjligheter att kommunicera. När medierna i allt större grad drivs och kontrolleras av ett fåtal politiska eller ekonomiska intressen så minskar denna frihet. Makt och frihet hänger ihop. När någon får ökad makt så innebär det ofta en inskränkning av någon annans frihet. Ibland är det av godo som när någon med för lite frihet får makt på bekostnad av någon med för mycket makt. Tyvärr så tenderar de med mycket makt att hitta sätt att ytterligare öka denna.

Religionen är ett område där definitionen av frihet är intressant . Att få ha en tro innebär en frihet, men även själva religionen handlar ofta om att uppnå frihet. I kristendomen handlar det om frihet från döden och friheten i att ha den högsta makten på sin sida. I buddismen så är frigörelsen från egot och därmed lidandet som är målet. Ofta handlar friheten om att frivilligt ge upp friheten.

All frihet är inte av godo eftersom det ofta handlar om makt och därmed också om maktlöshet. Friheten i sig är ingen garant för ett bra liv. Visdom, solidaritet och långsiktighet behövs för att friheten ska fungera. Möjlighet att dra lärdom av de erfarenheter som friheten ger är centralt. Utan friheten är det dock svårt att dra några lärdomar.

Kärnkraften en tredje gång

Jag tackar Johan Simu för all kunskap om reaktorteknik och kärnbränslehantering. Jag kan inte säga att jag blivit mer positiv till kärnkraften direkt. Men jag har fått anledning att fundera på om jag skulle kunna fås att ändra ståndpunkt om bra argument fanns.

Det enda argument som jag kan komma på som skulle kunna få mig att ändra ståndpunkt är om en storsatsning på ny kärnkraft skulle kunna bromsa klimatförändringen.

Men eftersom klimatfrågan är ett globalt problem så tror jag mycket mer på en satsning på småskalig förnyelsebar energi som kan användas i de delar av världen där behovet av energi är mycket stort. Samtidigt som utvecklingen av energieffektiva produkter och hem måste prioriteras. Bägge dessa utvecklingar skulle ta skada vid en satsning på ny kärnkraft.

Kärnkraften förknippar jag med energimonopol och maktambitioner, både ekonomiska och militära. Kärnkraften har flera sidor, vissa skulle man kunna förbättra med ny teknik och politisk styrning andra kommer knappast att bli annat än tomma fraser som ingen kan ställas tillsvars för när satsningen väl är påbörjad.

När det gäller säkerhetsfrågorna på kort sikt så tror jag att man skulle kunna förbättra säkerhet i Sverige, med nya reaktorer. Samtidigt så ser jag hur de åldrande reaktorerna kommer att bli ett växande säkerhetsproblem, särskilt när man skruvar upp effekten för att få ut högre lönsamhet.

Kärnavfallet tror jag inte kommer att hanteras på ett långsiktigt säkert sätt. Om man ska tolka Johan Simus kommentarer som kärnkraftsförespråkarnas linje så är kärnavfallet överhuvudtaget inget problem (och inte så mycket annat heller). En gång i tiden så talade man om att helt enkelt dumpa avfallet i havet, vilket man på flera platser har gjort med annat industriavfall, ofta med ödesdigra konsekvenser för miljön.

En gång i tiden så förespråkande jag faktiskt kärnkraften, min tilltro till att teknik och vetenskap skulle lösa de problem som fanns var väl kanske inte så förankrad i kunskap om vilka problemen var utan bottnade mer i en tilltro till de som förespråkande kärnkraften.
Sedan dess har tilltron blivit rejält tilltufsad, jag har sett hur ekonomin i bakgrunden styr det mesta. Om det är tillräckligt lönsamt att göra något så kommer man att vara beredd att ta risker även om konsekvenserna skulle bli omfattande. Detta gäller särskilt om man tror att riskerna befinner sig långt in i framtiden. Jag har sett hur jakten på vinster och marknadsandelar har inneburit att uppenbara konsekvenser har förnekats och att stora risker har förringats. Historien har tyvärr visat att människan är dålig på att hantera långsiktiga risker.

Jag tror visst att man skulle kunna industrialisera separation av det mest långlivade kärnavfallet och återanvända detta vid tillverkning av kärnbränsle. Det skulle säkert gå att militarisera bevakningen kring kärnanläggningarna så att risken för sabotage minskar väsentligt. Det skulle säkert gå att använda torium istället för uran och plutonium och därmed få säkrare anläggningar. Jag är dock pessimistisk kring möjligheterna att stoppa spridning av kärnvapen om kärnteknikindustrin växer. Jag tror inte heller att det är möjligt att stoppa brytning av uran i Sverige om vi satsar på ny kärnkraft. Jag tror inte att det är möjligt att säkra att befintligt kärnavfall inte kommer att spridas i framtiden om man inte ser till att avfallet oskadliggörs, vilket inte kommer att inträffa om det inte finns ekonomiska fördelar med att göra så.

I slutändan handlar energipolitiken om kostnadseffektivitet och lönsamhet vilket innebär att kompromisser alltid kommer att göras. Jag gillar inte att man kompromissar med saker som innebär så stora risker som kärntekniken. Det är så mycket mer positivt förknippat med de förnyelsebara alternativen och energieffektivisering. Slöseriet med energi är stort i vårt samhälle och världen i stort, medvetenheten om att energiproduktionen har konsekvenser är fortfarande låg.

Teknikutvecklingen av den förnyelsebara tekniken går snabbt framåt och en satsning på kärnkraften skulle stoppa utvecklingen.

När jag läser Johan Simus kommentarer så inser jag hur olika vi människor ställer oss till risker. Jag tror inte att Johans förtjusning har med ekonomin att göra utan att han helt enkelt är fascinerad av kärntekniken och den stora utmaningen som ligger i att kunna bemästra den.

Här kommer mina kommentarer till Johans kommentarer på mitt förra blogginlägg:

1. Johan S:
”Det långlivade avfallet från dagens reaktorer beror helt enkelt på att dagens reaktorer är fruktansvärt oeffektiva.”

Lucas:
Dagens reaktorer bygger på gårdagens teknik, på vad som ansågs vara godtagbart säkerhetsmässigt och inte minst vad som ansågs vara mest kostnadseffektivt då. Anledningen till att reaktorerna inte är bränsleeffektivare beror till stor del på att det inte var lönsamt att skapa en upparbetning för effektivare bränsleutnyttjande. Så här i efterhand kan jag konstatera att den brittiska upparbetningsanläggningen i Sellafield är ökänd för sina utsläpp och olyckor. De kärntekniska komplexen i Sellafield har använts såväl till tillverkning av kärnvapen, elproduktion och bearbetning av kärnavfall, allt i en sammanlänkad industriellsymbios.
Om vi valde att satsa på nya kärnkraftverk så tekniken säkert kunna göras säkrare, avfallet skulle säkert kunna minskas och bränslet utnyttjas bättre. I slutändan skulle det hela dock handla om kostnaderna och lönsamheten. Om det var billigare att bryta nytt uran i svenska gruvor eller dagbrott så skulle man hellre göra det än att satsa så upparbetning av gammalt avfall. Det skulle knappast satsas stora summor på att bli kvitt alla de långlivade radioaktiva restprodukterna när man lika gärna kunde gräva ner skiten med förhoppningen att detta inte orsakade problem långt in i framtiden. De stora elbolagen och de gamla energiindustrierna skulle jubla eftersom det skulle satsas en massa resurser i områden där de redan är etablerade och inte behöver vara oroliga för ny konkurrens. De stora bolagen har inget intresse av att småskalig förnyelsebar energi tar marknadsandelar, passivhus och energisnål teknik är rent av ett hot.


Johan S:
”Din invändning mot KBS-3's bygger på en felaktig uppfattning om hur säkerheten garanteras. Säkerhet bygger inte på förvaringens integritet utan på aktinidernas kemiska egenskaper. Alla aktinidoxider har oerhört låg löslighet under reducerande förhållande som råder i berggrunden.”
…
”Aktinidernas stabilitet i berggrunden har förövrigt demonstrerats av de naturliga reaktorerna i Oklo som var aktiva för en miljard år sen. Trots att stora mängder avfall produceras, kontinuerligt badades i flera hundra grader varm ånga och inte skyddades på något sätt så rörde de sig inte ur fläcken.”
…
”Det är helt enkelt fysikaliskt omöjlig att dricksvatten kommer kunna kontamineras med farligt höga koncentrationer av avfallet.”

Lucas:
När det gäller aktinidernas stabilitet i berggrunden och fynden i Oklo så är jag lätt skeptisk till att något som man har en vag uppfattning om hur det kan ha inträffat för ca 1,5 miljarder år sedan bör användas som intäkt hur försiktig man bör vara vid lagring av kärnavfall. 1,5 miljarder år är ofattbart lång tid, som får till och med de tiotusentals åren som kärnavfallet är aktivt att förblekna. Det är faktiskt ca 1 miljard år före de första däggdjuren och före det första livet ens flyttade upp på land. Det räcker att konstatera att aktiniderna som bildas i kärnkraftverken är extrem skadliga för allt avancerat liv, det vore en katastrof om dessa ämnen spreds i naturen. Flera av dessa ämnen har inte existerar på jorden sedan dinosaurernas utdöende, ta plutonium som ett exempel, det är ett ämne med många olika egenskaper som skiftar beroende på isotopsammansättningen, i Wikipedia kallas det ”fysikerns dröm och ingenjörens mardröm”. Jag tillåter mig att tvivla på att dessa ämnen inte skulle kunna kontaminera dricksvatten. Integriteten på kärnavfallet borde rimligtvis vara viktig, inte minst för att människor inte ska få för sig att plocka fram avfallet.

2. Johan S:
”Den civila kärnkraften har byggts ut efter landen i fråga byggt vapen, det går inte då påstå att civil kärnkraft bidrog till vapnen. Anrikningsanläggningar är en svag punkt i kedjan det förnekar jag inte. Men ett land kan ha kärnkraft utan vare sig anrikningsanläggningar eller upparbetningsanläggningar, sverige är ett utmärkt exempel på det.”

Lucas:
Visst var det så att de första kärnvapenmakterna i första hand tog fram atombomben och i andra hand utvecklade civilkärnkraft. På senare tid har dessa dock gått hand i hand, spridningen av civil kärnteknik har varit grunden för kärnvapen i Indien, Pakistan, Israel, Sydafrika, Nordkorea och utgör troligen även grunden i Irans utveckling av kärnteknik. Även i Sverige var kärnvapen en het fråga som debatterades på militär och politisk nivå, parallellt med utvecklingen av civil kärnkraft. Om vi skulle satsa på nya reaktortyper där kärnavfallet återvinns till nytt bränsle skulle vi behöva betydligt fler upparbetningsanläggningar.

Johan S:
”Att avveckla civil kärnkraft för att stoppa kärnvapen är som att avveckla läkemedelsindustrin för att förhindra kemiska och biologiska stridsmedel.”

Lucas:
Att låta bli att utveckla ny kärnkraft kan väl snarast liknas vid att inte satsa stora nya resurser i den gren av läkemedelsindustrin som även används för tillverkning av biologiska stridsmedel utan att satsa resurserna på en teknik som medicinskt sätt har samma verkan men ingen koppling till stridsmedel. Det är ju faktiskt inte så att det saknas alternativ till kärnkraften…

3. Johan S:
”Riskerna med slaggen från uranbrytning är inte väsentligt skilt från riskerna med slagg från annan gruvbrytning, om man är emot uranbrytning och vill vara konsekvent så måste man även opponera sig mot annan sorts gruvbrytning eftersom de helt enkelt har ungefär samma konsekvenser för miljön. ”

Lucas:
Gruvbrytning är ofta förknippat med miljöförstörning, eftersom det går att framställa energi utan uranbrytning så är denna miljöförstöring onödig. Uranet har dessutom dubbla problem, både som giftig tungmetall och radioaktivt ämne.

Johan S:
”Sett över hela livscykeln så förbrukar dagens kärnkraft mindre material per producerad kWh än förnyelsebara energikällor och den totala mängden metaller som måste brytas till kärnkraft är mindre än för förnyelsebara energikällor.”

Det skulle vara intressant att se dessa livscykelberäkningar. Det skiljer så klart mycket mellan olika förnyelsebara energikällor på olika platser i världen, det gemensamma är dock att de är just förnyelsebara. När det gäller åtgången av metaller så kan dessa återanvändas när de använts till t.ex. vindkraft eller vattenkraft. När det gäller metaller som utsatts för radioaktiva ämnen så är det dock betydligt mer komplicerat eftersom dessa har blivit kontaminerade och är därmed giftiga.

4. Johan S
”Alla generation 4 reaktordesigner förlitar sig i så stor utsträckning som möjligt på passiv säkerhet som enbart styrs av naturlagar. Nödkylningen ska ske utan något aktivt system genom konvektion, reaktorn ska slå av sig själv genom naturliga processer om något händer etc. Mänskliga faktorn kan inte påverka naturlagar!”

Lucas:
Något som byggts av människor, drivs av människor och underhålls av människor kommer att påverkas av den mänskliga faktorn. Visst kan man tänka sig säkrare konstruktioner än dagens, men vad jag vet så är inte de nya kärnreaktorerna i Finland av så kallad fjärde generationen.

5. Johan S
”Att "spridning av radioaktivt material" skulle vara ett problem håller jag inte med om, radioaktiva material sprids redan fritt världen över genom andra industrier men framförallt genom sjukvården. Om någon terrorist vill ha tag på riktigt aktiva och farliga radioaktiva preparat så är det betydligt enklare att bryta sig in på närmaste sjukhuset än det är att försöka ta sig in i en sluten reaktor som är byggd för att aldrig kunna öppnas utanför fabriken den byggs i.”

Lucas:
Vad jag vet så försöker man hålla koll på det radioaktiva material som finns både i industriprocesser och i viss avancerad medicinskutrustning. Att jämföra dessa kvantiteter med dem som används i kärnkraftverken blir dock som att jämföra nyårsraketer med kryssningsmissiler. Jag är skeptisk till att det skulle gå att bygga små reaktorer som skulle vara omöjliga att öppna.

7. Johan S:
”att påstå att utbyggd kärnkraft sätter stopp för förnyelsebar energi är absurt, isåfall kommer väll den planerade kolkraftsutbyggnaden i tyskland vara ett betydligt större hot mot förnyelsebara energin?”

Elproduktion som så mycket annat handlar i grunden om ekonomi. Om stora resurser satsas på ett energislag så kommer detta att utvecklas och bli billigare. Detta innebär att detta energislag kommer att dominera och därmed kommer man inte att satsa på alternativen. Visst är kolkraften ett hot och ett mycket dåligt alternativ, sett ur klimat och miljöperspektiv så är kärnkraften bättre. Kärnkraften har dock för många dåliga sidor för att vara det bästa alternativet när vi nu tvingas ta oss ifrån fossilsamhället. De stora elbolagen tänker i rent ekonomiska termer där lönsamhet, tillväxt och marknadsandelar styr, de bryr sig inte om energin kommer från kolkraft, kärnkraft eller något annat bara deras marknadsläge inte försämras. De skulle troligen inte ens ha något emot om energikonsumtionen minskade bara deras position inte hotades. Tyvärr tror jag dock att både ett skenande klimat och massiv miljöförstörning anses acceptabelt av de krafter som styr de stora energibolagen bara deras position inte hotas. Vattenfall, Eon och Fortum (de stora i Sverige) satsar vad jag vet gärna på både kärnkraft och kolkraft.

Johan S:
”Finlands nya reaktor är den första av sitt slag och ARVEA klantade sig rejält eftersom de inte hade en färdig utarbetad plan för hur allt ska konstureras på bäst sätt. Ett misstag de inte lär göra om i flammanville och där kommer vi få se bättre hur det egentligen ligger till med deras reaktormodell.”

Lucas:
Det mänskliga faktorn alltså J. Vad jag har läst så har man samma problem i Flamanville som i Finland.

Johan S:
”Ett vanligt hederlig kolkraftverk tex spyr ut betydligt mer radioaktiva material till atmosfären än ett kärnkraftverk gör på grund av mängderna uran och dess sönderfallsdöttrar i kolet. Även om vi inkluderar alla kärnvapenprovsprängningar, tjernobyl och diverse andra ryska olyckor så är den mängd radioaktivt material som frigjorts till naturen ofantligt liten i jämförelse med vad som finns naturligt. Den stråldos du och jag utsätts för har inte påverkats överhuvudtaget av kärnteknik eller kärnvapen. Allt liv har utvecklats i en miljö genomsyrad av strålning. ”

Lucas:
Jag tror inte att jämförelse mellan två dåliga energikällor gör någon av dem bättre.

När det gäller utsläpp av radioaktivitet så spelar koncentrationerna stor roll, de som befann sig i närheten av Tjernobyl, atombombsprovsprängningarna eller har kommit i kontakt med höga stråldoser i andra sammanhang har tagit stor skada av detta, huruvida den sammanlagda bakgrundsstrålningen är större eller inte räknat över ett liv är ointressant för dem som har fått så stora stråldoser att de utvecklat cancer.

Jag är helt säker på att jag har utsatts för högre doser av strålning pga. kärnteknik och kärnvapen än vad jag skulle ha gjort om dessa näringar inte funnits (av det enkla fallet att det spridits radioaktiva ämnen i atmosfären). Om jag kommer att få några men av detta vet jag dock inte, förhoppningsvis så blir det inte så.

Jag är osäker på vad du menar med syftningen på livets utveckling och strålning. Människan hade inte blivit långlivad i de miljöer där det tidiga livet utvecklades. Människan mår inte bra av att utsättas för radioaktivitet, att andra varelser klarar det bättre är en klen tröst för de individer som drabbas.

Johan S:
”Strålning är något som alltid funnits och det är ingen skillnad på strålningen från radioaktiva ämnen vi skapar och strålning från naturligt förekommande ämnen. Riskerna vi lämnar över till framtida generationer i och med radioaktivt avfall är så ohyggligt små att det knappt går att beskriva.”

Lucas:
Visst kan människan klara av en viss strålning. Det finns flera olika orsaker till cancer varav strålning är en. Det råder dock ingen tvekan om att det innebär en ökad risk för att utveckla cancer att utsättas för radioaktiva ämnen. Jag delar inte den optimistiska synen på de små riskerna för framtida generationer, kanske beror det på att jag har vuxit upp under kalla krigets logik där hela mänsklighetens framtid kan avgöras av genom att ”trycka på knappen”. Jag litar helt enkelt inte på att detta extremt giftiga avfall inte skulle kunna spridas över den extremt långa tidsperiod som det handlar om.

Johan S:
”Till och med i värsta tänkbara katastrofen som tjernobyl representerar så förväntar man sig högst 4000 extra dödliga cancerfall bland de 600 000 som rensade upp efter olyckan och utsattes för störst stråldoser. De 4000 cancerfallen ska då sättas i perspektiv med de 100 000 dödliga cancerfall man förväntar sig naturligt i den gruppen.”

Lucas:
Det är ju kul med statistik. Vad innebär ”4000 extra dödliga cancerfall”? Är det personer som statistiskt sätt borde ha dött av något annat än cancer? Det intressanta i sammanhanget är väl att det finns ett tydligt samband mellan stråldoser och utvecklande av cancer. För individen är det nog inte så stor skillnad att få veta att man har utvecklat en obotlig cancer när man är 12, 32, 52 eller 82 år för den delen. Bara att få veta att man har en cancer eller en tumör som troligen kan behandlas är illa nog för de flesta.

En studie i de delarna av Sverige som utsattes för mest radioaktivtnedfall efter Tjernobyl visade ett statistiskt säkert samband mellan graden av radioaktivt nedfall av cesium 137 och en ökning i antalet cancerfall i de drabbade områdena. Visst det finns säkert invändningar mot studien, men bara den psykologiska effekten av att veta att man utsatts för radioaktivt nedfall kan säkert ge upphov till stora problem.

Bara det faktum att 600 000 personer skulle ha behövts för att sanera efter olyckan borde väl vara illa nog även om ingen hade dött av cancer.

Men om man nu ska säga något positivt om katastrofen så verkar det avspärrande området kring kärnanläggningen ha blivit ett radioaktivt andningshål för vilda djur.

Kärnkraft igen

Jag har fått anledning att komma tillbaka till kärnkraften ännu en gång.
Christoffer skrev i en kommentar på mitt förra inlägg att:
”Kärnkraft har utvecklats kraftigt sedan 1970 talet och de reaktorer man kan bygga idag, Är enormt mycket Säkrare, effektivare och billigare, De skapar dessutom inte den sorts avfall som våra nuvarande reaktorer”.

Jag påstod att kärnkraften har samma problem nu som då. Så det är väl lika bra att förtydliga vad jag menar när jag kommer med detta påstående.

1. Problematiken med högaktivt radioaktivtavfall som måste lagras i åtskilliga tusen år kvarstår.

2. Problematiken med kärnavfall som används för framställning av kärnvapen kvarstår och riskerna med spridning av radioaktivt material och teknik kvarstår.

3. Problematiken kring de stora miljöproblem som uranbrytning innebär kvarstår.

4. Problematiken med den mänskliga faktorn som gör att ingen kärnanläggning kan bli helt säker kvarstår.

5. Problematiken med sårbarheten som är förknippad med ett fåtal stora anläggningar kvarstår. Både när det gäller terrorhot och driftsäkerhet.

6. Problematiken med en monopolliknande energimarknad kvarstår.

7. Problematiken med att utvecklingen av alternativa energikällor missgynnas av storskalig satsning på kärnkraft kvarstår. Detta dessutom i en tid då allt flera utvecklingsländer i snabb takt industrialiseras och den globala klimatförändringen kräver ny ren teknik som kan användas i dessa länder nu är stort och ökande.

Påståendet att ny kärnkraft skulle vara billigare får gärna kompletteras med fakta som stödjer detta. Det pågående kärnkraftsbygget i Finland har som så ofta när det gäller stora byggprojekt med ny teknik kantats av förseningar och därmed fördyringar. Det är dock riktigt att ny kärnkraft på sikt strikt ekonomiskt skulle bli billigare än att hålla liv i de gamla kärnkraftverken som blir allt mer ålderstigna.

De företag som utvecklade tekniken och byggde kärnkraftverken i Europa under 70 och 80-talet utvidgade sin marknad efter det att beställningarna i Europa uteblev och ett franskt företag byggde en reaktor åt Saddam Hussein. Mellanöstern är en het region med flera köpstarka nationer som gärna vill ha modern kärnkraft.

När det gäller säkerheten så påstod kärnkraftsförespråkarna redan på 70-talet att kärnkraften var säker. Även om självsäkerheten fick sig en törn i och med ”Three Mile Island” i Harrisburg. Visst har nya material och ny teknik skapat nya möjligheter till bättre säkerhet, men samtidigt visar senare tids incidenter att det fortfarande är människan som är det stora riskmomentet.

En felaktigt monterad säkerhetsdetalj får oförutsedda konsekvenser som på Forsmark 2006.

Personal som gradvis tar allt lättare på säkerhetsarbetet följer inte de rutiner som man borde, de börjar tänka att det ju är så säkert ändå.

En målmedveten sabotör tar sig in i anläggningen och skapar oförutsägbara händelsekedjor.

I slutändan blir säkerheten alltid en avvägning mot kostnaderna. Människor är olika benägna att ta risker, när det gäller kärnkraften är konsekvenserna av felaktiga riskbedömningar något som påverkar hela samhället under oöverblickbar tid.

Jag håller med om att tidsaspekten är en stor skillnad mellan EG-omröstningen och kärnkraftsomröstningen. När det gäller EU så är det åtminstone teoretiskt möjligt att senare ändra sig. När det gäller kärnkraften däremot så har kommande generationer ingen val, de måste leva med konsekvenserna i form av radioaktivtavfall, kärnvapen och ett kontrollsamhälle i bästa fall eller i värsta fall konsekvenser som i Tjernobyl eller Nagasaki eller Hiroshima.

Vi har faktiskt både ärvt jorden av våra föräldrar och lånat den av våra barn.

Kärnkraften och Sydsvenskan

I onsdags gick larmet på reaktor två i Oskarshamns kärnkraftverk, ett stickprov vid kontrollen av inpasserande hantverkare gav utslag på sprängämnet TATP som förekommit bland annat vid terrordåden i London 2005. Två hantverkare som jobbade på den avställda reaktorn häktades misstänka för förberedelse till sabotage.

På ledarsidan i Sydsvenskan reagerade Mats Skogkär reflexmässigt och konstaterade att ”säkerhetsrutinerna fungerade”. Det är väl inte så konstigt att det blev något förhastat när man måste tycka med kort varsel och alla uppgifter inte kommit fram. Dagen efter konstaterades nämligen att det varit en ren slump att männen hade kontrollerats, Oskarshamns kärnkraftverk har nämligen ett undantag, året ut som innebär att endast stickprov görs vid kontroll av vapen och sprängämnen på de inpasserande.

Ledningen för kärnkraftverket reagerade dock snabbt och stoppade även reaktor ett (som var igång) eftersom männen kunde ha vistats även i denna reaktor. När media började gräva i det hela framkom det att den ena mannen varit dömd för en rad grova brott, senast för ett halvår sedan för narkotikabrott och misshandel. En miss hade gjorts, mannen borde aldrig ha släppts in på kärnkraftverket överhuvudtaget. Sedan hittade man i och för sig varken någon bomb eller några spår av någon bombtillverkning, kanske hade stickprovet gett ett felaktigt utslag, kanske hade mannen umgåtts med någon som testat sprängmedelstillverkning. Min poäng är att ihop med tidigare stickprov vid andra kärnkraft som avslöjat flera berusade hantverkare och nu dessa stickprov för att hitta vapen och bomber så undrar jag om stickprov verkligen är tillräckligt vid denna typ av anläggningar.

I fredags försökte man i Sydsvenskans huvudledare skyla över sitt misstag och menade att ett större problem än bristande kontroll av hantverkare var en framtida brist på utbildad kärnkraftspersonal eftersom: ”Frågan är dock hur många studenter som låter sig lockas så länge det saknas ett politiskt beslut om kärnkraftens framtid i Sverige.” Vad jag vet så togs det ett politiskt beslut om kärnkraftens framtid i Sverige efter folkomröstningen 1980. Efter haveriet i Tjernobyl 1986 aktualiserades det hela på nytt och avvecklingen av Barsebäck inleddes. Samtidigt som effekthöjningar i de kvarvarande reaktorerna planerades vilket i slutändan innebar att den totala kärnkraftsproduktionen förblev oförändrad.

1984 kom ny lagstiftning om hur kärnkraftsverksamhet ska bedrivas i lagen 1984:3. Särskilt § 6 blev omtvistad och kom av de som inte vill avveckla kärnkraften att kallas ”Tankeförbudsparagrafen”. Paragrafen var till för att stoppa utveckling av ny kärnkraft och hade följande lydelse: ”Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.” Snarast borde man väl kalla det ett ”planeringsförbud” men ”tankeförbud” låter liksom mer slagkraftigt.

Den nya regeringen tog bort paragrafen 2006 med motiveringen att ”forskning och tekniskt utvecklingsarbete inom kärnteknikområdet är av stor betydelse för kärnsäkerheten och kärnavfallshanteringen” men det ligger nära till hands att misstänka att motivet snarare var öppna upp för nya kärnkraftverk. De stora elbolagen har endast gjort halvhjärtade satsningar på förnyelsebar energi trotts att folkomröstningen för snart 30 år sedan pekade ut detta som framtiden, huvuddelen av investeringarna har gått till effekthöjningar i gamla reaktorer, gaskraftverk och kolkraftverk (dock inte i Sverige). Att äga ett kärnkraftverk är en strålande affär, avfallsproblemet lämnas till kommande generationer, försäkringarna vid ett större haveri står staten för, samtidigt ges förmånliga lån till de stora investeringarna och benen slås undan för nya mindre konkurrenter som utvecklar ny småskalig teknik, som omöjligt kan konkurrera med dessa allt större bjässar.

En del av de som hävdar att man måste acceptera folkomröstningen om EG-inträdet 1994 trotts att stora förändringar har skett med EU sedan dess, hävdar med bestämdhet att man inte kan acceptera folkomröstningen om kärnkraften trotts att kärnkraft har samma problem nu som då… Jag tycker att det är rimligt att man ska finna sig i bägge folkomröstningarna och ska det göras stora förändringar så ska det till nya folkomröstningar.

Klimataktion

I onsdags deltog jag i min andra klimatmanifestation, vi var enligt Sydsvenskan ca 300 personer som tågade från stadshuset till korsningen mellan Södra Förstadsgatan (gågatan) och den fyrfiliga Regementsgatan.

Vad jag kunde se så var det ännu fler som deltog denna gång än vad det var för en månad sedan. Biltrafiken styrdes effektivt om av polisen som vilket ledde till att det inte blev någon direkt konfrontation med stressade eller upprörda bilister. Troligen hade förra månadens brutala reaktion fått polisen att satsa hårdare på trafiksäkerheten samtidigt som polisen slapp fördela resurser för att hålla reda på fotbollsfans (förra gången spelade MFF på stadion samma kväll).

Stämningen var mycket god, det bjöds på både tilltugg och livemusik. Även ett antal personer närmre de 60 var med, kanske var det lite 68-noslagi, förhoppningsvis berodde det även på att 40-talisterna börjar röra på sig. Kul var det i alla fall med en åldersblandad aktion för framtida generationer. Allt engagemang behövs verkligen, situationen manar till handling, fatalism är destruktivt. Det går inte att bortse ifrån att det finns en påtaglig konflikt mellan de som snarast vill byta den riktning vi har och de som tycker att vi lika gärna kan fortsätta på den inslagna vägen.

Jag anstränger mig verkligen för att glädjas mer åt de framsteg som faktiskt görs även om dessa ofta är små. Men det blir lätt så att frustrationen över det/de som fortsätter att driva utvecklingen i fel riktning tar överhanden. En positiv inställning till möjligheten att förändra är grundläggande för både det egna välbefinnandet och för att orka lägga den energi som går åt för att förändra de strukturer och tankesätt som i rask takt för hela vår civilisation in i en återvändsgränd. Det är när människor möts och jobbar tillsammans som förändring skapas.

Våren i Malmö

Första helgen i maj så var jag ute på långpromenad i Malmö. Sambon jobbade som vanligt timmar i hemtjänsten både lördag och söndag så jag spenderade dagarna ihop med hunden. Luften var varm, fåglarna kvittrade och det var ljuvligt att strosa omkring. I tankarna rörde sig ett remissvar som jag skulle ta ställning till. Det handlade om Malmöstads åtgärdsprogram mot buller år 2009 till 2013. Hunden och jag strosade från de centra delarna av Malmö söderut mot sambons kolonilott i Elinelund med uppmärksamma öron.

Trafiken var inte särskilt tät vid Operahuset bredvid Pildammsparken, den susade på, med inblandning av en och annan tjutande eller mullrande motorcykel som mest påtagliga ljudkälla.

Ju längre söderut vi kom desto mindre trafik var det. Inne i radhus och villakvarteren var det faktiskt flygplanen och gräsklipparna som stod för de mest påtagliga ljudinslagen.

Vi tog vägen genom ett grönområde där en ljuvlig körsbärsallé blommade, det var härligt. Döm om min förvåning när friden förstördes av en ung kille som kom farande på cykelstigen i en stor stadsjeep. Jag vet inte om han var ute efter att testa terrängegenskaperna i grönområdet, men jag blev så förvånad att jag inte ens hann bli rädd. Motorn mullrade hotfullt även om hastigheten inte var så hög.

I ett radhusområde fick jag syn på två grannar som troligen har helt olika förhållande till bilen. På den ena garageuppfarten stod en liten Smart som lätt och ledigt rymdes mellan garageporten och trottoaren. Framsidan hos grannen dominerades helt att en stor Jaguar som tedde sig helt oproportionerlig i förhållande till huset och uppfarten. Jag skulle tro att den stora Jaggan lät betydligt mer än den nätta Smarten när ägaren tog en tur i stan.

Ute på kolonilotten så fick Shiela välförtjänt belöning och vi njöt i solskenet. Vinden låg på från sydöst så vi hörde vindbruset av långtradarna på väg till och från Öresundsbron, med inslag av en eller annan högljudd motorcykel. Genom huvud for en tanke på hur annorlunda Malmö hade låtit om endast kvinnor hade haft körkort…

På vägen tillbaka plockade vi de aluminiumburkar som vi passerade, det blev ca 20 st. Ingen gick dock att panta så de lämnades direkt på återvinningsstationen.

Enligt bullerprogramet hade vi vandrat genom några av Malmös tystare delar, det stämmer säkert. Jag skulle tro att endast något hundratal av de ca 50.000 malmöbor som har mer än 30 dBA vägljud inomhus bor i de delar där vi vandrat. Enligt bullerprogramet skulle det kosta 250 miljoner att få ner ljudet genom passiv bullerdämpning som tex (ljudisolerande fönster). Vill man tysta även skolorna tillkommer ca 70 miljoner och vill man få bort bullret från parker, rekreationsområden och torg blir det ytterligare ca 40 miljoner. Sammanlagt alltså ca 360 miljoner. Dagens investeringstakt är 1,5 miljoner om året, det skulle alltså ta ca 240 år att få bort bullret om allt annat är lika (vilket det inte kommer att vara).

Det är så klart mycket enklare att angripa källan till bullret, Att skapa ett lugnare körtempo skulle göra stor skillnad, att minska vägtrafiken skulle göra ännu större skillnad. Det kräver dock politisk beslutsamhet eftersom det är ett känsligt ämne med ett i dubbel bemärkelse högljutt motstånd som är bortskämt med hög framkomlighet. Prognoserna pekar på kraftiga trafikökningar med dagens trafikplanering.

Enligt Malmös miljöförvaltning bedöms den samhällsekonomiska kostnaden enbart för det upplevda bullret vara ca 250 miljoner om året i Malmö. Då är inte hälsokostnaderna för det trafikbuller som vi normalt inte reflekterar över medräknat. Enligt en SIKA rapport från 2003 bedöms den samhällsekonomiska kostnaderna för vägtrafikbuller i Sverige vara 5-10 miljarder om året.

Obamas pastor och media

Jag har följt den amerikanska valrörelsen med visst intresse. Barack Obama har gjort ett gott intryck och hans budskap om ett hopp om ett annat USA kan förhoppningsvis innebära en förändring.

På senare tid har Obama fått problem med gamla uttalanden som pastorn i hans församling har gjort. Gång efter gång har nyhetsmedia som Foxnews, CBS och ABC visat är pastorn fördömer USA och dessutom påstår att 11:e september är en konsekvens av USA:s utrikespolitik (vilket anses var helt orimligt, eftersom alla vet att det handlar om avundsjuka och blint hat).

Här är ett inslag från ABC news som beskriver det hela.


Fox News försöker ge pastorn en chans att förklara sig, eller...


En fördjupad analys av vad pastorn sa följer, även den på Fox News.


Jag tycker att det är nästan komiskt hur dålig denna journalistik är. Som tittare blir jag bara trött av allt pladder och sakfrågan dränks totalt i det hätska tonläget, som verkar i det närmaste frammanat för att misskreditera den som ska försvara pastorns uttalande.

Som kontrast kan man se en timmeslång intervju på PBS som har en helt annan approach.

http://www.pbs.org/moyers/journal/04252008/watch.html

Om man inte orkar se hela intervjun så kommer här några utdrag ur den, där man kan läsa vad pastorn sa och hans egna ord om vad han menade.

Från predikan 2003:

REVEREND JEREMIAH WRIGHT (SERMON TAPE): Where governments lie, God does not lie. Where governments change, God does not change. And I'm through now. But let me leave you with one more thing. Governments fail. The government in this text comprised of Caesar, Cornelius, Pontius Pilate - the Roman government failed. The British government used to rule from East to West. The British government had a Union Jack. She colonized Kenya, Ghana, Nigeria, Jamaica, Barbados, Trinidad and Hong Kong. Her navies ruled the seven seas all the way down to the tip of Argentina in the Falklands, but the British government failed. The Russian government failed. The Japanese government failed. The German government failed. And the United States of America government, when it came to treating her citizens of Indian descent fairly, she failed. She put them on reservations. When it came to treating her citizens of Japanese descent fairly, she failed. She put them in internment prison camps. When it came to treating citizens of African descent fairly, America failed. She put them in chains. The government put them on slave quarters, put them on auction blocks, put them in cotton fields, put them in inferior schools, put them in substandard housing, put them in scientific experiments, put them in the lowest paying jobs, put them outside the equal protection of the law, kept them out of their racist bastions of higher education and locked them into position of hopelessness and helplessness. The government gives them the drugs, builds bigger prisons, passes a three-strike law, and then wants us to sing God bless America? No, no, no. Not God bless America; God damn America! That's in the Bible, for killing innocent people. God damn America for treating her citizen as less than human. God damn America as long as she keeps trying to act like she is God and she is supreme!

BILL MOYERS: What did you mean when you said that?

REVEREND WRIGHT: When you start confusing God and government, your allegiances to government -a particular government and not to God, that you're in serious trouble because governments fail people. And governments change. And governments lie. And those three points of the sermon. And that is the context in which I was illustrating how the governments biblically and the governments since biblical times, up to our time, changed, how they failed, and how they lie. And when we start talking about my government right or wrong, I don't think that goes. That is consistent with what the will of God says or the word of God says that governments don't say right or wrong. That governments that wanna kill innocents are not consistent with the will of God. And that you are made in the image of God, you're not made in the image of any particular government. We have the freedom here in this country to talk about that publicly, whereas some other places, you're dead if say the wrong thing about your government.
.
.
.

Från predikan 16 september 2001

REVEREND WRIGHT (SERMON TAPE): The people of faith have moved from the hatred of armed enemies, these soldiers who captured the king, those soldiers who slaughtered his son and put his eyes out, the soldiers who sacked the city, burned the towns, burned the temples, burned the towers, and moved from the hatred for armed enemies to the hatred of unarmed innocents, the babies, the babies . "Blessed are they who dash your baby's brains against a rock." And that my beloved is a dangerous place to be. Yet, that is where the people of faith are in 551 BC and that is where far too many people of faith are in 2001 AD. We have moved from the hatred of armed enemies to the hatred of unarmed innocents. We want revenge. We want paybacks and we don't care who gets hurt in the process.
I heard Ambassador Peck on an interview yesterday. Did anybody else see him or hear him? He was on Fox news. This is a white man and he was upsetting the Fox news commentators to no end. He pointed out. You see him John? A white man he pointed out -an Ambassador! He pointed out that what Malcolm X said when he got silenced by Elijah Mohammad was in fact true. America's chickens are coming home to roost! We took this country by terror away from the Sioux, the Apache, the Arawak, the Comanche, the Arapaho, the Navajo. Terrorism! We took Africans from their country to build our way of ease and kept them enslaved and living in fear. Terrorism! We bombed Grenada and killed innocent civilians, babies, non-military personnel. We bombed the black civilian community of Panama with stealth bombers and killed unarmed teenagers and toddlers, pregnant mothers and hard-working fathers. We bombed Gadafi's home and killed his child. "Blessed are they who bash your children's head against a rock!" We bombed Iraq. We killed unarmed civilians trying to make a living. We bombed a plant in Sudan to payback for the attack on our embassy. Killed hundreds of hard-working people; mothers and fathers who left home to go that day, not knowing that they would never get back home. We bombed Hiroshima! We bombed Nagasaki, and we nuked far more than the thousands in New York and the Pentagon, and we never batted an eye! Kids playing in the playground, mothers picking up children after school, civilians - not soldiers - people just trying to make it day by day. We have supported state terrorism against the Palestinians and Black South Africans, and now we are indignant? Because the stuff we have done overseas has now been brought back into our own front yards! America's chickens are coming home to roost! Violence begets violence. Hatred begets hatred and terrorism begets terrorism. A White Ambassador said that y'all not a Black Militant. Not a Reverend who preaches about racism. An Ambassador whose eyes are wide open, and who's trying to get us to wake up and move away from this dangerous precipice upon which we are now poised--

BILL MOYERS: You preached that sermon on the Sunday after 9-11 -- almost 7 years ago. When people saw the sound bites from it this year, they were upset because you seemed to be blaming America. Did you somehow fail to communicate?

REVEREND WRIGHT: The persons who have heard the entire sermon understand the communication perfectly. What is not the failure to communicate is when something is taken like a sound bite for a political purpose and put constantly over and over again, looped in the face of the public. That's not a failure to communicate. Those who are doing that are communicating exactly what they wanna do, which is to paint me as some sort of fanatic or as the learned journalist from the New York Times called me, a "wack-a-doodle." It's to paint me as something. Something's wrong with me. There's nothing wrong with this country. There's -its policies. We're perfect. We-our hands are free. Our hands have no blood on them. That's not a failure to communicate. The message that is being communicated by the sound bites is exactly what those pushing those sound bites want to communicate.

BILL MOYERS: What do you think they wanted to communicate?

REVEREND WRIGHT: I think they wanted to communicate that I am- unpatriotic, that I am un-American, that I am filled with hate speech, that I have a cult at Trinity United Church of Christ. And, by the way, guess who goes to his church, hint, hint, hint? That's what they wanted to communicate. They know nothing about the church. They know nothing about our prison ministry. They know nothing about our food share ministry. They know nothing about our senior citizens home. They know nothing about all we try to do as a church and have tried to do, and still continue to do as a church that believes what Martin Marty said, that the two worlds have to be together-the world before church and the world after postlude. And that the gospel of Jesus Christ has to speak to those worlds, not only in terms of the preached message on a Sunday morning but in terms of the lived-out ministry throughout the week.

Säga vad man vill men Wright är en pastor i Martin Luther Kings anda, han är inte nöjd med sitt USA, han verkar knappt dela religion med sin president.

Som bakgrund till pastorns missnöje med “det vita USA” är fängelsestatistiken talande:

Med 2,3 miljoner invånare i fängelse toppar USA listan över världens länder, både när det gäller absoluta antal fångar och fängslade per capita. Folkrika Kina kommer på andra plats. Detta enligt en studie gjord av ett oberoende undersökningsföretag som publiceras i Washington Post på fredagen.Undersökningen visar att en stor del av de fängslade är svarta. Bland annat sitter en av nio svarta män mellan 20 och 34 år inlåsta för olika brott. För svarta kvinnor i gruppen 35-39 är siffran en på hundra vilket ska jämföras med en på 355 för vita kvinnor i samma åldersgrupp.

Osaklig media måste göra det svårt att bedriva en konstruktiv valrörelse i USA. Det hopplösa snuttifierandet måste göra det hart när omöjligt att blida sig en grundad uppfattning om de viktiga frågorna. Förhoppningsvis är antalet amerikaner som trotts detta försöker sätta sig in i ödesfrågorna tillräckligt många…

Hållbar utveckling i Malmö

Den senaste veckan har jag deltagit i tre olika aktiviteter med en röd tråd, nämligen en hållbar utveckling.

Först ställde jag mig i en av Malmös vältrafikerade korsningar ihop med något hundratal andra under ca 20 minuter (planen var att hålla på i 30 minuter). Det var första gången för mig, men den 6:e gången för Klimax i Malmö. Meningen med manifestationerna är att belysa det orimliga i att biltrafiken tar så stor plats i staden och att den dessutom ökar, trotts de väldokumenterade konsekvenserna (klimatförändring, luftföroreningar, buller, olyckor, minskad framkomlighet, otrygghet och ”död yta”). Stämningen var god, ja rent av upprymd och entusiastisk. Nu äntligen kändes det som att man gjorde något.

Två ”dialogpoliser” övervakade det hela och dirigerade trafiken så att den kunde flyta vidare runt manifestationen. Kanske var polisen lite väl effektivt för efter vad jag tror var en kvart så utvidgades manifestationen till hela korsningen och då hindrades trafiken i realiteten. En 20-årig kille i en nyare golf med en jämnårig kompis i passagerarstolen fick därför sin framfart hindrad och kände sig troligen väldigt kränkt. För han rusade motorn, lade i en växel och körde rent rått in i avspärrningen. En tjej fick foten överkörd och skrek, en kille for upp på den accelererande bilens motorhuv. Väl igenom korsningen tvärnitade bilen och killen for ner i gatan, i samma stund som han landat tryckte bilisten gasen i botten och det såg för ett ögonblick ut som om den liggande aktivisten skulle bli överkörd. Nu gick det tack och lov inte så illa, bilisten smet från platsen i hög fart medan de två poliserna sprang efter. Kort därefter avblåstes manifestationen. Adrenalinnivån hade höjts märkbart, en något chockad men ändå i stort sätt lugn stämning rådde.

Egentligen var det inträffade inte så konstigt, det inträffar dagligen trafikolyckor i Malmö där oskyddade trafikanter blir påkörda, tempot i trafiken är uppskruvat, unga killar leker i sina bilar, smockan hänger i luften när framkomligheten upplevs hindrad av en eller annan orsak. När det blir så uppenbart att någon med flit ställer sig i vägen så blir det bara för mycket för den som redan är uppe i varv. Tyvärr ter ju sig verkligheten allt för ofta annorlunda när man sitter i en stålbur på över ett ton, med händerna på en ratt och foten på hundratals "hästar". Omgivningen blir liksom mer avlägsen och beteenden som hade fått en att rodna av skam om man befann sig i en annan situation blir nu nästan naturliga.

Jag har själv varit en ung kille bakom ratten på en sportbil och betedde mig då flera gånger allt annat än omdömesgillt. I efterhand är det lätt att tycka att det vore rätt åt mig om jag blivit av med körkortet, men den inställningen hade jag knappast då. Jag lugnade dock ner mig väsentligt efter att ha åkt på en fortkörning där kortet klarade sig med en marginal på knappa 3 km/h. Vad kan jag säga, det var 8 år sedan och jag var allmänt omedveten. Min och många unga mäns inställning till bilen kan väl liknas vid den amerikanska vapenlobbyns inställning till rätten att bära vapen. Mycket har dock hänt med mig sedan dess…

Det hela rapporterades i både DN och Sydsvenskan.

Dagen efter var jag på miljöförvaltningen i Malmö när en pedagogisk satsning på ”lärande för hållbar utveckling” startade. Projektet ska hålla på till 2014 och förhoppningen är att en mycket högre medvetenhet ska genomsyra Malmö. En rad lyckade projekt som redan genomförts lyftes fram och det var riktigt roligt att se hur många eldsjälar som jobbar långsiktigt för att vända utvecklingen. Några politiker talade om framtiden bland andra Lari Pitkä-Kangas (mp) kommunalråd med ansvar för stadsekologi och Mats Pertoft (mp) riksdagsledamot och talesman i skolfrågor. Jag blev på riktigt gott humör av detta, det är så lätt att fastna i allt som inte går åt rätt håll.

Och så i måndags, var jag på stadsbiblioteket och lyssnade på ett föredrag av en ekonomiprofessor i min smak, nämligen Mats Alvesson. Han utgick från sin bok ”Tomhetens triumf”. Som handlar om ”grandiositet, illusionsnummer och nollsummespel”. (Nästa samma föredrag hittade jag senare videofilmat från Malmöhögskola.)

Kärnan i Mats budskap är att, eftersom våra basbehov redan är tillfredställda så ägnar vi allt mer resurser och tid åt överflödskonsumtion dvs. sätter allt mer ”guldkant” på tillvaron. Allt för att motivera fortsatt konsumtion (och ekonomiskt tillväxt), till och med de mest basala tingen har laddats med grandiositet. Det kan gälla kalsonger, badrum, sängar, handväskor, drycker eller yrkestitlar. Det goda livet har blivit något som man i allt större grad behöver köpa sig istället för något som man lever. Alla ytor ska se tilltalande ut, medan det som finns under ytan inte behöver ha någon substans.

Illusionsnummerna består i att det ofta är mer framgångsrikt/tilltalande att verka göra något bra, att verka vara sympatisk eller lyssnade, än att ta sig an den komplicerade och mångtydiga verkligheten och faktiskt i praktiken låta det man pratar om genomsyra vad man verkligen sysslar med. Pr-branschen sysselsätter allt fler och det läggs ca 50 miljarder på marknadsföring i Sverige, vilket kan jämföras med de 42 miljarder som staten satsade på utbildning och universitetsforskning år 2007.

Ett nollsummespel uppstår då alla är lite tjusigare och man faktiskt inte stiger i anseende fast man har satsat på ”de rätta attributen”, det krävs liksom bara för att man ska hänga kvar. När alla grannarna har både renoverat badrummet och köket så kan du inte känna dig lika nöjd med ditt nya kök. Att åka till Kanarieöarna är liksom inte så givande är kollegorna solar i Thailand. Eller när alla militärer har blivit officerare så är det inte så kul att vara kapten längre. Mats Alvesson var mycket underhållande och lockade till många skratt trotts det allvarliga ämnet. Mitt intryck efter fördedraget var att han kunde ha lagt mer tid på psykologin bakom dessa fenomen och varför vårt samhälle uppmuntrar dessa fenomen i en sådan omfattning.

En liten iakttagelse från dessa tre evenemang var att de alla tre engagerade många tjejer och kvinnor. I klimatmanifestationen var den mest representerade gruppen, tjejer under 25 år (minst representerade var nog män över 50 år) . När det gällde ”lärande för hållbar utvecklig” tycktes det vara kvinnor mellan 30 och 40. På föredraget om ”Tomhetens triumf” var det kvinnorna runt 60 år (medan personer under 30 var lätträknade).

Funderingar kring grön ideologi

Jag har varit på miljöpartiet i Malmö och lyssnat på ett föredrag om grön ideologi av det före detta språkröret Birger Schlaug. Det var väldigt intressant! Birger började med insikten om att allt hänger ihop genom att påminna om att vi till ca 70% består av vatten. Detta vatten består av en nästan ofattbar mängd vattenmolekyler. Sannolikt så delar varje nu levande människa vattenmolekyler med tidigare berömdheter som Einstein, Gandhi, Hitler, Jesus och Mohammed. Vi ingår i ett jättelikt kretslopp, med koppling både framåt och bakåt, samma byggstenar återanvänds gång efter gång förutsättningarna beror på det som varit.

En definition av vad som är en politisk ideologi är att den ska kunna besvara frågorna:

1: Hur fungerar världen idag?
2: Vad ledde fram till att välden ser ut som den gör?
3: Hur tycker man att världen borde se ut?
4: Vad behöver göras för att man ska få den värld man vill ha?

Den gröna ideologin innebär (mycket förenklat) följande:

1: Världen är på väg mot en katastrof! Dagens ekonomiska system värdesätter inte ekosystemen som är grunden för livet på vår planet. Vi urholkar i en ökande takt möjligheterna att upprätthålla de biologiska system som vi är en del av och sågar bokstavligen av den gren som vi sitter på. Detta kan inte fortgå.

2: De ideologier som har dominerat och dominerar har alla det gemensamma draget att de är dominansideologier. Dvs de bygger på/bortser från någon form av ohållbart maktförhållande:
Norr dominerar över Syd.
Rika dominerar över fattiga.
Vita dominerar över svarta.
Män dominerar över kvinnor.
Ekonomin dominerar över ekologin.
Människan dominerar över ekosystemen.

3: Jorden är begränsad och de livsuppehållande systemen på jorden måste sätta gränsen för människans aktiviteter. Människan är en social varelse och måste leva i harmoni med sin omgivning. Sociala orättvisor skapar disharmoni. Den världsordning som vi borde ha är den som vi skulle tycka var ok om vi föreställer oss att vi skulle återfödas på jorden på en slumpmässig plats och som en slumpmässig varelse.

4: Det ekonomiska systemet måste göras om (på politisk väg). Synen att människan får sitt värde utifrån vad den producerar och/eller konsumerar måste ändras (på politisk väg). Människor måste växa upp under sådana förhållanden att de blir naturligt medvetna om det ansvar det innebär att vara människa.

Birger menar att det behövs ett grönt parti måste vara radikalt för att det inte ska ”ätas upp” av de rådande normerna. Hans erfarenhet är att en politiker som befinner sig ”i maktens grytor” befinner sig på ett ”sluttande plan” där man obönhörligen bombarderas med de rådande normerna och får sin världsbild förskjuten. En vital demokrati och delaktighet är ett måste för att kunna förändra de rådande normerna.

Jag kom att tänka på en artikel i senaste numret (nr 16) av tidskriften ”Fokus” som handlar om de nya moderaternas ideologi. Katrine Kielos skriver:

”Den bärande tanken i den nymoderata ideologin handlar inte om kapital före arbete, eller om att bara för att jävlas ta från de fattiga och ge till de rika. Den nymoderata ideologin handlar om politikens begränsningar. Den ska hålla sig på sin kant för den kan inte åstadkomma särskilt mycket: en fiffig incitamentsstruktur här och några skattesänkningar där. Det är ingen stor grej.”

Jag tycker att detta är insiktsfullt, det saknas visioner förutom att alla ska arbeta. Kielos avslutar med att hon istället ”gärna skrivit om socialdemokraternas planer, men de är vad jag förstår hemligstämplade.” Behovet att levande ideologier och visioner är stort även i dessa tider, den politiska eliten verkar i allt för stor utsträckning vara uppäten av systemet.

Jag blir dock glad av att läsa den kristdemokratiske EU-parlamentarikern Anders Wijkman som på något underligt sätt har behållit skärpan och skriver (i Dagensmiljö 17/4) följande:

” Självklart är marknadsekonomiska instrument att föredra framför planekonomi. Men marknaden fungerar bara väl om ramverket är det rätta. När ramverket är fel – som i dag – går utvecklingen på många områden åt fel håll. Tillväxten blir oekonomisk och skapar mera problem än nytta. Om vi inte snabbt attackerar dessa brister är det min övertygelse att vi inom kort hamnar i en situation där drakoniska åtgärder blir nödvändiga – i realiteten en slags planekonomi.”

Jag kunde inte sagt det bättre själv… Dagen har varit inspirerande och jag har hämtat ny energi.

Vägtrafiken år 2007

2007 var året då ca 18% av alla nyregistrerade bilarna var klassade som miljöbilar (högsta någonsin) och ca 35% av alla nya bilar var dieselbilar (som släpper ut ca 20% mindre koldioxid än motsvarande bensinbil). Totalt så var ca 50% av alla nya bilar antingen miljöbilar eller dieselbilar. Samtidigt så såldes det 306.799 nya bilar vilket var det högsta antalet sedan det ”glada” 80-talet. Huvudorsakerna till detta var den ”goda” konjunkturen, miljöbilsbonusen, gynnsammare beskattning av dieselbilar och troligtvis stora skattelättnader för förmögna personer. Förhoppningen var att allt detta sammantaget skulle leda till mindre utsläpp från biltrafiken. Åtminstone var det var bilindustrin förutspådde.

Visst, bränsleförbrukningen från nya bilar minskade med hela 6,4% jämfört med året innan (från 7,8 l/100 km år 2006 till 7,3 l/100 km år 2007). Koldioxidutsläppen från nya bilar (när de körs på bensin eller diesel) minskade med 4,2% (från 189 g CO2/km år 2006 till 181 g CO2/km år 2007) . Anledningen till att minskningen i bränsleförbrukning är större än minskningen av koldioxidutsläppen är att dieselmotorn släpper ut 10% mer koldioxid än bensinmotorn vid samma förbrukning.

Tittar man på alla bilar (även de gamla) så minskade bränsleförbrukningen från 8,5 l/100 km år 2006 till 8,3 l/100 km år 2007. (Alla uppgifterna kommer från vägverket).

Sammantaget så betydde denna effektivisering av bilflottan en minskning av koldioxidutsläppen med ca 150 000 ton. Dessutom ökade andel biobränslen från 3,5% till 4,5% vilket innebar en ytterligare minskning av koldioxidutsläppen med ca 210 000 ton.

Totaltsätt hade koldioxidutsläppen från vägtrafiken minskat med ca 2% (360 000 ton) under år 2007 om det inte var för en ”liten” detalj. Vägtransporterna ökade nämligen med hela 2,8% under 2007, samtidigt som lasten på lastbilarna blev allt tyngre. Sammantaget så innebar trafikökningen en ökning av koldioxidutsläppen med 660 000 ton vilket totalt sätt gav en ökning på ca 300 000 ton koldioxid från vägtrafiken år 2007!

Det finns ett trafikpolitiskt mål att utsläppen från vägtrafiken ska vara oförändrad mellan år 1990 och år 2010. Om det endast hade varit en fråga om effektivare vägtransporter så hade detta inte varit ett särskilt djärvt mål, då hade utsläppen redan minskat med 8% men eftersom trafikökningen hittills har varit hela 21% så har de totala koldioxidutsläppen ökat med 12% sedan 1990. Personbilarnas totala utsläpp ligger i stort sätt kvar på samma nivå som 1990 medan lastbilarna har ökat sina utsläpp med nästan 50%!

Totalt sätt så står personbilarna för 65% av vägtrafikens koldioxidutsläpp, de tunga lastbilarna för ca 22%, de lätta lastbilarna för ca 10% och bussarna för ca 3%. Potentialen för att minska utsläppen från vägtrafiken är stor, men då ska man inte göra större delen av transportinvesteringarna i ny asfalt utan istället i nya spår! Trotts detta så har finansminister Anders Borg sagt att vi har överinvesterat i järnväg och vill därför satsa änu mer pengar på nya trafikleder sägs vara bättre för tillväxten. Min reflektion är att om vi inte byter riktning så kommer vi sannolikt att komma dit vi nu är på väg.

Nog om vägtrafiken. Den är endast ett av tecken i tiden (om än synligt även här uppe i vårt skyddade hörn av världen.) Visst är det väl underligt att vår regering som är så tuff när det gäller arbetslinjen är så vek när det gäller miljö och klimatmålen.

I slutändan lär kommande generationer bedöma oss efter vilken värld vi lämnade efter oss och hur vi hanterade de utmaningar som vi såg framför oss än efter hur duktigt vi arbetade ihop ett kapital som vi sedan "välförtjänt" konsumerade upp.

Sveriges vanligaste stadsjeep underkändes

Det är inte utan en viss förtjusning som jag tar del av bilprovningens resultat från förra årets förstagångsbesiktningar, dvs. de bilar som blivit tre år och blivit besiktigade för första gången.

Som vanligt så klarade sig flera Toyota-modeller riktigt bra, några Ford, några Audi, några Mazda, några Saab och några Mitsubishi. Fast det var inte detta som fick mig att dra på smilbanden.

Jag skäms lite, för det var skadeglädje. Bland de allra sämsta modellerna hittade jag nämligen Sveriges vanligaste stadsjeep Volvo XC90. Av de tre år gamla bilarna så blev hela 23% av dieselvarianten och 16% av bensinvarianten underkända! Det kan inte betecknas som något annat än uselt, modellen började tillverkas 2002 och borde ha klarat av barnsjukdomarna för tre år sedan. Volvo kan trösta sig lite med att modellkonkurrenten BMW X5 var nästan lika dålig med 16% underkända för dieseln och 13% av bensinarna. Dessutom så klarade sig Volvo V50 riktigt bra med endast 1,5% underkända.

Nu fanns det ju exempel på stadsjeepar som klarade sig riktigt bra. Men visst känns det rätt att jeepägarna får gräva lite extra i plånboken för att hålla sina fordon rullande samtidigt som andrahandsvärdena snabbt sjunker. Stadsjeepens tid borde rimligen snart vara över samtidigt som de biltillverkare som fortsätter att satsar sina resurser oklokt riskerar att försvinna i samma veva.

Bilar i Malmö

Jag läste i dagens Sydsvenskan att antalet bilar per malmöbo hade ökat med 8,2% sedan år 2002. Det var den största ökningen bland de större städerna i landet. Orsaken är inte känd men den "goda" ekonomiska utvecklingen ihop med fler enfamiljshus i utkanten av Malmö tros ha bidragit.

I slutet på år 2002 fanns det 364 bilar per 1000 invånare i Malmö, snittet i Skåne var 452 och rikssnittet var 452.

I Lund var snittet 374, i Stockholm 369, högst i landet låg Solna med 676 och lägst Sundbyberg med 310.

Fem år senare i slutet på 2007 fanns det 394 bilar per 1000 invånare i Malmö (+8,2%), snittet i Skåne var 467 (+3,3%) och rikssnittet var 464 (+2,7%).

I Lund var snittet 379 (+1,3%), i Stockholm 373 (+1,1%) högst i landet låg fortfarande Solna nu med 702 (+3,8%) och lägst fortfarande Sundbyberg med 299 (-3,5%). Intressant är Uppsala, Sveriges fjärde största stad som hade 393 (-5,3%).

Ökningen i Malmö var alltså anmärkningsvärt hög även om biltätheten ökar både i Skåne och landet som helhet. Jag skulle tro att en del av ökningen kan förklaras med att Malmö blivit attraktivare för rika människor, både generellt och med de nya exklusiva lägenheterna i Västra hamnen. Att många danskar har flyttat hit eftersom Malmö relativt Köpenhamn är billigt att bo i och framför allt billigt att köpa bil i. Fler villor i Malmös utkanter har säkert påverkat, det känns liksom konstigt att ha ett garage och uppfart utanför huset utan att ha en bil.

Västra hamnen är i flera avseenden ett miljömässigt föredöme men när det gäller bilarna så har man inte vågat/velat göra något. Biltrafiken lär bli ett växande problem i takt med att området börjar bli färdig bebyggt. Det enda vettiga är att öka parkeringskostnaderna ordentligt, samtidigt som man ger utrymme åt kollektivtrafiken och bilpooler.

Potentialen för bilpooler borde vara god i Malmö men när jag försökte ordna en bilpoolsbil i min stadsdel föll det på att det inte gick att ordna en fast parkeringsplats i markplan (så att bilen är tillgänglig för alla i bilpoolen), kommunen kunde inte hjälpa till av rädsla för juridiska problem. Jag tror att bilpooler måste ersätta en stor del av innestadsbilägandet om inte Malmö ska bli ett trafikinferno likt Stockholm och Göteborg. Att reservera en del av innestadsparkeringarna till bilpoolsbilar skulle innebär ett nödvändigt uppsving för bilpoolerna samtidigt som det skulle spara en massa pengar åt malmöborna och minska trafiken.

Bilen är ju utan tvekan ett mycket praktiskt sätt att förflytta sig. I glesbyggden är den ibland det enda sättet att förflytta sig. Men bilen handlar om så mycket mer än transporter och det är därför den har tillåtits bli ett växande problem. När man ser debatten om massbilismen så framstår bilen allt mer som en "helig" ko. Det verkar inte spela någon roll att den skitar ner i en sådan utsträcking att tusentals människor dör varje år. Att den "trampar ihjäl" något hundra tal varje år. Att den "stampande horden" för ett sådant oväsen att alla som kan undviker att bosätta sig utmed de större "kostigarna". Det är väl inte helt rättvist att skylla problemen på "kon" (bilen), problemet är ju egentligen männen med Cowboykomplex, som ser ett bilen som en del av personligheten och tvunget ska fara fram med egna och överdimensionerade fordon oberoende av det faktiska transportbehovet, kosta vad det kosta vill...

Min uppfattning är att bilen liksom kon sin naturliga hemvisst på landsbyggden, att fylla städerna med bilar (liksom kor) fungerar riktigt dåligt. Det är oroväckande men inte så märkligt att utvecklingen går åt fel håll. Bygger man för massbilism så får man det.